Firade min födelsedag inlagd på LPT. Ingen sa grattis av personalen förutom apotekaren dagen efter… Kände mig helt bortglömd o ointressant.

Fick eips-diagnos ”av” ätstörningsenheten när de inte visste vad de skulle göra eftersom komplex ptsd och DID gjorde allt svårt. Traumaenheten tog inte emot så DBT blev ett försök att ge redskap för att överleva typ. Färdighetsträningsgrupp fungerade ganska bra men alliansen med min individuella terapeut var katastrof. Slutade med att jag berättade att sättet hon bemötte dissociationen på var jämförbart med att felsöka en transperson och förminska och osynliggöra vilken minoritets-person som helst. Dessutom trodde hon inte själv att hon kunde hjälpa så hon avslutade vår behandling direkt trots att jag ville slutföra sista modulen som ironiskt  nog var känslomodulen som jag då aldrig hann få. Inte för att jag tror det hade gjort så stor skillnad men ändå.
Jag tänker att min berättelse om DBT:n visar att DBT anpassad efter personer med eips inte fungerar för mig (som har komplex ptsd, DID och Ätstörning) trots att de utger sig för att fungera med sådan (liknande) samsjuklighet.
Nu flera år senare tillhör jag äntligen tre enheter (traumaenheten, ätstörningsmottagningen och allmänpsykiatrin) för att få nästan allt stöd jag behöver. I dagens psykiatri finns det väl i stort sett ingen enhet som klarar komplex samsjuklighet egentligen även om de säger det så för mig har detta varit det närmaste trygghet jag kommit hittills.

Jag var inlagd över jul och minns inte mycket av den perioden då jag dels fick ect-behandling och starka ångestdämpande. Men något jag minns väl och med värme är att en söndag, det var tredje eller fjärde advent, så kom två personer från sjukhuskyrkan med lite extra gott fika och en gitarr. De satt i dagrummet och spelade och sjöng jullåtar för oss och jag tyckte mycket om det för det gav mig lite julstämning mitt i allt elände.

När jag skulle börja på en ätstörningsenhet för några år sedan så bad läkaren att jag skulle klä av mig framför han och min mamma och bad min mamma titta noga på min kropp för att ”fatta hur sjuk jag var”. Jag kände mig extremt utstirrad, förnedrad och obekväm, och det gjorde dessutom inte precis relationen till min kropp bättre.

Finns något ironiskt i hur jag tvingats backa upp på vågen för att inte kunna ta del av min vikt för att den sedan ska skrivas in i min journal. Den siffran var det mest triggande för min ätstörning och den konstanta tillgången till den informationen var så satans skadlig.