Att så lättvindigt använda tvångsåtgärder eller hota att använda de för att få patienten att ”lyda” kan i vissa fall vara direkt livsfarligt
Det kan orsaka svåra trauman som gör att patienten inte orkar leva
Det kan orsaka att man som anhörig inte vågar kontakta vården ens när ens nära är i ett livshotande tillstånd eftersom man inte vill utsätta den man älskar för sådan tortyr
Det här verkar läkare överhuvudtaget inte förstå
Det blir inga konsekvenser trots att det egentligen finns lagar kring tvångsåtgärder och dessa sällan efterföljs
Och den här totala makten läkare har,där allt är upp till deras bedömning,blir väldigt rättssäker för patienten
Härskartekniker och ovärdigt bemötande
Jag skulle kunna skriva en hel bok om dåliga erfarenheter av psykiatrin. Både för egen del men även vänner och anhöriga. Läkare som utövat härskartekniker och skrikit ”det här är min avdelning!!” När jag var rädd för min systers liv pga att psykiatrin oavsett vad både min syster och vi som familj vädjade om, till varje pris skulle de skriva ut henne. Bemötandet har varit rent igenom vidrigt och ovärdigt. Man skriver ut patienter som straff när de självskadat, istället för att faktiskt hjälpa !!!
Jag själv har försökt få hjälp i många år av psykiatrin, gick dit för att få hjälp då jag både lider av depression och ätstörning. Möts av en läkare som uttrycker sig såhär ”Jaha. Men nu är du ju normalviktig så vad är nu problemet ? Jag har då alltså precis beskrivit min långa historik av ätstörningar. Jag har inget som helst förtroende för psykiatrin, överhuvudtaget. Att ha kontakt med psykiatrin har varit ett rent helvete.
Pga vården är hon nu bara aska i en grav.
Min närmsta vän kämpade länge med att få rätt hjälp. Men hon mådde så otroligt dåligt och vården började ifrågasätta henne och hennes mående och många inom vården där hon bodde trodde hon fejkade mycket. Både fysisk och psykisk ohälsa. De vägrade hjälpa så hon kunde få i sig näring. De ifrågasatte hennes kramper. Hon hade dock blivit lovad att få gå i traumabehandling när hon var mer stabil. Vilket hon blev. Men fick bara nej om att få gå det. Nu är hon död. Hon tog sitt liv och i lex Maria anmälan säger chefsöverläkaren att det ”Är mycket olyckligt” men det är pga henne hon är död. Hon vägrade gå med på att ge henne trauma behandling för sin ptsd. Hon hade också bestämt att hon inte var välkommen till psykakuten ens. Så om hon hamnade i dissociation och polis fick stoppa henne från att skada sig/dö så visste dem att det inte var någon idé att köra henne till psykakuten. För de tog ändå inte emot henne. Dagen innan hon dog hämtade polisen henne. Men körde henne då till hennes anhörig. Nu är hon död. Det hade kunnat vara annorlunda om polisen fått köra henne till psykakuten. ”Mycket olyckligt” men de ville inte hjälpa henne. Jag blir aldrig hel utan min vän.
Slutenvård vid suicidprevention
Min vuxna dotter som bor hemma har diagnosen EIPS. Hon är suicidal och har självskada. När hon efter att ha kämpat flera veckor hemma med krisplan osv så gör hon trots detta ett självmordförsök. Vi behöver då söka akut sjukvård och blir efter några timmar övervakning på vanliga akuten hänvisade till psykakuten. Där bli hon, efter lite tjat, inlagd på slutenvård kl 5 på morgonen. Oturligt nog på en psykosavdelning då den avdelning som är anpassad för EIPS-patienter var fullbelagd. Detta betyder att varken personal eller läkare har rätt utbildning för rätt förståelse och rätt bemötande av dotterns problematik. Vilket märks väldigt tydligt då vi har erfarenhet på hur bra det är på rätt avdelning. Hon fick tex kommentaren av en personal: ”Varför är du här, du kan inte bo här vet du”…
6 timmar efter inskrivning meddelar ansvarig läkare på avdelningen att dottern ska skrivas ut. Pga att hon redan gjort ett suicidförsök så bör hon inte stanna, då dom ska ”värna om det friska och inte främja det sjuka”. Detta trots att dottern väldigt tydligt förklarar att hon känner sig misslykad då hennes suicidförsök blev så ”dåligt” och hon vill hem och straffa sig själv för att hon inte ens klarar av att göra ett vettigt försök.
Jag som mamma hade ett långt telefonsamtal med läkaren. Läkaren förklarade att forskning säger att det är ”korta inläggningar” som gäller för den här patientgruppen. Vilket vi vet och hört förr, men det brukar handla om 3-5 dygn. Dottern har nu varit inlagd 6 timmar!!!! Efter tårar och tjat blir hon till slut lovad att få stanna 3 dygn. Med orden: ”skadar hon sig när hon är här blir hon utskriven direkt” och ”om 3 dygn kommer hon bli utskriven så ni vet det”. Dvs ingen bedömning om hur hon mår då.
Samma eftermiddag som hon skrivits in är dottern av olika anledningar upprörd och ledsen och hon frågar om hon får gå ut och äta med sina föräldrar några timmar på kvällen. Hon får då svaret att ”ja, du har fri gång” enligt läkarens bedömning. Så när dottern frågar, ”jag får alltså gå ut hur jag vill själv” och får då svaret ”ja”. Då säger hon: ”då vill jag gå ut nu” och dom släpper ut henne helt själv. Jag tackar gudarna för att dottern nu valde att ringa sin pojkvän som stöd istället för att ta livet av sig… Jag får nu ringa avdelningen och meddela att ett av de viktigaste anledningarna till att hon behöver slutenvård är att hon inte kan bli lämnad själv. Att hon är suicidal och en risk för sig själv. Och begär att hon inte ska få ha fri gång utan bara får lämna avdelningen i sällskap med anhörig eller personal. Detta ändras då i journalen.
Dagen efter inskrivningen blir hon kl 17:00 hemskickad på tvångspermission över natten, pga platsbrist och att dom måste prioritera sjukare patienter. Trots att vi bönar och ber måste hon alltså åka hem på permission. Det har läkaren redan bestämt. Helt utan att prata med varken dottern eller oss. Vi ber om ett samtal med läkaren men hon vägrar komma till oss. Vi föräldrar får nu återigen vaka över henne. Så att inget händer.
Dagen efter nattpermissionen (dygn 2 av dotterns beviljade 3 dygn) får vi prata med ännu en ny läkare. Som inte har någon aning om vad som hänt kvällen innan. När vi förklarar så tror han inte på oss. Han uttrycker det som ”nattpersmissionen gick ju bra så hon ska vara hemma på permission en natt till”. Detta är alltså en jourläkare som aldrig träffat dottern och som uppenbarligen inte läst på om hennes problematik heller. Jag frågade vad han menade med ”att det gått bra”. Det har ”gått bra” för att dottern lever och inte har skadat sig eller?? Eller vad betyder ”gått bra”?
Eftersom första läkaren som jag som mamma tjatade och grät mig till vård, sa att ”dottern blir utskriven direkt om hon skadar sig”, och andra läkaren säger att ”nattpermission har ju gått bra så då kan hon vara hemma en natt till” så är det väldigt svårt att förstå i vilka lägen man faktiskt får den vård man behöver.
Vi bönar och ber att vår dotter ska få stanna en natt till. Detta alltså trots att hon redan är inskriven. Och dvs sista dygnet innan redan bestämd utskrivning. Så att hon kan få lite vila, vård och översyn och att vi föräldrar kan få sova lugna en natt. Till slut accepterar läkaren detta och hon får stanna. Den sista natten av henns tre utlovade dygn…
Bemötande efter suicidförsök
Jag ringde till BUP-akuten direkt i anslutning till att min 10-åriga son gjort ett allvarligt suicidförsök och där jag som förälder lyckats avbryta. I andra änden svarade en skötare som frågar om vi vill åka in eller om vi vill stanna kvar hemma.
Psykiatrin lät honom dö
Min bror blev inskriven med LPT efter att det upptäckts att han hade långtgående planer på att begå självmord. Metod, tidpunkt, material… allt var klart. Men väl på avdelningen sa han att han mådde bättre, så då fick han åka hem efter en vecka. Hem till ensamheten och planerna. Några dagar senare avslutade han livet som planerat. Man lät honom. Psykiatrin och läkarna lät honom.
”Du kommer ändå dö i suicid”
Min vän var svårt sjuk och bönade och bad om hjälp. Psykiatrin vägrade hjälpa henne. De lovade henne ptsd behandling men sa hon behövde bli mer stabil. Hon blev mer stabil och försökte be om det flera gånger innan allt förvärrades igen. De vägrade ge henne det och sa hon ändå skulle dö i suicid. Hon var inte välkommen till psykakuten ens och när polis hämtade henne vid tågspår eller på broar visste tom dem att hon inte var välkommen till psykakuten utan körde henne hem till hennes mamma. Nu är hon död. Hon ville leva. Hon ville få hjälp för att må bättre och precis innan hon dog pratade hon om att börja plugga.
Pga psykiatrin så lever hon inte idag. För hennes liv var inte värt att räddas för hon skulle ju ändå dö i suicid.
Suicidrisken togs inte på allvar
Min syster tog sitt liv medan hon var inlagd på en sluten psykiatrisk vårdavdelning. Hon var intagen med LPT. Trots flera allvarliga suicidförsök tidigare, både hemma och inne på avdelningen, och trots att hon lyckades rymma från sjukhuset vid två tillfällen under den sista inläggningen så höjdes inte hennes tillsynsgrad, och suicidrisken togs inte på allvar. I hennes journalanteckningar från dagen/dagarna innan hon dog står det ”Suicidrisk: Låg/ingen.” på flera ställen. När hon hittades död i sitt rum var det 5 timmar efter att hon senast tittats till.
Maktposition som ett vapen
En handfull väldigt fina ssk och undersköterskor, några ssk och några läkare/överläkare med vidrig människosyn samt de sistnämnda med sin maktposition som ett vapen MOT de drabbade och oss närstående….(slutenvården familjevård dotter och jag mamma)
Två fantastiska läkare inom slutenvården då min mamma var inlagd för depression.
Släpptes inte ur bälte på grund av mutism
Så klart finns det bra personal inom psykiatrin. Fattas bara annat! Det ska vara förväntat och ”normalt” med bra personal. De dåliga ska vara en avvikelse. Men det är nästan tvärt om.
Min 19-åriga son har selektiv mutism, autism och social fobi. Inlagd på LPT i 11 månader pga anorexia. Ingen bra kombo av diagnoser. Håller just nu på att svälta ihjäl trots att han länge varit inom vård. Just i detts nu är han sövd på IVA för tvångssondning. Igen.
Som anhörig vet jag inte mycket om vad som händer bakom avdelningens låsta dörrar där min son tillbringar 21 timmar av dygnets 24. Dag efter dag. Månad efter månad. Ser hur han tappat allt hopp, vissnar, tynar. Blir kall i hjärtat och mår fysiskt illa när han skickade mig följade sms:
”Hon vägrade släppa upp mig ur bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös. När jag börjadr gråta frågade hon surt vad jag ville uppnå med det. Till sist hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig.”
Hon=en psykiatrisjuksköterska.
Min son KAN inte be om att bli uppsläppt ur bälte pga sina diagnoser. Lika lite som en förlamad person kan gå upp för en trappa. Det vet denna ssk. Hon jobbar så klart kvar. Ledningen säger att detta inte hänt, de har ju frågat henne. Tjooo!
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
