Jag är autistisk och har därför extremt svårt att få en fungerande behandling för min ätstörning, eftersom de specialiserade ätstörningsbehandlingarna inte kan anpassa vare sig bemötande, information eller den allmänna strukturen på avdelning/dagvård så att jag klarar av att vistas där. Och öppenvård är för låg vårdnivå, jag klarar inte att hålla ett adekvat matintag hemma själv.

Första gången som jag frivilligt sökte hjälp på psykakuten efter att jag blev 18 fick jag träffa en läkare eftersom att jag var djupt deprimerad och väldigt suicidbenägen och eftersom att personalen på det hvb hemmet jag bodde på kände att dom inte kunde ge mig den hjälp jag behövde så följde dom med mig till psykakuten för att kunna bli inlagd för att förhindra att jag skulle begå ett fullbordat suicid. Läkaren jag träffade vägrade att hjälpa mig eftersom att jag har en autism diagnos och att dom inte kunde hjälpa mig på slutenvårdsavdelningen eftersom att hon bara antog att det inte skulle gynna mig, just för att jag har autism och hon gjorde bedömningen att det var bättre att jag skulle tillbaka till mitt hvb hem för där kände jag personalen som jag litade på. Problemet var inte att jag inte litade på personalen, problemet var att jag inte litade på mig själv och att personalen inte litade på mig. Fick med mig en tablett och blev hemskickad med orden ”du är ju alltid välkommen tillbaka om det blir värre”. Det blev värre men eftersom att dom pga av autism diagnos inte ville lägga in mig så valde jag istället för att försöka ta mitt liv och hamnade istället på HIA och ändå så ville dom sen inte lägga in mig och bara just pågrund av att jag tillhör autismspektrat. Min tillit till psykvården försvann helt och jag valde att aldrig frivilligt söka hjälp där igen.

Jag har autism och fick diagnosen i vuxen ålder. Tog flera år innan psykiatrin lyssnade på min mammas bedjande om den diagnosen. Det visade sig att fler saker i självmordsförsök och självskador och att vården behandlat mig helt fel. Än idag sen jag bytte län flera år senare finns det ingen struktur eller fokus på den enda diagnos som är utredd. Istället har jag sju till som dem bara tror jag har.. Trots att jag har autism på papper. Jag får skrika för att bli lyssnad på och få rädd vård. Jag har för ”osynliga” symtom..

På ett av mina första möten på ätstörningsenheten gjorde de en screening för att se om det fanns anledning att remittera för utredning om någon annan diagnos. Efter mina svar sa de ”vi kan ju utesluta autism i alla fall, du ser mig i ögonen och vi har ett bra samtal”. Två år senare fick jag en autismdiagnos. Det var visserligen inga specialister på autism, men jobbar man inom psykiatrin kan jag tycka att mer kunskap än så borde finnas.

Jag fick min autismdiagnos för två år sedan, när jag var 23, och sedan dess har många reagerat förvånat kring det. Bl.a. en skötare inom slutenvården som sa ”du är jättelite autistisk” som om det vore en komplimang. Jag som då nyss hade fått diagnosen tolkade det mer som något förminskande och osynliggörande.

Jag jobbar inom LSS och har flera brukare med autism i olika former. När jag är ute med en brukare, hos läkare eller annat, så pratar dom över huvudet på min brukare. Ställer mig frågor om brukaren. ”Vad vill hen äta?” ”Var har hen ont?”

Jag har autism, och jag märker när en person i vården har läst diagnosen innan vi ses. Jag blir bemött med bebisspråk och som att jag inte förstår. Eller så får jag frågan ”är du säker att du har autism”.

Jag skickade nyligen in min gamla neuropsykiatriska utredning till en neuropsykiatrimottagning för att få den bedömd utifrån om man missat autism/autistiska drag. Mottagningen svarar då med att mitt underlag inte uppvisar att jag har autism eller annan neuropsykiatrisk diagnos, trots att psykologen i utredningen ställer diagnosen ADD. Då de bara kopplar fram telefonsamtal från listade patienter kan jag inte heller kontakta dem och fråga vad de baserar uttalandet att jag inte har någon diagnos på, om det är att de inte håller med om psykologens bedömning eller om de bara inte läst remissen och utredningen ordentligt. Tyvärr känns det som det senare då de inte svarar på frågorna i egenremissen, behandlar remissen och utredningen som två separata ärenden och svarar mig i tredje person. Det är så jag undrar om de driver med mig, och känslan av att jag inte är värd mer engagemang än så här får mig att undra om jag bara inbillat mig eller förstorat mina svårigheter. Uttalandet om att jag inte har någon neuropsykiatrisk diagnos alls, skrivet av någon som aldrig träffat mig, finns i och med detta nu även förevigat i min journal utan att jag vet vad det baseras på. Hade hoppats på att få reda ut frågor kring min diagnos med någon med målet att få känna mig färdigutredd, då jag aldrig fick möjlighet till någon uppföljning sedan jag blev diagnosticerad för tio år sedan. Blev bara lämnad med en diagnos. Att diagnosen inte har fått landa har gjort att jag haft svårt att berätta om den och tala för mig när det gällt mina behov i arbetslivet.

Började gå på bup vid 12års ålder pga trauma från sexuella övergrepp. Fick ingen behandling för traumat, blev bara erbjuden antidepressiva. Jag började må sämre och utvecklade ett självskadebeteende som ingen på bup tog på allvar, de höjde bara antideppen och tillslut gick jag på 300mg sertralin vilket gjorde mig till en zombie utan känslor. Blev groomad av en mycket äldre man under denna tid som jag berättade för min samtalskontakt på bup, vilket hon inte alls reagerade på utan frågade bara ”Är han snäll då?”. När jag berättade att jag mådde dåligt över de sexuella övergreppen jag varit med om så fick jag bara svaret att de inte diskuterar sånt på bup, då får man vända sig till en annan klinik.

Fick dessutom en aspergers diagnos som inte alls stämde in på mig, mina föräldrar undrade varför dom ställde denna diagnos, varav bup svarade att vid ett samtalstillfälle hade jag sagt att jag var hungrig och frågat om man kunde få fika. Vilket enligt bup var ett typiskt ”aspergersbeteende”. Den andra anledning var för att de bedömde mig som ”lågt begåvad inom tal” eftersom att jag inte pratade så mycket, vilket var ett resultat av den stora mängd antidepp jag gick på. Blev även tvingad att gå i särklass.

Under 6 års tid på bup fick jag träffa ungefär 30 olika samtalskontakter. Men aldrig fick jag gå i terapi, eller rätt diagnos. Jag har minnesluckor från tiden jag gick på den höga dosen antidepp och det känns som att min tonår blev stulen ifrån mig av bup. De vuxna som skulle hjälpa mig och se till att jag mådde bra förstörde bara för mig och för min familj.

Min pappa och äldre syster är bipolära. Jag ska även utredas för det.
Min pappa diagnoserades med det när jag var 11 år, och min syster året därpå. Han var 41 när han diagnoserades, och hade lidigt fruktansvärt i tystnad i många, många år och gjort sammanlagt 3 självmordsförsök under min uppväxt tills han blev diagnoserad som alla runt om trodde var olyckor.
Efter min pappa vart inlaggd och kom hem igen så var han förändrad, han började äntligen visa sitt riktiga jag, prata om det osv. På gott och ont.
Hans diagnos påvärkade hela familjen, men jag kan bara prata om min upplevelse.
Efter han blev utskriven så hade han starka medecinska doser som gjorde att han blev praktiskt taget som en zombie. Jag kommer ihåg att jag ofta kom hem från skolan och att han låg på soffan och vilade, han fick elshock terapi ett par gånger med som gjorde honom tröttare. Detta var svårt för mig som barn att se honom på detta viset, så jag försökte hjälpa honom, tex erbjuda mig att hämta min bror på dagis, men det tillät han inte på grund av paranoida tankar han hade. Vi brukade gå ut och fiska varje helg jag var där, men efter diagnosen så blev det kanske 1 gång om sommaren. Det var svårt med de förändringarna. [Jag blev även nydligen diagnoserad med Autism.]
Jag önskar att jag kunde fått mer hjälp av någon, Bup eller något som kunde stötta mig i denna svåra stunden som förändrade så mycket. Men det fick jag inte, och på grund av det så gick jag in i en djup depression när jag var runt 12 och satte större press på våran redan svåra situation.
I vissa stunder har han vart svår, men jag älskar honom med hela mitt hjärta och jag vet att han är en bra, god person.
Nu, nästan 11 år senare efter han blev diagnoserad, så kanske det är min tur. De ska kolla in på det, och jag ska utredas.