Jag var 17 år, inlagd på BUP efter 2 allvarliga suicidförsök. Ångestattack efter ångestattack, utsatt för tvångsåtgärd efter tvångsåtgärd. Neddrogad av alla mediciner. Rädd, PANIK.

Jag minns denna dagen och natten trots allt så väl även om jag försökt glömma för den dagen och natten var bland det värsta jag upplevt. Jag var avskiljd på förmiddagen och fastspänd 3h 15min och blev uppsläppt på eftermiddagen.

Efter en incident blir jag avskild i mitt rum. Ett tomt rum med bara en blå madrass på golvet.

Minns att jag går runt i rummet, min ångest är så stark.
Personal sitter vak utanför dörren, jag försöker hantera min ångest och går runt i rummet, tills jag hör flera röster utanför rummet och nästa sekund öppnas dörren och dem kommer in flera personal i rummet, jag ser i samma sekund att dörren till mardrömsrummet är öppen och får panik, jag flyr ner på golvet i hörnet.
Läkaren kommer in i rummet och dem orden hon sa till mig minns jag än idag. Jag skulle få flytta till PIVA. Sen gick läkaren och alla andra ut från rummet. Jag minns att jag sitter kvar helt stilla på golvet och försöker förstå det läkaren sa, jag är lite i chock och en inre oro växer inom mig för jag visste inte riktigt vad det skulle betyda för mig, vad som skulle hända, när och varför. Det var nu mardrömstimmarna bara hade börjat. Den värsta kvällen och natten jag varit med om. Jag hade sån sjuk panik över att vara inlåst i ett helt tomt rum helt ensam. Min ångest var obeskrivlig. Jag kunde inte komma till ro, min oro och ångest var så stark och jag mådde så illa. Jag bad om att bli utsläppt. Det kändes som om jag höll på att bli galen. Jag gick runt i rummet i timmar och jag hade sån panik över att vara inlåst att jag slog och sparkade på dörren och slog mig själv. Jag minns att jag vid ett försök att fly ut från rummet när dem öppnade dörren för att lämna en festis så var dem flera personal. Jag försökte uttrycka att jag hade panik där inne och frågade vad som skulle hända. Minns att en sjuksköterska sa att jag måste stanna på rummet och att dem väntade på att polisen skulle komma och hämta mig. Hela kvällen försökte jag ta in vad som verkligen skulle hända. Jag var så rädd och orolig.
Nattpersonalen kom och bytte av kvällspersonalen. Men dem kom aldrig in och hälsade. Dem öppnade inte dörren på hela natten. Jag kunde inte komma till ro och var vaken hela natten. Gick runt i rummet och jag minns min panik att vara inlåst helt ensam i rummet. Dem satt två personal utanför och det var då jag insåg att dem låst dörren för på kvällen så var det alltid en personal som höll för dörren när jag försökte fly ut. Men på natten så satt en personal på en fåtölj mot dörren och den andra också utanför men när jag röck i handtaget och försökte sparka mig ut så var det helt omöjligt för jag kände att dörren var låst.

Jag minns att jag inte hade så mycket batteri på min mobil, enda som jag kunde distrahera mig med.
Min mobil dog tillslut och jag frågade om jag kunde få ladda min mobil, men dem svarade inte. Dem svarade inte mig på hela natten. Jag fick inte mina kvällsmediciner. Efter midnatt, vid 01-04 så kämpade jag för att hantera mina ångestattacker. Allt kändes helt hopplöst, min ilska över att vara inlåst i flera timmar övergick till att jag blev mer rädd och ledsen och kunde inte sluta gråta. Jag förstod ingenting, hur kunde dem bara låsa in mig helt ensam i det rummet i flera flera timmar. Jag bad gråtandes om att få prata med sjuksköterskan genom dörren. Allt jag önskade var att få hjälp att hantera min ångest, att inte vara ensam. Jag försökte få kontakt med dem flera gånger men oftast så svarade dem inte eller sa att jag skulle gå och lägga mig. Jag bad om att få prata med sjuksköterskan och få vb mot min ångest. Efter många försök så hämtade dem sjuksköterskan när jag satt på golvet i hörnet, jag tänkte såklart att sjuksköterskan skulle komma in i rummet. Jag var lugn och satt bara på golvet gråtandes. Dem ropade på mig genom dörren och sa att sjuksköterskan är här nu ifall jag ville prata med henne. Jag frågade varför hon inte kunde komma in och prata, men dem svarade att ifall jag ville prata med henne så fick jag göra det genom dörren. Jag gav upp, blev så ledsen, allt kändes så hopplöst. Det kändes så omänskligt.
Jag minns att jag la mig på madrassen på golvet, jag frös så mycket och hade bara en filt. Minns att jag bara låg där och stirrade i intet, somnade till en liten stund på morgontimmarna. Drömde läskiga mardrömmar så vågade inte somna om och satt upp mot väggen. Minns att helt plötsligt öppnades dörren och två skötare från dagpersonalen kom in i rummet. Jag kände mig helt tom och likgiltig. En av skötarna berättade att det kommer komma två poliser och hämta mig och att han kommer komma in igen när dem väl kommer.
Jag var så rädd och mådde så illa.

Inlåst och avskild ensam i ett tomt rum i 18h 7min…..

Jag kom in till bup och jag minns hur rädd jag va, det enda jag ville va någon som fanns där med mig men istället låstes jag in ensam i ett rum utan möbler och fick höra att jag inte kommer släppas ut därifrån förrän jag är helt lugn, jag va där i nästan 2h innan de valde att lägga mig i bälte istället

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

Genom min extremt långa tid som patient inom både barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin hade jag aldrig varit med om att bältas. Har lagts in och tvångsmedicinerats så att jag tappat räkningen. Men när jag väl blev bältad första gången 2020 insåg jag att tröskeln för att återigen hamna i bältessängen sjönk direkt. Så idag, 4 år senare hotar personal med bältessängen och rullas in på rummet nästan samtidigt som jag skrivs in. Idag arbetar jag inom vården och jag dissocierar fortfarande så fort jag hör en säng rullas i korridoren. Jag kommer aldrig glömma hur det känns att inte ha en egen bestämmanderätt.

En bältning frågade jag när jag skulle få komma upp och sjuksköterska och läkare som var på avdelningen kom. Jag har tics där jag rycker i kroppen och som förvärras kraftigt när jag är mår dåligt. Därför var ticsen ganska starka när läkaren kom in och hen sa då att de inte kunde släppa upp mig trots att jag var lugn så länge jag hade mina tics. Då började jag gråta för att jag visste att om det var så skulle jag aldrig släppas upp.

En kille på psykavd dog i bältesäng i malmö enligt lagen ska man ha tillsyn vilket han inte fick. Jag blev bältad utan motivering o anledning fick ingen tillsyn när de tog av bältningen fick j ltvingades jag ligga kvar ingen toalett på rummet j öppnade dörren o skulle på toa j blev stoppad o fick inte  gå på toalett då jag var tvungen att gå jag fick kissa på golvet  väldigt kränkande o förnedrande  bältningen är emot nationella riktlinjer för de med cptsd samt j blivit utsatt för s övergrepp o misshandel  j bad att männen skulle gå de drar ner trosor o vänder en om o ger spruta i baken vidrigt alla sex oersoner är där o jag bad men kvinnan sa jag vände mig inte tillräckligt snabbt varför måste de dra ner trosorna framför mån istället flr att dra upp dem det är vidrigt och att jag inte var aggressiv gjort något för att bli bältad jag fick zyprexa som kan ge som biverkning att man inte kan stå ligga eller sitta still j har glömt vad det heter men allt var fel o jag fick aldrig motivering läkare gjorde ingen upoföljning  efter medicinering då det faktiskt står i fass att det är en viverkning på zyprexa  jag sökte hjälp för sömnproblem

Ofta rullades bältessängen in innan man ens hade provat med någonting annat för att få mig lugn.

Man visste tillslut hur det alltid gick till. Där låg jag med ångest från helvetet, fastspänd i timmar. Bredvid satt en skötare och scrollade på sin telefon.

Jag har blivit bältad många många gånger, både som minderårig och vuxen & det är det absolut värsta jag varit med om. Blev mestadels bältad iomed min anorexi. Hände att personal både gjorde illa mig fysiskt och psykiskt. Stora vuxna kraftiga män låg över mig, en mycket mindre tjej, vilket resulterade i att jag fick blodstopp och domningar i benen. En läkare ställde sig över mig och skrek på mig att jag skulle ”hålla tyst”. Blev även bältad många gånger även fast att allt jag egentligen behövde var lite förståelse, någon som kunde ge mig tid och en trygg kram.