Var 13/14 år, kämpat med ångest, ssbeteende, äs, tankar, depression och flera år av skolfrånvaro sen jag var runt 8 år. Där med hade jag träffat flera olika kontakter inom bup, men ingen som funka. Men tillslut fick jag en underbar kurator. 
Vi klickade direkt, hon bemötte mig med värme, kärlek och humor. Men var oxå en som kunde ifrågasätta (vilket jag behövde).
Jag brukade ha ca 2 samtal i månaden. En dag tog hon upp att vi kunde korta samtalen från 45 min till 30 min – men var 9-12 dag istället. Vi bestämde att köra på de. Efter att tag insåg jag och mamma att vi i själva verket gått från 45 min varannan vecka till 30 min var tredje vecka. 

När jag var 16, hade gått hos henne i ca 2 år tog hon upp att de va dags att avsluta behandlingen, efter inverkan av ledningen. Min underbara kurator berättade att hon medvetet hade kortart ner samtalet samt haft de mer sällan i ett försök att ha kvar mig så länge som möjligt, utan att hennes chef skulle få veta. En behandling brukar vara 8-12 besök berättade hon, min var 35. Hon gjorde allt i sin makt för att fortsätta min behandling, vilket hon lyckades med. 25 gånger. Jag är så oerhört tacksam för allt hon gjorde för mig. Evigt tacksam. Önskar jag kunde berätta allt. Önskar de fanns fler som henne. Önskar jag kramade henne hårdare när vi sa hejdå

Jag är 17 år och har varit patient hus BUP sedan mars 2022. Det jag vill uppmärksamma är hur bra min upplevelse varit, framförallt med min psykolog då. Hon har varit helt fantastisk och hjälpt mig på sätt som ingen annan kunnat. Jag läser ofta om negativa upplevelser av just BUP, vilket självklart är väldigt tragiskt, men jag vill ändå belysa att det faktiskt inte måste vara så. Jag känner ett otroligt starkt förtroende för min psykolog och hon är väldigt kompetent. Jag hade turen att hitta ”rätt” psykolog direkt, men i och med det så uppmanar jag verkligen andra till att byta psykolog om det inte känns rätt. Jag hade aldrig kunnat ta till mig hjälpen utan att ha en god relation till min psykolog, och därför vill jag bara trycka på att man inte ska nöja sig om man inte är nöjd med vården. Summan av detta är att det verkligen går att fp hjälp och att hitta en bra psykolog, och att man inte ska vara rädd för att byta.

På ett möte med en personal där jag blev frågad om min ätstörning pratade vi om min vikt. Jag sa då att jag inte väger mig och inte vet hur mycket jag väger eller om eller hur mycket jag gått ner i vikt. Får då svaret att ”du borde väl ha märkt om dina kläder blivit större”. Precis som om det varit en viktsjukdom jag sökt vård för. Efter detta började jag sedan att väga mig ibland och verkligen se till att jag gick ner i vikt och fick köpa nya kläder.

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

När jag som 17-åring fick återfall i min anorexi var jag livrädd för att skickas tillbaka till BUPs slutenvårdsavdelning, där jag tre år tidigare blivit utsatt för otaliga övergrepp, bältningar och felmedicineringar. Jag mindes avdelningen som ett mörkt skräckhus fullt av skrik, våld och blod, som taget ur en mardröm.

Under mitt återfall som 17-åring lades jag in för dropp på barnsjukhuset som ligger i anslutning till BUP, i väntan på att få en plats på en ätstörningsklinik. En kurator kom till mitt rum flera dagar i rad och pratade med mig om min framtid. Hon sa att det fanns en plats för mig och min familj på en annan av sjukhusets avdelningar och att den somatiska vården skulle fortsätta där. Hon övertygade mig om att alla var väldigt snälla där, att jag skulle få vara delaktig i alla beslut som togs och att mina föräldrar skulle vara vid min sida hela tiden. Till slut gick jag med att flytta dit. Jag följde med henne ner i sjukhusets kulvert och gick en lång och slingrig väg fram till en stor järndörr. När hon låste upp den kom vi rakt in i en liten lägenhet. När dörren smällde igen bakom oss såg jag att ett av rummen endast bestod av en bältessäng. I rummet stod även några behandlare och deras vita kläder hade den omisskännliga märkningen: BUP. Jag förstod plötsligt att jag hade blivit lurad. Paniken växte i mig och jag försökte ta mig ut genom dörren igen. Men de var beredda på det. Bältessängen stod redo och tillsammans med kuratorn, som i själva verket var en samordnare från BUP, lyfte de upp mig och bar mig in i rummet.

Jag hade kommit till BUPs intensivvårdsavdelning, i källaren under slutenvårdssavdelningen. Där fanns inga fönster och det var spår av blod på ena väggen i bältesrummet. Jag var där i över två månader utan att få gå ut och jag bältades nästan dagligen. Denna upplevelse skadade min tillit till vården rejält och jag jobbar fortfarande på att bygga upp den.

Jag var inlagd på bup under 2016 under tvångsvård för anorexi. Tvångsåtgärder så som sondning och bältning användes flitigt. Men ett särskilt tillfälle var under ett måltidsstöd då jag ätit upp all mat men sedan vägrat skrapa ihop de få riskorn som fanns kvar, det slutade med att jag bältades och tvångssondades för de ”missade” riskornen.

När jag var inlagd på BUP och hade permissioner hem till min psykiskt sjuka pappa, som BUP hade orosanmält till socialtjänsten, frågade personalen alltid hur det hade gått när pappa lämnade mig på efter permissionerna. ”Bra”, var alltid svaret, för pappa var ju med och jag vågade inte säga annat… Sedan var de nöjda. Jag skulle få komma till en korttidsvårdsavdelning, men i stället skrev de ut mig hem till honom, och en vecka senare försökte jag ta mitt liv. Jag önskar att de hade frågat mig i enrum när pappa hade gått, hur min upplevelse av permissionerna var. Det hade ju inte fungerat.

När jag var inlagd på BUP så stod det i min krisplan att när jag fick ångest skulle personalen ta fram en bunke fylld med isbitar och vatten som jag skulle doppa ansiktet i för att lugna mig. Det är en färdighet som jag lärt mig i DBT och som fungerar bra. Men istället för att jag frivilligt fick stoppa ned ansiktet i vattnet så höll personalen fast mig och tryckte ned mitt ansikte. Det var otroligt läskigt. Att hållas fast av två vuxna personer medan en tredje trycker ned ens ansikte i iskallt vatten så man inte kan andas.

21 läkare 14 psykologer/kuratorer (som jag gått till mer än 3-4 ggr, betydligt fler om man tar in alla för 2-3 samtal) – bara på BUP. lägg därtil till all övrig personal på avdelningar och öppenvården. När jag på min andra vuxenpsykiatri, ny pga flytt, får höra av utredande psykolog att han ber om ursäkt för jag får träffa så många olika. (en psykolog på bedömning, sen en psykiatrisjuksköterska för samtalsstöd i väntan på utredning) Behöver jag hålla inne ett skratt. utöver alla personer på bup, säg kanske 5-7 olika ”fasta” kontakter på vuxenpsyk, samt alla olika läkare jag tappat räkning och namn på. Sist jag räknade var jag uppe i 70 olika ”första möten”.

I vårdens ögon är jag allt ifrån farlig för mig själv och måste låsas in på avdelning, till helt normala tonårsbekymmer som kanske behöv gå till skolkuratorn för betygsstress. Svårt psykisk sjuk med ätstörningar, depression, självskadebeteende. Autism? Adhd? till Borderline där mina problem eg bara är symtom på den verkliga orsaken, psykisk misshandel i familjen.

Från att höra att jag inte försöker, fejkar, att jag bara vill ha uppmärksamhet. till att få två kuratorer och den utredande psykologen till tårar. Där jag sitter och halvskrattat berättat om allting och sitter förvånad och undrar om jag sagt något olämpligt.

Jag är 22 år gammal. studerar min drömutbildning på Universitet. 1 år och 3 mån sen min senaste inläggning. Ja har bra betyg och extrajobb och fungerar väl. fått remiss till vuxenpsyk från Ungdomsmottagningen för bearbeta uppväxten och den psykiska misshandeln. Genom alla år av olika terapier, DBT; KBT; specialiserad ätstörningsbehandling, FBT, MBT, CFT. aldrig har min familj ansets vara grundorsaken, utan alltid varit mitt fel. Tills de började fråga om min uppväxt och hur jag kände för min familj. det jag tänkt vart normalt, och eg mitt fel. har varit psykisk misshandel och emotionell försummelse. att jag utvekclat de problem jag har, enl flera mitt sätt att överleva. om jag ej gjort det, hade jag nog inte stått ut igenom det.

Jag har verkligen föröskt på alla sätt och vis att ändra på till det bättre. jag hoppas jag nu äntligen får hjälp att kunna ta mig ur det här en gång för alla. men är rädd jag inte ska klassas som ”tillräckligt” sjuk. samtidigt som VC ej ville ha med mig att göra.

samtidigt vet inte vården allt. de vet inte om den där behandlaren i ätstörningsteamet som tvingade mig klä av mig naken för vägning. som tog på mina ben som fylldes med mer och mer skärsår. utan att ens nämna mitt självskadebeteende för mina föräldrar. jag var 14 år. Men det är klar, hur ska man säga att jag självskadar vid troskanten när mina trosor döljer det?

i mitt huvud är jag ständigt ett år efter alla andra. för jag vart sjukskriven och gick om ett år på gymnasiet.

nu är jag universitetsstudent med självskadebeteende och fylld med ärr på in och utsida. Jag hade lika gärna kunnat vara hemlös och drogmissbrukare.