Under tiden jag låg inne på lpt på bup slutenvård så hölls jag fast flera gånger om dagen. Jag blev nertryckt på golvet och hölls fast så jag inte kunde röra mig. Vid några tillfällen fick personalen tag i mina byxor och drog i dom så att de visade mina trosor framför massor med personer. Efteråt säger dom att detta aldrig har hänt, vilket fick mig att tro att det bara var i mitt huvud. Men innerst inne vet jag att det var sant och att det var så jag upplevde det. Ibland kunde även andra patienter se på när jag blev nerbrottad.

När jag var 16 år och inlagd på bup så skulle jag flyttas mellan två avdelningar. Jag hade fått reda på att det skulle ske med Kriminalvården eftersom att jag vårdades inom lpt.

 Skötaren sa innan att ”det låter värre än vad det är” att åka med kriminalvården. Men när transporten kom visade det sig att dom tänkt handfängsla mig under hela resan. Efter läkarens beslut. Samma läkare som satt med när skötaren sa att det ”låter värre än vad det är” men som då bara satt tyst och höll med.

Det var en resa på 3,5 timme. Det bör tilläggas att jag var lugn under hela resan. När transporten kom verkade det som att den andra personalen på avdelningen inte hade fått någon information om att detta skulle se. Och där stod en ensam skötare med mig när de skulle handfängsla mig.

Detta ledde till att en annan patient aldrig blev varnad utan stod och såg hela händelsen framför sina ögon. Detta gjorde att jag skämdes väldigt mycket i efterhand.

Jag var 16 år när jag var inlagd på bup. Varje dag brottade jag ner och trycktes på mage mot golvet. Alla skrik på hjälp ledde bara till att dom höll hårdare. Alla försök att ta sig loss gjorde bara saken värre.
Jag blev sammanlagt nerbrottad fler gånger än vad jag fick frågan ”hur mår du?”
Läkaren kunde skriva över mig från hsl till lpt bara för att de ansåg att dom var ”tvungna” att hålla fast mig när dom egentligen inte ens försökte på andra sätt innan.
Detta skylldes på personalbrist.

Min sista inläggning på bup. Ett allvarligt suicidförsök som slutade med LPT. Trots inga tvångsåtgärder eller motsägande av vård höll läkaren det kvar, endast motivering ”utefter allvaret och din historik vill vi ha kvar det.” Men varken jag eller personal ifrågasatte läkaren då hon höll min förälder borta (vilket var bra!). Samma läkare tillät mig vara kvar några extra dagar trots att jag hade fyllt 18. Är så tacksam

Var 13/14 år, kämpat med ångest, ssbeteende, äs, tankar, depression och flera år av skolfrånvaro sen jag var runt 8 år. Där med hade jag träffat flera olika kontakter inom bup, men ingen som funka. Men tillslut fick jag en underbar kurator. 
Vi klickade direkt, hon bemötte mig med värme, kärlek och humor. Men var oxå en som kunde ifrågasätta (vilket jag behövde).
Jag brukade ha ca 2 samtal i månaden. En dag tog hon upp att vi kunde korta samtalen från 45 min till 30 min – men var 9-12 dag istället. Vi bestämde att köra på de. Efter att tag insåg jag och mamma att vi i själva verket gått från 45 min varannan vecka till 30 min var tredje vecka. 

När jag var 16, hade gått hos henne i ca 2 år tog hon upp att de va dags att avsluta behandlingen, efter inverkan av ledningen. Min underbara kurator berättade att hon medvetet hade kortart ner samtalet samt haft de mer sällan i ett försök att ha kvar mig så länge som möjligt, utan att hennes chef skulle få veta. En behandling brukar vara 8-12 besök berättade hon, min var 35. Hon gjorde allt i sin makt för att fortsätta min behandling, vilket hon lyckades med. 25 gånger. Jag är så oerhört tacksam för allt hon gjorde för mig. Evigt tacksam. Önskar jag kunde berätta allt. Önskar de fanns fler som henne. Önskar jag kramade henne hårdare när vi sa hejdå

Jag är 17 år och har varit patient hus BUP sedan mars 2022. Det jag vill uppmärksamma är hur bra min upplevelse varit, framförallt med min psykolog då. Hon har varit helt fantastisk och hjälpt mig på sätt som ingen annan kunnat. Jag läser ofta om negativa upplevelser av just BUP, vilket självklart är väldigt tragiskt, men jag vill ändå belysa att det faktiskt inte måste vara så. Jag känner ett otroligt starkt förtroende för min psykolog och hon är väldigt kompetent. Jag hade turen att hitta ”rätt” psykolog direkt, men i och med det så uppmanar jag verkligen andra till att byta psykolog om det inte känns rätt. Jag hade aldrig kunnat ta till mig hjälpen utan att ha en god relation till min psykolog, och därför vill jag bara trycka på att man inte ska nöja sig om man inte är nöjd med vården. Summan av detta är att det verkligen går att fp hjälp och att hitta en bra psykolog, och att man inte ska vara rädd för att byta.

På ett möte med en personal där jag blev frågad om min ätstörning pratade vi om min vikt. Jag sa då att jag inte väger mig och inte vet hur mycket jag väger eller om eller hur mycket jag gått ner i vikt. Får då svaret att ”du borde väl ha märkt om dina kläder blivit större”. Precis som om det varit en viktsjukdom jag sökt vård för. Efter detta började jag sedan att väga mig ibland och verkligen se till att jag gick ner i vikt och fick köpa nya kläder.

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.