Jag självskadade genom att dunka mitt huvud i väggen. Det rann blod men ingen kom. För att de ansåg att en annan patient mådde sämre. Jag tryckte på kallelse knappen men de gick in och stängde av den så det skulle sluta pipa. När jag gick ut för att hämta någon tog sjuksköterskan tag i min handled och skrek ”vad fan gör du” och drog in mig på mitt rum. Efter 2 timmar låg jag på toa golvet. Då gav dom mig 2 stesolid (starka lugnande som helst inte ska användas på barn) och lämnade mig igen. På golvet. 
Mycket för att de hela tiden trott att jag kommer sluta självskada om dom inte bryr sig. Men jag hade ändå fortsatt i 1 år utan att dom förstått att det inte handlade om uppmärksamhet.

Jag var på bup heldygnsvård dagen jag skulle gå på sommarlov. Det var för mig en ny avdelning och jag hade bara varit där en vecka. Jag var den enda patienten på avdelningen just då men ändå så fixar mina sjukhuslärare fint i matsalen och fixar glass och tårta och gör precis som en riktig skolavslutning. All personal var med på firandet. Läkare som skötare. Jag är otroligt tacksam för att de gjorde allt detta för mig.

Jag har inte många positiva erfarenheter om bup. Men just runt halloween så hade personalen fixat pyssel till alla vi patienter. Sedan tog min favorit skötare med mig till godis affären för att köpa godis till avdelningen för att sedan fixa filmkväll till de som ville vara med.

Jag tänker mycket på det jag utsatts för inom bup och psykiatrin. Speciellt de tvångsåtergärder som lämnat mig med ptsd som jag kämpar med än idag. I alla andra sammanhang utanför tvångsvården skulle dessa tvångsåtergärder vara ett övergrepp, vilket det i och för sig också är. Jag tänker lite extra på en situation som uppstådde inom bup. Jag var 16 år och en liten tjej. Personalen misstänkte att jag hade föremål i kläderna som jag kunde skada mig med. Men istället för att sätta in återgärder som tex vak valde man att tvångsvisitera mig. In kommer 5 vuxna män som tar tag i mig och håller fast mig mot sängen. En annan personal börjar dra av mig alla mina kläder inklusive bh medans männen håller fast mig. Jag skriker, gråter och kämpar emot i panik men det är ingen som lyssnar. Hade detta skett utanför psykiatrins låsta dörrar hade det självklart varit olagligt. Det här är en av många situationer som ärrat mig djupt. Jag tror ofta att läkare och personal inom psykiatrin blir så fokuserade på att ta bort föremål att man bortser från den psykiska skada sånnahär övergrepp kan lämna.

När jag var 16 år och var inlagd på bup så gav dom mig sjuka mängder medicin. Hade jag ångest så erbjöd dom medicin. Inte någon att prata med. Ville jag inte ha medicinen så tjatade dom i mig den eller höll fast mig och tryckte in den i min mun. Om det var mycket att göra på avdelningen och ingen hade tid att komma kunde dom istället ge mig höga doser av starka lugnande mediciner för att jag inte skulle orka ställa till med något.

När jag var 16 år och inlagd på bup så försökte jag strypa mig med en sladd jag lyckats ta ifrån laddrummet när ingen såg. Personalen hittade mig medtagen, men jag hade inte hunnit bli medvetslös. Det kom massor med personal som hjälptes åt att ta bort sladden innan jag blev medvetslös. Sjuksköterskan undersökte mig och sa till personalen att de skulle hålla extra koll på mig under kvällen (ssk jobbade på annan avdelning) men personalen på avdelningen frågade aldrig Burnham mådde och undersökte mig aldrig. Även fast jag varit kraftigt medtagen när de hittade mig. När jag kommer hem visar det sig att mina föräldrar inte haft någon aning om att detta skett. Förens jag berättade för dom.

Under tiden jag låg inne på lpt på bup slutenvård så hölls jag fast flera gånger om dagen. Jag blev nertryckt på golvet och hölls fast så jag inte kunde röra mig. Vid några tillfällen fick personalen tag i mina byxor och drog i dom så att de visade mina trosor framför massor med personer. Efteråt säger dom att detta aldrig har hänt, vilket fick mig att tro att det bara var i mitt huvud. Men innerst inne vet jag att det var sant och att det var så jag upplevde det. Ibland kunde även andra patienter se på när jag blev nerbrottad.

När jag var 16 år och inlagd på bup så skulle jag flyttas mellan två avdelningar. Jag hade fått reda på att det skulle ske med Kriminalvården eftersom att jag vårdades inom lpt.

 Skötaren sa innan att ”det låter värre än vad det är” att åka med kriminalvården. Men när transporten kom visade det sig att dom tänkt handfängsla mig under hela resan. Efter läkarens beslut. Samma läkare som satt med när skötaren sa att det ”låter värre än vad det är” men som då bara satt tyst och höll med.

Det var en resa på 3,5 timme. Det bör tilläggas att jag var lugn under hela resan. När transporten kom verkade det som att den andra personalen på avdelningen inte hade fått någon information om att detta skulle se. Och där stod en ensam skötare med mig när de skulle handfängsla mig.

Detta ledde till att en annan patient aldrig blev varnad utan stod och såg hela händelsen framför sina ögon. Detta gjorde att jag skämdes väldigt mycket i efterhand.