Firade min födelsedag inlagd på LPT. Ingen sa grattis av personalen förutom apotekaren dagen efter… Kände mig helt bortglömd o ointressant.

Visa att de finns genom att ex fråga om att spela skipbo/ spel, gå på promenad eller visa intresse i det man sysselsätter sig med inom slutenvården. Att de själva initiera till vardagligt samtal. Det gör att de visar att de finns där och att de bryr sig, vilket gör det enklare att bygga upp förtroende för att få stöttning när det blir jobbigt

Under min tid på BUP slutenvård fanns en kultur av att personal ej tillät patienter att ha roligt/mysigt osv då de ville att det skulle vara en positiv upplevelse att vara inlagd -de i personalen som frångick detta, pratade och spelade spel. Det var guldvärt just då

När jag var inlagd inom psykiatrin vanvårdades jag på en avdelning i två och ett halvt år. Fasthållningar, våld från personalen och bältesläggningar utlöste varandra – allt på rutin. Jag var så traumatiserad att det enda jag ville var att dö, och då kunde de inte skriva ut mig. Istället satt jag inlåst, fysiskt och psykiskt misshandlad, övervakad dygnet runt, i flera år.

Men till slut fick jag byta avdelning. Där tog de bort våldet, bältesläggningarna, tvångsinjektionerna och förnedring, och ersatte det med tröst och daglig psykoterapi. De bemötte mig med medmänsklighet. För första gången på två och ett halvt år kunde jag slappna av, och då kom en enorm trötthet ikapp. Jag var inte vaken särskilt många timmar per dygn. Men jag minns särskilt en personal som gjorde en sak för mig, som för andra kan tyckas vara liten. Hon satt och läste för mig när jag låg i sängen. Ibland somnade jag, men då var det inga problem att läsa om. Det betydde så mycket för mig, och det kommer jag aldrig att glömma. Ovärderligt.

Jag har bipolär sjukdom (typ 2 på papper men min nuvarande läkare misstänker att det är typ 1). Jag var inlagd på slutenvården efter jag kraschat efter en uppvarvning (hypomani/mani). Under ett stödsamtal med sjuksköterska berättar jag att jag varit uppvarvad, spenderat flera månader i besparingar, festat m.m.. Hon säger att ”ALLA har toppar och dalar”.  Att ”ja, det kan vara lite affektiv problematik för dig” men att livet går upp och ner för ALLA. Sedan säger hon att det var bra att jag festade. När jag säger att det inte är så bra för mig att festa pga min sjukdom försöker hon belysa allt bra jag gjorde under min sjukdomsepisod (köpte glasögon). 

Hon är specialistsjuksköterska i psykiatri och jag blev chockad när hon sa detta. Bipolär sjukdom har nästan tagit mitt liv och har tagit många andras liv. Kändes så sjukt invaliderande och orätt eftersom dessa höga perioder som regel leder till att jag kraschar, i detta fall med allvarliga suicidtankar. Eller så kan höjderna bli så höga att de innefattar riskfyllda beteenden som sätter mitt liv i fara.

Är sårad och besviken, detta är inte första gången jag blivit invaliderad eller förminskad i vården.

Jag lider av trauman pga tidigare mobbning. Trotts att personal på avdelningen vet detta så har de vid flera tillfällen fryst ut mig från de andra patienterna. De sa till mig att jag behövde vara på mitt rum. Efteråt inser jag att detta var för att alla andra patienter skulle få baka tillsammans i köket. Men inte jag. De låste köksdörren så att de andra patienterna skulle få baka tårta tillsammans utan mig. Och när jag då fick otroligt mycket ångest pga mina trauman så kallade de mig uppmärksamhetskrävande och lämnade mig själv medan jag slog sönder hela mig och skar mig. Flera gånger har jag behövt äta min mat jättefort för att de med ätstörningar och matstöd ska få längre tid på sig att äta. Vilket såklart triggade mig då det var en bekräftelse på att jag inte. Ar värd någonting. Allt de gjorde triggade bara mina trauman mer.

Jag sökte frivilligt upp psykiatrin som ung vuxna och hade haft ett tufft liv på olika sätt redan .Och efter ca 30 år av helt fel behandling Och fel mediner och även 7 år på behandling hem .Men ett behandling hem utan behandling Måde jag sämre och sämre och tänkte ofta Vad är fel på mig Varför mår jag sämre och sämre och Varför hjälper ingen medicin mig på lång sikt Men till sist fick jag en adhd och atisum dignoser och ptsd och en dbt behandling Och efter avslutad dbt och då nu även rätt diagnos Så började jag förstå mig själv bättre Och tänkte nu får jag hjälp av psykiatrin som verkligen kommer hjälp mig Men psykiatrin mottagning där jag gick var bra på att lova mig hjälp men i verkligheten blev det inte så och när nu på något sätt det blev en kamp igen Att tex få prata med en läkare och att få speciellt läkare att ta mig på allvar och efter många samtal med andra än läkare på mottagning Tex skötare Då började jag tänka Vill jag än en gång gå igenom detta Att försöka få hjälp och om och om bli besviken och lägga den energi på att få hjälp från psykiatrin Nej Jag vet att jag idag överlever utan psykiatrin Genom det jag lärde mig i dbt och genom att tex läsa böcker om tex accetans och andras historia om hur dom hantera livet Och eftersom jag idag vet grunden till varför livet aldrig fungerar normalt för mig Mina npf dignoser och att vissa saker alltid kommer vara tuffa för mig pga mina diagnos Men jag kan hantera det idag Utan att falla tillbaka I destruktiva beteend Tog då beslut att avsluta mig som patient på den psykiatrin mottagning jag gick på Och även en anmälan till IVO För psykiatrin mottagning sätt att bemöta mig Specillt läkare Det som nu blev mitt problem var att jag inte längre hade tillgång till min adhd medicin och vc vill inte skiva ut Eller kan inte Känns konstigt att jag måste ha med psykiatrin att göra pga min adhd medicin Som är hjälpsamt för mig Fundera på att söka annan psykiatrin mottagning och då be om min adhd medicin Men absolut inget annat Är trött på hur vården fungerar och hur mycket energi jag har lagt på att få hjälp och hur många år psykiatrin på något sätt tagit ifrån mig Genom att tex sätta lpt och då tvinga mig att vara kvar på behandling hemmet Trotr jag inte fick någon behandling Och mådde sämre av att vara där Ja ibland måste man ge upp sin kamp och inse att man få fixa det själv Sen hade jag inte kunnat det om jag inte som nu veta varför jag inte fungerar normalt

Jag var inlagd under flera månader i somras. Gång på gång blev jag bältad då jag kom till akutpsyk med polis. Påväg dit gör jag motstånd och väl inne i akutrummet fortsätter de hålla fast mig. Jag skriker att jag har PTSD och får panik av att de håller fast mig. det är också därför jag gör motstånd. Men istället för att ge mig andrum tar de i hårdare och läkaren ordinerar tvångsinjektion och bältning. Andra gånger fick jag vara fri i rummet och går då runt ångestfyllt och går fram till ordningsvakten som står vid den låsta dörren. Läkaren bedömer detta som att jag är aggressiv mot personal och det blir åter bälte.

En gång lyckades jag lugna ned mig och satt på britsen och pratade med läkaren. Denne förklarade att det blir tvångsinjektion och bältning trots att jag är helt lugn och håller en vanlig konversation med läkaren. jag ifrågasätter detta och förklarar att jag är lugn och inte kommer göra något destruktivt men läkaren säger bara att beslutet är fattat.

Jag bältades och de hade spänt ena benet för hårt. Blodflödet hämmades och jag tappade känseln i foten. Jag påtalade detta flera gånger till vaket som tillslut kom in och petade på min fot. Sedan säger han att ”Det kan vara 40 minuter till utan att vara farligt”. När personal byter av honom efter 40 minuter hör jag honom säga ”Äntligen, hon är så jävla jobbig”.

Jag hade ångest på avdelningen och kallade på personal pga självskada. När ingen kommer går jag ut på avdelningen för att hämta hjälp. En sjuksköterska sliter in mig på rummet och med hjälp av andra trycker dom sig mot dörren så jag stängs in själv. Medan jag är blodig i hela ansiktet och gråter i panik. Det var på en bup avdelning. De sa att det var mina föräldrar som hade ansvaret över mig på avdelningen. Men endå hade de beviljat min mamma att gå och köpa mat. Så när mamma var och köpte mat så skulle hon fortfarande ha ansvaret över mig på avdelningen. De hade ingen personal över till mig pga min rums grannes ångest. Vad dom sa. Men det stod ca 6-8 personer utanför hennes rum som inte gjorde någonting. Men jag vet inte. Det kanske behövdes precis 6 personer för att stirra på en dörr. Och därför kunde man inte ta hand om alla andra patienter samtidigt.

Många gånger har de stängt in mig på rummet genom att stå för dörren. En gång sa de att jag inte fick gå ut pga att de skulle ”göra en grej” och när jag kom ut var det som hade hänt att 2 av de andra patienterna hade fått baka tillsammans. Jag vet inte varför de gjorde såhär men min uppfattning var att personalen ville hindra mig från att delta. Fast dom visste att jag älskade att just baka. Jag fick aldrig något svar till varför de stängde in mig på rummet och sa att jag inte fick gå ut. De sa att de skulle göra en sak med en annan patient. Men avdelningen är liten och jag hade definitivt hört om något hände med en annan patient. Dessutom stod köksdörren öppen när jag kom ut sedan och de andra patienterna hade varit där hela tiden verkade det som.