Jag hade ångest på avdelningen och kallade på personal pga självskada. När ingen kommer går jag ut på avdelningen för att hämta hjälp. En sjuksköterska sliter in mig på rummet och med hjälp av andra trycker dom sig mot dörren så jag stängs in själv. Medan jag är blodig i hela ansiktet och gråter i panik. Det var på en bup avdelning. De sa att det var mina föräldrar som hade ansvaret över mig på avdelningen. Men endå hade de beviljat min mamma att gå och köpa mat. Så när mamma var och köpte mat så skulle hon fortfarande ha ansvaret över mig på avdelningen. De hade ingen personal över till mig pga min rums grannes ångest. Vad dom sa. Men det stod ca 6-8 personer utanför hennes rum som inte gjorde någonting. Men jag vet inte. Det kanske behövdes precis 6 personer för att stirra på en dörr. Och därför kunde man inte ta hand om alla andra patienter samtidigt.

Många gånger har de stängt in mig på rummet genom att stå för dörren. En gång sa de att jag inte fick gå ut pga att de skulle ”göra en grej” och när jag kom ut var det som hade hänt att 2 av de andra patienterna hade fått baka tillsammans. Jag vet inte varför de gjorde såhär men min uppfattning var att personalen ville hindra mig från att delta. Fast dom visste att jag älskade att just baka. Jag fick aldrig något svar till varför de stängde in mig på rummet och sa att jag inte fick gå ut. De sa att de skulle göra en sak med en annan patient. Men avdelningen är liten och jag hade definitivt hört om något hände med en annan patient. Dessutom stod köksdörren öppen när jag kom ut sedan och de andra patienterna hade varit där hela tiden verkade det som.

Jag var inlagd på ”frivillig” vård på bup slutenvård. (Om jag hade krävt utskrivning hade det blivit lpt). En skötare som jag hade väldigt bra relation till satte sig och pratade med mig. Hon frågade mig om jag verkligen ville att min mamma skulle vara med mig på avdelningen. Vilket jag ville. Men avdelningen gillade inte min mamma. Hon sitter och pressar mig mer och mer till att skicka ett sms till pappa om att jag inte vill bo med mamma. Denna skötare vet att jag gillar henne och kommer göra som hon säger. Jag var rädd att säga nej och skickar till slut SMS:et. Pappa kommer och byter av mamma på avd vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Inte för att jag har något emot pappa utan för att jag inte heller har något emot mamma som alla nu tror. Detta leder till att avdelningen tvingar mina föräldrar att berätta för mig att jag inte ska få bo med dom mer. Fast soc inte var inkopplade i detta. Denna flytt blev aldrig av utan bara något de hotade med. Jag svimmade av ångest när jag hörde detta.
Ett tag efter har denna skötare tagit in en psykolog. Hon ska ställa massa frågor till mig. Jag svarar ärligt. Förutom att skötaren sitter under utredningen och pressar mig till de svar hon vill ha. Dom hade aldrig berättat att dessa frågor var en PTSD utredning. När jag sedan får min diagnos och läser varför de satt den står det att jag blivit SLAGEN av personer i min familj och att jag blivit bunden, utelåst och fasthållen mot min vilja. Jag har aldrig varit utsatt för detta och aldrig berättat detta heller. Jag har inte sagt någonting om det. Alla andra säger att min PTSD beror på mobbning i skolan. Vilket jag varit utsatt för men all andra lögner glömdes bort. Senare i öppenvården när jag pratar om min diagnos säger min psykolog förvånat att ”men du har ju inte PTSD” för hon hade aldrig hört talas om diagnosen.

När jag var inlagd på lpt så fick jag en dag en känsla av att det var en man i mitt rum. Det är en känsla som har kommit en hel del gånger förut men denna gången var den så intensiv att jag började skrika och be om hjälp att få ut honom (alltså mannen som inte fanns). Personalen ignorerar det hela ganska mycket och efteråt så har dom skrivit i min journal att ”när jag inte fick uppmärksamhet pga min ångest så började jag göra så för att få personalens uppmärksamhet på andra sätt” alltså att de tyckte allt var för uppmärksamhet och inte något jag faktiskt kände. Dom har nog aldrig skrivit i min journal att jag har ångest pga att jag faktiskt har diagnosen ångest. Utan hittat olika sätt att säga att jag vill ha uppmärksamhet. Typ att ”annan patient fick uppmärksamhet pga somatiskt låga vilket gjorde att patienten började kasta möbler för att locka till sig uppmärksamhet” även på öppenvården pratar dom mycket om hur uppmärksamhetssökande jag tydligen varit hela min barndom. När jag egentligen bara varit lite ”aktiv” eller vad man ska säga och kanske inte alltid varit som alla andra. Jag kan alltså inte ta ett steg någonstans utan att det beror på uppmärksamhet.

Satt och dunkade mitt huvud i väggen och när personalen såg mig sa dom ”sitter du här och målar väggen” när det började komma blod

Jag hade blåa armar efter fasthållningarna, men dom fortsatte. De kunde råka dra undan mitt mensskydd så att jag fick blöda fritt i byxorna tills de släppte mig för att jag inte vågade roa inför alla att jag hade mens. Om jag själv försökte räta till det lite diskret så tog dom ett ännu hårdare grepp om mina armar. Det var 5 personer över mig och ytterligare många personer runt mig. En gång drog de även ner mina byxor en bit så man såg bindan i trosorna och det även satt 2 andra patienter och såg allt. Vid alla tillfällen var jag 16 år. Efteråt nekade sjuksköterskan att detta hänt och säger att det bara var min upplevelse. När jag senare under ett läkarsamtal tar upp att jag tycker fasthållningarna är jobbiga börjar läkaren ”föreslå” bältning bara för att han vill förminska mig och berätta att det finns andra som har det betydligt värre än mig. När jag säger att jag inte vet vad som är bättre/sämre då jag enbart testat fasthållning så skriver sjuksköterskan i min journal att ”patienten tycker att hon blir hjälpt av att vi tar ner henne på golvet” vilket gör att antalet fasthållningar ökade väldigt mycket. Fast det aldrig var mina ord. Sedan jag kom ut från bup så har jag fått en traumadiagnos pga det som gjorde och jag hör fortfarande överfallslarmet gå igång ibland i mitt huvud.

Under de 8 gånger jag vårdades inom bup slutenvård så var det få gånger jag fick ett bra bemötande. Jag kunde ha blivit nertryckt på golvet medan de tog varsin armar och ben och en personal satt på min rumpa, byxorna kunde åka ner, mensskyddet kunde åka undan så det kom blod i byxorna och jag kunde inte fixa det tills dom släppte mig eftersom minsta lilla rörelse med handen bara fick dom att hålla hårdare och jag ville inte direkt börja säga det bland all personal både manlig och kvinnlig som var runt mig. Det var även tillfällen där sjuksköterskan tryckte upp munsönderfallande tablett i min stängda mun när jag låg på golvet. Sedan släpper de in mig på mitt rum och jag ser i journalen att de skrivit ”läggs ner mjukt på golvet och tröstas av personal” och att jag ”motvilligt tagit emot medicinen” läkaren säger då att jag inte har rätt till efterstöd eftersom det inte var en tvångsåtgärd och därför lämnas jag gråtandes i panik på mitt rum utan att riktigt veta vad som händer. Jag kom till psykiatrin med PTSD och kom ut med även en ospecificerad traumadiagnos.

Jag har en lång historik av psykisk ohälsa; depression och ätstörningar och diverse vårdkontakter och vårdformer. På något sätt har jag fortsatt med livet ”utanför” psykiatrin samtidigt och tog i början av året examen från min universitetsutbildning. Jag fick ett jobb som jag trivdes sådär på, och framåt sommaren sökte jag mig vidare. Jag fick det nya jobbet, mitt drömjobb, och skulle börja efter semestern. Men under semester dalade måendet drastiskt och min mamma fick mig att följa med till psykakuten. Vi hade försökt att använda den självvalda inläggningen som jag hade kontrakt för, men vi ringde dit klockan 20:01. Självvald inläggning i min region är enbart tillgänglig mellan 08:00 och 20:00, så vi blev ombedda att åka till akuten för läkarbedömning.

Jag ville inte bli inlagd och läkaren på akuten satte LPT på mig. Jag var ett vrak. Jag slutade äta, jag självskadade flera gånger på avdelningen och försökte även ta livet av mig men blev påkommen varje gång. Vid ett tillfälle avvek jag också och blev så småningom körd av polis tillbaka till avdelningen. Jag såg ingen mening med att leva och var arg över att alla tvingade mig till det. Läkarna började prata om ECT och informerade mina föräldrar om det. Läkarna sa att om jag inte gick med på ECT skulle vistelsen på avdelningen bli ännu längre. Den var redan flera veckor lång. Alla började tjata på mig om ECT, försökte övertala mig att säga ja för tydligen ger de inte ECT som en tvångsåtgärd (det var i alla fall var skötaren ska till mig). Tillslut sa jag ja, för jag ville på något vis må bra och eftersom alla sa att det var den enda lösningen och min familj led av mitt lidande…

Jag märkte inte riktigt av biverkningarna i början mer än att jag behövde få berättat för mig av mamma vad som hade hänt den senaste tiden och varför jag var inlagd. De säger att det vände för mig efter några behandlingar, att jag började må bättre, men jag vet inte riktigt. Jag är tveksam. Absolut, jag kanske började äta och prata mer, men jag mådde inte bättre egentligen.

Jag blev så småningom utskriven och hoppade direkt på mitt nya jobb. Min hjärna var långsam och jag var skör. Jag försökte stå ut, hålla ut, och familjen pratade om hur bra det var med ECT.
Några månader senare slutade jag med mina mediciner för att jag var återigen trött på allt. Trots drömjobbet. När min öppenvårdsläkare fick veta det på ett läkarsamtal där min mamma närvarade och hon hade fått veta att jag återigen inte mådde bra satte hon LPT.

Ganska snart blev det tal om att göra fler ECT-behandlingar eftersom ”det hade funkat så bra i somras”. Mamma tyckte att de hade gett mig för få behandlingar förra gången. Hon hade hört av någon bekant vars anhörig hade haft x antal behandlingar och nu hade ett helt nytt liv. Det samma borde ju gälla för mig?
Jag ville inte ha ECT, men kände mig tvingad till det. Det kändes som att det var ett ultimatum: må bra och ta ECT eller fortsätt må dåligt och förstör familjen. Så jag sa ja och fick tillbaka biverkningarna av bland annat minnesrubbningar. Så småningom avbröts behandlingarna då någon av läkarna ansåg att ECT inte hade gett den effekt de förväntade sig. I journalen står det att ECT inte ska ges till mig som ett första alternativ i framtiden. Det är jag glad för.

Det var ingen som var elak mot mig. Det var ingen som höll fast mig när jag skulle sövas inför varje behandling. Det var ingen som utsatte mig för något trauma. Min familj ville mitt bästa, läkarna ville att jag skulle överleva och skötarna ville inte öppna dörren och upptäcka att mitt nästa suicidförsök var lyckat under deras övervakning. Jag sa ja för att jag var tvungen, inte för att jag trodde på det eller för att jag ville.

Nu har det snart gått exakt ett år sedan min andra omgång av ECT. Jag lever och jag mår helt okej jämfört med att vara på jakt efter möjligheter att ta mitt liv. Jag tvivlar fortfarande på om livet är värt att leva och önskar ofta att jag vore död. Jag minns väldigt lite från förra året. Knappt något från mitt första jobb efter examen i januari, och lika lite från drömjobbets första halvår efter sommarsemestern. Jag skäms när kollegor pratar om förra årets projekt och arbetsuppgifter och jag inte vet vad de pratar om eftersom allt är borta. Jag känner en otrolig maktlöshet av att ha förlorat så gott som ett helt år av mitt liv, av minnen. Även om minnena kanske inte var positiva i och med hur jag mådde så känns det som att ”de” tog ifrån mig något viktigt. Jag kommer aldrig med göra ECT igen. Även om jag kanske mådde bättre efter några omgångar. Jag minns ju inte, så jag får bara lyssna när min familj säger att det gav effekt i början.

Jag var rädd för innebörden av ECT, av ”elchocker”, och det blev ju inte så bra för min del kanske, men jag vill heller inte säga åt andra att INTE göra det om vården anser att det är lämpligt för just dig. Som för min mammas bekantas anhörig var det livsavgörande. Läkarna och personalen på avdelningen berättade om andra patienter som vände helt och hållet efter behandling och aldrig mer behövde bli inlagda. Det var inte läskigt att få behandlingen. Man sövs och sedan vaknar man upp, antagligen med ont i huvudet och muskelvärk i kroppen och en kraftig förvirring, men biverkningarna av det slaget minskar efter andra och tredje gången. Men JAG skulle inte göra om det. Inte när jag vet vad det kostade mig och att jag sitter här igen, ett år senare, och undrar om livet är värt att leva.

Nästa vår har jag varit inom psykiatrin i elva år.

Jag träffade en ny läkare inom psykiatrin och pratade om min ätstörning. Hon bad mig berätta vad jag äter en vanlig dag, och när jag sa att jag äter ris förklarade hon att det ”inte är så bra att äta ris”

Jag vårdades på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning. En medpatient hade precis kommit in på avdelningen och verkade förvirrad och gick runt i korridoren. Skötarna säger ingenting till patienten utan sitter bara tyst och tittar medans patienten blir mer och mer förvirrad och förtvivlad. Till slut ombeds jag gå till mitt rum och direkt efter hör jag utanför hur de med en ordentlig smäll kastar patienten i golvet. Jag gick ut och kollade hur personalen smällde hens huvud ner i golvet när hen försökte lyfta det under fasthållning.

Inte ett ord eller enda försök att försöka samtala med personen eller erbjuda medicin innan de använde våld. Nästa dag kom patienten tillbaka med en gipsad arm. Jag hör fortfarande den där smällen nästan varje dag som en flashback eftersom händelsen blev ett till trauma för mig. När jag vårdats efter det har jag känt ständig rädsla att bli utsatt för tvång själv och personalen förstår inte när jag hamnar i paniktillstånd för att jag tror att de kommer bruka våld på mig. 

Jag har mått så dåligt att jag behövt vård för hur dåligt jag mått av vårdens agerande. Viktigt att veta är väl att detta varit en av flera händelser där jag vittnat en patient våldsamt hanterats av personal när hen inte var våldsam eller tydligt visat tecken på ångest tidigare, som hade kunnat hjälpas innan situationen blev akut. ”När jag upprepade gånger tagit upp detta med min f.d. psykolog började han varje gång prata om något annat eller vände det till att jag hade sjukdomssymptom i min bipolära sjukdom.

I vilken annan situation detta hade hänt hade jag ringt polisen. Rädslan att ringa 112 var väl att jag själv skulle få höra att jag var ”galen” eller missuppfattade situationen. I värsta fall ”straffas” med tvångsåtgärder själv.

Jag var inlagd på bup och blev ofta fasthållen och nerbrottad på golvet. Efter en fasthållning läser jag i journalen att jag tydligen sagt till skötaren att jag blivit hjälpt av att de tryckte ner mig. Men egentligen har alla tvångsåtgärder bara förvärrat mitt mående och är något jag ofta tänker på.
Det står också att de hållit fast och tröstat mig. Men jag har skrikit i panik medan min mamma fått komma och trösta mig och lägga en kudde under mitt huvud så jag inte skulle så mig.
Men vissa gånger har inte heller hon kunnat se på då personalen behandlar henne så dåligt och kan skriva långa anteckningar i MIN journal bara om ville dålig mamma hon är. Vilket hon verkligen inte är och vi har en bra relation.
När jag senare har samtal med läkare får jag höra både att jag ska tänka positivt och att jag ska vara tacksam för att det finns folk som blivit utsatta för värre tvångsåtgärder. Han börjar även föreslå att bälta mig istället för att pressa mig till att säga att jag trycker fasthållningarna är en bra metod. Fast de skett på helt fel sätt som gett mig trauman. Jag hade även redan PTSD innan från bland annat mobbning och det blev enligt mig förvärrat av allt som hände på avdelningen.