Jag har haft en samtalskontakt via annan instans inom vården. Hen slutar nu men har försökt få psyk att fatta att jag behöver aktiv uppföljning, betydligt oftare än en gång i halvåret. Vi är båda ense om att jag bör få samtalsstöd via psykiatrin alternativt primärvården (som jag inte ger något alls för, men värt ett försök). En person jag hade att göra med för bedömning på psyk berättade för mig att det var svårt att ordna fram nu eftersom det var ont om folk. Professionellt värre att upplysa patienten om det …? Vill de att folk ska må sämre …?

Jag har haft en ätstörning halva mitt liv. För tre år sedan så gick jag tolv veckor dagvård och jag hade hoppats på att bli frisk efter det. Det blev jag inte, men det blev en väldigt stor positiv förändring kring mitt tänkande och agerande kopplat till anorexin.

Efter två års öppenvård kommer jag gå över läkaren överens om att prova att avsluta helt för att ”släppa fokus” på ätstörningen, vilket jag var helt med på. Det kändes bra från början och jag kände mig  ”fri” på ett sätt, ,men läkemedelsförändringar som påverkade min aptit triggade ett återfall, som jag till stor del lyckades vända på egen hand.
Min öppenvård på psykiatrin fick tillslut min tillåtelse att skicka en ny remiss till Ätstörningsenheten och efter att ätstörningen avbokat tiderna så lyckades jag fullfölja och komma dit på bedömning hos en behandlare som jag lärde känna under dagvården. Då jag inte är tillräckligt motiverad för behandling (man är inte det om man inte vill gå upp i vikt tydligen) så kom vi fram till att det vore bra med en stödjande kontakt bara, lite uppföljning om hur det går och även motiverande samtal och hjälp att nå de färdigheter jag faktiskt har. Jag vet att mottagningen är under stor press och det är många som får vänta på vård.

Jag kände mig hemsk som skulle ”ta upp en plats” för jag är ju ”gammal” och de unga med fortfarande formbara hjärnor borde få gå först. Men då försäkrade hen mig om att ingen blir utan vård pga mina tider där, och att det är de som gör prioriteringarna och de har helt enkelt prioriterat att jag ska ha dessa stödjande samtal som kommer att glesas ut med tiden. Nu när jag funderat lite så inser jag hur hemskt det är att jag som patient ska behöva känna så ens, att vara rädd för att någon annan blir utan stöd för att jag får det.

Blev remitterad till Borderline-avdelning förra året och under mötet då läkaren skulle se ifall jag hörde hemma där så avslutade hon mötet med ”även fast du platsar högt på kriterian för Borderline så tror jag inte att det är det du har, eftersom du ju har vänner och pojkvän.” Kände mig som världens avskum, som att jag inte ens förtjänar att ha goda kontakter runt mig för alla med BPD är ju monster eller nåt. Hon la även till ”tror inte heller att du lider av depression då du kan le och skratta. Det gör man inte om man mår dåligt”. Hon försökte sen skylla allt (även de psykotiska röster som jag hör) på struma, vilket jag visserligen har men det var ju inte direkt hela bilden… dom som skickade remissen på min vårdcentral var helt förbluffade. Dom sa faktiskt ifrån till läkaren och jag fick en ny tid med vad jag trodde skulle bli en annan doktor för att ta emot mig. Det visade sig återigen vara samma, och hon gaslightade mig och sa att det jag var med om förra gången hade hon aldrig sagt. När jag sa ifrån så sa hon bara ”vi får vara överens om att vara oense”. 
Jag bestämde mig för att bara låta det vara och ge avdelningen ett ärligt försök trots vår dåliga start. Läkaren som nu har hand om mig har tagit över mitt ärende och är nu skyldig att stå för min sjukskrivning (då sjukpenning är min enda form av inkomst). Den sjukskrivningen gick ut tidigt i April och nu två månader senare har hon fortfarande inte förlängt den. Trots väldigt många påminnelser. Har bett min primära vårdcentral, som remitterade mig dit, om hjälp men de menar på att det är denna nya avdelnings ansvar att ta över sjukskrivningen. Så nu går jag utan ordentlig inkomst och vet inte alls vart jag ska ta vägen.

Jag var inlagd på lpt på en psykiatrisk avdelning och hade en ångestattack. Mitt i kommer en sjuksköterska in och börjar prata och säger bla ”du kan söka dödshjälp”. Jag blir helt paff och säger bara ”ja men tack så mycket för tipset” och då säger hon att ”jag kan inte hålla på och dalta med dig”. Min ångest blir bara värre och när jag berättar för en annan personal vad hon precis sa får jag höra att ”hon skämtar ju bara”. Hon sa inte det på ett skämtsamt sätt och dessutom är det så otroligt opassande att säga det till en suicidal patient.

Jag var inlagd som 15-åring, jag blev sondmatad under en längre period och levde på det. Under en period blev jag bältad flera gånger om dagen varje dag för att få i mig näring. För att straffa mig. Jag ”gjorde det ju ändå mot mig själv” sade de så det gjorde ju inget. Idag har jag PTSD.

Min privata psykiater blev av med sin licens och jag blev meddelad brevledes att ingen hjälp gick att få därifrån. Efter 10 års läkarkontakt och medicinering, stod jag utan läkare med förskrivningsrätt och kunde därför inte få mina mediciner (bland annat för bipolär sjukdom) utskrivna. Fick efter två nekade remisser från vårdcentralen till olika instanser inom psykiatrin höra att ingen ville ta det medicinska ansvaret utan att känna till mig (trots att flera tidigare suicidförsök fanns registrerade), och utan symptom kunde de inget göra. Jag fick slutligen rådet att sluta med alla mediciner och ”invänta symptom”. När jag sa till ssk på vårdcentralen ”Menar du att jag ska sluta med alla mediciner, invänta suicidala impulser och ta bussen till psykakuten?” Svaret blev ”Ja, vi kan inte göra mer än så för dig.”

Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

Jag var djupt deprimerad och psykiatrin gav mig diagnosen bipolär typ 2. Jag behandlades först med en rad psykofarmaka och sedan under 6 år med litium. Jag gick i terapi som jag själv betalade för och fick insikten att mina problem antagligen hade att göra med mina djupa barndomstrauman. Jag läste på och insåg att litium i längden kommer att påverka njurarna negativt. Jag tog upp med behandlande psykiater att jag ville sluta med medicinen, eftersom jag hade bearbetat så mycket i terapin och mådde bättre. Han svarade: ”Men du jobbar ju, jag ser inga skäl att sluta med medicinen”. Jag slutade ändå, och såhär 14 år senare -utan psykisk ohälsa – är jag väldigt tacksam att jag hade turen att våga gå emot läkaren.

När jag var inlagd under tvångsvård för ”suicidprevention” och gjorde ett suicidförsök på avdelningen sa läkaren att om jag gör det igen blir jag utskriven. Jag ville ju därifrån så det var ju bara att göra om det på nytt och denna gången aktivt se till att bli upptäckt.