Jag träffade en ny läkare inom psykiatrin och pratade om min ätstörning. Hon bad mig berätta vad jag äter en vanlig dag, och när jag sa att jag äter ris förklarade hon att det ”inte är så bra att äta ris”

Jag vårdades på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning. En medpatient hade precis kommit in på avdelningen och verkade förvirrad och gick runt i korridoren. Skötarna säger ingenting till patienten utan sitter bara tyst och tittar medans patienten blir mer och mer förvirrad och förtvivlad. Till slut ombeds jag gå till mitt rum och direkt efter hör jag utanför hur de med en ordentlig smäll kastar patienten i golvet. Jag gick ut och kollade hur personalen smällde hens huvud ner i golvet när hen försökte lyfta det under fasthållning.

Inte ett ord eller enda försök att försöka samtala med personen eller erbjuda medicin innan de använde våld. Nästa dag kom patienten tillbaka med en gipsad arm. Jag hör fortfarande den där smällen nästan varje dag som en flashback eftersom händelsen blev ett till trauma för mig. När jag vårdats efter det har jag känt ständig rädsla att bli utsatt för tvång själv och personalen förstår inte när jag hamnar i paniktillstånd för att jag tror att de kommer bruka våld på mig. 

Jag har mått så dåligt att jag behövt vård för hur dåligt jag mått av vårdens agerande. Viktigt att veta är väl att detta varit en av flera händelser där jag vittnat en patient våldsamt hanterats av personal när hen inte var våldsam eller tydligt visat tecken på ångest tidigare, som hade kunnat hjälpas innan situationen blev akut. ”När jag upprepade gånger tagit upp detta med min f.d. psykolog började han varje gång prata om något annat eller vände det till att jag hade sjukdomssymptom i min bipolära sjukdom.

I vilken annan situation detta hade hänt hade jag ringt polisen. Rädslan att ringa 112 var väl att jag själv skulle få höra att jag var ”galen” eller missuppfattade situationen. I värsta fall ”straffas” med tvångsåtgärder själv.

Jag var inlagd på bup och blev ofta fasthållen och nerbrottad på golvet. Efter en fasthållning läser jag i journalen att jag tydligen sagt till skötaren att jag blivit hjälpt av att de tryckte ner mig. Men egentligen har alla tvångsåtgärder bara förvärrat mitt mående och är något jag ofta tänker på.
Det står också att de hållit fast och tröstat mig. Men jag har skrikit i panik medan min mamma fått komma och trösta mig och lägga en kudde under mitt huvud så jag inte skulle så mig.
Men vissa gånger har inte heller hon kunnat se på då personalen behandlar henne så dåligt och kan skriva långa anteckningar i MIN journal bara om ville dålig mamma hon är. Vilket hon verkligen inte är och vi har en bra relation.
När jag senare har samtal med läkare får jag höra både att jag ska tänka positivt och att jag ska vara tacksam för att det finns folk som blivit utsatta för värre tvångsåtgärder. Han börjar även föreslå att bälta mig istället för att pressa mig till att säga att jag trycker fasthållningarna är en bra metod. Fast de skett på helt fel sätt som gett mig trauman. Jag hade även redan PTSD innan från bland annat mobbning och det blev enligt mig förvärrat av allt som hände på avdelningen.

Två år tidigare liknande upplevelse på vuxenpsykiatrin i annan stad. Där kom jag flera dagar i rad och även nertvingad från öppenvården. Där ville de verkligen ha in mig, men jag hade en viktig tenta dagen efter. Överläkare och annan överläkare kom in. Då ena bedömde LPT, andra ansåg det skulle vara mer skadligt. 

Kompromiss om att jag fick åka hem, skriva tentan dagen efter och direkt efter åka upp till psykiatrin. Att samma deal skulle gälla, jag skulle bli inlagd om jag tillät. Men att de inte skulle LPT. Utan om nödvändigt komma in varje dag. Men jag kände då att okej. Skrev tenta. Sen inlagd

Helt annat bemötande än bup, och väldigt glad och tacksam för det.

Blir körd till psykiatrin av min rektor på universitet. Jag vågar inte ta steget själv att köra dit och be om hjälp, men hon ringer dit och vi åker in. Tomt i akutrummet. Och även om det är min 11 gång påväg bli inlagd. Och 3 e gång i väntan i vuxenpsyks väntrum. Så är jag livrädd. Får möta sjuksköterska som ställer frågor. Jag skakar. Vill därifrån. Allt i huvudet speglas upp hur jag hamnade här, om jag kunnat gjort något annorlunda. 

Sjuksköterskan försäkrar om att jag gjort rätt. Att han ser det är jobbigt men jag gjort helt rätt. Får vänta en stund till utanför med rektorn. Innan jag blir inkallad till rum i väntan på läkare.

Han ställer alla frågor igen. Och han lyssnar. Han säger att han läst jag har min diagnos, EIPS, och att det inte är konstigt jag mår såhär. Men att det kan gå må bättre. Det finns hjälp. Han frågar om jag vill åka hem eller bli inlagd. Rycker på axlarna. ”E rädd för vad som kan hända om jag åker hem…”
Vill du bli inlagd? 
Nickar
Okej då fixar jag det.

Blir inlagd på psykiatrin. Kort rundtur. Känner igen allt från tidigare avdelningar. Dagen efter känner jag att jag vill åka hem, säger t läkaren, och han förstår och säger det går bra. Men att de alltid finns där, och minsta jag mår sämre igen ska jag ta kontakt. Att det inte behöv bli värre innan det blir bättre. Å att han hoppas jag fått bra upplevelse av dem

Jag självskadade genom att dunka mitt huvud i väggen. Det rann blod men ingen kom. För att de ansåg att en annan patient mådde sämre. Jag tryckte på kallelse knappen men de gick in och stängde av den så det skulle sluta pipa. När jag gick ut för att hämta någon tog sjuksköterskan tag i min handled och skrek ”vad fan gör du” och drog in mig på mitt rum. Efter 2 timmar låg jag på toa golvet. Då gav dom mig 2 stesolid (starka lugnande som helst inte ska användas på barn) och lämnade mig igen. På golvet. 
Mycket för att de hela tiden trott att jag kommer sluta självskada om dom inte bryr sig. Men jag hade ändå fortsatt i 1 år utan att dom förstått att det inte handlade om uppmärksamhet.

Jag har mycket ärr från självskada på min kropp, bland annat på armarna och fått höra ”men du som är en sån fin tjej ska väl inte förstöra dig själv på det här viset, det är väl onödigt”

Det är så mycket jag vill skriva om psykiatrin som jag önskar att jag hade vetat innan jag behövde söka hjälp där. Min erfarenhet är att det kan vara ok men det kan också traumatisera mer. Bristen på transparens är det läskigaste, att man är helt själv och inlåst, trots att man söker hjälp självmant. Jag har haft fyra psykoser. Alla har varit pga sömnsvårigheter och extrem stress och potentiellt av den psykofarmaka jag skickats hem med när jag sökt akut. Hade väldigt mycket fysiska symptom innan den första psykosen utlöstes och trodde jag hade fått en stroke, MS eller någon annan inflammation eller infektion i hjärnan eftersom många sjukdomstillstånd kan utlösa psykoser. Det var som om huvudet brann och jag blev väldigt förvirrad, fick jättesvårt att prata och tappade känseln på vänster sida. Det gjorde mig väldigt rädd. Önskar att den somatiska och psykvården inte var så isolerade från varandra och att det hade utretts somatiskt. Andra gången var värst. Skickades till något som liknade en cell mer än ett rum, det stank urin och det var kladdigt på golvet och britsen som var min ”säng”. Jag var livrädd och det var bara män på avdelningen, i personalen och patienter. Jag hade precis flytt från en våldsam relation och minns hur jag blev tillsagd att ta en medicin direkt när jag kom till avdelningen. Blev svimfärdig och seglade ner på golvet och personalen skrattade. Jag kröp omkring i korridoren för att jag inte vågade gå in i cellen eller somna. Jag blev tillsagd att gå in och försöka sova. Väcktes av att männen kom in och lös på mig med ficklampa vid flera tillfällen, stod i dörröppningen och skrattade. Det jag minns sen har jag både tvivlat på eftersom jag hade en psykos och velat förtränga men jag vet att detta har hänt. Mina psykoser har aldrig inneburit att höra röster eller se i syne. Bara extrem rädsla, paranoia och förvirring. Men ibland också som att jag var skyddad av omgivningen,  utanför psyks väggar. Men vem tror på en psykotisk patient? För det både låter som och var en mardröm. Jag ”lyckades” somna i cellen och vaknade till av att flera personer kom in med filmkamera. Det är först åtta år senare, efter att blivit fri från de tunga antipsykotiska medicinerna (som förövrigt inte ges någon hjälp att bli fri ifrån) , inlagd på psyk och igen bara män på avdelningen som flashbacksen kommer och jag minns blåmärkena jag hade efter nätterna i cellen. Jag minns att jag vaknade igen och ligger på mage på britsen och säger sluta.  Jag vet inte om jag blev våldtagen den första natten men mina flashbacks är så tydliga. Jag minns också att jag på en avdelning jag flyttades efter avdelningen med cellen hade en person avlidit. Jag blev skrämd av personalen, ingen var heller intresserad av att hjälpa eller trösta eller förstå och att se en person rullas ut på bår under ett svart lakan var fruktansvärt sorgligt. Och skrämmande. Sen kom tack och lov ett par kvinnor i personalstyrkan och hjälpte mig med lugnande strategier, att säga ’stopp’ och då var det som att paranoian rann av mig. Jag lyckades tjata mig till att bli utskriven eftersom jag bara mådde sämre av att vara där och fick tack och lov bli inlagd i en annan stad tills jag mådde bättre. Jag önskar att någon hade berättat att det inte tjänar något till att överklaga ett LPT- beslut i förvaltningsrätten, bara för att få gå ut på promenad (vilket verkligen hade hjälpt efter att vara inlåsti två veckori sträck). Det är otroligt få som får rätt och du hamnar i ett register pga domslutet är en offentlig handling. Denna handling kan hamna på krimfup,  en databas för brottsmål. Som om förnedringen inte redan var nog.