När min dotter började må dåligt skrevs hon in på BUP. Vad som erbjöds  var att lära sig hantera känslor och känslo karta. Fanns också kurser på nätet som vi skulle se tillsammans. Min dotter åkte in tre till fyra gånger för suicid försök. Vi fick kriga på BUP akuten att hon skulle få bli inlagd på dygnsvården. En gång neka dem de andra gångerna fick hon stanna högst 10 dagar för att att hon inte skulle bli för bekväm och kanske tog idéer från andra patienter. Spelade ingen roll att hon självskade sig och att vi som föräldrar kände oro att hålla henne hemma för att hon skulle försöka med nya suicid försök. Sista mötet med Bub var att än av psykologerna eller om hon va kurator nämnde att min dotter tar inte livet av sig genom att självskada sig och att jag behövde ställa mer krav på henne för jag var för medberoende. Tre veckor senare tog min dotter livet av sig. Tretton år gammal. Hon skulle fyllt 14år tre månader senare.

Efter alla år inom psykiatrin har mitt behov av att läsa journalerna efter varje öppenvårdssamtal/skiftbyte inom slutenvården stärkts. Och visat sig vara nödvändigt.

Det har flera gånger stått fel diagnoser och personalen har inte förstått varför jag vill att de ska stryka det felaktiga. Det har krävts flera påminnelser till kontaktpersoner och sjuksköterskor och läkare innan de till slut har ändrat.
Det har även stått fel information om vad som har hänt och varför jag är inlagd. En gång gjorde jag allt för att inte följa tvånget att göra ett suicidförsök och sökte hjälp, trots skammen och skulden det innebar. Sedan skrev någon i journalen att jag var där efter ett suicidförsök. Mitt inre blev fullkomligt kaos och exploderade i tvångstankar. Om det nu stod att jag hade gjort ett suicidförsök men inte hade gjort det, då hade jag hindrat mig själv helt i onödan. Stod det att jag hade gjort det då hade jag lika gärna kunnat göra det. Tvångstankarna var så starka och jag visste inte hur jag skulle hantera det.
När jag berättade det fick jag, så klart ingen förståelse, och jag lämnades till att återigen försöka hantera tvånget att ta livet av mig. Det som stod i journalen var, och är, tvunget att stämma.

Jag var 18 år å som många andra gånger var jag påväg igen att bli tvångsinlagd på psykiatrin på grund av min anorexia.
Jag var skör och rädd. Denna gången hade jag åkt in med min pappa från öppenvården, det var antingen det eller polistransport.
Läkaren hade betet sej märkligt som om hon dölljde något.
Jag kom fram till slut, fick mitt rum å papper lagda på nattduksbordet. Det var journalkopior där det stod mina diagnoser, men det var nått som inte stämde… Det stod att jag hade en utvecklingsstörning.
Aldrig hade jag gjort en sådan utredning. Jag hade inga krafter, vad skulle jag nu göra. Personalen behandlade mej som skit å pratade inte ens med mej om någonting. Allt skedde över mitt huvud.
Vem hade lagt till den diagnosen utan en utredning? Det vet jag inte än idag, för något fuffens hände under den tiden…

Jag kom till psykakuten efter att 112 ordnade en sjuktransport. Läkaren jag fick prata med efter flera timmars väntan verkade redan ha bestämt sig för vad som skulle hända innan han ens hade mött mig. Han sa att om man tittar i det stora hela så mår jag inte så dåligt egentligen, och att han inte trodde på att jag ville ta livet av mig. Sedan vägde han mig, och sa ”det var ju inte så lite”, även om han visste att jag har haft problem med anorexia i flera år. Nu vill jag aldrig söka hjälp där igen oavsett hur dåligt jag mår.

Jag har alltid varit frivilligt inlagd och så även denna gång:

Jag blev inlagd i början av december.

Jag hade varit hem på dagspermission till min lägenhet, försökt gå igenom posten, med mer.
Jag mådde uselt, hade kraftig ångest, fick inte i mig mer än vatten samt lite kaffe. Men jag ville försöka att klara mig och komma igång, åtminstone försöka.

När jag, på eftermiddagen, kom tillbaka till den slutenpsykiatriska allmänvårdsavdelning där jag då var inlagd, var jag dubbelvikt av ångest.
Jag bad om något som kunde lindra min ångest och fick ett kraftigare preparat(jag har glömt bort vad det var) vilket tydligen var insatt.
Ett par timmar senare bad jag om en till dos då den tidigare inte var tillräcklig, fick den dosen av en annan sjuksköterska.

Vid 20.00-tiden(flera andra patienter berättade om vad de sett, tidpunkt och allt) fick jag mitt livs första så kallade ”Black-out”. Allt svartnade.

Det nästa jag minns är när jag vaknar upp på ett betonggolv(det skulle senare visa sig vara den somatiska akuten), liggandes på mage, handfängslad bakom ryggen och runt anklarna. Och med en oerhörd tyngd på ryggen.
Jag kunde inte andas, alls. Det här är något som jag inte önskar någon.
Det skulle senare visa sig vara väktare och poliser.
Jag vred mig runt, försökte få luft men blev medvetslös.

Det nästa jag minnns var att jag vaknade upp i sängen på avdelningen. Handlederna omlindade, kraftigt mörbultad, blåöga.

En av de så kallade kontaktpersonerna på avdelningen kom in och krävde ett urinprov.
De trodde att jag hade droger i kroppen vilket jag aldrig någonsin haft(i min journal står det att somatiska akuten tagit ett drogblodprov men det var negativt)

Efter ett till urinprov, en halvtimme senare, även det negativt, hände inte mer än att någon läkare, halvt som halvt intresserad, frågade hur det här kunde ske.
Hans sjuksköterskor hade minsann inte gjort något fel. Nej, då.
De hade satt mig i en rullstol och kört mig genom kulverten ner till den somatiska akuten och lämpat av mig där.
Sedan hade jag tydligen gått bärsärkagång.

Jag blev senare utskriven och i så pass bra skick att jag, nästa höst påbörjade en yrkeshögskole-utbildning i södra Sverige.
Det var för att bredda mina tidigare utbildningar, att försöka komma tillbaka till arbete, på något vis.
Allt gick mycket bra tills att jag kom hem den tredje veckan.
Då låg det en kallelse till polisförhör på dörrmattan innanför dörren.
Det gällde den händelse som jag beskrivit ovan.

I stället för att kunna koncentrera mig på min utbildning, blev det polisförhör, advokatsamtal, något som kallas frivården skulle göra en utredning.
Dessutom: Min advokat(med specialitet på psykiatrimål) gav mig en lapp där det stod vilka vidimerade journalutdrag som jag behövde. Det gällde i första hand rätt datum.

Men…jag fick inte ut ett enda användbart dokument från den avdelning där jag var inskriven när detta ovan inträffade. Inte ett endaste!

Därtill svek min kontaktperson mig. Jag sökte henne för att kunna få ut papperen, men nej. En person som jag faktiskt litat på.
Det tog hårt.

Jag rang och härjade med psykiatri öppenvården, också, och dagen innan rättegången, tog en irriterad överläkare där emot mig. Sent på eftermiddagen.

Jag förklarade alltsammans. Han blev mycket förvånad men jag lämnade fram visitkortet från min advokat och läkaren föll till föga.
Han skrev omgående ut samt vidimerade de nödvändiga journalutdragen samt kopior av de urinprov som jag lämnade på morgonen efter övergreppet.

Min advokat sade att vi nu hade 60-40 i odds till vår fördel. Inte mer. Det på grund av att det var en väktare som gjort anmälan.

En månad efter rättegången(det var en av väktarna som anmält mig) kom domen. Jag blev visserligen frikänd men tingsrätten var oenig: 3 ville fria, 2 ville ändå fälla mig.

Min utbildning gick fullständigt åt skogen. Jag missade en hel rad av delkurser samt det viktigaste: Säkerhetskursena vilka var ett absolut krav för att få komma ut på kurspraktik.

Så, för att försöka ta ansvar för sitt mående och sitt liv, kom en hel rad allvarliga felgrepp från psykiatrins sida att förstöra i mitt liv.
Och att det var mycket nära att bli fälld i tingsrätten…

Efteråt rang faktiskt avdelningschefen(en sjuksköterska) vid den slutna allvårdsavdelningen till mig och beklagade och ”bad om ursäkt”.
Han kröp och fjäskade sig som jag-vet-inte-vad.
Det var rätt motbjudande att höra på.

Därefter föll jag tillbaka i svårare depression, igen.

Idag är det rent hat mot samhället som driver mig framåt. Inget annat.
Jag lever också helt på samhällets bekostnad. Inget som jag längre skäms för.
Vill inte samhällsapparaten släppa in mig, får samhället betala för vad samhällsspparaten ställt till med.

De felmedicinerande sjuksköterskorna samt min kontaktperson arbetar fortfarande kvar på samma avdelning, inget ansvar har utkrävts, ingen av dem har straffats. Ingenting.

Jag har haft en samtalskontakt via annan instans inom vården. Hen slutar nu men har försökt få psyk att fatta att jag behöver aktiv uppföljning, betydligt oftare än en gång i halvåret. Vi är båda ense om att jag bör få samtalsstöd via psykiatrin alternativt primärvården (som jag inte ger något alls för, men värt ett försök). En person jag hade att göra med för bedömning på psyk berättade för mig att det var svårt att ordna fram nu eftersom det var ont om folk. Professionellt värre att upplysa patienten om det …? Vill de att folk ska må sämre …?

Jag har haft recidiverande depression och ångest i flera år och den mest sammanhållna form av vård jag fått är medicin som inte ändrats på flera år den heller. Under dessa år har jag utvecklat nya problem som bullimi och för bara någon månad sedan har jag börjat uppleva skrämmande episoder av dissociation. Allmänpsykiatrin som ska hjälpa mig hade ett möte med mig och sedan slog de ihop sina kloka huvuden angående min fortsatta behandling och mina episoder av dissociation och kom fram till att jag måste bryta social isolering och att jag ”tänker för mycket”, ungefär som när man innan och tidigt på 1800-talet beskrev mental sjukdom som ”feber” eller ”hysteria”. Jag fick också en ADD diagnos på EN enda träff. Jag har hört av mig till patientnämnden, jag har hört av mig till IVO, dom gör ingenting. Jag tycker inte det är det minsta konstigt att folk väljer att ta sitt egna eller andras liv när de får kämpa och slita för rätt hjälp i år och det aldrig görs en konkret och effektiv insats. Jag är djupt besviken, kränkt och ledsen

Jag har haft en samtalskontakt via annan instans inom vården. Hen slutar nu men har försökt få psyk att fatta att jag behöver aktiv uppföljning, betydligt oftare än en gång i halvåret. Vi är båda ense om att jag bör få samtalsstöd via psykiatrin alternativt primärvården (som jag inte ger något alls för, men värt ett försök). En person jag hade att göra med för bedömning på psyk berättade för mig att det var svårt att ordna fram nu eftersom det var ont om folk. Professionellt värre att upplysa patienten om det …? Vill de att folk ska må sämre …?

Jag har haft en ätstörning halva mitt liv. För tre år sedan så gick jag tolv veckor dagvård och jag hade hoppats på att bli frisk efter det. Det blev jag inte, men det blev en väldigt stor positiv förändring kring mitt tänkande och agerande kopplat till anorexin.

Efter två års öppenvård kommer jag gå över läkaren överens om att prova att avsluta helt för att ”släppa fokus” på ätstörningen, vilket jag var helt med på. Det kändes bra från början och jag kände mig  ”fri” på ett sätt, ,men läkemedelsförändringar som påverkade min aptit triggade ett återfall, som jag till stor del lyckades vända på egen hand.
Min öppenvård på psykiatrin fick tillslut min tillåtelse att skicka en ny remiss till Ätstörningsenheten och efter att ätstörningen avbokat tiderna så lyckades jag fullfölja och komma dit på bedömning hos en behandlare som jag lärde känna under dagvården. Då jag inte är tillräckligt motiverad för behandling (man är inte det om man inte vill gå upp i vikt tydligen) så kom vi fram till att det vore bra med en stödjande kontakt bara, lite uppföljning om hur det går och även motiverande samtal och hjälp att nå de färdigheter jag faktiskt har. Jag vet att mottagningen är under stor press och det är många som får vänta på vård.

Jag kände mig hemsk som skulle ”ta upp en plats” för jag är ju ”gammal” och de unga med fortfarande formbara hjärnor borde få gå först. Men då försäkrade hen mig om att ingen blir utan vård pga mina tider där, och att det är de som gör prioriteringarna och de har helt enkelt prioriterat att jag ska ha dessa stödjande samtal som kommer att glesas ut med tiden. Nu när jag funderat lite så inser jag hur hemskt det är att jag som patient ska behöva känna så ens, att vara rädd för att någon annan blir utan stöd för att jag får det.

Blev remitterad till Borderline-avdelning förra året och under mötet då läkaren skulle se ifall jag hörde hemma där så avslutade hon mötet med ”även fast du platsar högt på kriterian för Borderline så tror jag inte att det är det du har, eftersom du ju har vänner och pojkvän.” Kände mig som världens avskum, som att jag inte ens förtjänar att ha goda kontakter runt mig för alla med BPD är ju monster eller nåt. Hon la även till ”tror inte heller att du lider av depression då du kan le och skratta. Det gör man inte om man mår dåligt”. Hon försökte sen skylla allt (även de psykotiska röster som jag hör) på struma, vilket jag visserligen har men det var ju inte direkt hela bilden… dom som skickade remissen på min vårdcentral var helt förbluffade. Dom sa faktiskt ifrån till läkaren och jag fick en ny tid med vad jag trodde skulle bli en annan doktor för att ta emot mig. Det visade sig återigen vara samma, och hon gaslightade mig och sa att det jag var med om förra gången hade hon aldrig sagt. När jag sa ifrån så sa hon bara ”vi får vara överens om att vara oense”. 
Jag bestämde mig för att bara låta det vara och ge avdelningen ett ärligt försök trots vår dåliga start. Läkaren som nu har hand om mig har tagit över mitt ärende och är nu skyldig att stå för min sjukskrivning (då sjukpenning är min enda form av inkomst). Den sjukskrivningen gick ut tidigt i April och nu två månader senare har hon fortfarande inte förlängt den. Trots väldigt många påminnelser. Har bett min primära vårdcentral, som remitterade mig dit, om hjälp men de menar på att det är denna nya avdelnings ansvar att ta över sjukskrivningen. Så nu går jag utan ordentlig inkomst och vet inte alls vart jag ska ta vägen.