Det är helt omöjligt att få en fungerande ätstörningsbehandling som autist. All min energi de senaste 8 åren har gått till att kriga mot vården. De har inget intresse att faktiskt förstå autism. Och när de sedan kommer till att anpassa vården, ändra bemötande, innehåll är precis allt omöjligt. Hela jag är bara ett enda stort problem. En belastning. Jag anses vara en besvärlig patient eftersom jag lämnar in klagomål. Välformulerade sådana, eftersom skrivande är ett specialintresse. Men jag får inga ordentliga svar på de sakliga frågor jag ställer i klagomålen. Som mest ett ”vi beklagar att du upplevde att du fick ett dåligt bemötande och att dina förväntningar på vården inte överensstämde med planeringen. Vi jobbar ständigt med att utveckla vår verksamhet”. Men nästa gång jag är i dåligt skick och behöver slutenvård beter de sig ännu värre.
Belöningar och bestraffningar
När jag var inlagd på slutenvårdsavdelningen inom barn och ungdomspsykiatrin hade man ett slags belöning- och bestraffningssystem. Om jag följde reglerna och gjorde framsteg i behandlingen fick jag presenter i form av doftljus och skrivböcker. Men om jag däremot visade tecken på att jag blev sjukare i min ätstörning eller mitt självskadebeteende riskerade mina ”privilegier” att tas ifrån mig. Detta innebar att jag inte längre fick gå ut, att jag inte fick vara i aktivitetsrummet och pyssla samt att min mobiltelefon togs ifrån mig. Men det innbebar även att min familj inte längre fick besöka mig. Jag fick alltså inte träffa mina föräldrar för att jag svarade dåligt på behandlingen.
När privilegierna ett efter ett togs ifrån mig blev det allt svårare att hitta motivation att kämpa emot den oerhört svåra sjukdomen som härjade i mig. Och ju sjukare jag blev, desto mindre fick jag tillgång till dessa saker.
Jämför man dessa behandlingsformer av belöning och bestraffning med behandlingen av ett barn med en somatisk sjukdom blir det extra tydligt hur absurt det är. Att ett barn som svara dåligt på en behandling skulle tas ifrån rätten att träffa sin familj, få frisk luft och göra saker som det tycker om känns ju väldigt kontraproduktivt.
Olämpliga kommentarer från samtalskontakt
Fick under samtal med min fastavårdkontakt på psykiatrin höra att det enda som kunde hjälpa mig var att bli inlåst på rättspsykiatrin med tvångshandskar. Min samtalskontakt hade följt mig i flera år på olika sätt. Jag hade pumpat med svårt självskadebeteende under flera år men var på bättringsvägen. Hade haft uppehåll på ca 120 dagar men sedan fått er återfall. Trodde hon skulle stöta mig och hjälpa mig på rätt bana igen men då fick jag bara höra hur synd det var att man inte längre kan använda tvångshandskar som hjälp vid självskabeteende. Och att det blivit så svårt att låsa in någon med självskadebeteende som aldrig gjort brott. Tyvärr vågade jag aldrig säga eller göra något åt det hon sagt. Så hon fortsatte vara min vårdkontakt tills jag en dag hade turen att hon behövde sluta och jag fick en annan. Nu mår jag bättre än någonsin och är helt självskadefri så det bevisar bara ännu mer hur fel det hon så var. Jag behövde inte rättspsyk och tvångshandskar jag behövde någon som lyssnade, stötade och trodde på mig. Vågade inte säg något då jag kände att dem skulle lyssna på mig en psykiskt sjuk patient vs en utbildad vårdpersonal. Hade ju inget bevis, bara jag hade ju varit där och hört. Har även fått höra att personen tyvärr fortfarande jobbar inom psykiatrin vilket känns skrämande. Uttalandet om rättspsyk och tvångshandskar var bara en av många olämpliga saker hon sagt till mig.
Manipulativ samtalskontakt
Jag hade inte sökt psykiatrin på egen hand utan hamnade i psykiatrins klor pga ett tjänstefel från min dåvarande allmänläkare. Från att dagen innan ha ett fast jobb och i min portfölj fanns ett slutbetyg med mycket höga betyg hade jag framtiden framför mig både gällande jobb och studier men då pga ett vårdintyg med vad som skulle visa sig vara gissade symptom och diagnoser nu en plats på tvångsvård. Det var ingen på platsen som kunde eller ville förklara för mig varför jag hade behövt åka dit och vara där. Jag hade då ingen aning om vad som stod i vårdintyget. Jag fick någon tablett till kvällen som gjorde att jag blev svag i benen och inte kunde gå så jag bad om hjälp att resa mig upp men fick som svar på ett bryskt vis:
– Du kan ta dig upp själv.
Jag var fast där inne. Ingen ville prata med mig eller förklara någonting. Efter några dagar så visade det sig att jag inte uppfyllde kriterier för att vara på den avdelningen och flyttades vidare till en annan avdelning. Fortfarande var jag förvirrad och olika möten med undersökningar avlöste varandra. Allt skedde utan någon som helst förklaring. Jag minns inte exakt men blev efter kanske ett par veckor inkallad till en överläkare som frågade mig angående mitt vårdintyg när jag blev utredd för den diagnos som stod i mitt vårdintyg. Jag kunde första gången få se min egen biljett till det hittills kalla, empatilösa bemötanden jag upplevt i helt ny värld jag kände rysningar inför. Jag visste inte mer vad jag skulle svara än att säga jag har ingen utredning om någon diagnos. Jag fick en chock av vad som stod där. Överläkaren blev förfärad över att ett så grovt tjänstefel begåtts att man hittat på diagnos för att sätta tvångsvård på en frisk, ung kvinna. Överläkaren sa att det kan bli väldigt svårt för mig att ta mig ur den situation det innebar att vad som stod stod där det stod men skulle ändå göra vad som kunde göras just då och se till att jag blev utskriven så fort som möjligt till öppenvården, vilket var efterföljande dag. Jag hade blivit så uttråkad av att vara inlåst så den sista kvällen bad jag om att få städgrejer för att få städa den gemensamma duschen vilket jag gjorde under nån timmes tid. Det skulle jag inte ha gjort.
Istället för att bli utskriven nästkommande morgon som jag blivit lovad sitter det av vad jag minns det som om jag minns rätt kanske 5 personer i ring som meddelar mig att jag ska förflyttas till ett annat ställe och få bättre vård där. En vårdgivare ska komma och hämta mig om någon timme.
Vad som följer får bli ett axplock av de minnesbilder som mest etsat sig fast i mitt minne. Den här proceduren pågick under 3 år då jag blev så gravt kontrollerad och manipulerad att jag förlorade mig själv och blev sedan så sjuk så jag fick söka om förtidspension för att överleva.
Jag kände att jag ska inte vara här för nu får det här missförståndet samt tjänstefelet få sitt slut någon gång. Jag insisterade på att jag inte behöver någon vård utan att det är ett missförstånd allt det här. Jag skulle egentligen till jobbet eller som max be om sjukskrivning pga begynnande utmattning men hamnade pga obefintliga grunder på tvångsvård, vilken avskrevs och nu vill jag tillbaka till mitt jobb. Då fick jag höra min samtalskontakt säga ord så som:
– Du är för sjuk för att jobba. Du behöver lugn och ro. – Jag är inte sjuk. Jag har bara hamnat i en sits som jag inte förstår själv, svarar jag.
Men ut kommer jag inte på det vis till mitt eget hem. Det är tider att passa som följer och jag är tvungen att rapportera vart jag ska och hur länge jag ska vara ute om jag vill lämna institutionen. De tider då jag närvarade på institutionen påminde det mer som en militärövning på morgontid då man rusade in i rummet, gapade och slet upp gardinerna. Aktiviteter som påminde om mentalsjukhusens tid att samla folk i morgontimmen för att lyssna på klassisk musik. Det var ett Gökboet jag befann mig i och syster Ratched var min samtalskontakt.
Jag började tappa förmågan att tro på min egen verklighet med så stora ansträngningar det gjordes att försöka få mig att förstå hur psykiskt sjuk jag var. Det var det enda jag fick bli hänvisad dag ut och dag in. Ingen lyssnade på mig. Det hade gått månader. Mot år nu och jag kände mig förändrad. All framtid och allt hopp hade sipprat bort. Det hade blivit som om känslorna svävade och inte tillhörde mig så de blev inte helt autentiska. Tanken fungerade bättre i vissa fall men i och med den nedsatta kognitiva förmågan av medicineringen jag tillförordnats så var det som det inte var ”jag” som satt i rummet de nästkommande åren. Jag hade börjat bli så gaslightad så jag inte längre trodde jag förtjänade något annat. Min samtalskontakt var den enda som numer var nära mig. Min arbetsplats försökte bli av med mig och det liv jag hade utanför dessa väggar hade upphört. Det enda jag hade var hennes och min relation som hon menade på så väl att jag behövde. Det hade gått så långt så jag kände jag får väl hoppas på att hon kan hjälpa mig med något så jag började öppna upp mig.
Jag berättade om då jag var 14 år och hade satts på antidepressiva så var det inte lång tid tills jag begick mitt första självmordsförsök. Jag ville inte göra det hemma för jag ville inte min mamma skulle hitta mig så jag tog mig till min dåvarande praktikplats och gömde mig i en skrubb. Svalde senare uppemot 100 tabletter jag hittat i hemmets medicinskåp med hjälp av en flaska whisky. Jag fick då som svar av henne:
– Jaså. Du ville ge dem också en känga.
Jag satt helt matt och mållös. Visste inte vad jag skulle säga. Hon menade verkligen på att jag skulle chansa med mitt eget liv för att ge personal på min praktikplats ”en känga” vid 14 års ålder. Hennes vad hon menade på ansträngningar hon gjorde för att jag till slut skulle förstå att jag inte var en bra människa började nå högre höjder.
Min samtalskontakt kunde ibland använda mig som något slags bräde för att tona ner sina egna skulder hon hade. En dag så sitter min samtalskontakt och berättar något märkligt om en incident med hennes dotter då dottern var ett litet barn. Tonen är neurotisk och hon gestikulerar. Hon hetsar då fram en situation från förr då hennes barn hade tryckt på tv:n av och på och av och på en massa gånger och hon säger då kontakt sa då att hon tog en linjal och slog till hennes dotter på fingrarna. Hon förmedlar med en helt vansinnig ton och stress i uttalet att hon inte slog hårt men bara så att hennes dotter skulle fatta att hon skulle sluta trycka på tv.n för hon tyckte det var så irriterande.
Jaha. En annan gång var det så att hon hade en farfar som var likadan som min farmor och hon menade på att jag måste haft det svårt. Det kunde vara lite vad som helst som rymde sig på våra samtalstider. Verkligen lite vad som helst.
En annan dag då åren gått sitter hon någon meter ifrån mig i rummet. Som vanligt spänner hon argt ögonen i mig då jag gjort något hon inte gillar. Eller då jag avstått från något hon bestämt för mig jag ska göra, vilket var den delen det skulle gälla den här gången. Jag kände hur depressionen mer och mer smugit sig på och hade inte orkat gå till min dåvarande träningsplats. Jag hinner knappt uppfatta vad som händer men hon har tagit spjärn med händerna mot fåtöljens armstöd för att skjuta sig själv upp från sittposition. Hon rusar fram till mig. Stannar till alldeles framför mitt ansikte. Hukar sig ner en bit längre ner så hon kan komma åt att gorma i mitt ena öra och aggresivt uttrycker sig med orden:
– Vill du bli förtidspensionerad!?
Jag förstår knappt vad det är som händer i rummet. Får folk som jobbar i vården verkligen bete sig så här hotfullt mot patienter? Jag är ändå fast i det här. Jag orkar inte jobba, orkar snart inte kämpa och jag kan inte ta mig härifrån. Jag får ändå fram ett:
– Nej- Då måste vi ringa till ……på Försäkringskassan! Och säga att du kommer i morgon.
Hetsen har snart inget namn och hon har under längre period bara varit nedlåtande och velat trycka till mig med det mesta. Jag har berättat om ett tråkigt minne från tiden då jag var 16 och bestämt mig för att jag ville bli konstnär medan jag sitter i bilen men mina föräldrar. Min farmor har då hånfyllt nästan skrattande sagt att då får jag svälta. Min samtalskontakt kommenterar med:
– Ja men det har hon ju rätt i.
Ännu en käftsmäll. Jag minns inte så mycket mer än att jag försöker få hennes gillande. Att jag är rätt begåvad faktiskt. Då svarar hon:
– Ja men det går inte att leva på sådant.
Jag blir besatt av att få hennes gillande och en dag har jag tagit med mig min portfolio för att visa henne. Hon bläddrar och försöker snörpa på munnen som hon brukar men någonting ser jag retar henne. Hon säger:
– Ja. Du har ju ådra men konstnär kan du inte bli. Det är väldigt svårt.
Någon tid senare så är det dags för ännu en träningsplats och ett fysiskt möte. Jag känner mig sedd och hörd och tror det kan bli en bra träningsplats. Jag känner mig glad och meddelar nästa samtalstid min samtalskontakt:
– Samordnaren säger att hon tycker jag är speciell.- Det säger hon till alla, kommenterar min samtalskontakt.
Låt mig aldrig få vara glad eller nöjd med något. Denna ständiga förvirring som blivit om vem fan är jag nuförtiden egentligen? Vad finns kvar av den jag var innan jag hamnade i klorna på psykiatrin och blev fast i systemet?
Efter en viss tid skär det sig rejält på den platsen och jag hittar snart ett nytt ställe. Min samtalskontakt vill inte att jag ska vara någonannastans än där jag var så jag får ringa försäkringskassan och ordna detta på egen hand. Ett möte med försäkringskassan och min samtalskontakt stundar i veckan men min handläggare har bråttom pga ett akutärende och hinner bara visa sig och bekräfta att hon tycker det är en bra idé att jag testar det stället jag hittat. Efter att hon sprungit ut från rummet och stängt dörren efter sig sitter min samtalskontakt och spänner ögonen i mig som om hon skulle vilja skada mig och är blixtstilla till övrig mimik och rörelse. Jag försöker titta bort och undvika hennes blick men blicken är som spjut som tränger in i min själ. Det är helt tyst i rummet under kanske en minut eller över tills hon säger något som ”Du kunde inte låta bli” eller något liknande. Det kan nog vara det mest skrämmande tillfället med henne under dessa år för jag minns jag frös till i kroppen på ett nytt vis.
Tiden går och jag går till mitt nya rehabcentrum. Jag trivs mycket bra och börjar känna mening med min tillvaro då det är första gången det blir rutiner av mina dagar som jag känner ger mig värme och trygghet. Samtalstiderna har därmed kortats av för jag ska kunna vara på plats regelbundet. Men ett tag framöver har jag och min samtalskontakt en bokad tid jag anländer till. Det ska visa sig att den här dagen är hon på rasande gott humör och nästan kvittrar fram orden:
– Jag är SÅ glad att du hittade den rehabiliteringsplatsen!- Glad? Du var skitarg på mig senast det kom fram att Försäkringskassan godkänt platsen för mig. Kommer du inte ihåg det?-Åh nej, nej, nej, nej, nej det var jag inte. Det har du missförstått.
Missförstått? Yeah right. Hon kunde förneka hon sagt i princip vad som helst eller att jag missförstått vad som helst. Att stirra en person i ögonen och använda silent treatment är ett uttryck för passiv aggressivitet och det var just så det var då handläggaren från Försäkringskassan meddelat den dagen att det var beviljat att jag bytte träningsplats.
Ett tag har gått sedan vi senast sågs då dagarna rullar på på träningsplatsen. Jag har under tiden lyckats motionera bort ett antal fler kilon av de mediciner jag var ordinerad som orsakade avsevärd viktuppgång. Det är sommar så jag är sportigt klädd. Då utbriser hon med den den där märkliga, läskiga glädjen hon kunde föra sig med då hon inte var svart i ögonen att:
– Ne, men! Nu börjar du se ut som en kvinna igen!
Ja. Varför avslutade jag inte den här kontakten undrar nog folk. Det finns någonting som heter att vara traumabunden till en person. På grund av att den här personen under lång tid använt varmt versa kallt bemötande succesivt och systematiskt om vartannat. Till slut bryts självförtroendet och självkänslan ned. Man tvivlar till slut på sin egen verklighet att bli så förvirrad och kontrollerad av en person som har makt över en. Den huvudsakliga orsaken var den tunga medicineringen jag hade i flera år som gjorde mig mottaglig för manipulation då den kognitiva förmågan stängts ner till kvarvarande 30% så jag inte kunde försvara mig utan jag var som en slaskhink som bara tog emot skit efter skit och inte kunde sila bort något utan det nötte ner hela mitt Jag. När jag till slut flera år senare får reda på att både medicinering och diagnoser som satts på mig varit felaktiga så ska jag bli utskriven från instituionen och därmed äntligen få slippa min samtalskontakt. Fast jag är kluven. Hon har ju samtidigt lyckats manipulera mig till om att hon velat hjälpa sjuka lilla mig. Särskilt då jag blivit sjuk på riktigt av att ha behövt med henne att göra under flera år och nu meddelar jag inte kan jobba då ska hon hetsa mig allt hon kan ut i arbete. Och sedan hänga sig kvar i mitt liv efter utskrivningen:
– Jag kommer finnas med i ditt liv ändå även nu när du blir utskriven, meddelar hon mig i ett telefonsamtal då jag blivit så beroende av henne så jag inte vet hur jag ska klara livet utan henne. Hon är ju den enda människan som känner mig vill hon inbilla sig. Under en tid då jag fått veta att jag varit felmedicinerad och feldiagnosticerad i flera år så försökte jag komma ifrån henne och berättade att jag ville träffa en psykolog för att ta reda på varför jag mådde så dåligt. Jag kunde inte koppla ihop alltid mitt dåliga mående till hennes manipulation men de perioder jag gjorde det så ville jag vår kontakt skulle ta slut men vågade inte säga det till henne. När jag sa att jag skulle vilja träffa psykolog för att ta reda på om jag varit utsatt för sexuella övergrepp jag förträngt för när jag tänkt på min barndom var det det enda jag kunde komma på skulle vara orsaken. Hon svarade mig då med:
– Varför skulle det hjälpa?
Det gick liksom inte att nå fram ed någonting. Det fanns ingen empati i den människan.
Vi hoppar vidare till en annan epok:
Vid en utredning så upplevde jag inte att jag blev tagen på allvar. Samtalen kändes inte som mellan människa till människa utan det var mer robotar jag träffade. Jag fick liksom ingen kontakt eller förklaring på varför jag behövde göra en massa märkliga övningar innehållande bära lådor med påhittad post att sortera, rita cirklar på en whiteboard osv. Jag berättade en dag för psykologen som var den mest mänskliga då vår session var över att jag tyckte inte jag togs på allvar. Han svarade mig då:
– Vi tar dig allt på allvar. Vi anser att du är mycket störd.
Det började bli en ohållbar situation för mig att det fanns ingen jag kunde bli hörd inför vad jag tvingades ha med att göra. Jag fanns inte som individ med personliga egenskaper i ett liv utanför den här världen. Jag var bara ett stycke kött som man tyckte man kunde tilldela både det ena och andra nedlåtande benämningar utan några konsekvenser i sikte för oaktsam handling. Mitt momentum hade fått upphöra. Jag var fast. Enskild individ mot systemet. Helt ensam om mitt narrativ. Allt användes emot mig som i en brottsmålsundersökning. Särskilt av min samtalskontakt.
Något år senare fick jag svar på varför man hade tagit in mig på den här månadslånga utredningen med vad som för mig var märkliga, förnedrande inslag och som gjort jag bara sjunkit ihop ytterligare i mig själv. Försäkringskassan hade velat pröva mig inför sjukpension då jag efter många år inte uppvisat något tillfrisknande eller arbetsförmåga under otaliga träningsplatser. För mig hade det varit avgörande för min psykiska ohälsa att jag hade kunnat tidigare komma bort från psykiatrin dvs min kontrollerande och manipulativa samtalskontakt som hade brutit ner mig så som bara en narcissist kunnat göra. Så. Den verksamma styrkan inom den här utredningen hade makten att avgöra att jag utsattes i det läget för mer press och stress än vad mitt system klarade av och det var med fara för mitt liv att jag skulle jag utsättas för mer stress skulle suicidala tendenser kunna uppvisas. Min samtalskontakt jag hade under de här åren hade undanhållt den här informationen för mig för hon skulle verkligen se till att hon var den personen som hade lyckats få mig ut i arbete. Utan någon som helst insikt i att det var hon som hade förstört mig hur hon hade hållit hårt i mig genom att ena stunden vara snäll och stöttande (enligt vad det i hennes världsbild betydde och stod för) för att plötsligt svika mig, anklaga mig, skuld och skambelägga mig, gapa på mig, hetsa mig, få mig att tro att det bara var hon i hela världen som brydde sig om mig vilket ingen annan gjorde för så dålig människa jag var som hon med så stor ansträngning försökt få mig att förstå under flera år men inte riktigt lyckats då hon inte fått något tydligt erkännande. När jag skulle skrivas ut från den dåvarande institutionen så hade jag blivit så rädd för världen utanför för jag hade av psykiatrin blivit berövad mitt liv som skulle börjat med höga avgångsbetyg och fast jobb. Istället blev jag fånge av psykiatrin och ihopkopplad med en livs levande narcissist som gömt sig inom vårdens korridorer jag vet inte under hur många decennium. Jag var självmordsbenägen i 1,5 år efter att jag tagit mig ifrån den här människan och så sjuk så jag blev beviljad förtidspension.
Så länge det inte finns stödgrupper i det här landet som kunde heta något liknande som Vi som överlevde psykiatrin i Sverige eller Vi som blivit traumatiserade av Sveriges psykiatri kommer vi aldrig kunna säkra samhället från en framtida epidemi av våldsbrott och ”oförklarliga” självmord. Missnöje, otrygghet och ren skär rädsla finns från tusentals i vår befolkning som fått möta den mörkaste delen av Sveriges psykiatrivård men det finns ännu en grupp människor som aldrig får sin upprättelse då allt fungerar som ett rättsväsende där ord står mot ord och allt man säger kan användas emot en. Det räcker att man som patient blir ifråntagen sitt momentum för att psykiatrin gör mer skada än nytta men vem skyddar patienter från det när ingen tar ansvar över vad psyaktrin kan beröva en människa?
”Vill du bo hela livet på sjukhus?”
Jag var inlagd under LPT sedan tre veckor tillbaka. En dag träffade jag en annan läkare, som innan han frågat hur jag mådde, berättade att han skriver av tvångsvården och ger mig fri utgång. Jag hade träffat honom under en tidigare inläggning och hade inget förtroende för honom sedan tidigare, så egentligen blev jag inte förvånad. Jag svarade iallafall pga förtroendebristen väldigt kort på hans efterföljande frågor om mitt mående då jag inte upplevde att han brydde sig om mina svar (upplevde mig få det bekräftat igen med tanke på att han skrev av tvångsvården innan han frågade). Det var något som jag förklarade för honom så han visste varför jag var avig mot honom.
Han konstaterade iallafall att jag egentligen inte behöver vara inlagd och ställde sedan den retoriska frågan: ”Vill du bo hela livet på sjukhus?”. Det gjorde mig, som då var inlagd för första gången på 1,5 år (och dessutom inte av fri vilja), och som gör mitt bästa för att kämpa på i vardagen, oerhört ledsen. Jag förstår inte hur en läkare kan tro att en person VILL vara det (och vill man det så tänker jag att läkaren borde se problematiken bakom det och inte skeptiskt ställa frågan).
Jag blev arg och ledsen vartefter han upprepade samma fråga, och jag gick ut från läkarsamtalet. Självskadetankarna sköt i höjden och jag bestämde mig för att göra verklighet av de där överdostankarna som besvärat mig den senaste tiden, nu när jag också fått fri utgång. Jag pratade med en skötare som då inte ville släppa ut mig. Hon gick till läkaren och berättade om mina planer, vartefter han svarade att det var lugnt, hon kunde släppa ut mig.
Överdosen jag skulle ta var större än jag tidigare tagit och skulle bli allvarlig hade jag läst mig till, vilket skrämde mig egentligen. Men var läkaren så okej med att släppa ut mig för att ta en överdos så kunde det inte vara så farligt, försökte jag övertala mig själv medan jag svalde tabletterna.
Extrasyn över helgen förlängdes till flera veckor
Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning för svår anorexi, och har dåliga värden.
Jag fick tabletter mot det som inte funkade, då trodde de att jag kräktes i smyg och satte in extravak “bara över helgen, om dina värden blir bättre vet vi att det var för att du kräktes innan tillsynen, om du inte kräks nu och det inte blir bättre får vi testa annat”
Jag har PTSD och det var extremt triggande att ha någon observera mig på det sättet. Jag grät och hyperventilerade och gråtet höll i 3h.
Värdena blev inte bättre då det inte var pga kräkningar alls, min kropp plockade bara inte upp det.
Efter helgen säger dem att dem tänker hålla kvar vaket, även fast jag bevisat att jag ej spytt.
De lyckas efter en vecka fixa värdena via någon vätska istället, men höll vaket ytliggare 1+ vecka efter.
Allt detta efter att jag gång på gång förklarat att min PTSD var konstant triggad och jag grät flera timmar om dagarna. Även flera sjuksköterskor försökte stå upp för mig för läkarna under ronderna, men det spelade ingen roll.
Det kändes som att dem försökte bestraffa mig för något, men jag vet inte för vad.
Utvecklat vårdrelaterad PTSD efter bristande bemötande
Efter ett antal långa och röriga inläggningar inom slutenvården utvecklade jag vårdrelaterad PTSD. Delvis pga bemötande av läkaren, bristen på vårdplan, konstanta ändringar och tvångsåtgärder som användes som ”straff” för när jag inte nått viktmål eller klarat av slutföra hela måltiden. Trots bra värden annars… Men fick höra at jag måste fuskat när jag gått upp i vikt (pga tillfällig vätske ansamling i kroppen ) och fick då toaletten låst, utevistelse indragen och bältning m sond ifall jag inte klarade slutföra all mat till punkt å pricka.
Det kändes totalt skevt i mitt huvud att bli bestraffad för något jag inte kunnat påverka alls. När sedan vätske ansamlingen försvann ur kroppen igen fick jag istället utskällning för obefogad viktnedgång och ytterligare tvångsåtgärder… Att aldrig kunna göra rätt ur deras perspektiv underminera så mycket och bröts ned totalt. Pga det och en händelse under bältning av manlig personal, gjorde att jag utvecklade ptsdn och inte klarar ta mig till vårdbesök alls längre oavsett anledning eller avdelning inom vården. Men det lyftes aldrig av psykiatrin, ställdes inga frågor, ingen har erbjudit hjälp för vårdrelaterade ptsdn, för mig känns det som att det är svårt för dom att göra detta eftersom man då behöver ta en del av ansvaret. Granska sin organisation… Vilket kanske hade behövts? Men det har varit helt tyst, trots att jag flertalet gånger uttryckt behov av hjälp för specifikt det.
Mår bättre utan psykiatrins hjälp
Under alla mina år inom psykiatrin så har nog mina trauman tredubblats. Complex Ptsd stod det sen. Men ingen som vill hjälpa mig med dessa minnen. Att istället bli skickad runt som en liten studsboll. O alla som sa att jag var kroniker med de problem jag hade. Jag valde att hoppa av psykiatrins ”våld” under ca 3 år. För de menade på att jag slösade på samhällets resurser. Under dessa 3 år har jag växt som människa. Inte lika stressad. O framförallt skadefri sen 5 månader tillbaka. Utan psykiatrins hjälp
Pga vården är hon nu bara aska i en grav.
Min närmsta vän kämpade länge med att få rätt hjälp. Men hon mådde så otroligt dåligt och vården började ifrågasätta henne och hennes mående och många inom vården där hon bodde trodde hon fejkade mycket. Både fysisk och psykisk ohälsa. De vägrade hjälpa så hon kunde få i sig näring. De ifrågasatte hennes kramper. Hon hade dock blivit lovad att få gå i traumabehandling när hon var mer stabil. Vilket hon blev. Men fick bara nej om att få gå det. Nu är hon död. Hon tog sitt liv och i lex Maria anmälan säger chefsöverläkaren att det ”Är mycket olyckligt” men det är pga henne hon är död. Hon vägrade gå med på att ge henne trauma behandling för sin ptsd. Hon hade också bestämt att hon inte var välkommen till psykakuten ens. Så om hon hamnade i dissociation och polis fick stoppa henne från att skada sig/dö så visste dem att det inte var någon idé att köra henne till psykakuten. För de tog ändå inte emot henne. Dagen innan hon dog hämtade polisen henne. Men körde henne då till hennes anhörig. Nu är hon död. Det hade kunnat vara annorlunda om polisen fått köra henne till psykakuten. ”Mycket olyckligt” men de ville inte hjälpa henne. Jag blir aldrig hel utan min vän.
”Jag är så jävla trött på dig!”
”Jag är så jävla trött på dig!”.
Skötare till mig efter att jag försökt skada mig.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
