Det är så fel att rättssäkerheten är så otroligt bristfällig när det gäller LPT. Förvaltningsrätten gör som läkaren säger – och läkaren tror att hen har gjort rätt eftersom rätten godtagit det . Rätten säger ”vi har ju ingen medicinsk kunskap” så de går helt på läkaren, och läkaren ”har jag fått rättens godkännande så känns det som jag gjort rätt”. OCH ingen lyssnar på det som patienten vill säga, om patienten ens får tid att yttra sig i förhandlingen, plus en mycket ovanlig och konstig situation att hamna i. Eller som en skötare på avdelningen sa till mig när jag var ledsen och kände mig orättvist behandlad: nej du har inte gjort något brott mot någon annan – du har gjort ett brott mot dig själv.
Det fick jag höra efter att ha blivit inlagd pga anorexi och undervikt. Jag visste inte innan att det ansågs som ett brott, jag som har världens största rättspatos 🥹

Jag skulle kunna skriva en hel bok om dåliga erfarenheter av psykiatrin. Både för egen del men även vänner och anhöriga. Läkare som utövat härskartekniker och skrikit ”det här är min avdelning!!” När jag var rädd för min systers liv pga att psykiatrin oavsett vad både min syster och vi som familj vädjade om, till varje pris skulle de skriva ut henne. Bemötandet har varit rent igenom vidrigt och ovärdigt. Man skriver ut patienter som straff när de självskadat, istället för att faktiskt hjälpa !!!

Jag själv har försökt få hjälp i många år av psykiatrin, gick dit för att få hjälp då jag både lider av depression och ätstörning. Möts av en läkare som uttrycker sig såhär ”Jaha. Men nu är du ju normalviktig så vad är nu problemet ? Jag har då alltså precis beskrivit min långa historik av ätstörningar. Jag har inget som helst förtroende för psykiatrin, överhuvudtaget. Att ha kontakt med psykiatrin har varit ett rent helvete.

Efter ett möte med läkaren var jag upprörd och ledsen, kände mig missförstådd. Läkaren kommer in i mitt rum och säger i hög ton följande till mig: Om du gör något nu kommer vi bälta dig. Och ge dig sprutor. MEN FRAMFÖR ALLT BÄLTA DIG. ST-läkaren som stod bredvid sa ingenting.

Under en fasthållning ljög en skötare rakt upp och ner om att jag bet denne. Detta resulterade i mycket hårda tag från resten av personalstyrkan (vilket jag delvis kan förstå eftersom att det självklart inte är ok att bita någon, men nu hade jag inte gjort det) och att bältessängen drogs in. Ingen trodde på mig, patienten, utan trodde på skötaren. Totalt maktlöst.

Hänt många gånger att jag blivit ”frivilligt” inlagd efter att läkarna sagt att om jag inte går med på att bli inlagd blir det LPT. En läkare på psykakuten sa att han var tvungen att skriva att det var en frivillig inläggning eftersom han inte hade tid att skriva en massa papper om LPT.
När jag under ”frivillig” vårdtid bett om att få bli utskriven har jag fått till mig att i så fall måste de ge mig LPT och att det inte skulle se bra ut på pappret.

Varje gång jag blivit inlagd har jag varit tvungen att klä av mig naken inför två i personalen och sen ta på mig sjukhuskläder. En gång kände jag mig inte alls trygg med personalen som skulle kontrollera mig eftersom de var väldigt otrevliga. När jag inte ville ta av mig bh och trosor hotade de med att polisen skulle komma och ta hand om mig. Det slutade med att de kallade in en till personal och medans två av dem höll fast mig grävde den tredje runt i min bh och mina trosor för att se om jag gömt något. Aldrig känt mig så förnedrad. Jag grät och skrek och bad dem släppa mig men de bara hotade med polisen. Jag är inte en person som behöver bli fasthållen och skulle de gett mig tid hade jag förmodligen klätt av mig inför dem. Efteråt när jag kommit in på avdelningen och lugnat mig kommer en av dem in till mig och ber om ursäkt och att hon tycker de gått för långt. Jag har aldrig sökt hjälp på akutpsykiatrin efter det och kommer aldrig göra det igen. Jag mår så dåligt när jag tänker på hur personalen grävde runt i mina trosor.

Blev bältad. Låg och skrek och grät av smärta pga dom bältat mina armar för hårt och i ett konstigt läge uppåt och inte neråt. Jag bad gång på gång att dom skulle släppa att jag var lugn men jag hade så fruktansvärt ont, de tog säkert 1 timme innan läkaren kom och pratade med mig och jag grät och sa hur ont jag hade, hon sa till dom att ändra läge efter det avtog smärtan. Men att inte bli lyssnad på och ligga och ha så ont i över 2 timmar. Aldrig haft så ont i hela mitt liv. Och att inte bli lyssnad på.

När jag var inlagd på BUP så stod det i min krisplan att när jag fick ångest skulle personalen ta fram en bunke fylld med isbitar och vatten som jag skulle doppa ansiktet i för att lugna mig. Det är en färdighet som jag lärt mig i DBT och som fungerar bra. Men istället för att jag frivilligt fick stoppa ned ansiktet i vattnet så höll personalen fast mig och tryckte ned mitt ansikte. Det var otroligt läskigt. Att hållas fast av två vuxna personer medan en tredje trycker ned ens ansikte i iskallt vatten så man inte kan andas.

Har många års erfarenhet att att få vård på psykiatrisk slutenvårdsavdelning, både under LPT och HSL.
Erfarenheterna har varit ungefär lika för varje inläggningsperiod, den längsta 10 veckor men de flesta runt 5-7 dagar. Min erfarenhet är att jag har fått en sängplats och tillsyn men jag har både kunnat självskada och överdosera tabletter under mina inläggningar. Jag har samsjuklighet där anorexi varit en del och det har i princip varit omöjligt att få förståelse, vårdplan och hjälp med matstöd under mina inläggningar vilket resulterat i att jag oftast har skrivits ut i sämre skick än när jag blev inlagd pga inte kunnat få i mig tillräckligt med näring. Personal har tyckt att ”jag ska kunna äta samma mat som övriga, att de inte har resurs att avvara någon som fungerar som matstöd. De har fått råd och stöd via min ätstörningsenhet men i praktiken har det inte fungerat för att man inte ansett att min ätstörning är deras ansvar eller prioritet. Deras huvudfokus har alltid varit medicin och sömn vilket ändå inte fungerar när jag inte får i mig tillräckligt med näring. Som återkommande patient så blev det även så att jag blev ”hon som inte äter” och en del personal struntade helt i att säga till när det serverades mat till mig. Jag fick tjata mig till Näringsdrycker som ibland fanns och ibland inte. Jag kunde vara inlagt på tvångsvård och endast ha fått i mig te och vatten på 5 dagar innan jag blev utskriven.
En överläkare blev så arg på mig när jag klagade på hur de hanterade min ätstörning och att jag inte fått mat i mig på flera dagar att han skrev ut mig på en gång med orden, ”Det finns viktigare saker än mat men Vi är klara här, hon kan gå hem”
Jag är rädd för att bli inlagd inom psykiatrin för trots att vi har haft vårdmöten tillsammans med min läkaren och behandlare inom ätstörningsvården tillsammans med min psykiatriska öppenvård och gjort krisplaner och vårdplaner så slutar varje inläggning med samma erfarenhet och ett sämre mående.

Hände 2021
Dissociativ blir jag först nedtryckt i sängen av ett vak som inte vill jag går runt i rummet. Sedan kommer 4 personal in håller fast armar o huvud och trycker in en imovane i min mun o häller in vatten så jag bli blöt överallt. Inget läkarbeslut finns.  Min psykolog gör en anmälan till avdelningschef. Jag får sedan av psykologen veta att de nekat o inget hänt. Ingen hör av sig till mig. Samma inläggning blir jag skriken på o släpad ”bete dig som en vuxen kvinna” jag har DID o små delar i mig som var livrädda. Vill aldrig mer söka hjälp