Var inlagd för anorexi på en låst psykiatrisk avd och fick någon vecka in på inläggningen äntligen kontakt med en sjuksköterska som under början av min vårdvistelse inte visat något som helst intresse för att knappt hälsa på mig vid arbetspassen.

När vi väl började prata kände jag att hon var engagerad i att både lyssna men också vilja stötta mig. Därav kände jag skyldighet att ta emot hjälpen. Vi kom in på diverse olika ämnen om livet och vad som kan ha orsakat mina besvär, ämnen jag själv fann intressanta… så jag deltog aktivt i samtalen.

Sedan föreslog hon att min viktnedgång (anorexi) och ångest kan ha orsakats av parasiter i kroppen. Jag, intresserad av alternativ medicin, fortsatte givetvis att lyssna.

Då erbjöd hon sig att ge mig avmaskningstabletter som hon köpt från hennes hemland. Jag kunde inte motstå erbjudandet då jag planerade att använda tabletterna i laxerande syfte. ”Tänk om jag tappar flera kilon av dessa?”

Avmaskningstabletterna sade hon sig ha i väskan på avdelningen. Rätt sagt gick hon och hämtade kartongen med tabletterna dagen efter som jag fick gömma i mitt patientskåp resten av inläggningen. Jag fick lova att inte berätta för någon för då skulle hon ”råka illa ut”.

Höll det hemligt i 3 månader tills jag valde berätta det för vården.

Än idag känner jag skuld ifall hon råkade ”illa ut”. För jag kände verkligen att hon menade väl. Och oron att jag skulle kunna få skäll om jag råkade hamnade på den avdelningen igen efter avvikelsen. Men hennes ”langning” av tabletter hon tagit med från ett annat land, som legat i hennes väska, var ju egentligen så långt ifrån avdelningens behandlingsmodell som man kunde komma, samt att det inte var en medicin som läkaren ordinerat. Så jag vet ju nånstans att det var fel.

Men skuld känner jag ändå för att jag deltog i samtalen och visade intresse för att använda tabletterna på ett ”ansvarsfullt sätt” som inte skulle äventyra hennes anställning. Trots att det var jag som var i underläge och inte borde ha erbjudits avmaskningsmedel över huvudtaget.

Jag blev svårt sjuk i anorexi som ung vuxen. På vuxenpsyk fick jag sen hjälp, vilket slutade med sondmatning i form av tvång när jag var bälteslagd. Jag kunde bli bälteslagd upp till 5 gånger per dag.
Lyckades ändå fejka min förbättring då jag hatade sondmatning i kombination med bältesläggning,och skrevs ut. Två veckor var jag tillbaka igen och hade tappat ännu mer i vikt än tidigare. Det första den läkaren sa på mötet var att ”antingen äter du, eller så vet du att vi kommer lägga dig i bälte. Välj själv”.

Var inlagd för försämring i min anorexi, sjukdomen fick mig att vägra all mat. Fick sond x flera och i panik och ångest drog jag dom alla. Det slutade med att jag tre gånger per dag fick en sond när jag var bästa, den drogs när vällingen var given och först då släppte dom mig ur bältningen. Slutade med att jag fick en
aspirationspneumoni och skickad till MAVA för intravenös antibiotikabehandling. Därifrån skickades jag hem med uppföljning från min mottagning. Mår som tur är bättre idag men har trauman från alla bältningar

Jag var sjuk i anorexi, och bedömdes vara i behov av sondmatning.
Fram tills denna punkt hade jag förnekat min sjukdom för mig själv, jag trodde själv på att jag kunde vända det när jag ville.
Så blev beslutet taget och inget av mina desperata löften om att börja äta hjälpte.
Sonden blev satt, och mamma instruerad hur hon skulle göra.
För att hon skulle utföra det och att det skulle ske i hemmet förutsattes.
Maten skulle helt ersättas med sondnäring, enligt läkaren. Ingen valmöjlighet, det skulle hjälpa mig om jag inte fick välja sades det.
I drygt tre månader satt sonden, utan att jag fick chans att äta normalt.
Och jag slutade prata.
Flera gånger om dagen, vid vartenda tillfälle, i tre månader tvingades min mamma lyfta mig från golv, bända loss mina fingrar från det jag försökte klamra mig fast vid, släpa mig till soffan där hon sen fick hålla fast mig för att kunna sondmata.
I tre månader pratade jag inte överhuvudtaget, med undantag för min kurator som var min livboj under denna tid.

I mina journaler har jag läst att hon ventilerade detta på mottagningen och att sköterskan sa till henne att vara stark i sitt föräldramandat. Att mina protester (tystnaden) bara var manipulation för att slippa.

Min mor berättade för en annan vårdare som då hade sagt att om jag blir inlagd blir jag bältad och att det kan finnas en vinst i att knäcka mig.

Min mor var i fortsättningen tyst om vad som hände hemma. Jag är ledsen att hon och övriga familjemedlemmar  var tvungna att vara med om det.
En del av mig får fortfarande panik om hon försöker röra vid mig. Jag kan inte låta henne krama mig.

Jag var väldigt sjuk och i behov av sondmatningen, men inte så länge och inte enbart. Och min mor skulle inte ha behövt utföra det.
Det finns en komplexitet i att en så nära anhörig skulle behöva vara så involverad i den typen av vård, och jag tror det har skadat vår relation för alltid. Jag önskar att vården inte utsatt oss för det

Behövde få stöd med näringstillförsel via sond under en period inlagd på psyk. Men pga ekonomi så hade dom fått byta sond”slang” till en ny sort som var mycket styvare än den vanliga. För mig som har trånga näshålor var detta ett helvete och för dom som satte sonden var det en jäkla utmaning att få den sitta bra utan mer skarvar å skav än nödvändigt… Tyvärr så vek sig slangen alltför ofta pch bildade en skarv som direkt skavde sönder ”närgången” ned mot svalget. På pekade flera ggr att det var extremt obehagligt å gjorde ont. Men det fanns inga alternativ pga eknomin. Ekonomi före patienternas välmående….så borde det inte få gå till. Slutade med att jag drog ur sonden själv och vägrade sätta i någon ny. Är nu galet rädd för att bli sondad.

Jag levde på sondmat i 9 månader för att jag inte kunde äta alls pga min anorexi. Det var mina föräldrar som fick mata mig, för personalen hade inte tid.

Vårdkvaliteten kan vara så skiftande. Att hamna på en annan avdelning inom samma klinik kan ge helt andra upplevelser. Vården kan bli sämre bara för att man vårdas på våningen nedanför. De påstår bestämt att de tex inte jobbar med måltidsstöd och att de därför inte kan hjälpa en, man blir därför utskriven. För att nästa vecka hamna på avdelningen ovanför och då är det inga problem alls att få måltidsstöd och de kan erbjuda hjälpen som behövs.

Enligt lag ska vården ges på lika villkor för alla. Vården fungerar uppenbarligen inte så.

Senast jag var inlagd hade jag kommit dagen efter att en patient tagit sitt liv inne på avdelningen. Jag frågade en vårdare om saken och hen svarade att hen ”inte förstår varför det blir ett sådant himla liv när en patient dör här, för vi har de sjukaste patienterna på hela sjukhuset och om någon dör på någon annan vårdavdelning så nämns det aldrig något om det.”

Jag svarade att deras patienters död lätt kan undvikas om de bara gör sitt jobb och hen frågade mig om jag verkligen trodde att de ”kunde ha koll på exakt alla patienter hela tiden.”.

Den skötaren springer f.ö efter mig varje gång jag är inlagd och kommenterar hur snygg jag är, men understryker alltid att hen absolut ”inte flirtar med dig och det förstår du väl?”.

Jag var inlagd på slutenvård under tre veckor för svår depression med suicidalitet. En natt med hög ångest när jag var mycket ledsen kom en sjuksköterska in till mig och sa att jag skulle lägga mig i barnets position (yoga) och att jag skulle andas och låta universums guldljus komma in i mig samtidigt som hen masserade mig på ryggen. Kändes otroligt konstigt. Flummig hjälp i en utsatt situation. När jag lugnat mig något pratade vi en stund och jag delade mina tankar kring att jag var ambivalent till medicineringen jag fick. Då säger hen att hen inte heller var så förtjust i mediciner men att det skulle jag inte säga till någon för det lät inte så bra om en är sjuksköterska.

En gång när jag var inlagd hände det jag gjorde en sak 2gg efter varandra. första gg satt jag på toaletten och en skötare kom och stod bara där och tittade sen frågade om t-shirten på golvet behövde tvättas sen gick sin väg och sa typ ”jaha” hen kom tillbaka sen och sa ”det räcker nu” och gick. gjorde samma sak direkt efteråt och då kom det en annan skötare och frågade något och sa ”jag vill gärna du svarar på det jag säger!” såg sen vad jag gjorde och tillkallade den andra skötaren som var där innan. tog tag i det jag hade, höjde rösten och sa ”det du håller på med är bara dumheter!!” sen gick dem bara. satt på golvet länge efteråt innan jag gick därifrån. de frågade inget om hur man mådde eller någonting. inte ens efteråt eller dagen efter.