Jag bältades första gången på BUP som ung tonåring. Jag minns det som i ultrarapid även om jag gjort allt för att försöka glömma. Rasslet från bältesremmarna när sängen kördes fram i korridoren. Musklerna som frös likt de gjorde under de sexuella övergrepp jag upplevt som barn. Okända vuxna som tog tag i armar och ben. Lyfte mig upp på sängen. La sig över mig för att få fast alla remmar. Jag kunde inte röra mig. Kunde inte skrika. Det enda jag fick fram var ett viskande ”Hjälp mig”. Det kändes som att jag skulle dö.

Jag har bältats många gånger efter den där första, både på BUP och vuxenpsykiatrin. Alla gånger har varit vidriga och brutit ned mig som människa men den första var den absolut värsta. Den kontrollförlusten. Sveket från vuxenvärlden. Insikten i att allt kan tas ifrån mig, även av de jag måste lita på. Det gjorde sönder mig.

Bland det obehagligaste med att tvångsvårdas tycker jag är diskrepansen mellan min upplevelse och det som står i journalen. Jag har ingen psykosproblematik så teoretiskt ska jag ju kunna lita på att det jag minns också var det som hände. Men när man blir så fruktansvärt medicinerad som jag blev av psykiatrin så är det svårt att lita på att det man minns faktiskt stämmer. Jag minns ett skeende där min upplevelse var att jag blev väldigt illa behandlad av personal och att det som skedde inte är förenligt med svensk lag. Det som står i min journal är något helt annat. Jag har aldrig anmält, för hur ska jag veta att det som jag minns faktiskt hänt? Jag var ju sjuk och medicinpåverkad. Personlighetsstörning, allvarlig psykisk störning, utvecklingsstörning, är alla ord som står i min journal och även om det senare konstaterats vara felaktiga diagnoser så finns de kvar i journalen. Vem skulle tro på mig?

Jag blev bältad första gången när jag var 18 år. Jag hade aldrig varit inlagd på psyk där då jag flyttade 60 mil ifrån där jag växte upp och hade levt hela mitt liv. Blev inlagd och det var lugnt typ första veckan innan jag ville skriva ut mig och fick då lpt. Samma natt försökte jag strypa mig och när de hittade mig hade jag sån ångest att jag fick panik. De valde att bälta mig efter ca 3 minuter. Lyfte upp mig i sängen och tryckte ner mig där och läkaren kom springandes och godkände det. Samtidigt som de bältade mig pratade personalen om vad jag gjort ”såg du hur hon sparkade läkaren nästan” osv. Jag fick massa medicin och minns inte mycket mer än att jag 14 timmar senare blev uppsläppt när mitt besök hade kommit in i rummet. Jag hade varit lugn hela natten men ändå fick jag ligga där hur många timmar till som helst. Medicinerna jag fick gjorde att jag krampade och inte kunde styra min kropp. Mitt ex var där och det enda jag kunde tänka var ”ligg normalt nu så du inte krampar när hon är här” men det gick inte. Jag låg i en jättekonstig ställning och ingen trodde mig när jag sa vad jag kände. Jag fick även problem med att hålla inne kiss men jag vet inte om det var pga medicin eller något annat. Efter detta hade de som rutin att bälta mig så fort något hände. Jag åkte in och ut från psyk där efter jag flyttat till ett behandlingshem och jag har många trauman från det innan jag slutligen bestämde mig för att flytta tillbaka till hemstaden. Även här har jag blivit bältad många gånger. Men mina värsta trauman är därifrån

Jag har blivit bälteslagd många gånger, både på grund av självskadande och för att bli sondmatad med tvång. Senaste gången var det just ett sådant läge där jag inte klarat att äta på ett par veckor och läkarna tog beslutet att sätta sond. Jag hade vid det laget redan en PTSD pga alla tvångsåtgärder bakom psykiatrins låsta dörrar. Vid det här tillfället valde de att låta en läkarstudent sätta sonden. Hen hade uppenbarligen aldrig gjort det förut, ST-läkaren pratade studenten igenom hela proceduren. Jag antar att de tyckte att det var ett bra tillfälle att öva. Jag kunde ju inte protestera då jag både var fastspänd och dissocierade ganska kraftigt pga mina tidigare trauman. Och ytterligare en kränkande tvångsåtgärd gör väl kanske inte så mycket om patienten redan är söndertrasad.

Det finns många starka historier som jag tack och lov blivit skonad från. Jag vill ändå belysa att missförhållanden kan ta olika former och att brister inom vården inte alltid är så påtagliga, men ändå kan få konsekvenser. Jag var inlagd och kämpade länge med att få till en bra medicinering och hade stöd av en fantastisk skötare och i slutet av hens arbetsvecka gick det helt ok. Hen lovade att rapportera vidare till kommande personal. Jag vet inte vem som gjorde fel, om hen inte rapporterade eller om den nya personalen inte läste, men jag fick ingen medicin längre och vågade inte be om det. Allt blev värre. Allt började om.

Vid flera tillfällen har saker lovats för att lugna mig, men allt är tomma ord. Allt har alltid fallit mellan stolarna och jag har känt mig obeskrivligt maktlös och oviktig. Vid de få tillfällen jag vågat be om något har jag fått förklarat att personalen inte har tid, alternativt att de ska bättra sig – men inget sker.

Vid varje utskrivning har läkare lovat att kalla mig till återbesök men det har aldrig hänt, trots att jag vid utskrivningstillfället har påpekat att det aldrig har blivit av och hen har lovat att det ska bli av denna gång. Läkaren har även lovat skicka remisser till öppenvården osv, men har aldrig gjort det. Nästa gång vi hörs är först nästa gång jag blivit inlagd.

Jag känner mig så utlämnad och oviktig av att alltid hamna mellan stolarna. Som om jag är en obeskrivlig börda ingen orkar ta i tu med. Jag vill inte tro att varken läkare eller skötare har för avsikt att vara elaka, men deras slarv och tomma ord gör mer skada än nytta

Jag har varit inom psykiatrin länge. Jag bältades första gången som 18 åring. Det var första gången jag var inlagd på vuxenpsykiatrin och i en helt ny stad. Jag låg i bältessängen 14 timmar den gången. De släppte in mitt besök till mig där jag låg bältad. Och bältningarna fortsatte. Ibland fick de hjälpa mig att äta i bältessängen. Minns vad det var för mat och jag kan inte äta det längre pga får stark ångest. De sa också att jag skulle kissa på mig för jag inte fick upp och kissa. Ibland erbjöd dem mig blöja.

Jag kom i kontakt med ätstörningsvården när jag var 12 år gammal, och den kom att förstärka min anorexi och traumatiserera mig. Ingen individualisering tycktes göras, och jag talades över utan att tillfrågas eller informeras om saker som rörde mig och min överlevnad. Trots mina föräldrars upprepade önskan om att jag skulle få prata med någon individuellt och på ett djupare plan var det med minst 4 vuxna jag skulle uttrycka vad det var som gjorde så ont, och trots att de var säkra på att den metod av tvång och påtryckning som ätstörningsenheten var bestämda var den enda rätta bara skadade mig och uttryckte detta tydligt, fortsatte behandlarna på sitt spår och istället för att ändra sätt när jag snabbt blev sjukare i och med behandlingen tryckte de bara på hårdare, och jag fick aldrig någon att prata med. Jag trycktes in i ett hörn rent mentalt och i ren stressrespons svalt jag djupare. Den mängd påtryckningar jag fick hela tiden gav också möjlighet till ätstörningsmönstren i mina tankar och känslor att stärkas när jag argumenterade mot och blev mer och mer fast och bestämd.

Att svälta var för mig att minska min egen frihet, att minimera mig själv till någonting simpelt och singulärt, att tysta mig själv när det inte fanns plats för mig att vara som jag var, så när behandlingen minskade min frihet och allt påtvingades mig utan att jag kunde med någon sorts autonomi delta i beslut, när jag skulle tvingas till saker och bestämdes över, och när jag fick bara rollen som sjuk att fylla och inget annat, spelade behandlingspersonalen in i min sjukdoms händer och stärkte den. När de tryckte på och bestämde över mig stod jag emot genom att bli tyst och stilla, vilket vidare stärkte svälten och min isolering På så vis gjorde behandlingen min svält och min ätstörning djupare och mer komplex. Den svåra ätstörning jag hade när jag några månader efter påbörjad öppenvårdsbehandling lades in för slutenvård vill jag nästan se som symptom på den behandling jag fick. Hade de istället för att spendera timmar om dagen på att trycka på och försöka övertala, pratat med mig, gett omtanke och möjlighet till diskussion, hade jag inte blivit så sjuk som jag blev, och jag hade inte lärt mig så väl att helt stänga av att jag idag gör det per automatik tills allting rinner över i form av panik och traumasymptom.

Efter en helt meningslös, lång, skrämmande slutenvårdsvistelse kom jag tillbaka till öppenvården, men jag blev först frisk när jag dolde mina problem med mat från personalen så att jag kunde ta hand om dem själv.

Ätstörningsbehandlingen hanterade mig inte som en individ och tycktes helt bortse från mina egna tankar och upplevelser, och fast i deras grepp och medveten om att behandlingen gjorde mig sjukare var jag helt livrädd och som frusen fast i svälten

Har haft kontakt med öppen psyk ganska länge. Tills jag fick världens bästa läkare på vårdcentralen. Slutade på psyk. En nära vän till mig orkade inte leva och jag hade hade benzo utskrivet, jag hade slut på medicin o valde att gå till en bro för att hoppa. Jag blev op lite här och där men fick ej komma till akutpsyk. Senare blev jag våldtagen och förstörd. Min sambo körde in mig till akutpsyk där min värsta resa skulle börja, dom drog bort min benzo på några dagar, jag höll mig instängd på mitt rum då jag har social fobi. Inte en enda gång kom personalen för att fråga hur det va, jag skulle ringa på klockan om det var något. Dom satte olika diagnoser hela tiden vilket ledde till en mängd av olika mediciner. I flera år höll det på, jag kom in för självmordsförsök, självmordstankar osv. Fler med, inga. Samtal, ingen behandling, inget mer än antidepressiva och stämningsstabiliserande. Jag vägde runt 50 eller mindre när jag började, gick upp till över 100kg pga alla olika med. Jag hade 14 olika samtidigt. Tillslut fick ja nog, tvär slutade med alla o gick ner 30kg poff!! Mådde lite bättre ett tag men sedan utvecklades anorexin igen, sociala fobin blev värre o värre o tankarna på döden likaså. Tog mod o ringde öppenvården, tog månader innan ja fick hjälp alls. När ja väl fick en att prata med o ja berättade om mina försök sa hen men vänta detta har inte vi fått rapport om. Akutpsyk hade inte rapporterat när jag låge inne i veckor, om mina självmordsförsök eller tankar. Hur skulle jag då kunna få eftervård!? Det stod med i journalen dock inte allt. Så under flera år gick jag utan hjälp på hemmaplan, enda ”hjälpen” ja fick va att ligga inne, eller bli hemskickad med några lugnande. Antidepressiva som gjorde mig sjukare vilket ingen trodde på, jag låg enbart på soffan, min sambo fick göra allt. Ibland säga till mig att de  va dags för en dusch. När ja slutade med alla anti och började med enbart benzo igen förändrades allt, jag började städa, duscha.. Tyvärr utvecklades anorexin igen o missbruk av annat. Av alla trauman ja varit med om men aldrig fått hjälp med!! Min tro på vården är total förstörd!! Aldrig mer akutpsyk!!

I tre år har jag försökt få upprättelse efter två slutenvårdsvistelser i psykiatrin. Nu är ärendet hos försäkringsbolaget och en tjänsteman har nyligen informerat att de föreslår avslag, dvs att min upplevelse av att jag fått men av vistelserna inte är sanna utan istället förklarar en läkare att det är diagnosen som kan förklara mitt beteende och att vårdens uppdrag har utförts som den ska. Konsekvensen är att slutenvårdspsykiatrin inte tar ansvar för självmordsbenägenhet och skriver till och med ut när en patients mående är som sämst – för det ingår i patientens beteende att vara utagerande. De som känner mig vet att detta är ren lögn och att jag kan inte tro annat än att updrag och att skydda de egna går före patientens rätt. Utan patienträttslag och objektiv utredning är psykiatrin ett skämt och kan bara bidra till status quo och försämring:

Försäkringsbolaget pm:
“För rätt till patientskadeersättning krävs först och främst att det finns ett orsakssamband mellan skadan och vården. Det är inte tillräckligt att patientens skada eventuellt kan ha orsakats av en vårdåtgärd, utan denna orsak ska vara mer sannolik än någon annan tänkbar förklaring till skadan. Se 6 § första stycket patientskadelagen.”

Min kommentar till det:
Hur kan slutenvårdspsykiatrins utredare avgöra att det inte finns ett orsakssamband? Samma dag som jag lämnade avdelningen uppstod en rad händelser som de inte samtalade med mig om. Inte ens journalanteckningarna är kompletta. Finns det ens utskrivningsanteckningar från avdelningen om hur händelseförloppet gick till?
På morgonen kallades jag till ett möte med läkare, ssk samt för mig okänd person varpå jag aldrig gick in i det trånga utrymmet dels för att jag bett om att tala med läkaren ensam då jag var kraftigt stressad och hade svårt för samtal med flera samtidigt och dels för att det trånga utrymmet bidrog till omedelbart obehag. Under det högst det en minut långa samtalet fick jag veta att jag inte fick enskilt samtal med läkaren och att jag skulle skrivas ut för att jag försämrades på avdelningen. Jag vände på en femöring när jag hörde utskrivning och visste inte om det gällde samma dag eller senare men jag gick direkt till mitt rum och packade mina väskor.

För att härbärgera min ångest gick jag till ssk för att få en förklaring, till ssk som genast hänvisade mig till annan ssk. Den skk jag hänvisades till har jag haft dålig kommunikation med tidigare men kontaktade henne och hon gick till överläkaren och kom tillbaka och sa att jag kunde lämna avdelningen samma dag. Jag gick då direkt till matrummet och hämtade plastskedar som jag hört medpatient skada sig med och inne på en toalett misslyckades jag med uppgiften men blödde något från en arm. Jag var förvirrad och kunde inte uttrycka vad jag behövde för slags samtal men gick från avdelningen för att samla tankarna. Jag gjorde något helt annat av impuls.

På frågan vad jag skulle göra utanför avdelningen ljög jag och sa att jag behövde luft men redan då hade mina tankar om att skada mig startat. Mina självskadetendenser har uppstått när jag inte kan uttrycka känslor eller förstår att jag är illa berörd av något. Jag gick raka vägen till apoteket men insåg att jag inte skulle dö en plågsam död med värktabletter vilket jag försökt med en gång på 90-talet så jag gick istället till en restaurang för att supa mig full trots att jag normalt inte dricker alkohol och väl på restaurangen inser jag att jag inte har några pengar och att jag inte kan dö på det sättet. Arg inför faktum att jag inte kunde reglera min frustration smsade jag till en inneliggande patient på samma avdelning som kunde vidareförmedla min situation till en timvikarierande mentalskötare och jag har förtroende för och gick tillbaka till avdelningen.

Väl tillbaka på avdelningen är det helt tomt i korridoren och jag såg varken personal eller patienter varpå jag började tillfoga mig skada nu på ett sätt jag aldrig gjort mot mig tidigare genom att sparka sönder flera stora blomkrukor barfota och sen gick jag till mitt rum och började slå mina armar mot en vägg varpå jag hörde anfallsalarm och det började flöda in människor i mitt rum, kanske tjugo personer varav läkaren i dörröppningen. Alla stod och glodde på mig och jag blev utom mig av ilska att jag fått så mångas uppmärksamhet först då men den insikten kom långt senare än under själva händelsen. Jag fick en impuls att börja slåss med var och en av dem men insåg att det skulle misslyckas så jag tog en kudde och kastade den på läkaren så hens glasögon åkte av. En msk tog ett armgrepp på  mig och jag gav efter direkt för att inte bli bältad. När greppet lossnade var jag så full med kraft att jag tog nattduksbordet och lyfte det rakt upp i luften för att stöta det rakt ned i marken så det blev kaffeved. Pga all stress kände jag att jag höll på svimma och satte mig några sekunder då jag fick syn på mina väskor. Under fullständig tystnad gick jag till utgången och jag blev utsläppt utan ett ord.

Jag har aldrig varit utagerande mot någon tidigare utom vid ett tillfälle några veckor före då jag blev mycket dåligt bemött av en msk och kvinna när jag puttade bort henne för att hon stod och skällde på mig med lyft finger mot mig bara en halvmeter från mig då det inte var henne jag talade med. Den händelsen är nedtecknad och delad.

Väl utanför avdelningen var jag så kognitivt påverkad och matt att jag inte kunde tänka och kom inte ihåg var jag bodde för under den perioden bodde jag på flera olika platser pga att jag inte hade råd med min lägenhet. Istället insåg jag att jag behövde hjälp och kontaktade psykakutens jour mha av en taxi som tog mig dit utanför sjukhuset. Jag hade aldrig hittat utan taxi den gången. Normalt har jag mycket bra orienteringsförmåga.

På akuten fick jag plats på PIVA på det sjukhus jag just lämnat och där kände jag mig trygg på grund av den höga personaltätheten vilket är en ovanlig upplevelse för mig. Jag hade ändå stora problem att anpassa mig där när jag inte fick vara ifred med eget rum eller i tystnad.

Två dagar senare kom en för mig okänd person som inte presenterade sig varför han var på mötet och visade sig senare vara den huvudansvarige överläkaren. Utan att föra en dialog med mig skrev han ut mig direkt. Så två dagar före det tillfället var jag för sjuk för att stanna och på PIVA var jag för frisk. Förfärad av beslutet förvägrades jag ett andra samtal med läkaren och istället talade jag länge under gråt med en sympatisk sköterska som liknade utskrivningen med att “slänga ut en anka i vatten för att testa om den kan simma.”

På en bänk utanför PIVA visste jag inte var jag skulle ta vägen men gick mot den plats jag hyrde ut min lägenhet i och lämnade alla mina saker i ett uteförråd jag hade mina övriga ägodelar. Jag fortsatte min promenad och bestämde mig därför att försöka avlsuta mitt liv. Det var vått, kallt och mörkt så jag gick upp på spåret för att ta mig till den bro jag kände till och där försöka hoppa över kanten. Någon kontaktade polisen som tog mig från området i handfängsel för att jag nekade att jag var suicidal och inte hade anledning att följa med och medgav inte heller att jag skulle ha gått på spåret. De tog mig upp på en av SJs tåg och förde mig till närmaste station där jag skämdes som en hund genom det fullsatta stationshuset med fyra poliser.

Därifrån kördes jag till akuten där jag ansträngde mig hårt för att förneka mina handlingar – nu panikslagen inför att åter hamna där jag inte blev hörd, sedd och trygg.  Den största tillitsförlusten i mitt liv –  att inte få stöd i vården dit jag motvilligt vänt mig många gånger tidigare för att jag inte visste hur jag skulle ta mig vidare och börja må bättre.

Nu förlorade jag allt hopp om att få hjälp via psykiatrin och har sedan dess aldrig bett om hjälp men har kallats in till min behandlande öppenvårdsläkare för att slippa tvångsinläggning med LPT. Jag har sagt att om han skriver in mig kommer jag göra allt för att slå sönder allt som jag kommer åt och även läkaren har insett att jag inte mår bra i slutenvården där jag bara upplever att jag förvaras utan förbättring, är än ensammare än utanför slutenvården då jag aldrig fått meningsfulla samtal som lett till förbättring.

All behandling jag fått i slutenvården är förmenande kommentarer som sänker självkänslan, som läkarens förklaring vid utskrivningen från PIVA att mina beteenden kunde förväntas utifrån min diagnos (som senare visade vara felaktig och inte var borderline utan PTSD). Men hen försökte aldrig förstå att det var de mellanmänskliga kontakterna och bristen på desamma som skapade min frustration och mitt sammanbrott både på avdelningen och på PIVA.

Ingen har egentligen försökt höra hela min berättelse eller gett mig det utrymmet. Det enda försöket gjordes av en verksamhetschef på avdelning våren 2018 men jag kunde inte förmå mig komma till mötet då hen ville att jag skulle komma till avdelningen som bara skapade panikkänslor hos mig inför tanken att återvända dit. Den chefen försökte inte förstå varför jag inte ville komma och gav mig därför heller ingen chans att träffas på annan plats för att återge mig någon slags tillit för att slutenvårdsavdelning är en plats för att öka tryggheten och återfå tilliten till att vården kan bidra till mitt tillfrisknande. Den gången kunde jag inte heller uttrycka på en gång att det var rädsla för att återbesöka avdelningen som jag tackade nej.

Hur kan vården och de s k specialisten avgöra om vårdskada uppstått då de inte hör min version eller ens startar en dialog? Det är inte min diagnos som beter sig utan jag som person och som ett resultat av psykosociala skäl.

Mitt bitterhet är enorm då jag inte har någonstans att ta vägen när jag mår som sämst vilket också är ett dilemma för min behandlande läkare som insett att jag aldrig pratar i klartext när jag mår som sämst förrän i efterhand. Att den läkaren inte heller kan följa mig beror på att jag träffar hen var tredje eller varannan vecka och mycket hinner hända däremellan.

Försäkringsbolagets pm:
“För att en diagnostisering ska räknas som felaktig krävs att den avviker från allmänt vedertagen praxis. Vi utgår då från de besvär som uppvisats vid undersökningstillfället, vilka undersökningar som gjorts samt hur symtomen och resultaten tolkats. Om en läkare som undersöker och tolkar synbara symtom ställer en diagnos som senare visar sig vara felaktig, blir en eventuell följdskada inte nödvändigtvis ersättningsbar. Det är bara om en erfaren specialistläkare inom området borde ha dragit en annan slutsats som ersättning kan bli aktuell. Se 6 § första stycket 3 patientskadelagen.”

Min kommentar till det:
Det är inte utifrån diagnos en läkare bör avgöra om felaktig behandling utförts utan i det här fallet handlar vanvården av bristen på kommunikation, utrymme för medling och total avsaknad av vilja till dialog för försoning. Specialistens utlåtande är tydlig och talar för bifall men försäkringsbolagets utredande specialist väljer ändå att yrka på avslag!

Det finns inga utskrivningsanteckningar från avdelningen om händelsförlopp, tillstånd och något utskrivningssamtal fick jag aldrig erbjudande om. Varför försökte ingen sätta sig ner och försöka se mitt perspektiv den dagen? Hellre släppte de ut mig som patient från avdelningen med suicidplaner och som jag uttryckligen kommunicerade och sen försökte genomföra. Min syster tycker jag är självisk som försökte ta livet av mig men för mig handlade det om att jag såg mig så besvärlig att ingen talade med mig eller försökte finna lösningar tillsammans med mig. Jag upplevde mig som en börda för alla inklusive mig själv och förtjänade inte att leva – speciellt när jag inte lyckades få stöd i slutenvården där jag gått obehandlad och övermedicenerad, rädd och blottad på avdelningen för andra och speciellt rädd för attack nattetid. Jag har aldrig använt självskada eller planer om suicid som utpressningsmedel som en del personal felaktigt föreställer sig. Idag kan jag förstå varför jag blev så våldsam och självskadebenägen för det var ett sammanbrott i mina försök att kommunicera eller att få till stånd en kontakt för förståelse vilket kaos som pågick: Jag kunde inte tänka klart, jag hade veckor och månader av sömnproblem och självsvält men ingen kunde förklara eller sammanfatta och spegla min misär för mig och tillsammans försöka hitta en fungerande lösning i min framtida vardag utanför avdelningen. Som ensamstående, utan förmåga att arbeta och ensam om dagarna fick jag panik när jag insåg att inte heller vården kunde hjälpa mig som jag hade satt all tilltro till. Jag hade då inte tillit till att jag kunde utforma mitt eget tillfrisknande. När mina kognitiva förmågor inte fungerar finns ingen som skyddar mig mot perioder av kognitiv svikt så mina beteenden är helt adekvata i förhållande till vad som stod på spel.  Överläkaren på avdelningen skulle ha skrivit om händelserna men ingenting finns skrivet om min sista dag hos dem som beskriver vad jag kan ha reagerat på. Inte ens händelsen i mitt rum den sista kvarten före jag lämnade avdelningen delvis för att jag upplevde som omöjlig och hade betett mig fel.
Verksamhetschefen har vid anmälan om händelserna till Patientnämnden kommenterat något i stil med att eftersom läkaren inte längre arbetar på avdelningen kan heller inte mer göras i mitt ärende.

För övrigt har jag under 2020 fått diagnosen asperger och det är väl ändå väldigt underligt att trots all tid jag varit under klinisk observation så har så kallade specialister även missat något så väsentligt! Vad gott finns att säga om slutenvårdspsykiatri? Är den objektiv.? Bidrar den till tillfrisknande? Är den lösningsfokuserad och är öpv inkluderad, kontinuerlig för en person med komplex traumatisering, ME/CFS, EDS, autism och numera vårdskada?

Aldrig kommer jag att säga något gott om psykiatrin och i resten av mitt liv kommer jag att varna andra att söka hjälp för adekvat objektiv diagnostisering med biomedicinska markörer och individanpassad vård som leder till tillfrisknande finns inte. Med så mycket tid spenderad i slutenvården mellan 1990-1992 och 2010-2017 har jag sett allt som inte fungerar och utöver det är fördelarna med vården bara något som kan tillskrivas medicinindustrin. Patienterna kommer i andrahand.

Pga väntetider inom ätstörningsvården blev min planerade inläggning månader längre än tänkt och jag dog nästan under väntetiden och hamnade på medicinsk avdelning. Jag är inte den enda, det är bara tur att ingen dött (än).