Jag var 14 år när jag lades in för första gången. Jag mådde inte bra alls. Så det första läkarna gjorde var att skriva ut en massa mediciner. Jag fick mediciner mot bipoläritet, schizofreni, mani, depression osv. Även fast jag inte hade någon av diagnoserna. Ett tag åt jag upp mot 30 tabletter om dagen, många narkotikaklassade. Men den värsta gången, de skulle pröva en ny medicin på mig. Men de gav mig en alldeles för hög dos så jag fick ett krampanfall och fick motgift. Jag var fjorton år och given narkotikaklassade läkemedel. Läkare jag träffat efter har häpnat och sagt oj jag har aldrig sett någon annan som har prövat såhär många olika mediciner. Jag var ett test.

Har har mycket att säga om ätstörningsvården, men främst den inneliggande. Orimligheten att en person, som inte ätit riktig mat på veckor, en dag plötsligt ska äta 6 gånger om dagen. Det är stora portioner och mat som man inte ens gillade innan ätstörningen tvingas man äta för att annars blir det sondmatning direkt.
Alltså, den fysiska smärtan, illamåendet, och den fruktansvärda frustrationen av att försöka äta, med hela hjärtat, men kan inte få ner de sista tuggorna utan att klökas, och då direkt bli dragen till behandlingsrummet för sondsättning och sondnäring. Varenda dag. Fyra gånger om dagen.
Jag förstår att det är viktigt att snabbt komma upp på en bättre vikt, men att en tvångsåtgärd ska ligga på att äta upp alla oliver (som du alltid AVSKYTT) då finns det ingen rimlighet eller mänsklighet i vården. Vi gör vårt bästa. Så gör det bästa för att hjälpa oss på bästa sätt. Bryt inte bara ned oss, hjälp oss.

När jag var inlagd pga suicidförsök och anorexia så fick jag många gånger höra att ”du är ju inte så underviktig så…”. På öppenpsykiatrin märkte jag att jag fick mer hjälp om jag gick ner vikt (pendlade i vikt) vilket ledde till att jag triggades till att gå ner i vikt för att jag ville ha hjälp och ville bli tagen på allvar. Jag var lika sjuk oavsett vikt.

Jag var 13 år när jag blev inlagd efter ett självmordsförsök. Det såg ut som att jag bara skulle vara inlagd i några dagar. Men jag berättade om min ätstörning. Så de började hålla koll på maten och satte tillslut en sond. Men jag fick ingen behandling alls. Jag blev inlagd i 15 månader och levde på sondmat i 9 månader. Det var som att de inte ville att jag skulle bli bättre. Jag började äta på eget initiativ för jag var trött på livet innanför låsta dörrar. Tillslut blev jag av med sonden och utskriven hem igen. Ingen vidare behandling.

Jag har många gånger fastnat på psykiatriska avdelningar i väntan på specialiserad ätstörningsvård. Det brukar sluta med sondmatning på tvång eftersom psykiatrin har noll kompetens kring hantering och bemötande av svåra ätstörningar. Det enda de kan göra är att vänta på att jag blir så pass medicinskt dålig att de får sätta en sond.

Jag har varit sjuk länge och fick för några år sedan diagnosen selektiv mutism. Bland annat.

Idag har jag varit tvångsinlagd i tre år. Min selektiva mutism hindrar mig så mycket. Nu för bara någon vecka sedan skulle jag träffa en läkare för att be om att få åka hem. Personal på avd vet jag inte kan prata eller få fram ord i möten. Så när läkaren frågade vad jag ville satt jag tyst.

Efter några sekunders tystnad säger hon ”du jag har faktiskt fyra andra avdelningar också så vill du säga något får du säga det nu”

Blev helt paff och fick sån ångest. Ssk som var med pratade med mig efteråt om att hon såg jag tog åt mig av det. Och sskn hjälpte mig i samtalet få fram vad jag ville. Men de vet om min selektiva mutism. Jag KAN inte prata då.. har också fått höra att läkaren vill sakerna kommer från mig. Men jag kan ju inte prata. Får jag inte veta i tid jag ska träffa läkare är det omöjligt för mig att kunna förbereda och skriva.

Selektiva mutismen ställer till det för mig. Och finns så mycket okunskap. Läkare som säger ”vill du prata idag ”
Det handlar inte om att jag inte vill det handlar om att jag inte kan

Jag har många gånger, som ung kvinna, varit fasthållen på min säng av flera manliga skötare. Ibland så länge som två timmar. Det är nästan värre än att faktiskt bli bältad. Mer oförutsägbart. Rättslöst.

Jag var fjorton år första gången jag ödes i bälte. Första gången var det för att jag inte fått i mig någon mat på alldeles för länge och vägrade sond. Men sedan gick det överstyr. De var som att de tyckte att det var kul att bälta mig. Varje gång jag fick ångest och började vandra runt i rummet så hotade de med bältning. Fortsatte jag gå så bältade de mig och gav mig tvångsinjektioner. Jag var fjorton år.

Jag bältades första gången på BUP som ung tonåring. Jag minns det som i ultrarapid även om jag gjort allt för att försöka glömma. Rasslet från bältesremmarna när sängen kördes fram i korridoren. Musklerna som frös likt de gjorde under de sexuella övergrepp jag upplevt som barn. Okända vuxna som tog tag i armar och ben. Lyfte mig upp på sängen. La sig över mig för att få fast alla remmar. Jag kunde inte röra mig. Kunde inte skrika. Det enda jag fick fram var ett viskande ”Hjälp mig”. Det kändes som att jag skulle dö.

Jag har bältats många gånger efter den där första, både på BUP och vuxenpsykiatrin. Alla gånger har varit vidriga och brutit ned mig som människa men den första var den absolut värsta. Den kontrollförlusten. Sveket från vuxenvärlden. Insikten i att allt kan tas ifrån mig, även av de jag måste lita på. Det gjorde sönder mig.

Bland det obehagligaste med att tvångsvårdas tycker jag är diskrepansen mellan min upplevelse och det som står i journalen. Jag har ingen psykosproblematik så teoretiskt ska jag ju kunna lita på att det jag minns också var det som hände. Men när man blir så fruktansvärt medicinerad som jag blev av psykiatrin så är det svårt att lita på att det man minns faktiskt stämmer. Jag minns ett skeende där min upplevelse var att jag blev väldigt illa behandlad av personal och att det som skedde inte är förenligt med svensk lag. Det som står i min journal är något helt annat. Jag har aldrig anmält, för hur ska jag veta att det som jag minns faktiskt hänt? Jag var ju sjuk och medicinpåverkad. Personlighetsstörning, allvarlig psykisk störning, utvecklingsstörning, är alla ord som står i min journal och även om det senare konstaterats vara felaktiga diagnoser så finns de kvar i journalen. Vem skulle tro på mig?