Så länge man tex inte står på tågspåret så får man ingen hjälp. Man kontaktar aldrig psykakuten för att ”det finns dem som har det värre”. Det finns en ständig rädsla för att inte bli tagen på allvar av sjukvården. Samtidigt som du försämras och faktiskt börjar agera på dina kroniska suicidtankar.

Jag har fått höra att jag har kroniska suicidtankar, men ingen har förklarat vad det faktiskt betyder, har själv fått föröka hitta information. Jag har också upplevt att när jag uttryckt tankarna och det för mig känts som jag ska göra nått så har det inte tagits på allvar, istället har jag fått höra att: ”du gör ingenting ändå”. Eller när jag haft behov att prata om det för att det ska lätta, så har jag istället bara mötts med att de ska avledas. Pratas om annat, vilket bara förstärkt tankarna.

Har upplevt mycket att det överlag ses som mindre allvarliga tankar eller riktiga när de anses vara kroniska. Men för mig har de alltid varit precis lika svåra och jobbiga att hantera. Mycket fokus har hamnat på att jag inte försöker ”på riktigt” och då är tankarna inte heller något att diskutera, men de är fortfarande lika verkliga och lika mycket där ändå. Det skapar bara onödig skam när en blir bemött så.

Kuratorn och läkare byter samtals ämne så jag nämner självmord. Ingen vill lyssna utan skyller på att jag bara har ångest och eftersom jag inte har gjort ett ”riktigt försök” kommer jag inte göra det. Då jag har kroniska självmord tankar. Men jag känner mig oviktigt och som ingen tar mina tankar på allvar. Ibland har jag gått från ett besök med starkare tankar och planer än innan för ingen vill lyssna

I varje kontakt med psykiatrin så bedöms min suicidrisk som låg oavsett vad jag säger eller hur tydligt jag beskriver hur jag skulle kunna ta mitt liv. Har aldrig fått förklarat för mig vad en kroniskt förhöjd suicidrisk betyder, bara sett det skrivas i journalen tillsammans med att den inte verkar akut förhöjd i nuläget eller att risken bedöms som låg för jag inte har en konkret plan med exakt metod och datum.

Blev i somras hemskickad från psykakuten efter att jag tydligt beskrev för läkaren att jag tänker ta mitt liv om jag går hem, ville inte berätta hur jag skulle göra det men berättade att jag hade en tanke/plan på hur jag skulle gå tillväga. I journalen skrev hon att jag inte hade någon plan eller tankar på att ta mitt liv – hon bedömde suicidrisken som något förhöjd men fortsatt låg men att det verkade vara mitt habitualtillstånd så inget att oroa sig för. Dagen efter inkom jag till somatiska akuten efter ett suicidförsök. Inlagd på IMA blir jag tvungen att träffa läkare från psykiatrin som nästan skäller på mig för att jag inte bad om hjälp innan jag gjorde detta. I journalen står det sedan att jag har parasuicidförsök i sjukdomshistorien och sättet journalanteckningen är skriven får det att verka som att läkaren tyder på att detta försök var för uppmärksamhet. Suicidrisken är fortsatt bedömd som låg men kroniskt förhöjd.

Jag fick diagnosen kronisk suicidalitet och förstod inte alls vad det innebar och det var heller inget som förklarades för mig. Lät ju som att det aldrig skulle kunna bli bättre. Idag har jag inte haft kontakt med psykiatrin på snart 10 år och har inga suicidtankar alls. Fick hjälp av psykolog privat. Psykiatrin gav ingen vård förutom psykofarmaka och förvaring.

Jag var där för bedömning pga en annan vårdenhet visste att jag var suicid och hade ett datum. Läkaren som gjorde bedömningen pratade knackig svenska, jag förstod knappt honom och han förstod inte alls mig, så han skickade hem mig, trots att jag verkligen hade behövt vården. Det är ren och skär tur att jag överlevde mina försök, och de borde hjälpt mig trots att jag inte hade något avbrutet försök ännu.

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelningen, på ett stort universitetssjukhus, för svår depression med suicidalitet, och inlagd på LPT (tvång) .
Träffade avdelningsläkaren (överläkare).

Man kan tro att min svåra depressionen skulle vara det vi pratade om, men nej än en gång min vikt.

Han: öh öh det här med vikt är ju känsligt o du är ju överviktig. Inflammationer kan ju bildas i fettvävnaden (som om jag inte heller skulle kunna vara reumatiker o ha ont i lederna) . O det kan ju vara svårt med motivationen att träna.

Jag, blir så less vad har detta med saken att göra just då o min svåra depression?

1. jag äter antidepressiva, vet de flesta att det kan påverka vikten.

2. Jag har alltid tränat, minst 3 gånger i veckan, cyklar till jobbet, inte för vikten skull utan för att det är ett bra sätt att rensa hjärnan.

3. Jag hade ont i lederna innan jag blev överviktig.

4. Min vikt har inget med min depression att göra

Läkaren körde med härskarteknik, du vet väl om du inte går med på den behandlingen (ECT) kan vi tvinga dig, du är ju inlagd på LPT.  Önskar att det inte bara var vikten han påpekade utan andra irrelevanta saker.

Efter mötet med denna läkare mådde jag inte bättre snarare sämre, återigen denna fokus på vikten.

I samtal med min rumsgranne framkom det  att han även upplyst hen vid första mötet om
”Du vet väl om att du är tjock”, hennes reaktion hade blivit tystnad….

Jag var dock inte tyst, upplyste avdelning personalen om att jag vägrade träffa denna läkare igen o han inte skulle ha något med min vård att göra.

Denna gång så funkade det inte att försöka trycka ner någon så att man till slut inte orkar annat än säga tack snälla doktorn. Jag vet hur man ska behandla patienter, hur god samtalsmetodik fungerar o hur man skapar en god behandlingsallians med sina patienter (är kurator).

Dagen efter kom överläkaren in på mitt rum. ” Du måste prata med mig för du är här på tvång så det så, o jag kan tvinga dig”.

Jag svara jag behöver ingenting, ut med dig härifrån. Sluta med att jag fick byta avd för jag har samarbetssvårigheter. Jo, jag tackar ja, har jag aldrig hört förut att jag skulle ha.
Enligt sjuksköterska på den avdelning jag kom till, är det inte bara jag som haft” samarbetssvårigheter” med denne läkare. Han är en tyrann o maktmissbrukare.

Söker man på hans namn o privata firma. Är alla recensioner negativa 1/5…

 Men ändå får han arbeta kvar.

Min dotter 14 år satt på bup akuten grät och bad om hjälp för att hon inte orka och ville leva mer, berätta om planer och avskedsbrev. Vart hemskickade med en folder med tips att avleda hennes suicidala tankar. Sökt vård för sin svåra ÄS men nekad vård pga självskadebeteende. Blir hänvisad till bup och bup skickar hem. All vård kring ÄS och självskadebeteende och suicidalitet har lagts på oss föräldrar. Mitt barn idag gråter för hon känner sig övergiven av hela vården och tappat tron på att hon någonsin kommer få må bra

Jag var inlagd inom slutenvård och överläkaren skickade hem mig på permission och förbjöd mig från att kontakta avdelningen – hon sa att jag måste lära mig att klara mig själv.
Under permissionen begick jag ett självmordförsök och när jag kom tillbaka till  avdelningen var överläkaren väldigt arg på mig över vad som hänt. Hon skrek på mig och sa att hon förstod att jag bara gjorde det här för uppmärksamhet, och att hon inte tänkte på mig utan mina barn.

Vart ska man börja? Den värsta var en manlig läkare. Han börjar med ifrågasätta mina val av metoder att ta mitt liv. Halvt skrattar när han frågar varför jag fortfarande lever då.”för jag är mer rädd för att bli förlamad eller en”grönsak ” än att dö. Samtidigt som han hånar mina val av metoder. Att jag som är så duktig på så mycket annat osv. Säger han att han aldrig kommer skriva ut mig. Tar bort permissioner.  Jag har heller ingen koll på mina rättigheter. Enligt journaler är jag där frivilligt. Det är inget jag informeras om och han säger ordagrant jag blir kvar i månader om han fått bestämma. På mitt tänkta utskrivnings samtal. Blir inte utskrivning. Veckan efter var en annan läkare tillbaka igen. Sen var väldigt mån om att jag skulle få gå i skola och göra mina hobbys. Hon ifrågasatte varför jag var kvar. Att jag borde vara hemma och sett på matchen jag ville gå på. Och skrev ut mig då jag bara blev sjukare på avdelningen och ville hem till mina djur.