2019 smällde jag in i väggen totalt efter dåligt mående, underliggande autism och med dödsfall omkring mig som påverkade otroligt mycket och att pga allt det begrava mig i jobb. Tog kontakt med akutpsykiatrin dit jag fick komma in direkt, fick börja med antidepressiva direkt på plats och sedan hemskickad för ingen plats fanns för mig på avdelning men med ordern att mår jag fortfarande dåligt är jag självklart välkommen tillbaka, och att det är viktigt att jag träffar en läkare på min VC inom 14 dagar, läkare skulle skicka remiss direkt. Veckorna går med min nyinsatta medicin och fortsatt jobb och efter ca 4 veckor ringer en läkare från VC som motsträvigt sjukskriver mig två veckor men absolut inte mer, bokar in ett besök veckan efter. Där får jag fylla i en massa papper, berätta hur jag mår osv. Läkaren kollar på mig upp och ner, har sedan mage och säga att jag ljuger och inte mår så dåligt som jag påstår då det inte syns. Får ingen mer sjukskrivning för ”då sitter du bara hemma och tänker på att du vill dö”. Får en tid bokad till kurator på plats, tiden var 45 minuter och hon avslutade den efter 15 minuter, ger mig ett kompendium av papper att ta hem och läsa för mer än så kan hon ej göra för mig som vid tillfället uttryckt mig att vara suicid till 3 olika personer inom vården. Jag tappar allt hopp och köttar på med jobb och kör slut på mig själv mer än vad som hade varit nödvändigt. Min läkare i ärendet avslutar sin tjänst på sagd VC och jag får ingen ny kontakt, månader går och hör av mig att om jag inte får hjälp så kommer något dåligt att hända, vet ej när men det kommer att ske då jag fortfarande var suicid utan någon direkt hjälp eller stöd från vården. Får då telefonkontakt med en psykiatrisjuksköterska på plats, det var i början på covidpandemin i Mars så vi höll det alltid per telefon. Veckor går och vi har kontakt två gånger i veckan fram till i slutet på Maj ca, då hon säger till mig att jag inte mår så dåligt som jag säger att jag gör uppenbarligen ”för människor som vill ta livet av sig bara gör det, dom sitter inte och velar som du” och direkt efter säger att hon nu kommer att gå på semester i sex veckor och känner jag fortfarande efter dessa veckor att jag behöver hjälp så kan jag ringa hennes flextelefon för att boka in något nytt då hon inte anser att vi behöver göra det innan för jag inte mår så dåligt egentligen. Tappade där och då allt hopp för vården när det kommer till psykisk ohälsa.
Uteblivet stöd vid ätstörning
Första gången jag blev inlagd på vuxen psykiatrin hade jag precis fyllt 18 år. Var inlagd mot min vilja med LPT för att jag var en fara för mitt liv och hade extremt dåliga värden. Var ordinerad ett visst antal kalorier per dag av läkaren som jag var tvungen att få i mig. Allt var väldigt hårt och strikt. Fick en lapp om riktlinjerna jag skulle följa, att jag var tvungen att vila 1 h efter måltider, att alla måltider som inte äts upp skulle ersättas med näringsdryck eller sondmat, att jag inte fick gå själv utan var rullstolsburen pga lågt BMI, osv.
Men när jag kommit innanför väggarna till avdelningen var det helt plötsligt ingen som hade uppsikt över mig.
De visade mig mitt rum och sen lämnades jag ensam på rummet flera timmar utan att någon kollade till mig.
Flertalet gånger glömdes mina måltider bort helt och eftersom jag var så sjuk så klarade jag inte ”be” om maten. Det slutade med att många måltider inte blev av alls. Jag gick med i vikt istället för upp i flera veckor. Det kunde gå mååånga timmar mellan måltider där jag var inne i mitt rum med stängd dörr och tränade, utan att någon kollade till mig alls. Ibland var det bara ett ”hej, allt bra?” Kl 22 när de gick kvällsrundan.
Många hade extremt dålig koll på ätstörningar. En person som jag satt och åt med sa till mig att ”jag förstår om du inte tänker äta upp bananen den är väldigt stor ju, skulle aldrig orkat”
När jag uttryckte att jag var rädd för smör skrapade en annan bort smöret från mackan och sa att hen skulle säga till de andra i personalen att jag hade ätit upp. Pga sånna här händelser där personalen antingen glömde bort mina måltider helt, eller agerade som ovan så gick jag ner i vikt istället för upp.
När de sedan ”insåg” detta så blev jag sondmatad istället.
Jag var alltså inlagd på grunderna att det var en fara för mitt liv och att jag var tvungen att få mig mig näring direkt. Var ordinerad ett matschema som jag var tvungen att få mig mig och var där på LPT. Ändå slarvade personalen med maten och till och med glömde bort den helt.
Det är på psykiatrin många ätstörnings patienter hamnar och på den här avdelningen var det nästan alltid 2 av 14 platser som var för ätstörnings patienter. Jag var helt chockad över hur det gick till.
Vaket somnade
Jag har haft gradvak vid många tillfällen. Och när det blir natt, ja då somnar de flesta. En gång under en sådan här natt smög jag förbi hen som sov o gjorde ett suicidförsök som hade kunnat kosta mig livet.Tacksam nu att jag överlevde
Uppsöka medium
Som inlagd på psykiatrin sa sjuksköterskan till mig att min bipolära sjukdom skulle upphöra om jag besökte ett av hens namngivet medium. jag anmälde till Ivo som gav hen kritik. jag vågar inte ens tänka på hur många hen gett samma råd eftersom hen i utredningen sa att hen brukar tipsa om det.
Motsträvande kontaktperson
Min kontaktperson på psykiatrin som skulle ge stödjande samtal och stöta mig till att kunna må bättre var flertalet gånger tydlig med att hon tyckte att jag inte borde plugga till sjuksköterska, vilket var mitt mål och dröm. Hon sa att jag inte borde jobba inom vården och absolut inte ha hand ansvar över läkemedel i mitt yrke. Även om jag försökte förklara hur jag aldrig skulle riskera att förlora min yrkeslegitimation pga att jag mår dåligt eller att jag ser stor skillnad på mina egna läkemedel och någon annans. Har aldrig ens provat narkotika, röka eller dricka alkohol. En kontaktperson på öppenvården borde stöta mig att gå mot mina mål och inte gång på gång påpeka hur jag aldrig skulle klara av att jobba som sjuksköterska och om jag mot förmodan skulle klara det tror hon jag skulle göra något så jag blir av med min legitimation. Jag kände mig redo att prova att börja studera och följa min dröm men hon gav råd att fortsätta vara 100% sjukskriven och typ bara gå hemma. Tog ett halvår sedan gick jag emot hennes råd och började studera. Pratade med henne efter studerat 1 hel termin på högskola 100% och mådde bättre än någonsin inte ens då kunde hon säga något positivt om mitt val att studera trots hennes starka avrådan att börja plugga. Även då skulle hon säga att ja men du lära aldrig bli klar du mår snart dåligt igen och om du skulle klara studierna klarar du inte arbetet sedan. Önskar att jag hade haft mod att våga säga ifrån och byta kontaktperson när jag mådde dåligt och behövde psykiatrin men vågade aldrig det. Stod bara ut med henne och hoppades att hon skulle sluta eller bli sjukskriven så jag kunde få en ny. Hörde av mig till någon chef eller reception och bad om att få byta kontakperson men fick svar att jag måste ta det personligen med kontaktpersonen vilket jag inte vågade.
Som tur är hittade jag stöd från boendestöd och andra insatser runt mig som trodde på mig. Så jag följde min dröm och började plugga till sjuksköterska. Studierna har räddat och hjälpt mig så jag nu mår mycket bättre. Från att kämpat nästan dygnet runt mot stark ångest till att jag varit självskadefri sen studiestart för 1 åt sedan och sällan har ångest på den nivån. Som tur är hade jag andra runt om som trodde på mig och peppat mitt annars hade jag aldrig vågat börja plugga på högskola och troligtvis inte mått så bra som jag gör.
Runtknuffad och bortglömd
Jag var tretton år och hade under en tid börjat må dåligt. Jag kände inte igen mig själv. Fick ångest attacker, kompenserade för mat och skar mig, allt detta skedde flera gånger om dagen. Mina föräldrar började märka. Jag var inte mig själv. Jag gick från att vara A elev som inte ville missa en enda skoldag, till att få F på varenda prov. Mitt rum som alltid var kliniskt rent var ju ett bombnedslag med nerdragna gardiner och kläder överallt. Min noggrannhet med kläder och hygien blev snabbt som bortblåsta. Jag gick runt i samma kläder dag ut och dag in och kunde varken borsta tänder eller hår. Jag ställdes i kö för att få hjälp. På vårdcentralen tyckte de att jag mådde för dåligt så det skickade mig vidare till en annan mottagning som var för barn som inte var tillräckligt allvarliga för bup men för allvarliga för vårdcentralen. Mamma och pappa var arga, jag var tillräckligt allvarlig, deras dotter försvann sakta med säkert. Kön dit var lång och innan jag han med första mötet hade jag redan skrivit avskedsbrev och planerat min död. Jag gick bara och längtade. Efter första mötet kom det fram att jag skulle dö. Mottagningen ringde inte bup akuten trots min höga suicidrisk, inte heller blev jag förflyttad till vanliga bup mottagningen. Kvällen kom och mamma och pappa blev alltför oroliga, de kände inte igen mig. De ringde efter ambulans, de var så rädda att jag skulle försvinna. Allt väntande månad efter månad ledde till att jag inte längre ville leva. Om jag hade fått hjälp i det tidiga stadie mitt mående upptäcktes i hade jag kunnat slippa de traumatiska händelserna på slutenvården. Istället var jag tvungen att vara döende för att bli tagen på allvar. Sen den dagen har jag fortfarande blivit runt knuffad mellan olika behandlare och i tryckt med massa mediciner. I år fyller jag 18 och jag är långt ifrån frisk, jag är inne på min fjärde antidepressiva och femte ångestdämpande. Jag ville inte dö men jag ville inte heller leva.
Fel vård och övermedicinering
Från början (2009) blev jag diagnostiserad med ADHD, jag fick bilden från psykiatrin om att en diagnos skulle innebära hjälp för problemen – men istället fick jag medicin och ett papper på diagnos, inget mer. När skolan sen gick åt helvete trots detta fick jag som barn panik. Under åren fick jag säkert 10 olika diagnoser satta där det var allt från Autism till psykossjukdom, under inga av utredningarna fick jag delta speciellt mycket. Jag fick aldrig öppna frågor utan istället påståenden, svarade jag fel på något som ingick i diagnosen de ville sätta så fick jag höra att jag inte kommer få vara kvar hemma om jag ljuger. Men jag fick ALDRIG information, behandling eller ens prata om min adhd. Idag är jag 26 år gammal och ALLA diagnoser förutom ADHD har blivit ogiltigförklarade och bortplockade. Jag fick först iår behandling för adhd, satt på adhdmedicin som fungerar och hjälp med min faktiska problematik. Informationen och hjälpen man får i samband med diagnos är under all kritik, detta har förstört hela mitt unga liv. Jag har aldrig fått vara ung, jag har aldrig fått ha en riktig gemenskap, aldrig några relationer och framför allt så har jag blivit intalad att jag måste äta massvis med mediciner som jag aldrig behövt. Mitt immunförsvar är krossat av medicinerna, min lever och njure har dåliga värden. Helt i onödan. Det är oförlåtligt. Psykiatrin behöver inte bara kortare köer, psykiatrin behöver också kunna behandla och hjälpa patienterna som kommit ur köandet på riktigt, men idag får man just det – diagnos, medicin och en läkartid om 4 mån för uppföljning. Jag bytte län och började om mitt liv helt, då fick jag rätt hjälp och enbart för att jag själv skrek om den. Jag orkade inte mer. Hade jag inte haft möjligheten att flytta ifrån det länet jag tidigare bodde i så tror jag helt ärligt inte att jag hade varit vid liv idag. Från totalt 15 olika mediciner per dag, inläggningar med LPT för att diverse mediciner gett bieffekter till en medicin per dag, rätt behandling och rätt stöd. Idag har jag ett liv på riktigt och detta för att jag bröt med psykiatrin, bröt med socialtjänsten och bröt med allt. Jag har ingen trasig uppväxt, jag har inte haft en dålig miljö runt mig, jag har velat gå i skolan, skaffa jobb och familj. Att jag kan uppnå de målen idag är enbart tack vare att jag inte orkade mer.
Ingen röd tråd i kontakten
Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer. Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd. Ingen röd tråd i kontakten. Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt. Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig
Psykiatrin gör att det känns hopplöst
Jag har autism. När jag kom till psykiatrin hade jag aldrig gjort ett självmordsförsök. Efter ett antal år i psykiatrin har jag gjort flera försök som blivit allvarligare och allvarligare. Personal som inte håller sina ord, att se överanvändning av våld och tvång är några saker som bidragit till att öka min ångest och känsla av hopplöshet.
Känslan av att alltid gå på äggskal för att bemötande skiljer sig stort mellan olika personal stressar mig enormt. En gång försökte jag förklara för en läkare att många inte vill dö men inte orkar leva, då skrattade han mig i ansiktet och sa att så var det inte alls. Andra personal är jättetrevliga.
Läkarna byts ofta och vid missförstånd i journalen har inte patientnämnden lyssnat även vid rena lögner. Många gånger kommer läkare utan någon kunskap om mig alls. Andra gånger känns det som om det lever en version av mig i anteckningarna som inte stämmer, att jag beskrivits att ”vara” på ett sätt pga hur jag var under t.ex. ett autistiskt meltdown.
”Tur” med kuratorer
Kuratorer är den yrkesgrupp jag har haft mest ”tur” med under alla mina år i psykiatrin, bland alla maktgalna läkare, inkomptenta sjuksköterskor, casemanagers och frånvarande psykologer har det ofta funnits helt fantastiska kuratorer med varma hjärtan, mänskligt bemötande och jordnära stöd. Min senaste kurator jobbade jag tätt med i fem år, har aldrig tidigare mött någon som förstått min komplexa samsjuklighet med autism, anorexi och PTSD på samma nivå som hon
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
