Är helt säker på att vården är ett av dom största hindren för att jag skulle kunna tillfriskna från min ätstörning. En siffra på en våg säger tydligen allt om mitt mående, mina ord säger ingenting. När vikten går uppåt har vården bestämt sig för att jag mår mycket bättre, är motiverad och vill kämpa för att bli frisk. Då spelar det noll roll att jag berättar om hur orken är så låg att jag inte längre orkar kämpa emot omgivningens försök att få mig att äta, och om det brutala självhatet jag känner för att jag ”gett upp” och misslyckats. Det är som att prata med en vägg, mina ord betyder ingenting.
Jag är livrädd för det friska livet, ingenting skrämmer mig så mycket som att släppa ätstörningen. Dom känslorna har jag försökt beskriva så många gånger, bett om stöd i hur jag ska kunna hitta motivation att kämpa mot det friska. Svaret från vården: ”fast vi ser ju på vågen att du äter jätteduktigt, alltså är du ju redan motiverad och kämpar på bra”
Detta gör att jag är fullkomligt livrädd inför varje vårdbesök. Då en viktuppgång inte bara innebär brutal ångest, utan också att bli förminskad och missförstådd.

Hade man inte behövt stå i bara underkläder/nästintill naken. Utan fått typ någon sjukhusdräkt eller så. Hade de ändå vart ”ok” för förstår ur medicinsk synvinkel. Men tycker då inte att en som patient ska ha kännedom om sin vikt. Inte heller att enbart vikt ska styra allt. 

Även att personal tänker på att vikt kan skifta…. Skillnad om en blivit vägd en eftermiddag jämfört m morgon. Ibland blev de rena rama skri. När jag gått med 0.2 kg. Men i själva verket hade jag gången innan precis ätit och druckit och gången efter var tidig morgon🤷

Vid viktkontrollen varje vecka tvingade jag klä av mig helt naken. Dvs inte bara i underkläderna. Og han tog på mig. För ”se över” mina ärr… som inte alls var på de ställen han tog på. Detta på ”öppenvården” på BUP. Ville inte dit. Men för att slippa det så åt jag å gick upp i vikt. För om jag inte kom/gick ned fick jag inte lov att rida. Vilket han ständigt använde som hot. 

Tre år senare när jag va i kontakt med bup, vart inlagd i annan stad å när jag kom tbx fick jag HAN som behandlare… För ”ett känt ansikte”….

Jag har jobbat som specialistsjuksköterska på en öppenvårdsmottagning med inriktning beroende. Där fick jag, innan alla neddragningar, möjlighet att jobba med enskilda patienter utifrån deras behov. Ibland bara vara en lyssnande part, ibland justera läkemedel, ibland säga nej, ibland åka och hämta i en park när droger tagit överhanden, ibland skjutsa till behandlingshem, ibland jobba med KBT, ibland hålla i handen, ibland vara med på rättegångar, ibland jobba med ångesthantering, ibland vara ställföreträdande hopp. Men alltid med inriktning på relation med enskild person. Det var fint. Det gjorde skillnad. Det skapade hopp om förändring hos den som ville. Det visade att alla är värda 72 miljoner chanser för att få lyckas ändra sitt liv. När sedan ekonomifokus och avsmalning av psykiatrin så till den milda grad att ingen längre kvalificeras att passa in tog över. Ja. Då tog också den här möjligheten slut. Jag slutade innan det gick utför, men minns fortfarande de åren med värme. De relationerna och de mötena gjorde skillnad på individnivå. Och det har gett mig grunden till allt mitt fortsatta yrkesutövande. Jag kommer aldrig finna mig i standardiserade arbetssätt som inte hjälper individer att utvecklas utifrån sin startpunkt.

Var 13/14 år, kämpat med ångest, ssbeteende, äs, tankar, depression och flera år av skolfrånvaro sen jag var runt 8 år. Där med hade jag träffat flera olika kontakter inom bup, men ingen som funka. Men tillslut fick jag en underbar kurator. 
Vi klickade direkt, hon bemötte mig med värme, kärlek och humor. Men var oxå en som kunde ifrågasätta (vilket jag behövde).
Jag brukade ha ca 2 samtal i månaden. En dag tog hon upp att vi kunde korta samtalen från 45 min till 30 min – men var 9-12 dag istället. Vi bestämde att köra på de. Efter att tag insåg jag och mamma att vi i själva verket gått från 45 min varannan vecka till 30 min var tredje vecka. 

När jag var 16, hade gått hos henne i ca 2 år tog hon upp att de va dags att avsluta behandlingen, efter inverkan av ledningen. Min underbara kurator berättade att hon medvetet hade kortart ner samtalet samt haft de mer sällan i ett försök att ha kvar mig så länge som möjligt, utan att hennes chef skulle få veta. En behandling brukar vara 8-12 besök berättade hon, min var 35. Hon gjorde allt i sin makt för att fortsätta min behandling, vilket hon lyckades med. 25 gånger. Jag är så oerhört tacksam för allt hon gjorde för mig. Evigt tacksam. Önskar jag kunde berätta allt. Önskar de fanns fler som henne. Önskar jag kramade henne hårdare när vi sa hejdå

Mina DBT-terapetuter har räddat mitt liv och gett mig ett liv värt att leva. De har funnits där under ett års tid och jobbat intensivt för att ge mig färdigheter att hantera min vardag. Jag har lärt mig så mycket av dem och jag beundrar deras uthållighet, närvaro och kunskaper de besitter. De har hjälpt mig att stå ut i kris, hantera relationer, leva i medveten närvaro och få färdigheter i känsloreglering. Jag visste inte att jag hade så mycket att lära och tack vare de kan jag idag stå ut med mina destruktiva tankar, känslor och kriser när de kommer. 

Mina DBT-terapeuter är utan tvekan mina största eldsjälar och det är deras förtjänst att jag just nu lever ett gott liv med drömmar och ambitioner.

Jag har genom alla dom år jag varit inom vuxenpsykiatrin fått olika diagnoser beroende på vilken läkare jag träffat.
Varje gång en ny diagnos lagts har jag hoppats att det ska leda till att både jag och psykiatrin förstår mig bättre.
Men det enda som hänt är att nya mediciner lagts till och jag tappat hoppet mer och mer.
Till slut har jag slutat tro på läkare när dom säger att jag har en diagnos.
Även efter specialiserad psykiatrisk behandling och utredningar undrar jag om dom här senaste specialisterna är dom jag ska lita på eller inte.

Blev diagnostiserad med eips och det befäste min redan dåliga självbild. Fick mig verkligen att känna att jag var fel. Samma känsla jag känt hela min uppväxt. Det visade sig många år senare att jag led av trauma och cptsd som förvärrats av min behandling i psykiatrin.

Under en krissituation där min PTSD visade sig från sin värsta sida (jag var mentalt tillbaka på den värsta platsen utan hjälp) hamnade jag på på Akutpsyk.

Väl på plats var jag lugn och berättade varför saker blivit som de blivit. Allt som föranledde situationen finns i mina journaler och via min psykolog och behandlande överläkare. ST-läkaren som var under utbildning tyckte dock det lät ”psykotiskt” (jag har aldrig haft psykos) och som ren smörja. Han fick igenom mina journaler 15 år bakåt i tiden och handplockade de värsta ”misstänkta diagnoserna” han hittade och journalförde dessa, trots att jag idag och sedan flera år tillbaka har en fast överläkare och behandlande psykolog som fastställt komplex PTSD. Ingen PTSD öht nämndes av ST-läkaren.

Jag är livrädd för hur den journalen kommer påverka min vård framöver.

Psykiatrin har påverkat min självbild väldigt negativt på olika sätt. Tex genom att de misstrott mig och att deras sanning varit med värd än min. Om jag säger att jag inte har ångest men de skriver i journalen att jag har det tex, små saker som över tid gör att jag misstrott mig själv och blivit förvirrad. Är jag den person de menar? De har upprepade gånger sagt att jag inte klarar av att jobba och från början kunde jag tänka bort det, men efter ett tag blev det sanning. Det kanske är sant, men jag behöver få utforska möjligheten att klara av det först – nu har de skapat en utgångspunkt där jag inte klarar av någonting pga trauman. Vem vinner på det? Det vore rätt enkelt att ge någon hopp ist för att ta det ifrån dem. Enligt psykiatrin är jag en osäker, tyst, ångestfylld person som aldrig kommer klara av att jobba. Men innerst inne vet jag att det inte är jag. Men de bryter ner en.