Under tiden jag låg inne på lpt på bup slutenvård så hölls jag fast flera gånger om dagen. Jag blev nertryckt på golvet och hölls fast så jag inte kunde röra mig. Vid några tillfällen fick personalen tag i mina byxor och drog i dom så att de visade mina trosor framför massor med personer. Efteråt säger dom att detta aldrig har hänt, vilket fick mig att tro att det bara var i mitt huvud. Men innerst inne vet jag att det var sant och att det var så jag upplevde det. Ibland kunde även andra patienter se på när jag blev nerbrottad.

När jag skulle börja på en ätstörningsenhet för några år sedan så bad läkaren att jag skulle klä av mig framför han och min mamma och bad min mamma titta noga på min kropp för att ”fatta hur sjuk jag var”. Jag kände mig extremt utstirrad, förnedrad och obekväm, och det gjorde dessutom inte precis relationen till min kropp bättre.

När jag var 16 år och inlagd på bup så skulle jag flyttas mellan två avdelningar. Jag hade fått reda på att det skulle ske med Kriminalvården eftersom att jag vårdades inom lpt.

 Skötaren sa innan att ”det låter värre än vad det är” att åka med kriminalvården. Men när transporten kom visade det sig att dom tänkt handfängsla mig under hela resan. Efter läkarens beslut. Samma läkare som satt med när skötaren sa att det ”låter värre än vad det är” men som då bara satt tyst och höll med.

Det var en resa på 3,5 timme. Det bör tilläggas att jag var lugn under hela resan. När transporten kom verkade det som att den andra personalen på avdelningen inte hade fått någon information om att detta skulle se. Och där stod en ensam skötare med mig när de skulle handfängsla mig.

Detta ledde till att en annan patient aldrig blev varnad utan stod och såg hela händelsen framför sina ögon. Detta gjorde att jag skämdes väldigt mycket i efterhand.

Jag var 16 år när jag var inlagd på bup. Varje dag brottade jag ner och trycktes på mage mot golvet. Alla skrik på hjälp ledde bara till att dom höll hårdare. Alla försök att ta sig loss gjorde bara saken värre.
Jag blev sammanlagt nerbrottad fler gånger än vad jag fick frågan ”hur mår du?”
Läkaren kunde skriva över mig från hsl till lpt bara för att de ansåg att dom var ”tvungna” att hålla fast mig när dom egentligen inte ens försökte på andra sätt innan.
Detta skylldes på personalbrist.

På den första avdelningen jag var inlagd blev jag utskriven trots att jag mådde ännu sämre än när jag kom. Jag grät och hade panik.
Personalen var frånvarande och jag pratade nästan inte alls med dem på de 10 dagarna jag var där. Oftast satt de med sina telefoner och sa att vi patienter stöttade varandra så bra att de inte ville lägga sig i. Ingen tog intiativ till samtal och jag vågade inte. Läkaren sa att jag hade behandlingsresistent ångest. En skötare kom in en kväll och sa att jag kastade bort mitt liv. Hon sa också att mina armar såg hemska ut och att jag skulle skämmas över dem i framtiden. En annan sa att det bara var att sluta skada sig och att jag skulle bli sämre av slutenvård. Problemet var bara att jag hade blivit behandlad i öppenvården och med sex veckors intensiv dagvård och ändå blivit sämre. 
Det var väldigt konstigt förhållningssätt till patienterna på avdelningen och jag tycker inte ens det borde få kallas behandling. En ung kvinna med vanföreställningar som var inlagd samtidigt blev utskriven fast hon inte sov alls och hon låg i korridoren på golvet och skrek och grät. Efter en långhelg skrev överläkaren ut 13 av 16 patienter och flera av dem var verkligen inte färdigbehandlade. 

Efter det så blev jag inlagd igen efter några dagar på ett annat sjukhus. Där var jag i nästan 10 veckor. Personalen där var helt annorlunda. De gav mig ordentlig behandling, utredning där jag fick träffa en psykolog och jag fick rätt medicinering. De såg mig som en människa och tog sig tid att prata. De smugglade in extra fika, gav massor med ångesthanteringstips och jag blev inte utskriven förrän allt var ordnat med öppenvården och mediciner. Trots att min vård konverterades till tvångsvård är jag i efterhand tacksam. När jag ville skriva ut mig o de berättade att de skulle sätta LPT fick jag panik. En kvinnlig AT-läkare la händerna på mina axlar och satt och andades med mig tills jag blev lugn. När jag hade LPT tog de sig tid för att jag skulle få komma ut på promenader. De satt hos mig när jag hade ångest och jag fick kramar och stöttning varje dag. Innan jag blev inlagd hade jag skadat mig varje dag i fyra månader. På avdelningen fick jag ett fåtal återfall på impuls, men ingen blev arg. Läkaren som kom in för att sy var förstående och lugnade mig. Han höll i mina händer och sa att ingenting var mitt fel. Att jag var sjuk. De var hela tiden noggranna med att bekräfta att ingenting de gjorde, som när jag fick vak och när jag inte fick gå ut, var en bestraffning. Utan att de gjorde det för att hjälpa mig. Och de menade det verkligen. 
Jag är så otroligt tacksam att jag hamnade där. Det finns bra psykiatripersonal och bra avdelningar också. 

De gav mig hoppet tillbaka, jag går i skolan igen och jag har varken varit inlagd eller skadat mig sen jag blev utskriven. Jag mår mycket bättre nu och det är tack vare personalen på den avdelningen.

Jag hade svår ångest och gick på en dagsvårdsbehandling där personalen beslutade att vi skulle till psykakuten för att jag mådde sämre och mitt självskadebeteende eskalerade. Kuratorn, som för övrigt har hjälpt mig otroligt mycket, följde med och väntade i en timme. När jag till slut fick träffa läkaren så hade min kurator behövt gå och läkaren sa att de inte kunde hjälpa mig. En läkarstudent som var med på samtalet stannade kvar och tog min hand och sa att hon såg att jag mådde jättedåligt och att hon inte höll med läkaren. Hon stod upp för mig och sa ifrån till överläkaren. Det gjorde att jag blev inlagd och fick hjälp. Jag är så tacksam att hon vågade, trots att hon ”bara” var en student.

Avdelningen är överbelagd, en patient som inte har något rum utan har sin patientsäng i tv-rummet sitter på sin säng och slår huvudet hårt i väggen om och om igen. Jag springer till personalens kontor men ingen är där, jag ropar/skriker efter personal men ingen svarar. En annan patient, min vän, försöker hindra patienten från att skada sig. Jag är rädd att han också ska bli skadad. Flera andra patienter hjälper mig att leta efter personal men det finns ingen personal i de allmänna utrymmena. Vi patienter har ingen larmknapp att trycka på. Vi är rädda både för patienten som skadar sig men också för patienten som försöker ingripa ska skadas. Efter några minuter kommer en personal från ett behandlingsrum och ingriper. De har inte hört vad som hänt, all personal har varit upptagna i patientrum med stängda dörrar. 
Vi patienter är skärrade, vad skulle hänt om något ännu allvarligare hände och ingen personal finns att hitta? Vi är inlåsta, utelämnade och inte trygga.

När jag var 25 år bedömde min läkare på öppenvården att jag hade kroniska suicidtankar och att det aldrig skulle gå över och inte fanns något att göra åt det, så ingen behandling erbjöds för det. Jag stod även på mediciner mot bipolaritet och psykos trots att jag inte hade någon psykossjukdom eller bipolär diagnos. Hade inte förmågan att ifrågasätta läkaren.

Jag självskadade genom att slå mig själv i ansiktet, men ingen sa något om det. Jag slog och blev blåare och blåare tills att jag var blågrön i hela ansiktet. Men ingen kommenterade, sa eller frågade någonting.

Vi hade en AT läkare på avdelningen jag jobbade på som skrev i ett forum på facebook att han jobbade med zebror pga ärren på armarna hos våra patienter.