Efter allt för många år av rädsla efter en fysisk misshandel av fd vårdare inne på en akutpsykiatriska vårdavd vilket skapade mig fysiska skador och ytterligare dåligt mående.

Dock antal år försent fick till polis och bröt tystnaden. Anmälan gjord till polis, patientnämnd och Ivo.

Polis inkopplad.

Cheferna visar tydligt aldrig tagit, tar ej ansvar för det som pågått på den klinik de ansvarar för.
   Har öga mot öga talat med dem men de hanterat detta genom förstöra papper tillhörande mig som jag hade som bevismaterial i ärende..vilket fördröjt ytterligare.

Chefer på kliniken har till min dåvarande handläggare på patientnämnden setat och ljugit handläggaren genom skriva svar där chefer skyller på mig och att de skador jag fick vid misshandel som jag har Foto dokumenterat som bevismaterial, cheferna skulle på det skulle ingå i min problematik eller diagnos, detta är fel, absurt och enormt fult göra på detta sätt mot mig och mig som person. Aldrig blivit så kränkt!
   Under tiden setat hemma läst in kurser och jobbat lite.
Medan chefer sitter och uppför sig fruktansvärt. Patnämnden klar och ej vidare befogenheter vilket resulterat till anmälan till Ivo, nedlagt då Ivo ej utreder ärenden som gått över 3 år.
   Nu har ändå polisen hört av sig och tittar lite på detta.

Jag skrev även ny anmälan till pat nämnden som riktar sig mot cheferna och att jag skriver inte accepterar man kränker mig eller någon annan i fortsättningen på detta sätt!

För mig helt oacceptabelt!

När jag tillslut kom till BUP kom jag till en psykolog som inte kom ihåg hur han hade bedömt mig. Vi sågs en gång i månaden och jag var jättetydlig med att jag ville ta mitt liv men att jag också ville ha hjälp men jag fick ingen hjälp. Han sa alltid ”vi ses om en månad” o jag tänkte att det gör vi kanske inte alls. En gång kände han inte igen mig i väntrummet och frågade på mötet ”har du ångest eller vad sa vi”. Fjärde träffen sa han att han skulle skicka remiss till mellanvården och att det skulle ta 1-1,5 vecka men en månad senare frågade vi då inget hänt o hans respons var ”oj my bad, skulle jag skicka en remiss?”. Tillslut kom jag till mellanvården men då ville jag inte ha hjälp längre trots att jag faktiskt kom till en extremt bra psykolog, så sen har jag åkt in o ut från slutenvården och bytt till unga vuxna men vågar fortfarande inte ta emot hjälp för känner mig inte tillräckligt sjuk.

Tog upp kritik inom öppenvårdsspykiatrin som bemöttes av ignorans och förnekelse i skriftlig form. Antar att de vill undvika brottsmål. Erkänner inte sina misstag mot patienter och vill göra det enkelt för sig.

När jag var 14 var jag inlagd i ca ett halvår på BUP:s vårdavdelning. Jag är nu 19 och har inte läkt av allt som skedde där. Efter inläggningen spenderade jag månader apatisk i min säng eftersom jag var så traumatiserad och det dröjde innan jag kunde få en behandling för min PTSD som jag fått till följd av vården. Dessutom blev behandlingen ännu jobbigare eftersom att jag inte alls litade på vården.

Under tiden jag var inlagd så blev jag tvångsduschad vid så många tillfällen att jag tappade räkningen. Vid de flesta tillfällena var inte min mamma närvarande heller. Jag minns tydligt att när jag försökte kämpa emot och klamra mig fast vid sängen så kallade de in fler och fler i personalen och drog in sängen till mitten av rummet. Vissa gånger var det fyra personer som slet av mig kläderna för att sedan dra in mig i duschen.

Två i personalen sa att de behövde kroppsvisitera mig men kunde inte ge någon anledning till det och jag hade inte gjort något. Då tog de också av mina kläder.

Vid exponeringstillfällen brukade de också dra i mig och hålla fast mig. Ofta brukade någon putta mig i ryggen och några dra i armarna. Jag fick märken på armarna av hur hårt de höll. Vid ett tillfälle låste de dörren till mitt rum så att jag inte skulle kunna gå in där och tre vuxna drog i mig medan jag hade en ångestattack. När de ville att min mamma skulle gå höll de fast mig medan jag hade ångest och tvingade ut henne. De brukade dra isär oss från varandra.

Något som också hände nästan dagligen var hot. Bland annat sa de att om jag inte gjorde något så skulle de vägra släppa in min mamma på avdelningen.

Jag var konstant rädd och mådde sämre för varje dag. Mitt mående när jag skrevs ut var betydligt värre än när jag lades in och då erbjöds inget stöd.

Bup heldygnsvård. En i personalen sa till mig när jag grät då jag ”lät för mycket ” och störde

Jag vet inte hur många gånger jag lämnade bup efter att noggrant ha beskrivit mina självmordsplaner, för att sen läsa i min journal att jag inte nämnt något om detta. Mina tankar togs aldrig på allvar och viftades bort med argumentet att jag redan hade varit död om det var vad jag ville.

När jag var 14 så hamnade jag på bup med socialen eller något på grund av en händelse hemma hoss min pappa där polisen blev inblandad.

Jag satt i rummet med min mamma, pappa och en kurator som skulle reda ut händelsen.
Fick reda på att min pappa hade börjat röka, vilket jag var rädd för då jag visste det var dåligt.

Sen var jag livrädd för hans fru som jag visste skulle bestraffa mig för vad som hände så jag sa att jag inte ville prata med honom sålänge han röker.

Kuratorn tog mig då ut ur rummet, stängde dörren och skällde ut mig i korridoren.
Tydligen hade hennes mamma rökt och trotts att hon vädjade om att hon måste sluta, så fortsatte hon och gick bort i lung cancer.

Så på något vis så tog hon mina ord så personligt att hon var tvungen att ta ut all sin ilska på mig.

Efter en natt på PIVA får jag prata med en överläkare om mitt mående. Överlag får jag ett respektfullt och korrekt bemötande. Men när jag pratar om min försämrade aptit lutar sig läkaren fram mot mig och sätter en hand på mitt knä. Stirrar in i mina ögon och säger med sträng röst: ”Du måste äta!” Jag hinner tänka: ”nu kränker hen min fysiska integritet”. Jag vågar inte säga ifrån eftersom jag är rädd att bli tvingad att stanna kvar på avdelningen om jag gör verbalt eller fysiskt motstånd. Jag nickar bara och blir lovad att bli utskriven samma dag. Efter den incidenten drar jag mig för att söka hjälp på psykakuten eftersom jag inte litar på att allt går rätt till där. Jag var inte ens inlagd ett dygn innan en i personalen omotiverat tog mig på benet. Tänk då hur mycket orätt som skulle hända om jag var inlagd en längre tid. Självklart står det inget om övertrampet i min journal.

Min erfarenhet från slutenvården är att det var vanligt förekommande med maktmissbruk av den sorten att läkare och annan personal fattade orimliga beslut ovanför ens huvud, inte för att åtgärderna det beslutades om var nödvändiga eller det rätta i stunden utan enbart för att de hade makten och kunde bestämma.

Jag har mött flera läkare som utövar maktmissbruk men utav dessa står en ut mer än de andra.

Han skrev i min journal att mina självmordsförsök var på lådsas och att jag bara självskadade för uppmärksamhet. Han skrev någon slags rubriktext att alla skulle läsa hans anteckning. Detta med förödande resultat. I många år blev jag behandlad utifrån den här läkarens journalanteckning. Jag har vart så nära död man kan komma…

Självklart har jag aldrig gjort suicudförsök på lådsas och inte heller självskadat för uppmärksamhet.