Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Jag har autism. När jag kom till psykiatrin hade jag aldrig gjort ett självmordsförsök. Efter ett antal år i psykiatrin har jag gjort flera försök som blivit allvarligare och allvarligare. Personal som inte håller sina ord, att se överanvändning av våld och tvång är några saker som bidragit till att öka min ångest och känsla av hopplöshet.

Känslan av att alltid gå på äggskal för att bemötande skiljer sig stort mellan olika personal stressar mig enormt. En gång försökte jag förklara för en läkare att många inte vill dö men inte orkar leva, då skrattade han mig i ansiktet och sa att så var det inte alls. Andra personal är jättetrevliga.

Läkarna byts ofta och vid missförstånd i journalen har inte patientnämnden lyssnat även vid rena lögner. Många gånger kommer läkare utan någon kunskap om mig alls. Andra gånger känns det som om det lever en version av mig i anteckningarna som inte stämmer, att jag beskrivits att ”vara” på ett sätt pga hur jag var under t.ex. ett autistiskt meltdown.

Efter att jag mot min vilja lagts i bältessäng och tvångsinjicerats med lugnande läkemedel då jag skadat mig själv på avdelningen försökte man ge mig min insomningstablett där jag låg. Jag var lugn och talade om att jag inte ville sova för natten fastspänd i bältessängen men fick till svar av sjuksköterskan att där skulle jag minsann få sova under natten.

Kuratorer är den yrkesgrupp jag har haft mest ”tur” med under alla mina år i psykiatrin, bland alla maktgalna läkare, inkomptenta sjuksköterskor, casemanagers och frånvarande psykologer har det ofta funnits helt fantastiska kuratorer med varma hjärtan, mänskligt bemötande och jordnära stöd. Min senaste kurator jobbade jag tätt med i fem år, har aldrig tidigare mött någon som förstått min komplexa samsjuklighet med autism, anorexi och PTSD på samma nivå som hon

Jag har en fantastisk uthållig kurator sen mer än 6år (han har vart i mitt team sen 10år). Det har tagit tid att bli så pass bra att vi kunnat terapia oss alls och att han finns kvar, tillsammans med min läkare, betyder mer än jag tror de förstår.

Jag hamnar ibland i dissociation/gränspsykos. Denna gång skedde det på en slutenvårdsavdelning. Jag upplevde att jag hade gråsuggor och kackerlackor som kröp i min kropp. Jag hade panik. Jag bad en sjuksköterska att prata med läkaren, men han ville inte, och svarade bara ”Gå och sätt dig i TV-rummet”, som en ”lösning”.

Under kvällen blev symtomen värre. Jag gick till köket och försökte få tag på en vass plastkniv, så att jag skulle kunna skära ett hål på huden så att insekterna kunde krypa ut. Det blev en turbulent situation där personal höll fast mig medan jag var skräckslagen. Sjuksköterskan som tidigare inte pratat med läkaren utbrast bara: ”Det här är ju löjligt!” Dagen efter fick jag ett läkarsamtal, där läkaren bedömde att jag behövde antipsykotisk medicin. Sjuksköterskan tog inte mina symtom på allvar.

Jag var inlagd mot min vilja efter ett suicidförsök. Väl på avdelningen försökte jag ta livet av mig igen, inne på mitt rum. Jag hade ett enda mål: att dö. En sjuksköterska kom in och ställde sig och stirrade på mig med armarna i sidan. Han sa: ”Jaha. Och vad ska det här vara bra för? Vad ska det leda till, tycker du?” Jag gick sönder inombords. Inte ännu en psykiatripersonal full av fördomar. Jag bad honom gå. Han gick. Efteråt var jag ännu mer målmedveten, och jag försökte slutföra mitt suicid, men lyckades inte på grund av kroppens starka överlevnadsreflexer. Till slut kom en annan personal och avbröt allting. Jag gjorde det aldrig för uppmärksamhet. Jag ville bara dö. Missförstådd, igen.

Jag lades in efter lång väntas och många år med en dysfunktionell psykiatri på avdelningen för självskadebeteende, jag kom dit med hopp inom mig som inte funnits på länge. Min vistelse där gjorde att mitt hopp försvann. Gång på gång ”pausades” min behandling, ibland av anledning att jag självskade vilket i sig inte är konstigt eftersom det faktiskt är deras inriktning och gång på gång kändes det som att det var på nåder jag fick sätta mitt fot innanför avdelningens dörrar igen tills den dagen jag inte längre var välkommen tillbaka. Då, mitt uppe i en trauma behandling tog beslut av högt uppsatta personer på avdelningen att jag inte skulle få vara där mer, att dom skulle hjälpa mig i öppenvård så jag skickades hem. I fem månader stod jag utan någon som helst stödinsats, med förvärrade ptsd symtom i samband med att jag faktiskt hade börjat prata om det jag utsatts för i livet. När de fem månader passerat fick jag äntligen veta att jag skulle få fortsätta med samma psykolog men på hemma plan, i en vecka höll dom det beslutet innan de ändrade sig och drog tillbaka även det. Jag har inte fått någon vård sedan dess, och det finns ingen vård för mig i sikte. För mig gav inte avdelning ”ett liv värt att leva” som är deras motto, för mig krossade dom det lilla jag själv byggt upp.

Jag blev inlagd med lpt när jag var 15år då jag hade anorexia nervosa och var suicidal. Jag fick sond satt direkt även om jag aldrig blev erbjuden att äta mat, jag blev fasthållen av 4-6 personal vid varje måltid 6ggr dag, därefter började bältningarna. Första gången minns jag så tydligt även om det är 5 år sen idag, jag vaknar i panik varenda natt sen dagen än idag.
Det var en kvart kvar tills lunchen var och jag stog i fönstren i mitt rum och ångesten var brutal, helt från ingenstans slängs dörren in till mitt rum upp och in springer 4 män jag aldrig sett förut, de lyfter ner mig o tar tag i varsin arm/ben o lyfter mig genom korridoren medans jag sparkar och skriker utan att kommunicera vad som händer. Jag hör min pappa gråta o skrika ”släpp mitt barn”, han förstod ingenting. All annan personal stog uppradade i korridoren o tittade bara på som om det vore underhållande. De lyfter in mig, trycker ner mig i sängen o börjar spänna fast mina ben och jag lyckas dra ut min sond, då spänner de fast mina händer så hårt att jag inte har nån känsel kvar och håller hårt grepp om mitt huvud och jag får svårare att andas, sjuksköterskan trycker ner en ny sond och det var de smärtsammaste jag varit med om. Där ligger jag helt blottad och mina byxor har åkt ner under händelseförloppet och ingen försöker lugna mig. En av skötarna tar en stol och sätter sig snett bakom mig och börjar hålla på med sin mobil och en annan skötare frågar honom ”vill du ha en kaffe” och han svarar ”ja gärna hör kommer jag ju få sitta ett tag” Alla hade sånt maktmissbruk på den avdelningen.
Vanligtvis blev jag sondad med sprutor för de går snabbast men vid bältningarna sondades jag alltid med maskin och läkaren gav anledningen ”med maskin tar det längre tid än med sprutor och det är för att jag vill ha dig i bälte i en timma, du måste lära dig av dina konsekvenser”.
Vad är ens det för motivation och vad är mina konsekvenser? Att jag blev sjuk som 15 åring?
Dessa bältningarna fortsatte och jag var inlagd på slutenvården med lpt i 6 månader tills jag blev flyttad till en annan stad.

Jag är inne i en period med mycketsuicidtankar och planer, och min behandlare vet om det men ingenting görs. Jag får beröm för att jag gjort Dbt läxan bra, och en klapp på ryggen för att jag är en ”kämpe”. Jag avskyr att inte.bli lyssnad på och vet inte vad jag ska göra, allting känns så hopplöst.