Jag har varit patient i slutenvården ett antal gånger. Det som gjort störst skillnad i personalens bemötande har varit att bara kunna sitta och lyssna aktivt (nicka, inte ställa sig som allvetande, reagera med omsorg men samtidigt visa att man kan hantera det jag som patient säger t.ex.). D.v.s. att personalen svarar som en medmänniska och inte som om de ska ”fixa felet” för att man har en diagnos. Det brukar ha väldigt begränsat värde att försöka ifrågasätta och ge ”quick fixs” eftersom personalen oftast inte är utbildade i att psykologiskt behandla psykiska besvär.

Att känna att jag blir lyssnad till har också skapat en känsla över att jag har distans till mina problem. Att de inte är den jag är utan något jag handskas med.

Jag har inte många positiva erfarenheter om bup. Men just runt halloween så hade personalen fixat pyssel till alla vi patienter. Sedan tog min favorit skötare med mig till godis affären för att köpa godis till avdelningen för att sedan fixa filmkväll till de som ville vara med.

Gång på gång får jag höra ”vi vet att det här alldeles för lite vård, men det är vad vi kan erbjuda dig”. Det går förbi all vettig logik. Vi bedömer att ditt behov av vård och insatser är mycket högre än det du beviljats, men vi tänker inte göra något annat. Det handlar inte om att jag har en ovanlig hjärntumör och att man behöver forska fram en ny avancerad typ av laserkirugi. Det handlar inte om att man inte skulle KUNNA behandla min anorexi. Det handlar enbart om resurser och prioriteringar. Och jag är inte prioriterad. Och det de i praktiken säger då är ”Det är ok för oss att du fortsätter försämras. Det är ok för oss att du antagligen kommer ha en kraftigt förkortad livslängd. Ditt liv är inte viktigt.”

Jag har kämpat i snart 25 år med min ätstörning. Och anledningen att jag aldrig blir frisk är att ätstörningsvården inte kan hantera att jag också är autistisk och har vårdrelaterad PTSD. Om några månader fyller jag 40 år. Ingen annanstans i vården skulle det anses vara gammalt. Men ätstörningsvården har gett upp. Jag prioriteras inte längre för de mer omfattande , individanpassade insatser jag skulle behöva. Särskilt inte när autismen gör mig så himla krånglig att hantera på en högre vårdnivå. Så jag fortsätter att bara få ett begränsat antal samtal på mottagningen. Jag klarar inte längre att få i mig någon fast föda alls hemma. Både kroppen och hjärnan håller på att stänga ner. Men det spelar ingen roll. Jag möts ändå av ett beklagande att de inte ”kan” ge mig mer stöd. Och en förväntning att bara skärpa mig och lösa problemet åt dem.

Jag är så tacksam över att jag fått gå RO-DBT via vuxenpsykiatrin. Nu i efterhand ser jag att många av mina problem har varit kopplade till min överkontrollerade personlighet. Nu förstår jag varför metoder som grundat sig på vanlig DBT inte fungerat för mig. RO-DBT förändrade hela mitt synsätt. På mig själv och på andra och på livet. Jag är mer öppen, snäll och trygg. Det är det allra bästa med RO-DBTn: att det gett mig en trygg plats var jag än är. Jag har strategier för att aktivera mitt eget trygghetssystem och jag har tillit till mig själv. Jag kan existera i ovisshet nu. Det kunde jag inte tidigare. Efter en lång tids sjukskrivning har jag nu börjat studera på heltid och det är tack vare RO-DBTn som jag fått färdigheter som gör att jag vågar. 
Det fanns hela tiden en längtan inom mig att släppa på kontrollen, men jag visste inte hur jag skulle göra det. RO-DBT gav mig lösningen och jag är så tacksam för att min psykiatri kunde erbjuda den och såg mitt behov av den.

Min räddning är min DBT-behandling. Jag har varit patient i psykiatrin i 15 år och ingen tidigare behandling har bitit på mig eftersom jag har flera diagnoser och komplex problematik. MEN, allteftersom föreslog psykiatrin att jag skulle få gå en DBT-behandling, vilket kom att bli min räddning. Jag har verkligen fått nya färdigheter och kan hantera mitt liv efter det. Idag kan jag arbeta, har inget självskadebeteende, gör inga suicidförsök samt att jag inte behöver bli inlagd i slutenvården. Behandling har gett mig hopp till ett nytt, mer berikande och ett friskare liv. Jag är så oerhört tacksamt att vården äntligen hittade rätt hjälp för mig.

Jag fick hjälp för ganska precis 15 år sen. Av ett projekt som fanns i östra Göteborg för unga personer med psykisk ohälsa. Där fick jag träffa först en psykolog som utredde mig och sen fick jag även träffa en psykiater som utredde vilken typ av depression jag led av och som sedan skrev ut medicin. Det räddade mitt liv. Och det var socialen som skickade dit mig eftersom hon inte trodde jag skulle kunna få ett jobb och behålla detsamma i det skick jag var när jag kom till henne. Det var noll väntetid på att komma dit. Jag hade tur som bodde i ett stadsdel och var i rätt ålder. Jag hoppas projektet har fortsatt för jag är dom (och socialtanten) evigt tacksamma. Jag hade inte levt det liv jag lever idag om det inte varit för dom! Jag gick på samtal en gång i veckan i ett år, det var det man fick. Med medicinen klarar jag av ett normalt liv idag.

Detta året har två av mina vänner gått bort. De blev enbart 23 och 28 år gamla. Båda dessa tjejer var sjuka i ätstörningar och blev utsatta för vanvård och övergrepp inom psykiatrin, och båda vägrades därefter att få vård TROTS att de FRIVILLIGT bad om hjälp. De båda dog av sina ätstörningar eftersom de vägrats hjälp. Jag personligen är helt förkrossad hur två unga tjejers liv förlorats på grund av vårdens och politikers ignorans. Jag blir så arg att vanvården som sker i psykiatrin tillåts hända!!!! Trots alla vittnesmål!!!

Var under en period inlagd pga anorexi då jag ej klarade av att äta hemma; på avdelningen däremot gick det lite bättre. Innan utskrivning skulle jag slussas över till dag- och öppenvård och då att äta själv hemma. Jag klarade dock fortfarande inte att sköta maten när jag var själv utan svälte mig i princip hela tiden då jag inte befann mig på avdelningen. Detta berättade jag flera gånger för personalen på avdelningen men de tyckte att jag överdrev. De tyckte att jag var för frisk för att vara inlagd. Trots att min vikt rasade skrevs jag ut och skulle då behandlas i dag- och öppenvården. Redan innan jag skrevs ut hade dock personalen från dagvården bedömt att jag var för sjuk för att gå i dagvård. 

Resultatet blev att jag gick direkt från slutenvård till öppenvård även om alla egentligen var överens om öppenvård inte var tillräckligt. Men slutenvården ansåg att jag var för frisk för att vara där och dagvården att jag var för sjuk för att vara hos dem. Eftersom ingen ville ta ansvar hamnade jag i ett tomrum där ingen riktigt brydde sig om vad som hände med mig.

Jag tänker mycket på det jag utsatts för inom bup och psykiatrin. Speciellt de tvångsåtergärder som lämnat mig med ptsd som jag kämpar med än idag. I alla andra sammanhang utanför tvångsvården skulle dessa tvångsåtergärder vara ett övergrepp, vilket det i och för sig också är. Jag tänker lite extra på en situation som uppstådde inom bup. Jag var 16 år och en liten tjej. Personalen misstänkte att jag hade föremål i kläderna som jag kunde skada mig med. Men istället för att sätta in återgärder som tex vak valde man att tvångsvisitera mig. In kommer 5 vuxna män som tar tag i mig och håller fast mig mot sängen. En annan personal börjar dra av mig alla mina kläder inklusive bh medans männen håller fast mig. Jag skriker, gråter och kämpar emot i panik men det är ingen som lyssnar. Hade detta skett utanför psykiatrins låsta dörrar hade det självklart varit olagligt. Det här är en av många situationer som ärrat mig djupt. Jag tror ofta att läkare och personal inom psykiatrin blir så fokuserade på att ta bort föremål att man bortser från den psykiska skada sånnahär övergrepp kan lämna.