Går DBT-behandling just nu och sedan cirka ett halvår tillbaka. Jag var kritiskt till en början. Visste inte om jag var redo för förändring. Förtjänar jag att må bättre? Jag vill inte sluta med mina destruktiva handlingar. De är trygga. Jag vet hur man gör. Jag vet att jag blir distraherad från annat jobbigt osv. Men med den kontinuerliga dbt-terapin med ett grupp-tillfälle och ett individual-terapi-tillfälle i veckan. Det tar totalt 3h i veckan. Jag har gjort det samtidigt som jag jobbat. Det har varit jobbigt och obekvämt. Jag har fått utmana mig. Men jag har också haft turen att ha en otrolig psykolog. Jag är dock väldigt orolig för vad som händer när det tar slut. Jag börjar lära mig och träna in bättre beteenden. Men jag är också fortfarande ganska beroende av att checka in med dbtn. Är lite rädd för att vara på egen hand. Men jag är inte klar än.
Men om någon får tillfället och erbjudandet att påbörja dbt så snälla våga göra det. Ha tålamod och ge dig själv och terapin tid. Vissa saker kommer automatiskt med tid. Andra saker får man hålla i lite längre innan det gör skillnad.
Du kan! Läs om mannen med maskrosorna i sin trädgård så förstår du lite vad det handlar om.

Tidigare var det en lång period, några år, som det var omöjligt att få kontakt med min psykmottagning.
Att ringa till dem gick till såhär:
Det är ett samtal före, du placeras i kö … väntar, väntar, väntar, väntar … du är nu först på tur … väntar … väntar … väntar… väntar… personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista … väntar … väntar  … väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut …personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista … väntar … väntar … väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut tuuut tuuut … personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista, väntar, väntar, väntar väntar, väntar, väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut tuuut tuuut … personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista, väntar väntar väntar … ditt samtal kopplas fram
Tut tut.
(Samtalet kopplades bort)

Jag ringer igen och samma sak upprepas. Fastän jag är först på tur och väntar väntar väntar väntar, kopplas fram flera ggr, personen är upptagen flera ggr, så kopplas mitt samtal bort!!

Jag var inlagd över jul och minns inte mycket av den perioden då jag dels fick ect-behandling och starka ångestdämpande. Men något jag minns väl och med värme är att en söndag, det var tredje eller fjärde advent, så kom två personer från sjukhuskyrkan med lite extra gott fika och en gitarr. De satt i dagrummet och spelade och sjöng jullåtar för oss och jag tyckte mycket om det för det gav mig lite julstämning mitt i allt elände.

På en av avdelningarna i slutenvården i min stad så placeras patienter dömda till vård tillsammans med två andra ”patientkategorier” som jag inte specificerar för att behålla anonymiteten. Jag har varit på den avdelningen många gånger och snacket går ju alltid, särskilt i rökrummet, och då kunde jag via andra patienter få veta att patient X och Y var där på RPT (rättspsykiatrisk vård) och man kunde också ”snappa upp” det utifrån hur personalen agerade eller pratade med patienten. den enda slutsatsen jag kunde dra av det var att personen var där för att hen hade begått ett brott. Men jag visste inte vilket brott. 

Vid ett vårdtillfälle så var där två patienter, lite äldre än mig, som jag tyckte var snälla och rolig att hänga med i soffan på avdelningen. Personalen sa åt mig att jag skulle ”akta mig” för dem för ”de är inga bra personer” men jag tänkte att de aldrig skulle göra något mot mig och jag vill inte döma personer för saker de har gjort utan för hur de är. Efter att jag fick veta att de båda var dömda till vård så gjorde jag så att jag sökte upp dem på en hemsida som redovisade domar mot personer och det jag fick se gjorde mig rädd. Jag förstod vad personalen menade med att de inte var bra personer. Jag blev utskriven men svängdörrspatient som jag var så var jag snart tillbaka på avdelningen och bara en av de här två personerna var kvar och hen hade ett skov i sin sjukdom och jag var livrädd för honom. Jag visste vad han har gjort för att hamna där och jag visste under vilka ”omständigheter” det hade skett och nu var omständigheterna likadana. 

Vid flera vårdtillfällen har det funnits patienter dömda till vård som jag har varit rädd för och att veta att de har begått ett brott, men inte vad för brott, spädde på rädslan ordentligt. Jag var bara en liten trasig tjej med ptsd pga sexuella övergrepp, självskadebeteende och självmordstankar och i efterhand har jag fått veta att jag varit medpatient till mordbrännare, våldtäktsmän och mördare utan att veta om det. 

Att blanda ”vanliga” patienter med dömda brottslingar utan att de ”vanliga” patienterna får vetskap om det och var de har gjort tycker jag är fel. Det är otryggt.

När jag var inlagd på lpt så fick jag en dag en känsla av att det var en man i mitt rum. Det är en känsla som har kommit en hel del gånger förut men denna gången var den så intensiv att jag började skrika och be om hjälp att få ut honom (alltså mannen som inte fanns). Personalen ignorerar det hela ganska mycket och efteråt så har dom skrivit i min journal att ”när jag inte fick uppmärksamhet pga min ångest så började jag göra så för att få personalens uppmärksamhet på andra sätt” alltså att de tyckte allt var för uppmärksamhet och inte något jag faktiskt kände. Dom har nog aldrig skrivit i min journal att jag har ångest pga att jag faktiskt har diagnosen ångest. Utan hittat olika sätt att säga att jag vill ha uppmärksamhet. Typ att ”annan patient fick uppmärksamhet pga somatiskt låga vilket gjorde att patienten började kasta möbler för att locka till sig uppmärksamhet” även på öppenvården pratar dom mycket om hur uppmärksamhetssökande jag tydligen varit hela min barndom. När jag egentligen bara varit lite ”aktiv” eller vad man ska säga och kanske inte alltid varit som alla andra. Jag kan alltså inte ta ett steg någonstans utan att det beror på uppmärksamhet.

Satt och dunkade mitt huvud i väggen och när personalen såg mig sa dom ”sitter du här och målar väggen” när det började komma blod

Jag hade blåa armar efter fasthållningarna, men dom fortsatte. De kunde råka dra undan mitt mensskydd så att jag fick blöda fritt i byxorna tills de släppte mig för att jag inte vågade roa inför alla att jag hade mens. Om jag själv försökte räta till det lite diskret så tog dom ett ännu hårdare grepp om mina armar. Det var 5 personer över mig och ytterligare många personer runt mig. En gång drog de även ner mina byxor en bit så man såg bindan i trosorna och det även satt 2 andra patienter och såg allt. Vid alla tillfällen var jag 16 år. Efteråt nekade sjuksköterskan att detta hänt och säger att det bara var min upplevelse. När jag senare under ett läkarsamtal tar upp att jag tycker fasthållningarna är jobbiga börjar läkaren ”föreslå” bältning bara för att han vill förminska mig och berätta att det finns andra som har det betydligt värre än mig. När jag säger att jag inte vet vad som är bättre/sämre då jag enbart testat fasthållning så skriver sjuksköterskan i min journal att ”patienten tycker att hon blir hjälpt av att vi tar ner henne på golvet” vilket gör att antalet fasthållningar ökade väldigt mycket. Fast det aldrig var mina ord. Sedan jag kom ut från bup så har jag fått en traumadiagnos pga det som gjorde och jag hör fortfarande överfallslarmet gå igång ibland i mitt huvud.

Under de 8 gånger jag vårdades inom bup slutenvård så var det få gånger jag fick ett bra bemötande. Jag kunde ha blivit nertryckt på golvet medan de tog varsin armar och ben och en personal satt på min rumpa, byxorna kunde åka ner, mensskyddet kunde åka undan så det kom blod i byxorna och jag kunde inte fixa det tills dom släppte mig eftersom minsta lilla rörelse med handen bara fick dom att hålla hårdare och jag ville inte direkt börja säga det bland all personal både manlig och kvinnlig som var runt mig. Det var även tillfällen där sjuksköterskan tryckte upp munsönderfallande tablett i min stängda mun när jag låg på golvet. Sedan släpper de in mig på mitt rum och jag ser i journalen att de skrivit ”läggs ner mjukt på golvet och tröstas av personal” och att jag ”motvilligt tagit emot medicinen” läkaren säger då att jag inte har rätt till efterstöd eftersom det inte var en tvångsåtgärd och därför lämnas jag gråtandes i panik på mitt rum utan att riktigt veta vad som händer. Jag kom till psykiatrin med PTSD och kom ut med även en ospecificerad traumadiagnos.

Jag gick igenom två ect behandling år 2019 första var 1 månad med 3 behandlingar i veckan andra var ca 6 månader senare och var två månader första månade 3 gånger i veckan och andra månade 1 gång i veckan.
Även om jag har minnesluckor under själva behandling perioden så tror jg ärligt talat det räddade mitt liv. Efter första veckan under första omgången jag fick så minns jag att jag vaknade och för först a gången på månader kände mig nästan glad, jag såg faktiskt fram emot någonting för först gången på lääääänge. Nackdelen med det var att de inte håller så länge så fick genom gå en till omgång 6 månader senare. Efter 2a omgången hittade vi äntligen antidepressiva mediciner som fungerade och klarade V att gå dbt. har sen dess princip mått bra. De var som att ect gav mig knuff upp ur den djupaste delen av depressioen och jag var äntligen mottaglig för annan behandling