Jag insjuknade i en ätstörning och har sedan dess vårdats inom psykiatrin i många år. Under alla dessa år har en mängd olika mediciner satts in och ut. Antidepressiv medicin, ångestmedicin, sömnmedicin, allt. Ständigt bollad mellan olika mottagningar eftersom ingen har velat ta ett helhetsgrepp. ”Du är för sjuk i ätstörningen” sa man inom psykiatrin och skrev över till ätstörningsvården. Som i sin tur skickade tillbaka till psykiatrin för att ”jag mådde för dåligt för ätstörningsvård”. Ingen hade koll på medicinerna, det var bara en mängd olika läkare som förnyade recepten utan att ställa några följdfrågor. Det var ingen som ens frågade om medicinen fungerade. När jag efter många år hamnade på en ny specialistmottagning inom psykiatrin och mådde väldigt, väldigt dåligt, bad jag den läkare jag fick prata med om hjälp med att se över mina mediciner, eftersom det kändes som om de inte alls fungerade längre eller gav någon effekt.
Då svarade läkaren att det hade han inte tid med. De hade inte tid att hjälpa mig med mina mediciner – alls. Han sa istället att jag själv kan prova att sätta ut valfri medicin. Själv, alltså. Jag blev chockad. Trots att jag bad om hjälp och stod på så många olika mediciner så skulle jag alltså själv få laborera med dem och ”prova att sätta ut valfri medicin, en i taget”. Läkaren hann också med att säga att de på mottagningen faktiskt måste tänka på sig själva så att ”de inte också blev sjuka” av för mycket jobb.
Så. Jag fick ingen hjälp. Jag blev avslutad från mottagningen (eftersom jag återigen enligt dem var ”för sjuk” i ätstörningen) och stod därmed helt utan vård (för ätstörningsmottagningen hade föstås också avslutat mig för att jag ”var för sjuk” där). Helt utan vård trots att jag i allra högsta grad var väldigt sjuk, stod på en massa mediciner och verkligen behövde hjälp.
Utskriven på grund av platsbrist
För några år sedan blev jag tvångsinlagd enligt LPT, efter ett suicidförsök.
På psykakuten bedömdes min suicidrisk som ”hög”, därefter hade jag inget annat val än att stanna kvar..
Jag var inlagd i tre dagar. Under dessa dagar var det inte en enda person i personalen som frågade hur jag mådde. Fick heller inte möjlighet till något samtal eller annat stöd. Det kändes som att personalen ignorerade mig.
När jag i efterhand har läst min journal har jag förstått att jag hade en kontaktperson inne på avdelningen, detta var inget jag blev informerad om. Jag kände mig bortglömd.
Efter 3 dagar satt jag på ronden med läkaren. Det första hen sa var att jag skulle få åka hem, pga platsbrist…
Mina suicidtankar var då ännu högre än när jag kom dit, och det var ingen i personalen som brydde sig om att göra en ny suicidriskbedömning innan hemgång (förstår att de inte alltid berättar när de gör en sån bedömning, men det stod heller inget om en ny bedömning i min journal. Den enda suicidriskbedömningen som fanns var från akuten).
Jag blev tillsagd att packa ihop mina saker och lämna rummet så fort som möjligt.
Tack vare anhöriga kunde jag undvika att göra ett nytt försök, annars var det planen…
Får vara sin egen läkare
Permission under två helger med kort varsel. Typ” vill du åka hem över helgen?” Medicin fick jag med
Utskrivningen minns jag knappt. Bara hej då och nu kan du ta kontakt med öppenvården. När jag blev utskriven från öppenvården och mådde bra så har jag inte kallats på något som helst återbesök på flera år. Äter ännu samma antidepressiva i samma dos som för 10 år sedan. En av andra medicinerna jag fick satte jag själv ut för några år sedan.
Har klarat mig bra utan den.
Inom psykiatrin får patienten vara sin egen läkare verkar det som.
Belöningar och bestraffningar
När jag var inlagd på slutenvårdsavdelningen inom barn och ungdomspsykiatrin hade man ett slags belöning- och bestraffningssystem. Om jag följde reglerna och gjorde framsteg i behandlingen fick jag presenter i form av doftljus och skrivböcker. Men om jag däremot visade tecken på att jag blev sjukare i min ätstörning eller mitt självskadebeteende riskerade mina ”privilegier” att tas ifrån mig. Detta innebar att jag inte längre fick gå ut, att jag inte fick vara i aktivitetsrummet och pyssla samt att min mobiltelefon togs ifrån mig. Men det innbebar även att min familj inte längre fick besöka mig. Jag fick alltså inte träffa mina föräldrar för att jag svarade dåligt på behandlingen.
När privilegierna ett efter ett togs ifrån mig blev det allt svårare att hitta motivation att kämpa emot den oerhört svåra sjukdomen som härjade i mig. Och ju sjukare jag blev, desto mindre fick jag tillgång till dessa saker.
Jämför man dessa behandlingsformer av belöning och bestraffning med behandlingen av ett barn med en somatisk sjukdom blir det extra tydligt hur absurt det är. Att ett barn som svara dåligt på en behandling skulle tas ifrån rätten att träffa sin familj, få frisk luft och göra saker som det tycker om känns ju väldigt kontraproduktivt.
Olämpliga kommentarer från samtalskontakt
Fick under samtal med min fastavårdkontakt på psykiatrin höra att det enda som kunde hjälpa mig var att bli inlåst på rättspsykiatrin med tvångshandskar. Min samtalskontakt hade följt mig i flera år på olika sätt. Jag hade pumpat med svårt självskadebeteende under flera år men var på bättringsvägen. Hade haft uppehåll på ca 120 dagar men sedan fått er återfall. Trodde hon skulle stöta mig och hjälpa mig på rätt bana igen men då fick jag bara höra hur synd det var att man inte längre kan använda tvångshandskar som hjälp vid självskabeteende. Och att det blivit så svårt att låsa in någon med självskadebeteende som aldrig gjort brott. Tyvärr vågade jag aldrig säga eller göra något åt det hon sagt. Så hon fortsatte vara min vårdkontakt tills jag en dag hade turen att hon behövde sluta och jag fick en annan. Nu mår jag bättre än någonsin och är helt självskadefri så det bevisar bara ännu mer hur fel det hon så var. Jag behövde inte rättspsyk och tvångshandskar jag behövde någon som lyssnade, stötade och trodde på mig. Vågade inte säg något då jag kände att dem skulle lyssna på mig en psykiskt sjuk patient vs en utbildad vårdpersonal. Hade ju inget bevis, bara jag hade ju varit där och hört. Har även fått höra att personen tyvärr fortfarande jobbar inom psykiatrin vilket känns skrämande. Uttalandet om rättspsyk och tvångshandskar var bara en av många olämpliga saker hon sagt till mig.
Medvetslös av medicinerna
Jag har behövts vårdas på både barn och vuxenpsykiatrin. Idag är jag runt mellan 20-30 år och min psykiska ohälsa började när jag var 16 år gammal.
Jag har inga bra erfarenheter av BUP varken öppen eller slutenvård men det jag kan intyga är att om jag hade fått hjälp i tid så hade jag inte vart där jag är idag.
Jag vårdas i öppenvården för personlighetssyndrom trots att jag inte har fått en ordentlig utredning för denna diagnosen. Jag har vårdats otaliga gånger inom den slutna vården och självmordsförsöken, bältningarna och den psykiska misshandeln har satt sitt spår.
Jag har varit på dem flesta avdelningarna inom psykiatri affektiva…på majoriteten av dem så används tvångs åtgärder som bältning lika mycket som så mycket vatten som kommer ur en kran. Men det finns en avdelning som kan hantera mig utan allt tvång. Genom att prata med mig, finnas där och trösta. Något jag uppskattar så mycket…
Jag har varit med om bla att jag blivit bältad och fått så mycket injektioner att jag tillslut legat medvetslös med pox mätare och blodtrycksmätare. Jag vaknade 4 dagar senare. Detta för att läkaren inte beräknade min vikt när dem drog upp medicinen…
Jag har varit på avdelningar där läkare instruerat mig till HUR jag skall gå tillväga för att lyckas med ett fullbordat suicid…
Jag har fått otaliga hjärtstopp efter självmordsförsök inne på den slutna avdelningen. Vid dessa tillfällen har tillsynen av mig inte följts alternativt att läkare inte bedömt att jag är suicidal.
Jag har vårdats med stöd av lagen för psykiatrisk tvångsvård och även haft ständig tillsyn. Trots detta så har jag ändå lyckats att hoppa från en av avdelningarnas balkong (3,5-4,5 m högt) efter ca 1 år gjorde jag IVO anmälan som visade att avdelningen inte ens gjort en avvikelse på händelsen. IVO konstaterade brister i min vård.
På samma avdelning så fick jag ett hjärtstopp efter ett suicidförsök i min säng. Detta borde jag inte kunnat genomföra då jag hade ständig tillsyn men mitt X-vak hade hörlurar och mobil så han märkte inte. Först när vaket bytte till en annan person så förstod man att mitt hjärta stannat, jag hade ingen andning och var blå.
Jag har vårdats på en avd där dem skall vara högspecialiserade på allvarligt självskadebeteende. Men jag ansågs ha ett för allvarligt självskadebeteende följt av två hjärtstopp.
Jag har ingen bra förklaring på HUR jag kan vara vid liv efter alla självmordsförsök. Men det jag vet är att det inte är avdelningarna på psykiatri som räddat mig (förutom 1) men de andra har snarare behandlat mig så dåligt att jag mått sämre när jag kommit ut än vad jag gjorde när jag kom in, tyvärr.
Även om det sker sjuka saker, felaktiga saker och bedrövliga saker inom sluten vården för psykiatri så måste jag ändå säga att vissa som jobbar på avdelningarna räddar liv. Vissa har ett hjärta och arbetar med det även om dem är få.
Jag hoppas innerligt att nån uppmärksammar både patientsäkerheten men också personalens arbetsförhållandena. För detta är inte hållbart för någon…
Manipulativ samtalskontakt
Jag hade inte sökt psykiatrin på egen hand utan hamnade i psykiatrins klor pga ett tjänstefel från min dåvarande allmänläkare. Från att dagen innan ha ett fast jobb och i min portfölj fanns ett slutbetyg med mycket höga betyg hade jag framtiden framför mig både gällande jobb och studier men då pga ett vårdintyg med vad som skulle visa sig vara gissade symptom och diagnoser nu en plats på tvångsvård. Det var ingen på platsen som kunde eller ville förklara för mig varför jag hade behövt åka dit och vara där. Jag hade då ingen aning om vad som stod i vårdintyget. Jag fick någon tablett till kvällen som gjorde att jag blev svag i benen och inte kunde gå så jag bad om hjälp att resa mig upp men fick som svar på ett bryskt vis:
– Du kan ta dig upp själv.
Jag var fast där inne. Ingen ville prata med mig eller förklara någonting. Efter några dagar så visade det sig att jag inte uppfyllde kriterier för att vara på den avdelningen och flyttades vidare till en annan avdelning. Fortfarande var jag förvirrad och olika möten med undersökningar avlöste varandra. Allt skedde utan någon som helst förklaring. Jag minns inte exakt men blev efter kanske ett par veckor inkallad till en överläkare som frågade mig angående mitt vårdintyg när jag blev utredd för den diagnos som stod i mitt vårdintyg. Jag kunde första gången få se min egen biljett till det hittills kalla, empatilösa bemötanden jag upplevt i helt ny värld jag kände rysningar inför. Jag visste inte mer vad jag skulle svara än att säga jag har ingen utredning om någon diagnos. Jag fick en chock av vad som stod där. Överläkaren blev förfärad över att ett så grovt tjänstefel begåtts att man hittat på diagnos för att sätta tvångsvård på en frisk, ung kvinna. Överläkaren sa att det kan bli väldigt svårt för mig att ta mig ur den situation det innebar att vad som stod stod där det stod men skulle ändå göra vad som kunde göras just då och se till att jag blev utskriven så fort som möjligt till öppenvården, vilket var efterföljande dag. Jag hade blivit så uttråkad av att vara inlåst så den sista kvällen bad jag om att få städgrejer för att få städa den gemensamma duschen vilket jag gjorde under nån timmes tid. Det skulle jag inte ha gjort.
Istället för att bli utskriven nästkommande morgon som jag blivit lovad sitter det av vad jag minns det som om jag minns rätt kanske 5 personer i ring som meddelar mig att jag ska förflyttas till ett annat ställe och få bättre vård där. En vårdgivare ska komma och hämta mig om någon timme.
Vad som följer får bli ett axplock av de minnesbilder som mest etsat sig fast i mitt minne. Den här proceduren pågick under 3 år då jag blev så gravt kontrollerad och manipulerad att jag förlorade mig själv och blev sedan så sjuk så jag fick söka om förtidspension för att överleva.
Jag kände att jag ska inte vara här för nu får det här missförståndet samt tjänstefelet få sitt slut någon gång. Jag insisterade på att jag inte behöver någon vård utan att det är ett missförstånd allt det här. Jag skulle egentligen till jobbet eller som max be om sjukskrivning pga begynnande utmattning men hamnade pga obefintliga grunder på tvångsvård, vilken avskrevs och nu vill jag tillbaka till mitt jobb. Då fick jag höra min samtalskontakt säga ord så som:
– Du är för sjuk för att jobba. Du behöver lugn och ro. – Jag är inte sjuk. Jag har bara hamnat i en sits som jag inte förstår själv, svarar jag.
Men ut kommer jag inte på det vis till mitt eget hem. Det är tider att passa som följer och jag är tvungen att rapportera vart jag ska och hur länge jag ska vara ute om jag vill lämna institutionen. De tider då jag närvarade på institutionen påminde det mer som en militärövning på morgontid då man rusade in i rummet, gapade och slet upp gardinerna. Aktiviteter som påminde om mentalsjukhusens tid att samla folk i morgontimmen för att lyssna på klassisk musik. Det var ett Gökboet jag befann mig i och syster Ratched var min samtalskontakt.
Jag började tappa förmågan att tro på min egen verklighet med så stora ansträngningar det gjordes att försöka få mig att förstå hur psykiskt sjuk jag var. Det var det enda jag fick bli hänvisad dag ut och dag in. Ingen lyssnade på mig. Det hade gått månader. Mot år nu och jag kände mig förändrad. All framtid och allt hopp hade sipprat bort. Det hade blivit som om känslorna svävade och inte tillhörde mig så de blev inte helt autentiska. Tanken fungerade bättre i vissa fall men i och med den nedsatta kognitiva förmågan av medicineringen jag tillförordnats så var det som det inte var ”jag” som satt i rummet de nästkommande åren. Jag hade börjat bli så gaslightad så jag inte längre trodde jag förtjänade något annat. Min samtalskontakt var den enda som numer var nära mig. Min arbetsplats försökte bli av med mig och det liv jag hade utanför dessa väggar hade upphört. Det enda jag hade var hennes och min relation som hon menade på så väl att jag behövde. Det hade gått så långt så jag kände jag får väl hoppas på att hon kan hjälpa mig med något så jag började öppna upp mig.
Jag berättade om då jag var 14 år och hade satts på antidepressiva så var det inte lång tid tills jag begick mitt första självmordsförsök. Jag ville inte göra det hemma för jag ville inte min mamma skulle hitta mig så jag tog mig till min dåvarande praktikplats och gömde mig i en skrubb. Svalde senare uppemot 100 tabletter jag hittat i hemmets medicinskåp med hjälp av en flaska whisky. Jag fick då som svar av henne:
– Jaså. Du ville ge dem också en känga.
Jag satt helt matt och mållös. Visste inte vad jag skulle säga. Hon menade verkligen på att jag skulle chansa med mitt eget liv för att ge personal på min praktikplats ”en känga” vid 14 års ålder. Hennes vad hon menade på ansträngningar hon gjorde för att jag till slut skulle förstå att jag inte var en bra människa började nå högre höjder.
Min samtalskontakt kunde ibland använda mig som något slags bräde för att tona ner sina egna skulder hon hade. En dag så sitter min samtalskontakt och berättar något märkligt om en incident med hennes dotter då dottern var ett litet barn. Tonen är neurotisk och hon gestikulerar. Hon hetsar då fram en situation från förr då hennes barn hade tryckt på tv:n av och på och av och på en massa gånger och hon säger då kontakt sa då att hon tog en linjal och slog till hennes dotter på fingrarna. Hon förmedlar med en helt vansinnig ton och stress i uttalet att hon inte slog hårt men bara så att hennes dotter skulle fatta att hon skulle sluta trycka på tv.n för hon tyckte det var så irriterande.
Jaha. En annan gång var det så att hon hade en farfar som var likadan som min farmor och hon menade på att jag måste haft det svårt. Det kunde vara lite vad som helst som rymde sig på våra samtalstider. Verkligen lite vad som helst.
En annan dag då åren gått sitter hon någon meter ifrån mig i rummet. Som vanligt spänner hon argt ögonen i mig då jag gjort något hon inte gillar. Eller då jag avstått från något hon bestämt för mig jag ska göra, vilket var den delen det skulle gälla den här gången. Jag kände hur depressionen mer och mer smugit sig på och hade inte orkat gå till min dåvarande träningsplats. Jag hinner knappt uppfatta vad som händer men hon har tagit spjärn med händerna mot fåtöljens armstöd för att skjuta sig själv upp från sittposition. Hon rusar fram till mig. Stannar till alldeles framför mitt ansikte. Hukar sig ner en bit längre ner så hon kan komma åt att gorma i mitt ena öra och aggresivt uttrycker sig med orden:
– Vill du bli förtidspensionerad!?
Jag förstår knappt vad det är som händer i rummet. Får folk som jobbar i vården verkligen bete sig så här hotfullt mot patienter? Jag är ändå fast i det här. Jag orkar inte jobba, orkar snart inte kämpa och jag kan inte ta mig härifrån. Jag får ändå fram ett:
– Nej- Då måste vi ringa till ……på Försäkringskassan! Och säga att du kommer i morgon.
Hetsen har snart inget namn och hon har under längre period bara varit nedlåtande och velat trycka till mig med det mesta. Jag har berättat om ett tråkigt minne från tiden då jag var 16 och bestämt mig för att jag ville bli konstnär medan jag sitter i bilen men mina föräldrar. Min farmor har då hånfyllt nästan skrattande sagt att då får jag svälta. Min samtalskontakt kommenterar med:
– Ja men det har hon ju rätt i.
Ännu en käftsmäll. Jag minns inte så mycket mer än att jag försöker få hennes gillande. Att jag är rätt begåvad faktiskt. Då svarar hon:
– Ja men det går inte att leva på sådant.
Jag blir besatt av att få hennes gillande och en dag har jag tagit med mig min portfolio för att visa henne. Hon bläddrar och försöker snörpa på munnen som hon brukar men någonting ser jag retar henne. Hon säger:
– Ja. Du har ju ådra men konstnär kan du inte bli. Det är väldigt svårt.
Någon tid senare så är det dags för ännu en träningsplats och ett fysiskt möte. Jag känner mig sedd och hörd och tror det kan bli en bra träningsplats. Jag känner mig glad och meddelar nästa samtalstid min samtalskontakt:
– Samordnaren säger att hon tycker jag är speciell.- Det säger hon till alla, kommenterar min samtalskontakt.
Låt mig aldrig få vara glad eller nöjd med något. Denna ständiga förvirring som blivit om vem fan är jag nuförtiden egentligen? Vad finns kvar av den jag var innan jag hamnade i klorna på psykiatrin och blev fast i systemet?
Efter en viss tid skär det sig rejält på den platsen och jag hittar snart ett nytt ställe. Min samtalskontakt vill inte att jag ska vara någonannastans än där jag var så jag får ringa försäkringskassan och ordna detta på egen hand. Ett möte med försäkringskassan och min samtalskontakt stundar i veckan men min handläggare har bråttom pga ett akutärende och hinner bara visa sig och bekräfta att hon tycker det är en bra idé att jag testar det stället jag hittat. Efter att hon sprungit ut från rummet och stängt dörren efter sig sitter min samtalskontakt och spänner ögonen i mig som om hon skulle vilja skada mig och är blixtstilla till övrig mimik och rörelse. Jag försöker titta bort och undvika hennes blick men blicken är som spjut som tränger in i min själ. Det är helt tyst i rummet under kanske en minut eller över tills hon säger något som ”Du kunde inte låta bli” eller något liknande. Det kan nog vara det mest skrämmande tillfället med henne under dessa år för jag minns jag frös till i kroppen på ett nytt vis.
Tiden går och jag går till mitt nya rehabcentrum. Jag trivs mycket bra och börjar känna mening med min tillvaro då det är första gången det blir rutiner av mina dagar som jag känner ger mig värme och trygghet. Samtalstiderna har därmed kortats av för jag ska kunna vara på plats regelbundet. Men ett tag framöver har jag och min samtalskontakt en bokad tid jag anländer till. Det ska visa sig att den här dagen är hon på rasande gott humör och nästan kvittrar fram orden:
– Jag är SÅ glad att du hittade den rehabiliteringsplatsen!- Glad? Du var skitarg på mig senast det kom fram att Försäkringskassan godkänt platsen för mig. Kommer du inte ihåg det?-Åh nej, nej, nej, nej, nej det var jag inte. Det har du missförstått.
Missförstått? Yeah right. Hon kunde förneka hon sagt i princip vad som helst eller att jag missförstått vad som helst. Att stirra en person i ögonen och använda silent treatment är ett uttryck för passiv aggressivitet och det var just så det var då handläggaren från Försäkringskassan meddelat den dagen att det var beviljat att jag bytte träningsplats.
Ett tag har gått sedan vi senast sågs då dagarna rullar på på träningsplatsen. Jag har under tiden lyckats motionera bort ett antal fler kilon av de mediciner jag var ordinerad som orsakade avsevärd viktuppgång. Det är sommar så jag är sportigt klädd. Då utbriser hon med den den där märkliga, läskiga glädjen hon kunde föra sig med då hon inte var svart i ögonen att:
– Ne, men! Nu börjar du se ut som en kvinna igen!
Ja. Varför avslutade jag inte den här kontakten undrar nog folk. Det finns någonting som heter att vara traumabunden till en person. På grund av att den här personen under lång tid använt varmt versa kallt bemötande succesivt och systematiskt om vartannat. Till slut bryts självförtroendet och självkänslan ned. Man tvivlar till slut på sin egen verklighet att bli så förvirrad och kontrollerad av en person som har makt över en. Den huvudsakliga orsaken var den tunga medicineringen jag hade i flera år som gjorde mig mottaglig för manipulation då den kognitiva förmågan stängts ner till kvarvarande 30% så jag inte kunde försvara mig utan jag var som en slaskhink som bara tog emot skit efter skit och inte kunde sila bort något utan det nötte ner hela mitt Jag. När jag till slut flera år senare får reda på att både medicinering och diagnoser som satts på mig varit felaktiga så ska jag bli utskriven från instituionen och därmed äntligen få slippa min samtalskontakt. Fast jag är kluven. Hon har ju samtidigt lyckats manipulera mig till om att hon velat hjälpa sjuka lilla mig. Särskilt då jag blivit sjuk på riktigt av att ha behövt med henne att göra under flera år och nu meddelar jag inte kan jobba då ska hon hetsa mig allt hon kan ut i arbete. Och sedan hänga sig kvar i mitt liv efter utskrivningen:
– Jag kommer finnas med i ditt liv ändå även nu när du blir utskriven, meddelar hon mig i ett telefonsamtal då jag blivit så beroende av henne så jag inte vet hur jag ska klara livet utan henne. Hon är ju den enda människan som känner mig vill hon inbilla sig. Under en tid då jag fått veta att jag varit felmedicinerad och feldiagnosticerad i flera år så försökte jag komma ifrån henne och berättade att jag ville träffa en psykolog för att ta reda på varför jag mådde så dåligt. Jag kunde inte koppla ihop alltid mitt dåliga mående till hennes manipulation men de perioder jag gjorde det så ville jag vår kontakt skulle ta slut men vågade inte säga det till henne. När jag sa att jag skulle vilja träffa psykolog för att ta reda på om jag varit utsatt för sexuella övergrepp jag förträngt för när jag tänkt på min barndom var det det enda jag kunde komma på skulle vara orsaken. Hon svarade mig då med:
– Varför skulle det hjälpa?
Det gick liksom inte att nå fram ed någonting. Det fanns ingen empati i den människan.
Vi hoppar vidare till en annan epok:
Vid en utredning så upplevde jag inte att jag blev tagen på allvar. Samtalen kändes inte som mellan människa till människa utan det var mer robotar jag träffade. Jag fick liksom ingen kontakt eller förklaring på varför jag behövde göra en massa märkliga övningar innehållande bära lådor med påhittad post att sortera, rita cirklar på en whiteboard osv. Jag berättade en dag för psykologen som var den mest mänskliga då vår session var över att jag tyckte inte jag togs på allvar. Han svarade mig då:
– Vi tar dig allt på allvar. Vi anser att du är mycket störd.
Det började bli en ohållbar situation för mig att det fanns ingen jag kunde bli hörd inför vad jag tvingades ha med att göra. Jag fanns inte som individ med personliga egenskaper i ett liv utanför den här världen. Jag var bara ett stycke kött som man tyckte man kunde tilldela både det ena och andra nedlåtande benämningar utan några konsekvenser i sikte för oaktsam handling. Mitt momentum hade fått upphöra. Jag var fast. Enskild individ mot systemet. Helt ensam om mitt narrativ. Allt användes emot mig som i en brottsmålsundersökning. Särskilt av min samtalskontakt.
Något år senare fick jag svar på varför man hade tagit in mig på den här månadslånga utredningen med vad som för mig var märkliga, förnedrande inslag och som gjort jag bara sjunkit ihop ytterligare i mig själv. Försäkringskassan hade velat pröva mig inför sjukpension då jag efter många år inte uppvisat något tillfrisknande eller arbetsförmåga under otaliga träningsplatser. För mig hade det varit avgörande för min psykiska ohälsa att jag hade kunnat tidigare komma bort från psykiatrin dvs min kontrollerande och manipulativa samtalskontakt som hade brutit ner mig så som bara en narcissist kunnat göra. Så. Den verksamma styrkan inom den här utredningen hade makten att avgöra att jag utsattes i det läget för mer press och stress än vad mitt system klarade av och det var med fara för mitt liv att jag skulle jag utsättas för mer stress skulle suicidala tendenser kunna uppvisas. Min samtalskontakt jag hade under de här åren hade undanhållt den här informationen för mig för hon skulle verkligen se till att hon var den personen som hade lyckats få mig ut i arbete. Utan någon som helst insikt i att det var hon som hade förstört mig hur hon hade hållit hårt i mig genom att ena stunden vara snäll och stöttande (enligt vad det i hennes världsbild betydde och stod för) för att plötsligt svika mig, anklaga mig, skuld och skambelägga mig, gapa på mig, hetsa mig, få mig att tro att det bara var hon i hela världen som brydde sig om mig vilket ingen annan gjorde för så dålig människa jag var som hon med så stor ansträngning försökt få mig att förstå under flera år men inte riktigt lyckats då hon inte fått något tydligt erkännande. När jag skulle skrivas ut från den dåvarande institutionen så hade jag blivit så rädd för världen utanför för jag hade av psykiatrin blivit berövad mitt liv som skulle börjat med höga avgångsbetyg och fast jobb. Istället blev jag fånge av psykiatrin och ihopkopplad med en livs levande narcissist som gömt sig inom vårdens korridorer jag vet inte under hur många decennium. Jag var självmordsbenägen i 1,5 år efter att jag tagit mig ifrån den här människan och så sjuk så jag blev beviljad förtidspension.
Så länge det inte finns stödgrupper i det här landet som kunde heta något liknande som Vi som överlevde psykiatrin i Sverige eller Vi som blivit traumatiserade av Sveriges psykiatri kommer vi aldrig kunna säkra samhället från en framtida epidemi av våldsbrott och ”oförklarliga” självmord. Missnöje, otrygghet och ren skär rädsla finns från tusentals i vår befolkning som fått möta den mörkaste delen av Sveriges psykiatrivård men det finns ännu en grupp människor som aldrig får sin upprättelse då allt fungerar som ett rättsväsende där ord står mot ord och allt man säger kan användas emot en. Det räcker att man som patient blir ifråntagen sitt momentum för att psykiatrin gör mer skada än nytta men vem skyddar patienter från det när ingen tar ansvar över vad psyaktrin kan beröva en människa?
”Vill du bo hela livet på sjukhus?”
Jag var inlagd under LPT sedan tre veckor tillbaka. En dag träffade jag en annan läkare, som innan han frågat hur jag mådde, berättade att han skriver av tvångsvården och ger mig fri utgång. Jag hade träffat honom under en tidigare inläggning och hade inget förtroende för honom sedan tidigare, så egentligen blev jag inte förvånad. Jag svarade iallafall pga förtroendebristen väldigt kort på hans efterföljande frågor om mitt mående då jag inte upplevde att han brydde sig om mina svar (upplevde mig få det bekräftat igen med tanke på att han skrev av tvångsvården innan han frågade). Det var något som jag förklarade för honom så han visste varför jag var avig mot honom.
Han konstaterade iallafall att jag egentligen inte behöver vara inlagd och ställde sedan den retoriska frågan: ”Vill du bo hela livet på sjukhus?”. Det gjorde mig, som då var inlagd för första gången på 1,5 år (och dessutom inte av fri vilja), och som gör mitt bästa för att kämpa på i vardagen, oerhört ledsen. Jag förstår inte hur en läkare kan tro att en person VILL vara det (och vill man det så tänker jag att läkaren borde se problematiken bakom det och inte skeptiskt ställa frågan).
Jag blev arg och ledsen vartefter han upprepade samma fråga, och jag gick ut från läkarsamtalet. Självskadetankarna sköt i höjden och jag bestämde mig för att göra verklighet av de där överdostankarna som besvärat mig den senaste tiden, nu när jag också fått fri utgång. Jag pratade med en skötare som då inte ville släppa ut mig. Hon gick till läkaren och berättade om mina planer, vartefter han svarade att det var lugnt, hon kunde släppa ut mig.
Överdosen jag skulle ta var större än jag tidigare tagit och skulle bli allvarlig hade jag läst mig till, vilket skrämde mig egentligen. Men var läkaren så okej med att släppa ut mig för att ta en överdos så kunde det inte vara så farligt, försökte jag övertala mig själv medan jag svalde tabletterna.
Fel diagnos och fel medicin
Nu i efterhand ser jag att jag blev bipolär redan i tonåren parat med en trist familj & uppväxt.
När jag var 35 hade jag fått ordning på allt i mitt liv, utom mig själv. Vi, mitt livs kärlek & jag sökte hjälp. Efter att ha träffat två läkare & fyllt i en självskattning sades det att jag hade ADHD.
-”Räddningen för dig & din familj är Ritalin.”
Jag blev satt på maxdos, 120 mg. Jag kände mig konstig & sa till. Svaret blev samma varje gång: -”Bara fortsätt!”.
Efter 4 månader fick jag Tjernobylhärdsmälta i hjärnan & blev som en galen clown. Det var som att springa ur ett brinnande hus med händerna för ansiktet.
Så småningom förstod man att jag ”antagligen var bipolär”. Men jag var psykotisk i 3 år & 8 månader innan en läkare förstod att jag var psykotisk.
Då var allt över. Jag förlorade den enda familj jag haft, mina vänner & bekanta, mina besparingar & mitt fina företag (hade jag förstått att det skulle ta 16 år att må ok, hade jag sjukskrivit mig & stängt firman).
Jag har testat, i princip alla mediciner två gånger & först nu, efter ett evigt trälande i 16 år, har jag förhoppningsvis hittat en medicin som fungerar. Jag hade gett upp & var redo att ta mitt liv, så det var verkligen i sista minuten det blev bättre.
Problemet är att om du är svårbehandlad nöjer sig läkarna med att du är stabil, oavsett hur deprimerad du är, din livskvalitet skiter de HÖGAKTNINGSFULLT i.
Svenska psykiatri är värd ”5 Överkryssade Bajskorvar” i betyg.
Jag har varit millimetrar från att ta mitt liv 2009, 2019 & 2024. Deras enda svar är: -”Om du vill kan vi lägga in dig”. Men det är HELT meningslöst. Att någon ger mig piller två gånger om dagen förändrar INGENTING.
Läkare byts ut gång på gång
Hej. Jag har varit i psykiatrisvängen sedan jag var 13 år, jag är nu 31 och fortfarande kvar. Jag har gått i vanlig samtalsterapi med kuratorer främst men även dialektisk beteendeterapi. Det sistnämnda är det enda som faktiskt hjälpt mig ordentligt med mitt liv. Jag har även varit inlagd inom slutenvården två gånger. En gång var när jag var 18 och det var en sjuk upplevelse i sig, inte bara för att jag var yngst där.. En gång hade personalen fikarast i fikarummet och det var inte en enda person i korridorerna förutom vi patienter. Men en patient var helt galen och skrek, grät och slog sig själv. Hon hade förlorat ett barn i krig tror jag.. Vi försökte hjälpa till men vi var ju också sjuka. Personalen kom inte ut fastän vi försökte få dem att komma. De bara satt och fikade och viftade bort oss. Hon gallskrek verkligen. Jag kramade henne och tog hand om henne. En vuxen kvinna… Och jag, en ung tjej på 18..
Under mina år i psykiatrin har jag ständigt hamnat mellan stolarna, men särskilt gällande medicin, läkarintyg och ekonomisk ersättning. Min läkare för några år sedan var för långsam med läkarintyg så det kom inte in i tid till Försäkringskassan. Jag behövde det för att kunna ansöka om ersättning. Till slut behövde jag vända mig till Socialtjänsten istället för att få försörjningsstöd eftersom jag behövde betala min hyra.. (Jag hade det fram till 2022 då min ena förälder gick bort och jag fick en ”inkomst” i form av arv.)
Sen fyllde jag 29 och har man då inte jobbat tillräckligt (eller är tillräckligt sjuk) är man inte längre en kandidat för någon som helst ersättning. Hade de varit snabbare hade jag kunnat få ersättning i åtminstone ett par år tills jag blev 29-30. Angående mina mediciner: Jag har bytt läkare alldeles för frekvent så jag har aldrig vetat vem jag kommunicerar med. Och utöver det har de slarvat med receptförnyelser. Jag har ibland väntat två veckor på förnyelse fastän jag kanske bara hade 5 dagar kvar av medicinen. Och när jag ska resa utomlands har det alltid varit problem med att få ut medicin eftersom det är en tidsgräns, 3 veckors intervall. Men även om jag hör av mig flera månader innan jag ska åka så löser det sig ändå inte. Inför en resa för några år sedan hade jag fullkomlig panik då jag inte fick ut tillräcklig medicin med engelska etiketter. Jag fick springa runt dagarna innan resan och försöka prata med apoteken. Men ingen kunde hjälpa mig för läkarna hade satt gränser och regler och sånt. Jag vet inte detaljer men det gick åt helvete i alla fall.
Utöver detta är jag tjock och ätstörd. Vilket innebär att jag har sökt vård för ätstörning sedan barndomen men aldrig fått hjälp då jag inte är anorektisk. Till saken hör att jag har medicin ”mot ätstörning”, så den existerar ju medicinskt iaf. Jag har även varit våldtagen två separata gånger men aldrig fått traumaterapi trots att jag senaste åren bett om det.
En annan sak som jag har reagerat på var den gången jag sa rakt ut till min läkare under ett besök på öppenpsykiatrin att jag vill ta livet av mig, jag planerar att ta livet av mig. Men att jag ändå inte fick hjälp. Hon sa bara ”kom hit till mig om du känner så igen”. En annan grej var att jag ville utreda mig för autism och hon sa att hon skulle kolla upp det/tänka på det och återkomma. Det var typ 3-4 år sen. Hon återkom aldrig.
Att bara helt enkelt bli släppt/sluta höra från en läkare, kurator eller sjuksköterska, att de bara blir utbytta utan att man vet någonting som patient. Det stör mig något otroligt och gör mig mycket orolig också. Det känns moraliskt ”meh”.
Enligt en jag känner som jobbar inom vården har patienten dock ingen rätt att veta att en läkare slutar eller blir utbytt. För mig känns det underligt då det spelar så stor roll i vissa sammanhang. Man kan ju råka ange fel läkare i formulär om man inte vet att man bytte läkare för typ 2 månader sen. (Jag träffar läkare typ 2-3 gånger per år.)
Nu har jag bytt psykiatrimottagning och jag tycker det verkar lite bättre här, men jag kommer aldrig känna mig säker och omhändertagen i en sån här miljö. Jag kommer alltid vara rädd för att bli lämnad och övergiven. Jag vågar knappt be om hjälp längre. Jag måste alltid vara beredd på att få ett nej och att få ta hand om det själv ändå.
En sista grej jag anser är jobbig är när man inte får några svar alls. Alltså jag kanske ställer en fråga angående ett problem men så löser sig problemet. Jag vill ju fortfarande ha ett svar, inte bli ignorerad. För då känns det ännu en gång som att personen har slutat på mottagningen utan att någon berättat det för mig..
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
