Jag sökte frivilligt upp psykiatrin som ung vuxna och hade haft ett tufft liv på olika sätt redan .Och efter ca 30 år av helt fel behandling Och fel mediner och även 7 år på behandling hem .Men ett behandling hem utan behandling Måde jag sämre och sämre och tänkte ofta Vad är fel på mig Varför mår jag sämre och sämre och Varför hjälper ingen medicin mig på lång sikt Men till sist fick jag en adhd och atisum dignoser och ptsd och en dbt behandling Och efter avslutad dbt och då nu även rätt diagnos Så började jag förstå mig själv bättre Och tänkte nu får jag hjälp av psykiatrin som verkligen kommer hjälp mig Men psykiatrin mottagning där jag gick var bra på att lova mig hjälp men i verkligheten blev det inte så och när nu på något sätt det blev en kamp igen Att tex få prata med en läkare och att få speciellt läkare att ta mig på allvar och efter många samtal med andra än läkare på mottagning Tex skötare Då började jag tänka Vill jag än en gång gå igenom detta Att försöka få hjälp och om och om bli besviken och lägga den energi på att få hjälp från psykiatrin Nej Jag vet att jag idag överlever utan psykiatrin Genom det jag lärde mig i dbt och genom att tex läsa böcker om tex accetans och andras historia om hur dom hantera livet Och eftersom jag idag vet grunden till varför livet aldrig fungerar normalt för mig Mina npf dignoser och att vissa saker alltid kommer vara tuffa för mig pga mina diagnos Men jag kan hantera det idag Utan att falla tillbaka I destruktiva beteend Tog då beslut att avsluta mig som patient på den psykiatrin mottagning jag gick på Och även en anmälan till IVO För psykiatrin mottagning sätt att bemöta mig Specillt läkare Det som nu blev mitt problem var att jag inte längre hade tillgång till min adhd medicin och vc vill inte skiva ut Eller kan inte Känns konstigt att jag måste ha med psykiatrin att göra pga min adhd medicin Som är hjälpsamt för mig Fundera på att söka annan psykiatrin mottagning och då be om min adhd medicin Men absolut inget annat Är trött på hur vården fungerar och hur mycket energi jag har lagt på att få hjälp och hur många år psykiatrin på något sätt tagit ifrån mig Genom att tex sätta lpt och då tvinga mig att vara kvar på behandling hemmet Trotr jag inte fick någon behandling Och mådde sämre av att vara där Ja ibland måste man ge upp sin kamp och inse att man få fixa det själv Sen hade jag inte kunnat det om jag inte som nu veta varför jag inte fungerar normalt

Jag har länge funderat på om jag har borderline (EIPS ) för det är så mycket som tyder på det. Trots ADHD, Asperger och depression på ”papper” känns det ändå inte som allt är i hand.

Jag har tagit upp detta med min läkare och min sjuksköterska. Får träffa en psykolog som inte alls förstår mig. Han säger att jag är mellan alla spektrum men jag är för ”välfungerande” för att kunna få en EIPS diagnos.

Jag kände mig helt bestört. Inget absolut inget kände mer hopplöst. Han försökte hitta andra saker som jag redan har gått i terapi för, flera gånger. Å att försöka riva upp sår efter sår så kommer allt vara en större oreda än innan.

Jag har även nämnt detta till min sjuksköterska och min läkare. Jag är ”för” välfungerande för att jag MÅSTE. Jag kan inte låta min hund svälta, jag kan inte göra att mitt djur drabbas av hur jag mår eller hur jag är.
Jag orkar inte många dagar gå upp och allt är mörkt. Men jag går ut med hunden. Inte några längre promenader men hon får gå ut. Jag försöker komma ihåg att ge henne mat, ge mig själv mat och försöka behålla maten.

Jag tvingar mig gå till jobbet för att min hund ska ha ett bättre liv. Jag har inget val.
Hade jag bott hemma hade det sett annorlunda ut.
Om jag hade fått diagnosen EIPS hade hela mitt liv fått en förklaring. Jag hade fått en förståelse varför saker å ting blev som de blev och försöka lära mig att leva med det. Men orättvisa att någon som inte vet hur det är att må såhär och att inte kunna göra något åt de är hemskt. Att en legitimerad psykolog försöker hitta en orsak till mitt dåliga mående när jag redan vet att det inte finns någon orsak.

Från början (2009) blev jag diagnostiserad med ADHD, jag fick bilden från psykiatrin om att en diagnos skulle innebära hjälp för problemen – men istället fick jag medicin och ett papper på diagnos, inget mer. När skolan sen gick åt helvete trots detta fick jag som barn panik. Under åren fick jag säkert 10 olika diagnoser satta där det var allt från Autism till psykossjukdom, under inga av utredningarna fick jag delta speciellt mycket. Jag fick aldrig öppna frågor utan istället påståenden, svarade jag fel på något som ingick i diagnosen de ville sätta så fick jag höra att jag inte kommer få vara kvar hemma om jag ljuger. Men jag fick ALDRIG information, behandling eller ens prata om min adhd. Idag är jag 26 år gammal och ALLA diagnoser förutom ADHD har blivit ogiltigförklarade och bortplockade. Jag fick först iår behandling för adhd, satt på adhdmedicin som fungerar och hjälp med min faktiska problematik. Informationen och hjälpen man får i samband med diagnos är under all kritik, detta har förstört hela mitt unga liv. Jag har aldrig fått vara ung, jag har aldrig fått ha en riktig gemenskap, aldrig några relationer och framför allt så har jag blivit intalad att jag måste äta massvis med mediciner som jag aldrig behövt. Mitt immunförsvar är krossat av medicinerna, min lever och njure har dåliga värden. Helt i onödan. Det är oförlåtligt. Psykiatrin behöver inte bara kortare köer, psykiatrin behöver också kunna behandla och hjälpa patienterna som kommit ur köandet på riktigt, men idag får man just det – diagnos, medicin och en läkartid om 4 mån för uppföljning. Jag bytte län och började om mitt liv helt, då fick jag rätt hjälp och enbart för att jag själv skrek om den. Jag orkade inte mer. Hade jag inte haft möjligheten att flytta ifrån det länet jag tidigare bodde i så tror jag helt ärligt inte att jag hade varit vid liv idag. Från totalt 15 olika mediciner per dag, inläggningar med LPT för att diverse mediciner gett bieffekter till en medicin per dag, rätt behandling och rätt stöd. Idag har jag ett liv på riktigt och detta för att jag bröt med psykiatrin, bröt med socialtjänsten och bröt med allt. Jag har ingen trasig uppväxt, jag har inte haft en dålig miljö runt mig, jag har velat gå i skolan, skaffa jobb och familj. Att jag kan uppnå de målen idag är enbart tack vare att jag inte orkade mer.

Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Det är oacceptabelt att bli bemött på det sätt som jag fått uppleva på psykiatrin, och ingen ska behöva uthärda mobbning, trakasserier eller den brist på professionellt stöd jag upplevt när man söker hjälp.

Jag vill dela mina erfarenheter av att söka vård inom psykiatrin, där jag tyvärr blivit utsatt för mobbning, trakasserier och ett otillbörligt bemötande.

Allt elände började när jag sökte hjälp för min nydiagnostiserade ADHD-diagnos och för att hantera depression och sömnproblem. Redan från mitt första besök blev jag bemött med misstänksamhet och ogillande av personalen. Jag upplevde att det fanns en negativ förutfattad mening om mig trots att jag aldrig hade haft någon kontakt med dem tidigare.

Vid mitt första möte med en läkare blev jag bemött på ett nedsättande sätt där hon bland annat utbrast ”så du tycker kanske att pandemin är en positiv grej!?” för att jag inte hade något emot att vi ej skakade hand. Mötet var 10 minuter kort och hon lyssnade inte på någonting jag berättade. Jag fick inte den hjälp jag behövde och blev hänvisad till korta besök som kändes som att jag pratade med en vägg.

Trots mina upprepade försök att få hjälp blev jag konsekvent ignorerad. Personalens bemötande var ofta nedvärderande och ibland direkt hotfullt vilket gjorde att jag bara blev mer och mer isolerad och missförstådd. När jag pratade om mina oroligheter runt suicidtankar så utbrast en sjuksköterska bara ilsket och högt att ”Det där har du sagt förr Det där har du sagt förr!!” trots att jag aldrig gjort det och var helt ny på avdelningen.

Jag försökte återkommande boka tid för att få stöd och hjälp men blev ständigt nekad eller mött med motstånd. När jag skickade in officiella klagomål så fick jag repressalier i form av starkare mobbning direkt efteråt.

Att upprepade gånger bli bemött med kroppsspråk och attityder som visar avståndstagande och ogillande är en form av psykisk misshandel som sätter svåra spår och skapar långvarig stress när den inte behandlas.

Jag hoppas genom att dela detta att kunna ge en röst åt andra som har liknande erfarenheter och att öka medvetenheten kring vikten av professionellt och empatiskt bemötande inom psykiatrin. Ingen ska behöva uthärda det jag har gått igenom när man söker hjälp för sin mentala hälsa.

Jag har gjort utredning inom öppenpsyk och uppfyller alla kriterierna för Komplex PTSD. En psykolog sa till mig att jag inte kan få den diagnosen för att jag har ”så mycket annat” ( = ADHD och autism).

Jag utreddes 2019 för EIPS av personlighetsspecialister och utredningen visade att jag hade PTSD enbart. Men det året skrev en läkare in det i journalen ändå och jag började beskrivas som ”impulsiv, emotionellt labil”. Jag blev ofta ångestfylld under samtal eftersom läkarna som läst att jag skulle ha den diagnosen ofta inte skrev vad jag faktiskt sagt och tolkade mina naturliga reaktioner som symptom. Det var ofta jag inte blev trodd/ifrågasatt och fick alltid höra att vården var FRIVILLIG. Skrevs alltid ut efter en-tre dagar och förskrevs mängder av stämningsstabiliserande och antipsykotika off label (stod som mest på 4 samtidigt). Anhöriga beskrev att diagnosen, som trots mina förklaringar skrevs som aktuell av avdelningspersonal, inte beskrev mig alls. De tänkte att jag försökte manipulera dem om jag sa att den inte stämde. Jag reagerade på att jag blev illa behandlad och det har jag behövt gå i terapi för. I perioder tappade jag livslusten av att det kändes som om vården styrde och har styrt mitt liv. När jag fick min ADHD diagnos/medicin så stabiliserades jag och nu är jag föralltid orolig att bli bemött som jag brukade bli i flera år.

Jag har aldrig haft problem med vården förrän nu, det senaste året.
Jag har fått medicinsk behandling för adhd sen 2017.
Jag har aldrig lämnat ett dåligt blodprov, har alltid skött min medicin exakt enligt ordination och alltid prioriterat mina uppföljningar.
I september förra året, efter att jag lämnat blodprov så fick jag meddelande via 1177, att mina prover tydde på för hög alkoholkonsumtion; 2,2. Gränsvärde var 2,0. Jag behövde nu gångväg lämna prover i 3 månader. Ingen ringde mig, och pratade med mig. Ingen dialog eller överenskommelse. Bara bestämt över mitt huvud. Jag svalde mina känslor och gick och lämnade första provet. Det var fruktansvärt jobbigt, kände mig så maktlös och tvingad att bevisa att jag är skötsam. Fick svar via Mail igen, att ”provet var nu inom ramen, vilket är bra. Vi fortsätter med två till!”
Igen, bestämt utan dialog med mig. Jag blev så arg ovh ledsen, min ångest sköt i höjden och jag slutade tvärt med mina två mediciner varav en var Intuniv 7mg. Jag skrev att jag ville skriva ut mig från mottagningen och meddelade att jag slutat med mina mediciner. Svaret jag fick var mer eller mindre oengerat. ”Några biverkningar? Vi kan avsluta vårdtillfället när du önskar.
Vi det här laget var jag så slutkörd av all stress, men gick även och lämnade ett prov till.
Efter det gav jag upp och skrev att jag orkar inte vänta på att göra det sista provet då det tagit för mycket energi och jag bad att få bli utskriven. Ingen ringde mig, ingen förstod att jag inte mådde bra trots min 6 år på mottagningen utan minsta slarv…
De skrev ut mig med en axelryckning kändes det som. Sen har jag inte hört något mer. Jag skrev till min läkare när behandlingen var avslutad, och förklarade i stora drag. Hon skrev att jag är alltid välkommen att skicka remiss igen…
Nu har jag skrivit till patientnämden, men eftersom jag lämnat mottagningen, och med deras tidigare bemötande så får jag troligtvis inget gensvar. Jag förstår inte hur jag kunde vara så oerhört naiv, jag lyssnade inte på alla som klagade på vården. Jag tyckte att de hade fel, vården är bra. Det gör jag inte längre.

Att ha både en ADHD och Autism diagnos är som att vara bollen i ett evigt pingpong spel mellan psykiatrin och habiliteringen