När jag var inlagd med LPT för anorexi på vuxenpsykiatrin, det blev akut och för lång kö på BUP, så fick jag mina bröst kommenterade och jämförda med annan patient av manlig nattpersonal

Vi skulle äta middag. Försökte då gömma maten för att slippa äta och då kallar skötaren mig barnslig samtidigt som hon väldigt aggressivt pratar med mig. Kände mig då barnslig och att jag bara låtsades att vara sjuk och då fick jag en panikattack.

Jag skulle bli utsatt för en tvångsåtgärd i form av tvångsmatning – låg på golvet och hade en panikångestattack samtidigt som jag fightades för mitt liv mot personalen. Då kommer enhetschefen gåendes i korridoren (när jag hyperventilerar) och rakt av skriker på mig att jag skulle  ”sluta andas så där töntigt” och att hon skulle polisanmäla mig om jag fortsätter göra motstånd… Notera att jag inte var våldsam, försökte bara ta mig loss i ren och skär panik.

Denna sommar har fått mig att fundera rejält på vårdverksamheten, och jag vet inte riktigt själv om det jag nu ska skriva är kritik eller en eloge till den.

Jag vet att många upplever en hopplös vårdsituation som blir ännu värre på sommaren i och med semestertider och rutiner som ställs upp och ner osv, men för mig har det varit precis tvärtom. Jag befann mig i en hopplös vårdsituation där jag var fast med en behandlare som jag träffade 45 min varannan vecka och som jag absolut inte klickade med. Vi kom inte fram till något alls och jag grät både före och efter varje besök eftersom allt kändes på hopplöst när jag var utelämnad till honom. Det är dött race, jag kan lika gärna ge upp. Men så gick han på semester och hans enda goda gärning var att ordna så att jag fick träffa en annan medan han var ledig.

Jag upplever att sommaren är en tid av improvisation där personalen lite handfallet gör det bästa av situationen när halva personalstyrkan är borta i en redan underbemannad verksamhet, vilket ju gör att de vanliga rutinerna inte kan uppehållas. Av principskäl är jag emot sådant – samtliga verksamheter oavsett bransch bör ha goda och noga framtagna rutiner som bör följas. MEN när dessa rutiner absolut inte fungerar, så blev den välmenande improvisationen en underbar kontrast och räddning. Efter första mötet med den nya -tyvärr tillfälliga – kontakten hade jag redan berättat mer än jag hade gjort på över ett halvår med min ordinarie kontakt. Rödgråten och omtumlad men också sådär märkligt lättad gick jag ut till bilen och hann inte ens köra ut från sjukhusområdet innan mobilen ringde. Det var en läkare som sa att hon nyss hade pratat med hon jag nyss träffat och att de båda var oroliga för mig. Läkaren sa även att vi hade träffats förut då hon tagit emot och lagt in mig en gång på psykakuten. Jag mindes inte specifikt henne och jag förstår såklart att hon bara ”minns mig” efter att ha kollat upp mig i journalen, men ändå, att hon ens nämnde att vi har träffats förut kändes fint och viktigt, som att hitta en bekant i ett hav av skräckinjagande främlingar. Hon frågade om jag ville komma till henne nu på en gång. Jag satt alltså i bilen med motorn på tomgång och var så chockad att jag knappt kunde svara. Hade hon jag nyss träffat tagit mig på så stort allvar? Hade hon gått raka vägen till en av läkarna? Hade läkaren verkligen beslutat att ringa upp mig och be mig komma till henne?! Så snabbt dessutom, det hade ju bara gått några minuter sedan jag gick ut från hennes rum. Efter att ha fallit mellan stolarna gång på gång i så många år var jag så chockad över den snabba överlämningen. Jag blev så till mig , och jag satt ju redan i bilen så det kändes lite dumt att gå tillbaka, så jag svarade lite pliktskyldigt att det inte behövdes. Läkaren fortsatte dock att prata och ställa frågor och efter ett tio minuters långt samtal som jag ”inte behövde” hade vi bokat in en tid nästa vecka. Innan vi la på frågade hon om jag klarade mig till dess och jag blev tyst en stund innan jag svarade ja. Det kändes faktiskt som att jag skulle klara mig i en vecka, eftersom bara känslan av att bli tagen på sådant allvar liksom fyllde på mina batterier och vetskapen att jag skulle få hjälp om en vecka gjorde det hanterbart att stå ut till dess.

Samtidigt har jag haft en del somatiska bekymmer till följd av anorexi som ingen tagit tag i. En läkare på vårdcentralen ringde dock helt oväntat upp mig och bokade in en tid redan samma vecka, och återigen blev jag så till mig över att han ringde. Jag var så inställd på att även detta skulle falla mellan stolarna, jag var helt beredd på att släppa det hela och hade slutat tänka på det, men istället fick jag ett jättebra bemötande och fick prova en ny behandling med löfte om uppföljning på telefon om en vecka. Den frasen har jag hört förut så jag hade inga som helst förväntningar utan bestämde mig för att vara tacksam för att jag ens fick komma dit. Döm min förvåning när telefonen ringde och den engagerade läkaren och jag hade ett bra samtal.

Under en omtumlande sommar har jag alltså haft stöd av den tillfälliga samtalskontakten på psykiatriska öppenvården en gång i veckan, pratat med läkaren på psykiatrin ett par gånger samt fått hjälp med somatiken på vårdcentralen. Detta har resulterat i att jag har snittat två vårdrelaterade besök i veckan, dvs mer och bättre vård än jag någonsin har fått. Egentligen är det såklart inte bra att vardagens rutiner vänds upp och ner bara för att det blir sommar, men eftersom de stela och opersonliga rutinerna uppenbarligen inte fungerade för mig var uppbrottet från dem och tillämpningen av ”vi gör det bästa vi kan utifrån vad vi har” precis det som behövdes för min del. Men säg den lycka som varar. Semestern är slut och jag är tillbaka i den hopplösa (men ack så rutinmässigt korrekt!) vårdsituation som i våras. Allt hopp som jag lyckats samla på mig under sommaren är helt slut och jag är så ensam. Från att ha haft så många som jag träffat så ofta, har jag plötsligt ingen annan än en hopplös vårdkontakt som gör mig alltmer uppgiven och därmed alltmer suicidal.

Jag vet inte riktigt vad slutsatsen är eftersom jag är glad och ledsen på samma gång. Jag har till slut fått uppleva vårdens fina sida och hur mycket gott vården kan göra. Vården KAN ju, när det väl funkar. Varför funkar det nästan aldrig?Jag är tacksam för den vård jag har fått, men jag är arg för att det inte är en självklarhet. Jag är tacksam över hur engagerade läkarna har varit, men jag är arg över att det gäller att ha tur och hamna hos rätt person. Jag är så berörd av läkare som har tagit sig tid att höra av sig för uppföljning, samtidigt är jag arg över att det ens är värt att påpeka att de faktiskt har gjort sitt jobb – vilket borde vara en självklarhet. Om man är så lyckligt förvånad över att en läkare ringer upp enligt vad som är avtalat, visar det bara hur lågt ribban ligger för svensk sjukvård.

Jag har behövt vänta på dag/slutenvård för min anorexia som längst i ca 10 månader, trots att jag var ”högprioriterad” / nära döden. Under tiden fick jag ingen behandling alls, bara somatiska kontroller (vad det nu skulle göra för nytta då det bara triggade mig, de såg hur det gick sämre och sämre varje vecka & jag var ju redan på väntelistan) sen blev det semester & då var det samma visa. I princip önskade de mig bara lycka till att överleva, och när jag knappt kunde klara av det blev det akuten.

Jag har atypisk anorexi vilket menas med att jag inte är underviktig men har alla andra symtom. Jag insjuknade när jag var 12 år, idag är jag 18 och är fortfarande inte frisk. Anledningen är att samhället hela tiden konfronterar mina ätstörda tankar pga min ”normala” vikt. Jag är en person som inte bryr mig om hur min kropp ser ut, och igentligen älskar jag kurviga kvinnor. Men samhället tryckte ner tjocka lilla 13 åriga jag så pass så att jag än idag krigar för mitt liv mot anorexin. En utbildad dietist på en ätstörningsenhet gav mig tips för hur jag skulle gå ner/ hålla mig på en låg vikt, när, vad, hur osv jag skulle äta. Detta precis efter att jag berättat att jag inte tror att jag kan bli frisk, eftersom att jag är stor. Ätstörningar är redan en tävlingsinriktad sjukdom, men jag har tvingats ”stå på mig” och ”bevisa” att jag är tillräkligt sjuk till alla för att bli tagen seriös och faktiskt få hjälp, trots att jag själv inte tror på det. “Fatphobia” existerar överallt, även bland oss sjuka, mot oss sjuka. Jag tycker att det är viktigt att se oss normal, eller överviktiga människor med anorexia och förstå hur mycket svårare det kan vara för oss, då våra tankar blir bekräftade av omvärlden ständigt.

Jag väntade på vårdplats för min anorexi på en privat klinik. Undertiden sa vårdcentralen att jag skulle åka till akuten om jag fysiskt blev sämre, psykakuten om jag behövde stöd undertiden. Vårdcentralen kunde inte ge mig samtalsstöd i någon form då jag stod i kö till en privat klinik. En dag slog mitt hjärta oregelbundet och jag trodde att det skulle stanna, åkte då in till akuten, berättade om min situation.  De tog då EKG, sa att jag var stark som tog hjälp men sen skickades jag hem. ”Vi kan inte göra något här” fick jag som svar. I ren panik för mitt liv lyckades mamma och pappa få en akuttid på psyket. Allt efter att båda gråtit och skrikit på personalen i telefonen i cirka 45 minuter. När jag väl kom dit pratade jag med två sjuksköterskor i 10 minuter, blev sedan lämnad ensam i rummet en timme för att de skulle skriva ihop en krisplan. 1. Gå upp ur sängen, 2. Gå en promenad, 3. Ring hit. Det var allt jag fick till min hjälp för att klara tre månader ensam innan jag skulle börja min behandling som jag är på nu. Vägrade ringa dit igen och kan inte lita på öppenvården. När jag ser tillbaka på hur mitt tillstånd var då undrar jag hur de inte kunde lägga in mig, jag var gravt underviktig och farligt låg puls.

Det senaste året var jag inlagd på allmän avdelning (så till personens försvar fanns ingen kunskap om just ätstörningar, men kan ändå tyckas att de borde fånga upp saken och skicka den vidare) tre gånger på ett år och varje gång åt jag inte. Personalen som delade ut mat och mellis visste att jag tackade nej varje gång men gjorde egentligen inget nämnvärt åt det. Den största peppen var att de stannade upp i två sekunder och frågade om jag inte skulle försöka. Vadå försöka? Jag vill ju inte, och för varje måltid jag undkom blev det allt mer omöjligt att bryta cirkeln och plötsligt säga ja när maten kom, dessutom kändes det som att ingen av personalen brydde sig om jag år eller inte, så varför skulle jag? Jag ville ju inte, jag vägrar, det enda jag ville vara att svälta ihjäl och dö för att få försvinna, så varför skulle jag ens försöka när hela jag är så uppslukad av paniken över att absolut inte äta och min ända önskan var att dö? Trots samma problem varje inläggning så följdes det inte upp. Någon enstaka personal sa att vi skulle äta tillsammans senare,  men dök aldrig upp. Näringsdrycker ställdes framför mig men sedan lämnades jag själv och hällde ut dem – vilket man såklart inte bör göra men i det skedet såg jag ingen annan utväg, och jag blev stött av uttrycket att jag skulle försöka äta. Det var som att de trodde att jag ”bara” hade lite ångest och därför dålig matlust och därför skulle vara så lättövertalad, trots att jag vid fler tillfällen för flera ur personalen hade försökt förklara. På utskrivningssamtalet som kom när de konstaterade att jag inte blev bättre av att vara inneliggande sa läkaren att jag skulle vara med min sambos föräldrar varje dag för att äta mat (??). Som om de inte har jobb och behöver lägga tid och energi på annat under vardagarna. När jag sa att vi inte har någon släkt i stan svarade han ”ok” och skrev ut mig och problemen med maten fortsatte.

Jag blev inlagd under LPT pga svår undervikt och anorexi. Min behandlande läkare på ätstörningsenheten (öppenvården) och jag satte ihop ett kostschema som jag gick med på. Jag klarade inte av att äta, så de satte sond och jag skulle få motsvarande kalorimängd i sondnäring istället. Men när läkaren på avdelningen jag blev inlagd på hade möte med mig för att han behövde godkänna mitt vårdintyg, så sa han en avsevärt högre mängd sondnäring än vad som stod på mitt kostschema. Minst 1000 fler kalorier. Jag minns inte exakta mängden, för jag fick panik. När jag sa till honom att jag redan har ett kostschema och inte ska ha så mycket sond så fick jag bara till svar: ”det är jag som bestämmer här”. Sedan var det slutdiskuterat och mötet var över. Jag sprang till rummet och panikgrät. Jag ringde till ätstörningsenheten för att få tag på min läkaren där, för att få hjälp att häva avdelningsläkarens beslut. Min läkare fanns inte tillgänglig, men jag tyckades få hjälp ändå och avdelningen följde mitt kostschema.

Eftersom jag hade varit i svält under så lång tid så var det viktigt att börja långsamt, det kan vara livsfarligt att ge för mycket näring till en person som levt i svält så länge som jag hade gjort. Det finns risk för metabol överbelastning (RFS) vilket kan vara ett livshotande tillstånd.
Det togs blodprover på mig dagligen. Jag var sönderstucken och de hade svårt att få ut tillräckligt mycket blod. Mina värden var extremt dåliga, och en dag kom läkaren på avdelningen in på mitt rum och gjorde olika tester på mig med orden: ”vi är oroliga att du fått i dig för mycket näring för snabbt. Du har så dåliga värden, det är farligt. Du borde knappt inte kunna sitta upp.”

”VI är oroliga”, sa han som för några dagar sedan ville tvinga i mig runt 10 ggr mer kalorier än jag skulle ha. VI. Det kändes som ett hån. Skötarna och sjuksköterskorna var synligt oroliga, men hur hade läkaren mage att säga att han var orolig när han för några dagar sedan inte brydde sig ett skit ifall jag fick i mig för mycket näring och riskerade metabol överbelastning med påföljande komplikationer?

Jag har varit svårt sjuk i anorexi och varit på sjukhus många gånger och en gång när jag och min pappa var på bup så skulle vi äta mat pappa satte sig och börja äta men jag fick panik och börja sparka och slänga stolar. Medans jag var uppe i en hemsk panikattack så kommer överläkaren in och säger till pappa ”ser du inte att din dotter mår dåligt nu är det dags för er att åka hem det här är ingen resturang”  jag kommer aldrig glömma bort hur dåligt bemötande bup har.