Jag var inlagd i slutenvård i väntan på inläggning på ätstörningsenhet. I samtal med överläkare sa han att han inte var så orolig för min ätstörning  för han sa att han sett ”de som sitter i rullstol och inte ens kan hålla upp huvudet” och så illa var det ju inte för mig.

Under en inläggning på bup hade läkaren ordinerat ett matschema och matstöd. I början satt personalen matstöd, men helt plötsligt efter några veckor la omvårdnadspersonalen över ansvaret på mamma utan att ens ha kommit överens om det. För att mamma inte skulle börja klättra på väggarna efter veckor inne på avdelningen, hade hon planerat saker att göra ute under dagen. Men det fick hon inte, för personalen vägrade sitta matstöd för mig mer. Klockan var strax innan lunch en dag, och mamma hade gjort sig redo för att gå ut en sväng. ”Du är tillbaka till 12 va?” frågar en personal. Mamma svara att hon nog är tillbaka lite senare än det, varpå personalen uttrycker att jag måste följa matschemat och lunchen är kl 12:00 och att det är mamma som ska sitta med (de hade inte informerat henne innan om att hon skulle börja sitta matstöd), mamma frågar ifall de kan sitta med mig ändå vid lunchen för den här gången (och att hon absolut sitter med framöver, men nu var hon inte förberedd på detta) men de svara nej. Så därefter fick mamma ställa in allt hon hade planerat och mådde sämre av att inte kunna gå ut mer än korta stunder från avdelningen, för att personalen en dag bara vägrade samarbeta.

Jag vårdades under LPT på psykiatrins slutenvård för anorexia och depression där en läkare var allt annat än mänsklig mot mig. Fick ECT-behandling mot min vilja under tvång. Blev fasthållen och skrek att jag inte ville och ändå så söver de mig. Upplevde massa biverkningar från behandlingen, bland annat minnesluckor som är vanligt. Sa saker om och om igen men visste inte om det. Då säger läkaren till mig att jag fejkar minnesluckorna. Kände mig så kränkt. Får sedan höra från en skötare på avdelningen att ECT-behandlingen inte givit något resultat alls, vilket inte läkaren berättat för mig utan bara fortsatt med behandling efter behandling trot att hon visste detta. Är tacksam att jag tog mig därifrån levande.

Att vara vårdare och förälder är helt orimligt. Man har en relation till den sjuk*. Det är omöjligt från både förälderns och barnets håll. Ge medicin, plåstra om, försöka ge mat, trösta, ha tålamod, ta emot slag och svordomar, sopa upp krossat porslin, vaka på nätterna, inte våga sova, inte våga lämna ensam. Jag har två barn med ätstörningar, självskadebeteende, ångest, depression, suicidförsök. Ensamstående. Syskon som inte får något av min tid. Jag som mamma som inte gör annat än vårdar. Förmaningar från BUP och omgivningen att jag gör fel, gör för lite, samtidigt gör för mycket och offrar min egen hälsa. Förmaningar när jag låter någon annan vara med tonåringarna en kort stund för att få andas, men också uppmaningar om att inte glömma bort att jag med måste göra saker själv.

Jag tog kontakt med en ätstörningsmottagning efter flera års kamp med ätstörning och noll hjälp på det området av psykiatrin då de inte ansåg att det var deras område.

Jag kände mig illa bemött redan från start av mottagningens personal. Många som kommer till ätstörningsmottagningen är undernärda och lider av svår anorexi. Men jag som hade motsatt problem med övervikt istället bemöttes med irritation, som om jag bara sökte uppmärksamhet.

Man utgick direkt ifrån att jag var överviktig pga skräpmat och stillasittande och inte ville ändras. Man sa redan första mötet att jag ska äta mindre och röra mig mer, utan att ens tagit reda på vilken typ av ätstörning jag led av.

Jag var på mottagningen i månader och man kom fram till att övervikten inte berodde på skräpmat och stillasittande. Utan helt andra orsaker som varken mat eller motion hade kunnat ändra utan medicinsk insats.

Men trots detta fortsatte man som personal att se på mig som om jag var den stereotypiska ”tjockisen” som bara åt chips och lata mig. Mottagningen krävde att man skulle följa deras krav för att få en så kallad sundare livsstil. Dessa krav gjorde mig sjukare än någonsin och jag var tvungen tillslut att sluta gå till mottagningen. Jag föll helt tillbaka till min ätstörning och det tragiska är att inte bara är jag fortsatt sjuk, men nu vågar jag inte ens söka vård.

För är man överviktig så bemöts man bara med samma svar och krav från vården, ät mindre och rör dig mer. Oavsett vad den grundläggande orsaken för övervikten är. Och detta av de man tror är utbildade inom just ätstörningar och hur individuellt problemet är för varje patient.

Har vårda mitt barn sedan 6 månader tillbaka dygnet runt för anorexia nervosa, självskadebeteende och starka suicidala tankar /impulser. Svåraste framför allt jag upplever det är att man inte får något stöd eller hjälp ifrån vården på något sätt. Vi har varit i kontakt med många olika instanser. Det var endast en av dessa som faktiskt någorlunda hörde oss men pga svåra självskadebeteende så kunde vi ej få slutenvård. Varje gång jag ringde och vädja om hjälp till prima eller på besöken fick man ofta till svar vi hör att det är tufft men de är bara kämpa på. Nätter man fått vaka pga hens svåra ångest och suicidala tankar. Utbrotten och ilskan vi som familj fått ta och försöka hantera ensamma. Bråken som varit dagligen pga maten. Fått agera psykolog, kurator, vårdare och behandlare istället för mamma i månader. Trots besök på psykakuten där hen säger att hen inte orkar mer och inte vill mer att hen gjort planer, skrivit brev och vill avsluta vill man inte lägga in hen. Och hen vill själv läggas in för hen inte orkar mer hemma och vill få hjälp. Vi blir hemskickade med en folder med tips för distrahera hen. Idag måste jag fortfarande se till att mediciner, mat, hygien sköts och vara med dygnet runt. Och utöver det då så kan jag såklart ej jobba och måste ringa och tjata på försäkringskassan varje månad för dom är sena med utbetalningarna och man ligger efter ekonomiskt 1.5-2 månader hela tiden. Önskar inte detta helvete till någon

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

Jag var inlagd för min anorexi för 8 år sen, hade gått upp en del i vikt (dock inte till normalvikt) och skulle åka på permission. Hade därför tagit på mig jeans till skillnad från mjukisbyxor som jag annars brukade ha. Då säger en sjuksköterska till mig att jag har ”så snygga ben”. Först blev jag glad eftersom jag kände mig bekräftad, men sen började tankarna komma om att jag inte behöver gå upp mer i vikt, att jag inte kommer ha snygga ben om jag går upp mer osv. Det satte väldigt starka spår i mig och jag kan än idag tänka att nu när jag har gått upp mer i vikt så hade hon tyckt att mina ben är fula.

Jag har mycket att säga men skall försöka att det inte blir för långt.
viss personal på slutenpsyk tröstar. For mig har det varit livsavgörande. En motvikt till de våldsövergrepp som  är standard. Finns ett vittne som säger att övergreppen är fel  kan det betyda att du behåller verklighetsuppfattningen.
Men de som tröstar blir som regel ifrågasatta, tillsagda och får ibland påföljder. Du får inte vara snäll eller personlig (obs ej privat) mot patienter tycker alla avdelningschefer.
De som använder våld premieras, det är ”snabbt och effektivt” och patienten skall inte ”få som den vill” eller  ”trivas på avdelningen med risk för att patienten inte vill skrivas ut”.  Hur vidrigt det tänket är om en sjuk person går inte beskriva.

De som tröstat mig har räddat mitt liv varje gång det skett.
Men det är smärtsamt när de sedan fått en reprimand.

Jag vet att anorektiker är olika men betänkt för ett ögonblick; att bälta, sonda, och skrika åt en patient, det är normal procedure. Bara tänk tanken att hålla patienten, i detta fallet jag, i en filt i ett omslutande grepp for att stimulera mycket små barns behov. Och mata, med dryck om det är lämpligt.
Föreställ dig skillnaden i kroppen.
Då hade jag ätit.
Det hade fortfarande varit en lång väg att gå.
Men jag hade inte under tio år blivit fysiskt skadad genom axlar ur led, osv, och värre traumatiserad, som nu.