Jag berättade för bup om mina matproblem men jag fick svaret du vet inte hur det känns att ha en ätstörning. Jag önskade att de hjälpte mig innan de var försent efter en månad började jag gå ner i vikt och bup sa det är bara trams det du håller på med några månader senare blev jag inlagd för svår anorexi med sondmatning.

Delade om ett sexuellt övergrepp jag varit med om som barn. Min behandlare svarade då att ”nej men det är inget övergrepp, det är normalt att barn leker så med varandra och utforskar varandras kroppar”.

Hade varit inlagd på en avdelning i över ett år och skadade mig väldigt ofta och fick sy när jag gick med på det. En gång hade jag blivit sövd och opererad efter en självskada och när jag sedan dagen efter träffar överläkaren på avdelningen så säger han ”du hade rispat dig igår..” för mig var det väldigt förminskande. För rispor behöver inte sys, absolut inte opereras. Mina tvångstankar blev galna av att höra han tyckte det var en rispa. Jag förstår om det är rispor att en kan behöva beskriva det så då. Men ja det var ingen rispa så att han sa så gjorde bara mitt mående efter värre. Värt att tillägga, läkaren var väldigt gammal

när jag blev utskriven blev jag insatt på haldol i tablettform. blev helt väck på dessa, så när jag ringde för att fråga om jag skulle fortsätta, så trodde de att jag hade tagit intox. eftersom jag klarat flytande haldol vid stark ångest blev jag anklagad för att ljuga av läkaren som skrev in mig igen

Jag fick en återremiss när den psykiatri jag gått på stängt av mig & jag sökt mig till en ny i samma stad som jag bor i…
I återremissen hade min gamla enhet skrivit att jag var ”icke behandlingsbar”…
De orden kändes både som en käftsmäll & som ett knytnävsslag i solar plexus…
Ingen hade pratat med mig innan de orden skrevs om mig…
Den nya psykiatrin tog trots allt emot mig men bemötte & behandlade mig väldigt illa…
Nu går jag på en helt annan i en helt annan stad..

Jag var inlagd och mycket upprörd och mådde dåligt, och då säger sjuksköterskan till mig ”Nu (mitt namn) så slutar du för om du inte slutar så kommer jag att larma och du vet vad som händer då!!”

Flera skötare stod och kollade på när jag skadade mig, dom hade gett upp med att försöka få mig sluta skada mig på avdelningen. Dom ända som brydde sig var patienterna.

Jag är bipolär, fick diagnosen hösten 2015.
Samma år hade jag varit manisk hela sommaren, utan att jag eller närstående förstod vad som hände, pga att jag inte hade någon diagnos. Till slut besökte jag vårdcentral tillsammans med mamma, i september. Läkaren där skickade oss till psykakuten, för att hon ansåg att jag var så pass manisk att jag riskerade att hamna i psykos.

På psykakuten ville de inte lägga in mig för att jag inte var manisk nog. Jag fick hota med suicid och fick då sova över en natt.

I oktober blir jag psykotisk och jag och mamma åker tillbaka till psykakuten. Jag flippar ur totalt på akutrummet, hallucinerar och skriker, men blir lite lugnare efter några timmar. Då får jag en remiss i ett kuvert och läkaren säger att jag måste åka till en annan stad för att få bli inlagd. Så jag traskar ut från psykakuten (mamma hade åkt iväg) med kuvertet i handen. Senare under dagen leder vanföreställningarna till att jag hoppar på ett tåg och åker flera timmar söderut, blir omhändertagen av polis, körd till psykakuten i staden och får LPT. Dagen efter körs jag i sjuktransport till min hemstad och är inlagd i en månad på LPT.
Allt detta hade kunnat undvikas både första och andra gången på psykakuten.

Jag var inlagd med LPT och läkaren hade satt in en medicin som skulle ges via dropp – var det han sa. När jag skulle få den första gången fick jag en chock att den gavs med en spruta i rumpan. Jag blev för chockad för att våga säga nej. Efter några gånger samlade jag mod till mig och när SSK:n kom för att hämta mig en dag sa jag nej, jag vill inte. Hon hörde inte paniken i min röst, eller så brydde hon sig inte. Hon sa: ”Kom nu och ta den, annars blir det med tvång”. Så jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor över det som jag tyckte var nedvärderande, för alternativet var ju med tvång, och jag vågar inte korsa den gränsen för vad de kan göra med/mot en bara man har de där tre bokstäverna i inskrivningen.

Jag kom in till psykakuten för att få tillgång till ett mobilt team. Jag mådde dåligt och AT läkaren var orolig och trodde bestämt inläggning. Jag dämpade direkt ner att jag inte behövde läggas in (det var sant), bara för att de kunde skriva LPT om jag ifrågasatte. Även om jag inte skulle neka vård officiellt har de skrivit vårdintyg ”preventivt” tidigare. Han sa att PIVA var rutin vid suicididrisksinläggningar och jag visste att den situationen hade inneburit skräcken för att gråta för högt eftersom inget skyddade mig från att bli tvångsmedicinerad och/eller bältad.

Jag behövde inte bli inlagd, men det var för att beslutsfattande läkare råkade känna mig.