Jag var inlagd på psykiatrin och vårdades tillsammans med flera psykotiska män som gärna tafsade och tog i mig. Jag reagerade med att frysa fast utan att kunna försvara mig. När jag försökte prata med personalen om det fick jag bara kommentaren att jag borde ha gått därifrån

Det finns flera gånger som vården har svikit mig, när jag har lämnats kvar med en känsla av förnedring, eller som en krossad liten spegel efter att inte ha blivit lyssnad på. Men det största sveket jag upplever att vården har gjort är att pränta i mig att jag inte är något mer än mina symptom, att mitt värde mäts i skalor av depression, hur pass suicidal jag är, hur mycket jag har självskadat. Det största sveket är att de inte stöttade och hjälpte mig, att de lät mig falla i den här fällan som nu gör att jag är fast flera år senare. Jag kan inte släppa taget om destruktiviteten för då tappar jag hela mig själv. Jag hatar att det är så här.

Jag har en lång historia av psykisk ohälsa och varit inskriven inom psykiatrin i flera år. När jag blev tvungen att flytta i början på 2022 remitterades jag vidare till en annan psykiatrimottagning. Jag var själv osäker till om jag ville byta mottagning för jag var rädd att allt skulle gå fel. Min dåvarande samtalskontakt lovade mig att allt skulle lösa sig och gå smidigt till då jag redan hade en väl etablerad kontakt inom psykiatrin. Remissen skickades slutet på februari 2022. Hela sommaren gick utan att jag fick någon samtalskontakt. November 2022 fick jag min första tid till läkaren men vi kom inte alls överens. Istället för att försöka hjälpa mig började hon klaga över hur överbelastade de var och hur stressad hon var. ”Som tur var” blev jag återigen tvungen att flytta och remitterades vidare till ytterligare en ny mottagning. Jag tänkte ”nu kan det inte bli sämre än vad det varit senaste året”. Men ack så fel jag hade. Psykoterapeuten jag fick träffa på den nya psykiatrimottagningen var så otrevlig och när jag ville byta behandlare skuldbelagde han mig och tog det personligt vilket han tydligt sa till mig. Det triggade igång en ordentlig försämring i mitt mående och jag drabbades av flertalet ångestattacker vilket till slut ledde till att jag behövde bli inlagd inom slutenvården. Nu är det juni 2023 och jag har alltså inte haft en riktig psykiatrikontakt sedan mars 2022.

Detta hände sommaren 2019 – jag jobbade extra inom ett företag, då jag behövde få in pengar. Traumat som hände var att en okänd man bröt sig in i den lilla boden jag stod i och drog ned sina byxor för att ”hjälpa” honom.

Allt vart polisanmält och allt det där.

Jag sökte till psykiatrin om att få någon sorts hjälp. Det enda dom gjorde var att skratta åt mig i telefon ifrån psykiatrin och sade åt mig att söka akut – för dom tog inte hand om dessa fall.
Det gjorde mer ont i psyket än vanligt, jag blev nekad vård – för min psykiska hälsa och att min PTSD vart ännu värre, trauman över vad som hade hänt tidigare i mitt liv blev mer livande och att de vägrade hjälpa mig för detta.. efter våldtäkter och massa saker – blev nekade hjälpen jag verkligen behövde.
Dom skrattade och sa åt mig att söka annan vart.

Dom försökte tvinga mig att väga mig i underkläder och ta EKG med enbart en manlig sjuksköterska som gett mig flera sexuella kommentarer om min kropp när jag var inlagd för anorexi med LPT.

jag var inlagd på bup slutenvård o över 16månader i sträck. bältesläggningar, sondningar och tvångsinjektioner var min vardag. när jag kom dit var jag bara en tjej som mådde dåligt och var svårt sjuk i anorexi, när jag kommer därifrån var jag trasigare än någonsin och tjejen som en gång funnits var helt borta. Det bestämdes i förväg att jag skulle sondas och bältas varje dag. Jag fick frågan 3-4ggr om att försöka sondas frivilligt. alla de 100tals andra gångerna frågade eller försökte de inte ens göra det utan bälte eftersom bälte var deras rutin. utöver det fick jag nästan aldrig möjlighet att prata om vad jag varit med om eller någon form av behandling alls. jag låstes in, utsattes för trauman, behandlades som ett problem som behövde hanteras istället för än människa och blev helt förstörd. jag fanns inte kvar alls. efter alla trauman jag lever kvar med idag som kan trigga igång panikattacker så kan jag fortfarande inte fatta hur man kunde tycka det var okej. ja, de höll mig levande, fysiskt, men resten av mig försvann. Jag har otaligt av berättelser om allt fel personal och läkare utsatt mig för. Puttad genom korridorer, folk som skrattar åt mig medans jag legat bältad, läkare som sagt ”du vill ju det här”, personal som jämfört patienters självskador, avdragen alla kläder medans fem män höll fast mig och liknande saker jag inte klarar av att tänka på. att man inom barnpsykiatrin ser det som vardag att bälta barn är för mig helt sjukt. att ingen reagerar är ännu sjukare. barn traumatiseras och blir sjukare men ändå tänker man inte om. det gör ont i hela min kropp att veta att det idag är nya barn som går igenom exakt det som hänt mig och så många andra och det finns inget jag kan göra för att hjälpa dem.

När jag var 14år blev jag inlagd på BUP, ibland blev jag väldigt arg och vid ett tillfälle slängde jag in en schampoflaska i väggen, det var det enda som krävdes för att jag skulle bli bältad i 2tim, trots att jag var lugn precis när dem bältade mig så blev jag bältad iaf, bara för att jag gjorde det jag gjorde. Det var min första bältning och jag var väldigt rädd.

Jag blir nypt i bältningssängen för att jag gråter och skriker av sjuksköterskan. Han vill att jag ska hålla tyst.

Mina byxor hade åkt ner och likadant med tröjan när jag låg fastspänd, jag ber de dra upp kläderna men de vägrar förens jag lugnat ner mig och lyssnar på de. Om jag inte lyssnar på de kommer de inte lyssna på mig.

Då jag var inlagd pratade personalen sinsemellan om oss om ”4:an”, ”10:an” osv beroende på vilken sal man låg i.
Inlagd och sjuk och reducerad till att benämnas som en ”siffra”. Kanske de inte ens brydde sig om att lägga på minnet vad man hette.