Jag låg inlagd 2019 på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning pågrund av självmordsförsök. Jag fick en stor panikångestattack och låg på golvet i korridoren och skrek och kastade saker runt omkring mig. En skötare bad mig att gå in till mitt rum för jag störde de andra och motvilligt följde jag med till mitt rum. Där inne lämnade de mig och jag gjorde ett självmordsförsök. Efter ett tag kom de in till mig igen och såg att jag försökte ta mitt liv, men de tog bara mina saker och lämnade mig ensam på rummet igen.
Öppenvårdsläkaren räddade mitt liv
Jag har haft en svår anorexia under mer än hälften av mitt liv. Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt och åkte in och ur från sjukhuset antingen via psykiatrin eller direkt från somatikem efter suicidförsök. Varje försök efterföljdes av en bedömning av en psykiatriker, majoriteten av gångerna fick jag åka hem så fort jag var färdigbehandlad somatiska. Precis som jag ville, då kunde jag komma hem och samla ork till nästa suicidförsök. Hoppas att det lilla motivation till behandling som jag hade inte skulle ta över och göra att jag en stund efter intox skulle ringa 112.
Så kom dagen jag bestämt mig att återigen försöka suicidera, denna gången var det en orolig vän som ringde 112 när jag inte svarade. Hamnade på IVA efter ett hjärtstopp och låg i respirator i flera dygn, allt tydde på kraftig hjärnskada och oklarhet om jag ens skulle vakna upp igen. Det gjorde jag med en dubbelsidig pneumoni, efter en lång behandling med iv antibiotika skulle en psykiatriker återigen bedöma mitt mående, hade då haft vak i två veckor. Jag skyllde återigen på ångest och att intoxen bara var ett sätt att lindra den. Läkaren, som jag träffat tidigare säger då ”Vi tror att vi vet att du tar intoxer i suicidsyfte, men vi har ingen möjlighet att behandla både din depression och din anorexia, så säger di att du inte är suicidal så låter jag dig åka hem igen”. Dagen efter detta så körde min läkare i öppenvården mig direkt till en avdelning i sin egen bil och efter att hon skällt ut läkaren som skrev ut mig dagen innan så la hon in mig på lpt. Kan idag se hur hennes agerande räddade mitt liv.
Jag är henne alltid tacksam
”Det är inte vårt problem”
Var på väg att bli utskriven från avdelningen för att nån annan behövde min säng.
Jag sa att ”om jag blir utskriven nu så kommer jag ta livet av mig”.
Svaret jag fick från skötaren som satt i rummet var ”det är ju synd men det är inte vårt problem”. Jag var tillbaka tre veckor senare efter ett suicidförsök.
Chefen ansåg inte att de brustit trots suicid
Min vän beskrev sin dödslängtan, att hen planerat tillvägagångssätt, vad som hindrat hen tidigare, att situationen var ohållbar.. bedömningen gjordes av en osäker kurator som kollade på mig som anhörig för stöd. Fick till sig att de skulle jobba med hälsoångesten trots jag beskrev flera bakomliggande faktorer till hens dödslängtan och att situationen var ohållbar. Hen sov inte, åt inte, hade hög ångest, medicinera inte, hen försökte följa råden av sjukvården att fånga solen och motionera vilket inte var hjälpsamt i hens tillstånd. Uppfattade hen som nästan psykotisk. Vi ringde mobila teamet flertalet gånger om och om igen, de kom ALDRIG UT, utan sa till oss de hade en plan med min vän. Vad den var fram kom aldrig och om så var fallet följde hen den inte. Tror ingen mer suicidbedömning gjordes än den jag fick till. Hen tog två veckor senare sitt liv. I samtal med chef har jag fått till mig att de inte anser de brustit i sitt ansvar, kring sin bedömning eller hanterande av min vän.
Lyssnade inte till suicidplaner
Jag befann mig mitt i en svår kris som varat i flera månader och var psykiskt nedbruten av min CPTSD. Jag hade slutat äta och tappade 15 kg på tre månader. Jag hade allvarliga suicidplaner; hade valt ut datum, tid och plats, skrivit brev till mina anhöriga, sista vilja och testamente och hade planerat min begravning. Hade dessutom dragit på mig skulder då jag köpt utrustning för att ta mitt liv med.
Veckan innan bröt jag ihop och berättade om planerna för min psykolog. Efteråt tittade hen på mig och frågade om hen fick ställa en fråga. Jag svarade ja, och hen frågade om jag skriver dagbok. ”Ja, hurså?” svarade jag. ”Nej, jag tänkte bara att det kan ju hjälpa!”. Sedan började hen prata om andra saker, bl.a att jag planerat att flytta någon månad senare. Läste senare i min journal:
”Patienten uttrycker hopplöshetskänslor inför sin situation och uttrycker att hen inte orkar mer. Ambivalent inställning inför att få hjälp och stöd i sitt mående. Säger att det ”inte går att hjälpa hen”. Patienten är samtidigt framtidsorienterad, ska flytta till en egen lägenhet i september, gör upp planer och aktiverar sig med närstående, söker hjälp och stöd av familj och vänner. Enligt journalanteckningar har pat även i tidigare vårdkontakter gett suicidal kommunikation, samt har gjort suicidförsök tidigare. Pat talar om en önskan om att få rätt sorts hjälp och har en upplevelse av att städigt bli missförstådd och besviken på den vård som ges.
Således oklart om patientens kommunikation kan bedömas som ett uttryck för hens inre lidande eller om hen har faktiska suicidplaner. ”
Du fejkar dina suicidförsök
Var inlagd med LPT på avd och efter flertalet allvarliga suicidförsök under en tid på var det dags för förvaltningsrätt. Överläkaren sa att jag fejkade mina suicidförsök och att det bara skulle vara en olycka om jag dog. Den dagen dog något inom mig. Orden har etsats sig fast i mitt minne. ”Det skulle bara vara en olycka om du dog”
Diagnosförvirring
Jag skickade nyligen in min gamla neuropsykiatriska utredning till en neuropsykiatrimottagning för att få den bedömd utifrån om man missat autism/autistiska drag. Mottagningen svarar då med att mitt underlag inte uppvisar att jag har autism eller annan neuropsykiatrisk diagnos, trots att psykologen i utredningen ställer diagnosen ADD. Då de bara kopplar fram telefonsamtal från listade patienter kan jag inte heller kontakta dem och fråga vad de baserar uttalandet att jag inte har någon diagnos på, om det är att de inte håller med om psykologens bedömning eller om de bara inte läst remissen och utredningen ordentligt. Tyvärr känns det som det senare då de inte svarar på frågorna i egenremissen, behandlar remissen och utredningen som två separata ärenden och svarar mig i tredje person. Det är så jag undrar om de driver med mig, och känslan av att jag inte är värd mer engagemang än så här får mig att undra om jag bara inbillat mig eller förstorat mina svårigheter. Uttalandet om att jag inte har någon neuropsykiatrisk diagnos alls, skrivet av någon som aldrig träffat mig, finns i och med detta nu även förevigat i min journal utan att jag vet vad det baseras på. Hade hoppats på att få reda ut frågor kring min diagnos med någon med målet att få känna mig färdigutredd, då jag aldrig fick möjlighet till någon uppföljning sedan jag blev diagnosticerad för tio år sedan. Blev bara lämnad med en diagnos. Att diagnosen inte har fått landa har gjort att jag haft svårt att berätta om den och tala för mig när det gällt mina behov i arbetslivet.
”Han behöver mer mat än dig”
Jag var inlagd och hade anorexi och hamnade snabbt på undervikt under mina 3 veckor som inlagd. Redan första dagarna slarvade personalen med min mat. Bland annat berättade de inte för mig när frukost/lunch/middag var (jag låg påverkad av mediciner och sov). När jag bad de att spara en tallrik kunde de säga ”javisst”, men när jag skulle hämta den sa de att de var tvungna att kasta den pga ”hygienskäl”. Ingen tog in maten på mitt rum. Jag gick ofta utan varma måltider och fick ”ta en frukt istället”.
Vid ett tillfälle minns jag hur jag stod i matkön och såg vilka monsterportioner de gav de stora manliga patienterna. Jag ifrågasatte varför jag gavs så otroligt lite mat på tallriken när det var min tur och sa att jag var jättehungrig och ville ha mer.
”Men han är en stor man, han behöver mer mat än dig”
Jag hade anorexi. Mer mat var ju precis det jag behövde! Att be om mer mat var nog så jobbigt. Att bli nekad mer mat var ett slag i magen. Jag levde på snacks som jag köpte i kiosken utanför avdelningen. När jag kom hem från den inläggningen hade jag gått ner flera kilon bara genom att ligga orkeslös i sängen.
”Du får väl prova”
Har flera erfarenheter av just medicin. En gång ville de sätta in en och jag skulle gå hem och jag sa tydligt att vårdcentralen kommer ej följa upp vilket jag varit med om tidigare. Då sa skötaren ”du får väl prova” jag sa det är inget godis, kastade påsen på honom. Hade försökt hålla mig lugn trots arroganta skötare men då blev jag förbannad. En annan gång fick jag någon medicin i påse med hem tog den och blev väldigt yr och fall i hop på golvet vilket jag berättade när jag ringde dem dagen efter. Sköterskan bara skrattade
Tänk positivt!
Ringde akutpsyk igen även om det tog emot för jag vet att de behandla en illa. Sa att jag hade panikångest självmordstankar. Hon sa men du har inga planer, sa även tänk positivt det kanske låter som en klycha vilket jag svara på, ja absolut det låter det som. Du får väl skriva ner känslor vilket jag svarade att jag ej orkade hon sa men du får försöka. Inte troligt att du blir inlagd. Jag berättade att jag inte kunnat äta varm mat på flera dgr. Jaja du får väl gå och köpa en pizza. Helt iskall i sitt bemötande och arrogant
Senast tillagt
- ”Ändlösa maktkamper med psykiatrin”
- Nekas ny vårdkontakt på grund av missvisande journalföring
- Journalföring avvisar dödsönskan
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
