Vårdkvaliteten kan vara så skiftande. Att hamna på en annan avdelning inom samma klinik kan ge helt andra upplevelser. Vården kan bli sämre bara för att man vårdas på våningen nedanför. De påstår bestämt att de tex inte jobbar med måltidsstöd och att de därför inte kan hjälpa en, man blir därför utskriven. För att nästa vecka hamna på avdelningen ovanför och då är det inga problem alls att få måltidsstöd och de kan erbjuda hjälpen som behövs.

Enligt lag ska vården ges på lika villkor för alla. Vården fungerar uppenbarligen inte så.

Jag träffade min första kurator när jag var 9 och gick på lågstadiet. Henne fortsatte jag träffa även på högstadiet fast det var en annan skola, på grund av att jag blev deprimerad när jag var 11 och började självskada. Men det var inte till någon stor hjälp för att det kändes som att hon fortfarande såg mig som ett barn och inte en tånåring så mina problem och tankar var inte tagna seriöst trotts jag blev inlaggd 2 gånger innan jag blev 14.
Senare i livet när jag var 16 så funderade jag på om jag kanske var autistisk då en nära nyss blivit diagnoserad och jag kände igen mig.
Jag fick ett samtal med en man där jag försökte förklara vad jag kände osv och han sa till mig. ”Du värkar lite förvirrad över vad du känner, kanske du ska gå hem och komma tillbaka när du listat ut det mer” så jag gick hem och kom alldrig tillbaka för jag var ju bara ”förvirrad” och ”ville känna mig speciell”.
Jag blev diagnoserad med Autism och ADD när jag nästan var 22 år gammal och för dem så värkade det solklart. Jag må vara kvinna men hur kunde jag gått med samtalskontakter i 13 år utan att någon snappat upp på det? Säger att jag är kvinna för att vi ska vara svårare att snappa upp men det fanns så många chanser. 13 år av chanser. Mitt liv och nuvarande situation kunde vart så anourlunda och jag sörjer det, ingen lyssnade värkligen förens det var på gränsen till försent.

Senast jag var inlagd hade jag kommit dagen efter att en patient tagit sitt liv inne på avdelningen. Jag frågade en vårdare om saken och hen svarade att hen ”inte förstår varför det blir ett sådant himla liv när en patient dör här, för vi har de sjukaste patienterna på hela sjukhuset och om någon dör på någon annan vårdavdelning så nämns det aldrig något om det.”

Jag svarade att deras patienters död lätt kan undvikas om de bara gör sitt jobb och hen frågade mig om jag verkligen trodde att de ”kunde ha koll på exakt alla patienter hela tiden.”.

Den skötaren springer f.ö efter mig varje gång jag är inlagd och kommenterar hur snygg jag är, men understryker alltid att hen absolut ”inte flirtar med dig och det förstår du väl?”.

En gång när jag var inlagd hände det jag gjorde en sak 2gg efter varandra. första gg satt jag på toaletten och en skötare kom och stod bara där och tittade sen frågade om t-shirten på golvet behövde tvättas sen gick sin väg och sa typ ”jaha” hen kom tillbaka sen och sa ”det räcker nu” och gick. gjorde samma sak direkt efteråt och då kom det en annan skötare och frågade något och sa ”jag vill gärna du svarar på det jag säger!” såg sen vad jag gjorde och tillkallade den andra skötaren som var där innan. tog tag i det jag hade, höjde rösten och sa ”det du håller på med är bara dumheter!!” sen gick dem bara. satt på golvet länge efteråt innan jag gick därifrån. de frågade inget om hur man mådde eller någonting. inte ens efteråt eller dagen efter.

Hamnade på psykos avdelningen för det inte fanns plats på de andra avdelningarna. hade läkarsamtal och träffat denna läkaren innan. gillar hen inte. hen började ta upp saker som jag smugglat saker (vilket var runt 3 år sen första gångerna jag var inlagd), ”du har varit här på hlr, lpt, ringt själv, åkt in och ut, det blir som en lek.” kan säga jag blev väldigt irriterad. sa inget men det kom tårar av irritation. hur en läkare kan säga man håller på ”leker” när man mår så dåligt. valde inte detta. valde inte och ha det såhär och vara så impulsiv. valde inte mina diagnoser.

Var på psykakuten och hade sagt jag hade tankar och planer. de skickade hem mig, som vanligt. sa till läkaren ”men mina planer då? hur ska det gå med det?” hen sa ”ja, det är jätte tråkigt du ska behöva må såhär och hoppas det inte fortsätter, med planerna” och blev hemskickad.

Jag har erfarenhet av vuxenpsykiatrin. Där fick jag bland annat veta att anledningen till att jag är bipolär är att jag har oförlöst sorg och jag skulle kontakta ett namngivet medium i en grannkommun. Av en patient? nej av en sjuksköterska. samma inläggningsperiod sprang även personalen och låste in sig när en medpatient skulle slå ner mig
men när det hände så anmälde jag till ivo. och i intervjun med sjuksköterskan så sa hon att hon brukar rekommendera människor att söka upp medium

Vid ett hembesök av min psykolog, när jag efter LÅNG tid och vilja att dölja mitt planerade självmord berättade för henne om det, blev jag skickat till psykiatrin med polis. Väl där mötte jag en manlig psykolog, vars enda slutsats var att jag hade ångest och lindrig depression. Blev ej inlagd, hemskickad ist och fortsatte planera + göra flera självmordsförsök men utan framgång. Överlevde, men det är inte tack vare psykiatrin.  Jag hade tur som överlevde, men de hjälpte mig inte ens. Hur sjuk måste man vara för att de faktiskt ska hjälpa? Skulle jag alltså lyckats begå självmord för att få dem att förstå vikten av det jag sagt och ville ha hjälp med?

Träffade en läkare i öppenvården som sade till mig som har allvarlig diagnos : ”varför mår en så ung flicka som du dåligt. Du är en fin ung tjej, du har ett liv. Ut och lev det livet!” Det var inte så hjälpsamt.

Jag var nyss fyllda 18 år och blev inlagd på vuxen psyk för min anorexi. Dom hade ingen koll på anorexi överhuvudtaget och det ända dom gjorde var att bälta och sondmata mig. Överläkaren skrek på mig inför flera andra medpatienter att ”om jag inte äter nu skulle hon spänna fast mig och pumpa i mig flera tusen kalorier” där satt jag med panikångest och kämpade för att försöka få i mig mina näringsdrycker.