Jag vårdades i flera år på ett sjukhus öppenvård och periodvis slutenvård. Jag kom till psykiatrin i regionen via slutenvården där jag snabbt fick höga doser mediciner utskrivet för depression och PTSD. Efter att jag börjat behandlas med dessa mådde jag direkt avsevärt sämre. Jag fick mycket svårt att tänka ordentligt, fick kraftig konstant ångest och som en kronisk inre dysfori.

Andra runtomkring mig sa att de inte kände igen mig efter att jag börjat med medicinerna. Mot alla som kände migs åsikt fortsatte läkare efter denna inläggning ställa diagnosen EIPS på mig. Även efter att personlighetsspecialister konstaterat att jag inte hade några sådana personlighetsdrag. Efter att orden emotionell instabilitet förts in i min journal blev jag också bemött som om allt jag sa var ett försök att manipulera och hota. Detta gjorde att jag satt med kraftig ångest i varje läkarbesök vilket tolkades ”i enlighet med den diagnosen” eftersom personer med EIPS har starka känslor.

Efter åren som feldiagnostiserad med EIPS var jag helt nerbruten. Jag litade inte på vårdpersonal och hade sett traumatiska händelser på tätt återkommande vistelser på slutenvårdsavdelningar. Bl.a. personal som våldsamt kastat patient i golvet. Jag upplevde ett ständigt förlöjligande när jag sa att jag hade suicidtankar. Försökte även säga ett antal gånger att den konstanta ångesten och humörsvängningarna inte är sådan jag är. Att det var som något kemiskt fel i min hjärna. Det enda som hjälpte var ECT, vilket är underligt att ingen reagerade på för ECT behandlar inte personlighetssyndrom.

När jag slutade med alla mediciner efter fem år av inläggningar och tillsynes obotlig ångest och depression var jag plötsligt som mig själv igen. Efter två regionsbyten visade det sig att jag har ADHD, autism, PMDS och bipolär sjukdom. Runt samma tid fick jag hjälp att bryta en relation jag varit våldsutsatt i. Min nya mottagning konstaterade att jag haft/har humörsvängningar och konstant ångest pga felmedicinerad bipolär sjukdom, våldsutsatthet, ADHD, autistiska svårigheter, PMDS och överdriven/felaktig medicinering. När jag fick rätt hjälp vände det snabbt och det kändes som om jag steg från de döda.

Jag säger inte att det var superlätt att diagnostisera mig. Men det hade varit avsevärt lättare om vården lyssnat på mina invändningar, frågat anhöriga och försökt se att deras bemötande/behandling av medpatienter/medicinering också påverkade vad de såg av mig. Aldrig blev jag under de åren screenad för ADHD eller autism trots att jag visade symtom och hade det i familjen. Fick senare reda på att detta hänt många kvinnor med NPF.

Sommaren 2019 hamnade jag i en psykos efter flera års påfrestande personliga händelser. Konkurs efter att ha drivit ett företag i 20 år, en längre trasslig relation, flera dödsfall i familjen, förändrad kontakt med en nära anhörig, och att det blev för mycket med ett nytt företag. Symtomen kom krypande under våren. Jag var medveten om allt jag gjorde och upplevde märkliga saker i min kropp och mitt huvud kändes emellanåt som om det var överhettat.
Jag arbetade hela tiden på med företaget och frågor gällande drift och personal även under sjukhusvistelserna.

Jag var inte inskriven i psykiatrin innan detta hände. Däremot blev jag sjukskriven av läkare på vårdcentralen i maj 2018, för utmattningssyndrom. Det godkände aldrig Försäkringskassan varpå jag jobbade på med min plan om att starta ett företag igen.
Jag hade kontakt med en kurator på vårdcentralen under en kortare period.

I och med att min kropp reagerade med att ibland inte kunna röra vare sig armar eller ben hade min läkare sänt en remiss till neurologen för undersökningar. När jag vid ett tillfälle fick ringa på ambulans la de in mig på neurologen. Men då de inte hittade något fel skickades jag över till psyk.

Jag var tydlig med att jag inte ville ha någon medicin. Under diskussionen med läkaren lovade han mig att min mamma och jag skulle få läsa information och skriva på papper om någonting som jag inte förstod. Men så kommer jag såväl ihåg hur läkaren kom tillbaka och sa att jag visst måste få medicin. Då sa jag till honom att han skulle ställa sig vid väggen annars skulle jag kunna slå till honom. Det blev såklart inte alls bra utan det står i journalen att jag hotade läkaren men ingenting om varför, vilket jag ifrågasätter.

När vi kom upp till avdelningen blev jag fasthållen av 4-5 skötare och de gav mig injektioner som gjorde att jag var helt borta i två dygn.

Två gånger under hösten 2019 kom polisen och hämtade mig hemma i min bostad fastän jag mådde bra och var hur lugn som helst och såg fram emot några lediga dagar som jag skulle ha.
Jag ifrågasätter starkt att inte psykiatrin pratade med mig innan vi åkte till sjukhuset. Vid båda tillfällena undrade poliserna varför de skulle hämta mig. Den första av gångerna resulterade i ytterligare en fasthållning med injektioner.

Läkarna satte en bipolär diagnos typ 1 på mig utan utredning på hösten och menade att jag skulle äta litium hela livet för att jag hamnat i en psykos. Men jag vägrade att göra det. Jag hamnade under LPT och blev tvingad att ta sprutor med antipsykotiskt läkemedel en gång i månaden i alla fall. Detta för att hemtjänsten kom en natt när jag hade ringt efter dem då jag hade ramlat.

Jag känner inte alls igen mig i den diagnosen och blev under tiden med injektionerna deprimerad och hade tankar om att avsluta mitt liv. Till slut blev nedtrappningen klar och injektionerna slutade 2022, efter precis tre år.

Min uppfattning är att jag behövde medicinen för en kortare tid än tre år och att man kunde ha gjort annorlunda de två gånger man höll fast mig och tvångsmedicinerade mig. 

Idag mår jag bra och känner igen mig själv igen, men det tog tid att komma tillbaka. Det var inte bara huvudet som var sig olikt utan även kroppen. Då jag sysslar med dans fick jag höra om mina kroppsliga förändringar. Så nu fungerar även min bästa fritidssyssla bra igen.

Vårdcentralen skickade remiss till psykiatrin på grund av svår depression som inte svarat på behandling. Jag var 18 och hade gått hos en psykolog i över ett år och antidepressiva nästan lika länge. Tog flera månader innan jag ens fick komma dit och när jag äntligen får ett läkarsamtal så misstar läkaren mig för en annan patient. Han trodde att jag är där för bedömning om NPF-utredning borde göras och kallade mig flera gånger för fel namn. Jag sa tydligt att ingen trodde att jag hade en NPF-diagnos utan att jag var där för min depression men han vägrade lyssna. Vid slutet av besöket så sa han att han bedömde att jag inte skulle utredas för NPF och därför avsluta min kontakt med psykiatrin och skicka tillbaka mig till vårdcentralen. Det dröjde mer än 9 månader innan jag tillslut fick komma tillbaka till psykiatrin och då träffa en ny läkare som faktiskt visste om vem jag var och varför jag var där. Under de månader som dröjde innan jag fick komma tillbaka till psykiatrin skickade vårdcentralen otaliga nya remisser vilka nekades då jag ”nyss varit där och då inte bedömts behöva deras hjälp”. De nekade mig alltså vård på grund av att jag blivit misstagen för att vara fel patient. Under dessa månader behövde jag flera gånger besöka psykakuten på grund av suicidtankar och planer. Tillslut erbjöd de mig inläggning men att jag då ändå inte skulle få någon kontakt på psykiatrin efteråt då de fortfarande nekade mina remisser. Det var även under dessa månader som mitt självskadebeteende eskalerade och jag gjorde mitt första självmordsförsök vilket jag nu har men för livet av. Jag undrar än idag hur det hade varit om den första läkaren inte misstagit mig för någon annan.

Jag sökte vård så många gånger innan jag fick hjälp. Många gånger på vårdcentralen. Sedan på akutpsykiatrin. Jag fick under ett halvårs tid 20 olika psykofarmaka. Efter många år av felaktiga diagnoser så fick jag tillslut en ADHD diagnos. Medicinen är den enda jag tar och den hjälper mig otroligt mycket. Idag har det gått ett år sen jag blev utskriven och jag mår bra. Psykiatrin räddade mig tillslut men har skadat mig så mycket på vägen.

Efter att ha hamnat i en total kris var jag så lättad när jag för första gången på tre år skulle få träffa en psykolog. Till min förtvivlan sa hon bara att jag var för högfungerande för att få hjälp. Att jag var gullig och inte såg ut som en självskadepatient. Att jag var för smart för att ha ADHD. Att jag hade för välfungerande relationer för att vara personlighetsstörd. På pappret hade jag vid den tiden social fobi, GAD och depression. 

På kvällen grät jag och var helt förstörd. Jag sökte akutpsykiatrin och sa att jag inte stod ut mer. Att jag hade tankar på att skada mig. Att jag slutat sova. Att det var outhärdligt. Jag blev hemskickad. I desperation tog jag en överdos och skar mig. Det var inget suicidförsök, det enda jag ville var att få sova och få en paus. Efter att ha behövt sys och få vård på akuten blev jag inskriven med tvångsvård. Jag hade 0 förtroende för vården och ville inte ha mer med dem att göra. Efter en månad skrev de av LPT:t, men hotade med att skriva ett nytt om jag försökte skriva ut mig. Många i personalen var väldigt bra. Men den överläkare som vikarierade skrev i min journal ”kvinna med misstänkt personlighetsstörning, troligen borderline”. Trots att jag har välfungerande relationer, aldrig hamnr i konflikter, har en stabil självbild, aldrig haft problem med ilska. Han hade pratat med mig i fem minuter och det enda han såg var mitt självskadebeteende. Jag tycker det är hemskt att vissa diagnoser sätts så lättvindigt utan utredning. Det förstör så mycket att få fel diagnos och behandling.

Jag har genom alla dom år jag varit inom vuxenpsykiatrin fått olika diagnoser beroende på vilken läkare jag träffat.
Varje gång en ny diagnos lagts har jag hoppats att det ska leda till att både jag och psykiatrin förstår mig bättre.
Men det enda som hänt är att nya mediciner lagts till och jag tappat hoppet mer och mer.
Till slut har jag slutat tro på läkare när dom säger att jag har en diagnos.
Även efter specialiserad psykiatrisk behandling och utredningar undrar jag om dom här senaste specialisterna är dom jag ska lita på eller inte.

Blev diagnostiserad med eips och det befäste min redan dåliga självbild. Fick mig verkligen att känna att jag var fel. Samma känsla jag känt hela min uppväxt. Det visade sig många år senare att jag led av trauma och cptsd som förvärrats av min behandling i psykiatrin.

Under en krissituation där min PTSD visade sig från sin värsta sida (jag var mentalt tillbaka på den värsta platsen utan hjälp) hamnade jag på på Akutpsyk.

Väl på plats var jag lugn och berättade varför saker blivit som de blivit. Allt som föranledde situationen finns i mina journaler och via min psykolog och behandlande överläkare. ST-läkaren som var under utbildning tyckte dock det lät ”psykotiskt” (jag har aldrig haft psykos) och som ren smörja. Han fick igenom mina journaler 15 år bakåt i tiden och handplockade de värsta ”misstänkta diagnoserna” han hittade och journalförde dessa, trots att jag idag och sedan flera år tillbaka har en fast överläkare och behandlande psykolog som fastställt komplex PTSD. Ingen PTSD öht nämndes av ST-läkaren.

Jag är livrädd för hur den journalen kommer påverka min vård framöver.

Jag har ordagrant delat med mig om min rädsla för polisen till min fasta psykolog och överläkare inom psykiatrin. Jag blev skjuten av polisen när jag i ett ptsd-panikskov (pga polisen) satt mig ner på marken och grät och bad dem backa. De sköt mig ändå. 
Pga noll lyhördhet eller läsförståelse av mina journaler valde en läkare under utbildning hos  akutipsykiatrin att strunta helt i min journaler från de sista 3 åren, och istället gräva upp allt gammalt sedan 15 är tillbaka och stämpla mig med irrelevant information. Noterbart är att jag enbart haft personlig kontakt med psykiatrin  sista 2 åren. Iom det blev jag stämplad med diagnoser jag inte har, som nuvarande överläkare och fast psykolog uteslutit. Men en läkare under utbildning fick kladda ner mina journaler i stor text och framföra detta, trots att det inte är relevant.

Jag tog kontakt med patientnämnden som var behjälplig, men något relevant svar gick ej att få. Efter x antal veckor svarade en random läkare, men inte ens på de frågor jag haft. Bla hur en läkare under utbildning kan få lägga en person på LPT där underlaget är ”psykotisk” trots att patienten aldrig tidigare varit detta, samt att grunden till paniken vid tillfället, dvs det ”psykotiska” är grundat i ren fakta och tidigare journaler med fast vårdkontakt men detta ignorerades helt av läkaren.

Jag är livrädd för mer ”vård” av psykiatrin. Min fasta vårdkontakt har sagt att de ska vara min ”spokes person” inom psykiatrin, men detta gällde tydligen bara det psykologen såg som relevant. 

Jag önskar att jag aldrig någonsin fått kontakt med psykiatrin. Den har bara sargat och stämplat mig som något jag inte är, och de facto konfirmerar av ”behandlande avdelning”. Men vad vet jag, vad vet en psykolog, vad vet en överläkare. En läkare under utbildning som träffat mig i 5 min och refresh stämplat mig med 6(!!!) diagnoser vet kanske bättre.

Jag var felmedicinerad i över 8 års tid. Istället för att uteda förutsatte de att de va bipolär jag var. Gick på tung medicinering och tung ångestdämpande medicinering länge. Sen för 2 år sedan velv jag inlagd och en annan läkare såg något annat. Något nytt och vågade sätta ut samtliga mediciner, sakta såklart. Fick utredning tillslut och fick prova adhd medicin. Vilken skillnad. Blev snabbt bättre och diagnos bipolär avskrivs och fick tom en ursäkt från min vanliga läkare.

Jag har länge funderat på om jag har borderline (EIPS ) för det är så mycket som tyder på det. Trots ADHD, Asperger och depression på ”papper” känns det ändå inte som allt är i hand.

Jag har tagit upp detta med min läkare och min sjuksköterska. Får träffa en psykolog som inte alls förstår mig. Han säger att jag är mellan alla spektrum men jag är för ”välfungerande” för att kunna få en EIPS diagnos.

Jag kände mig helt bestört. Inget absolut inget kände mer hopplöst. Han försökte hitta andra saker som jag redan har gått i terapi för, flera gånger. Å att försöka riva upp sår efter sår så kommer allt vara en större oreda än innan.

Jag har även nämnt detta till min sjuksköterska och min läkare. Jag är ”för” välfungerande för att jag MÅSTE. Jag kan inte låta min hund svälta, jag kan inte göra att mitt djur drabbas av hur jag mår eller hur jag är.
Jag orkar inte många dagar gå upp och allt är mörkt. Men jag går ut med hunden. Inte några längre promenader men hon får gå ut. Jag försöker komma ihåg att ge henne mat, ge mig själv mat och försöka behålla maten.

Jag tvingar mig gå till jobbet för att min hund ska ha ett bättre liv. Jag har inget val.
Hade jag bott hemma hade det sett annorlunda ut.
Om jag hade fått diagnosen EIPS hade hela mitt liv fått en förklaring. Jag hade fått en förståelse varför saker å ting blev som de blev och försöka lära mig att leva med det. Men orättvisa att någon som inte vet hur det är att må såhär och att inte kunna göra något åt de är hemskt. Att en legitimerad psykolog försöker hitta en orsak till mitt dåliga mående när jag redan vet att det inte finns någon orsak.