Opsynliga – berättelser från psykiatrin

För välfungerande för diagnos

Jag har länge funderat på om jag har borderline (EIPS ) för det är så mycket som tyder på det. Trots ADHD, Asperger och depression på ”papper” känns det ändå inte som allt är i hand.

Jag har tagit upp detta med min läkare och min sjuksköterska. Får träffa en psykolog som inte alls förstår mig. Han säger att jag är mellan alla spektrum men jag är för ”välfungerande” för att kunna få en EIPS diagnos.

Jag kände mig helt bestört. Inget absolut inget kände mer hopplöst. Han försökte hitta andra saker som jag redan har gått i terapi för, flera gånger. Å att försöka riva upp sår efter sår så kommer allt vara en större oreda än innan.

Jag har även nämnt detta till min sjuksköterska och min läkare. Jag är ”för” välfungerande för att jag MÅSTE. Jag kan inte låta min hund svälta, jag kan inte göra att mitt djur drabbas av hur jag mår eller hur jag är.
Jag orkar inte många dagar gå upp och allt är mörkt. Men jag går ut med hunden. Inte några längre promenader men hon får gå ut. Jag försöker komma ihåg att ge henne mat, ge mig själv mat och försöka behålla maten.

Jag tvingar mig gå till jobbet för att min hund ska ha ett bättre liv. Jag har inget val.
Hade jag bott hemma hade det sett annorlunda ut.
Om jag hade fått diagnosen EIPS hade hela mitt liv fått en förklaring. Jag hade fått en förståelse varför saker å ting blev som de blev och försöka lära mig att leva med det. Men orättvisa att någon som inte vet hur det är att må såhär och att inte kunna göra något åt de är hemskt. Att en legitimerad psykolog försöker hitta en orsak till mitt dåliga mående när jag redan vet att det inte finns någon orsak.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Autismspektrumtillstånd • #Diagnostisering • #EIPS • #MellanStolarna Publicerad 2/3-2025

EIPS-diagnos utan utredning

I mitten av sommaren -23 får jag beslut från tre håll om att jag inte får hjälp med att skaffa barn och min ångest skjuter i höjden. Jag gråter mycket och mitt humör svänger, jag klarar inte av att jobba och blir sjukskriven en vecka innan jag går på semester. Jag jobbar som sjuksköterska på ett barnsjukhus och älskar mitt jobb. Semesterveckorna är tuffa men jag tar mig igenom dem. Åter på jobbet väntar ett byte av avdelning, ett byte som mina chefer tycker vore bra för mig men som jag själv är tveksam till eftersom det innebär nya kollegor, ett nytt sätt att jobba på och nya rutiner. Till saken hör att jag har en autismdiagnos som gör det svårt för mig med förändringar. Jag jobbar ca en vecka innan jag får så stark ångest att mina chefer får köra mig till psykiatriakuten. Här någonstans börjar ett år av missförstånd och felaktig vård.

I denna veva var det en överläkare som skrev i min journal att jag har EIPS, emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Jag var i en mycket turbulent situation men med en tydlig orsak. Jag var mitt i en livskris. Att EIPS-diagnosen ställdes ifrågasatte jag redan då men jag fick till svar att min reaktion till det jag gått igenom under sommaren inte var proportionell till hur man borde reagera i ett sådant läge. Jag visste inte om att sorg och förtvivlan har någon regelrätt mall som man ska följa men det tyckte han. Jag försökte att inte bry mig om att han satt diagnosen, men det skulle visa sig att det skulle ställa till väldigt många problem för mig senare.

I oktober -23 kom jag till någon slags acceptans om min livssituation och insikt i att om jag ska kunna återgå till mitt jobb och ett fungerande liv måste jag återinsätta preventivmedel. Jag satte då in en p-stav som jag tidigare haft och mått bra på och det tog inte många veckor innan jag kände hur svängningarna i måendet försvann och jag var tillbaka i mitt habitualtillstånd. Min autism gör att jag har en ökad sårbarhet för stress, men det är något jag lärt mig leva med. När jag nu mådde bra igen ville jag börja arbeta, för mitt jobb ger mig glädje och mening i livet. Det bokades in ett möte med min arbetsgivare och min nyligen tilldelade kurator på vuxenpsykiatrimottagningen. Arbetsgivaren sa då stopp och menade på att de måste ha en läkares utlåtande för att kunna låta mig komma tillbaka.

Jag hade inte fått träffa någon läkare på vuxenpsykiatrimottagningen, jag hade däremot blivit tilldelad en som skrev sjukintyg genom att enbart läsa mina journaler. Hon vidimerade EIPS-diagnosen utan att träffa mig, utan att göra någon utredning. I november fick jag en tid till henne, men det mötet varade inte ens i fem minuter och vi stod i korridoren och pratade. Jag hade nämligen fått tid till en DBT-bedömning senare samma dag och hon sa att jag måste vara stressad inför den så hon skulle inte uppehålla min tid.

Jag åkte på DBT-bedömningen och träffade två personer, varav den ena var hon som jag hade som kontaktperson vid tidigare tillfälle då jag gått DBT. Efter en stunds pratande var vi överens om att DBT inte var rätt väg för mig. Det var inte hjälpsamt för mig vid tidigare tillfälle jag gått behandlingen och vi hade svårt att se att det skulle vara det nu heller. I deras utlåtande formulerade de sig dock som att jag inte var motiverad och det tolkas senare som att jag tackar nej till erbjuden behandling.

Jag fortsätter att ha regelbunden kontakt med två kuratorer på vuxenpsykiatrimottagningen, jag tycker inte att det ger mig något och jag upplever inte att vi strävar efter samma mål. Jag får vid ett större möte i januari med arbetsgivaren och där ”min” läkare närvarar reda på varför. Läkaren hävdar, utan att ha träffat mig mer än under de fem minuterna i korridoren, att jag inte är kapabel att ha ett så ansvarsfullt jobb, att jag är instabil, oberäknelig och att mitt tillstånd kräver lång tid av rehabilitering och stora insatser från såväl vården som kommunen. Hon menar på att jag inte har någon sjukdomsinsikt och därför inte går att lita på. Jag försöker stoppa henne och påpeka att det hon säger inte stämmer men får då till svar att hon är överläkare och har den kunskap och erfarenhet som krävs för att kunna göra den bedömningen utifrån det hon läst om mig i min journal. Det här mötet blir kortvarigt för jag klarar inte av att stanna kvar i rummet och höra på hennes, i mina ögon, felaktiga bedömning av mig. Jag är mycket kompetent på mitt arbete och får uppskattning och beröm av såväl chefer som kollegor och patienter och deras anhöriga.

Efter detta börjar jag signalera att jag inte tycker att det fungerar mellan mig och den läkare jag blivit tilldelad. Jag efterfrågar ett byte av läkare men får nej med hänvisning att man inte får lov att välja läkare. Efter det ovan nämnda mötet mår jag fruktansvärt dåligt varje gång jag ska till vuxenpsykiatrimottagningen. Jag får kraftig ångest inför besöken och är ledsen och uppgiven när jag går därifrån. Jag upplever att jag blir förtalad, inte lyssnad på och nedvärderad. Jag har dessutom blivit utesluten ur mitt sociala liv i och med att jag inte får komma tillbaka till mitt arbete. Läkaren har fått många omkring mig att tro på hennes bild av mig. Jag började också tro på den. Jag började tro att min självbild är falsk, att jag inte förstår att jag är farlig för andra, att jag är så sjuk att ingen borde behöva ha med mig att göra. Jag får inte jobba med det jag älskar och jag får inte skaffa barn. I april -24 kände jag mig så maktlös, ensam och misslyckad att jag bestämde mig för det var dags att göra slut på mitt liv. Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök. Jag misslyckades. Vården hade nästan tagit mitt liv, men även efter det kastades jag ut från en annan psykiatrisk vårdavdelning eftersom jag fortsatt hade suicidtankar och planer när jag var inneliggande.

Jag mår idag bra och jobbar heltid. Jag har fått träffa en specialist på att utreda personlighetssyndrom på en privat klinik och hon kunde enkelt konstatera att jag inte har EIPS. Jag har PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom) och det i kombination med min autism gör det ibland svårt för mig vid extrema påfrestningar, men med rätt stöd och balans i livet och med hormonerna så är jag en mycket välfungerande person och i allra högsta grad en bra sjuksköterska!

Läs mer om: #Autismspektrumtillstånd • #Diagnostisering • #EIPS • #Öppenvård • #Slutenvård • #Suicid • #Vuxenpsykiatri Publicerad 2/3-2025

Fel diagnos och ändå ingen behandling

Jag fick diagnosen autismspektrum efter flera år i öppen psykiatrin. Dels är diagnosen helt felaktig, dessutom lutade man sig så mycket mot anhörig intervjun att det blev helt tokigt. Idag förstår jag att jag har komplex ptsd och inte autism. De där dragen baserades på sunda reaktioner i en osund miljö, att tex inte vilja ha hudkontakt eller ögonkontakt med ens förövare är helt sunt. När det dessutom är förövaren som är med i anhörigintervjun så blir inte skildringen verklighetsskildrande. När jag dessutom sedan fick min diagnos fick jag ingen återkoppling från vården på flera år, när jag själv krigat för att få någon återkoppling och vad jag har att lära mig om den så får jag träffa en psykolog som liknar autism vid att vara en hund som man ställer fram mat till, hunden kan inte sluta äta. Både förminskande, kränkande och helt felaktig bild av vad autism är. När man väl börjar ställa frågor om min uppväxt så ställs jag ganska snabbt i kö till en emdr-behandling, men två år senare när jag äntligen är längst fram i kön så är jag gravid och man inleder inte behandling och istället skriva jag ut för att det kan ha en ”läkande” effekt att vara gravid. Detta är bara en del av det jag varit med om i psykiatrin och jag anser att kontakten med den endast har gjort mig sjukare än vad jag egentligen varit. Dessutom har jag säkert provat 10 sorters psykofarmaka med varierat resultat och biverkningar..

Läs mer om: #Autismspektrumtillstånd • #Diagnostisering • #Mediciner • #Öppenvård • #PTSD • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 2/3-2025

Uppe i 70 första möten

21 läkare 14 psykologer/kuratorer (som jag gått till mer än 3-4 ggr, betydligt fler om man tar in alla för 2-3 samtal) – bara på BUP. lägg därtil till all övrig personal på avdelningar och öppenvården. När jag på min andra vuxenpsykiatri, ny pga flytt, får höra av utredande psykolog att han ber om ursäkt för jag får träffa så många olika. (en psykolog på bedömning, sen en psykiatrisjuksköterska för samtalsstöd i väntan på utredning) Behöver jag hålla inne ett skratt. utöver alla personer på bup, säg kanske 5-7 olika ”fasta” kontakter på vuxenpsyk, samt alla olika läkare jag tappat räkning och namn på. Sist jag räknade var jag uppe i 70 olika ”första möten”.

I vårdens ögon är jag allt ifrån farlig för mig själv och måste låsas in på avdelning, till helt normala tonårsbekymmer som kanske behöv gå till skolkuratorn för betygsstress. Svårt psykisk sjuk med ätstörningar, depression, självskadebeteende. Autism? Adhd? till Borderline där mina problem eg bara är symtom på den verkliga orsaken, psykisk misshandel i familjen.

Från att höra att jag inte försöker, fejkar, att jag bara vill ha uppmärksamhet. till att få två kuratorer och den utredande psykologen till tårar. Där jag sitter och halvskrattat berättat om allting och sitter förvånad och undrar om jag sagt något olämpligt.

Jag är 22 år gammal. studerar min drömutbildning på Universitet. 1 år och 3 mån sen min senaste inläggning. Ja har bra betyg och extrajobb och fungerar väl. fått remiss till vuxenpsyk från Ungdomsmottagningen för bearbeta uppväxten och den psykiska misshandeln. Genom alla år av olika terapier, DBT; KBT; specialiserad ätstörningsbehandling, FBT, MBT, CFT. aldrig har min familj ansets vara grundorsaken, utan alltid varit mitt fel. Tills de började fråga om min uppväxt och hur jag kände för min familj. det jag tänkt vart normalt, och eg mitt fel. har varit psykisk misshandel och emotionell försummelse. att jag utvekclat de problem jag har, enl flera mitt sätt att överleva. om jag ej gjort det, hade jag nog inte stått ut igenom det.

Jag har verkligen föröskt på alla sätt och vis att ändra på till det bättre. jag hoppas jag nu äntligen får hjälp att kunna ta mig ur det här en gång för alla. men är rädd jag inte ska klassas som ”tillräckligt” sjuk. samtidigt som VC ej ville ha med mig att göra.

samtidigt vet inte vården allt. de vet inte om den där behandlaren i ätstörningsteamet som tvingade mig klä av mig naken för vägning. som tog på mina ben som fylldes med mer och mer skärsår. utan att ens nämna mitt självskadebeteende för mina föräldrar. jag var 14 år. Men det är klar, hur ska man säga att jag självskadar vid troskanten när mina trosor döljer det?

i mitt huvud är jag ständigt ett år efter alla andra. för jag vart sjukskriven och gick om ett år på gymnasiet.

nu är jag universitetsstudent med självskadebeteende och fylld med ärr på in och utsida. Jag hade lika gärna kunnat vara hemlös och drogmissbrukare.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #PsykologiskBehandling • #SexuellaTrauman • #Självskadebeteende • #Vuxenpsykiatri Publicerad 1/3-2025

Manipulativ samtalskontakt

Jag hade inte sökt psykiatrin på egen hand utan hamnade i psykiatrins klor pga ett tjänstefel från min dåvarande allmänläkare. Från att dagen innan ha ett fast jobb och i min portfölj fanns ett slutbetyg med mycket höga betyg hade jag framtiden framför mig både gällande jobb och studier men då pga ett vårdintyg med vad som skulle visa sig vara gissade symptom och diagnoser nu en plats på tvångsvård. Det var ingen på platsen som kunde eller ville förklara för mig varför jag hade behövt åka dit och vara där. Jag hade då ingen aning om vad som stod i vårdintyget. Jag fick någon tablett till kvällen som gjorde att jag blev svag i benen och inte kunde gå så jag bad om hjälp att resa mig upp men fick som svar på ett bryskt vis:
– Du kan ta dig upp själv.
Jag var fast där inne. Ingen ville prata med mig eller förklara någonting. Efter några dagar så visade det sig att jag inte uppfyllde kriterier för att vara på den avdelningen och flyttades vidare till en annan avdelning. Fortfarande var jag förvirrad och olika möten med undersökningar avlöste varandra. Allt skedde utan någon som helst förklaring. Jag minns inte exakt men blev efter kanske ett par veckor inkallad till en överläkare som frågade mig angående mitt vårdintyg när jag blev utredd för den diagnos som stod i mitt vårdintyg. Jag kunde första gången få se min egen biljett till det hittills kalla, empatilösa bemötanden jag upplevt i helt ny värld jag kände rysningar inför. Jag visste inte mer vad jag skulle svara än att säga jag har ingen utredning om någon diagnos. Jag fick en chock av vad som stod där. Överläkaren blev förfärad över att ett så grovt tjänstefel begåtts att man hittat på diagnos för att sätta tvångsvård på en frisk, ung kvinna. Överläkaren sa att det kan bli väldigt svårt för mig att ta mig ur den situation det innebar att vad som stod stod där det stod men skulle ändå göra vad som kunde göras just då och se till att jag blev utskriven så fort som möjligt till öppenvården, vilket var efterföljande dag. Jag hade blivit så uttråkad av att vara inlåst så den sista kvällen bad jag om att få städgrejer för att få städa den gemensamma duschen vilket jag gjorde under nån timmes tid. Det skulle jag inte ha gjort.
Istället för att bli utskriven nästkommande morgon som jag blivit lovad sitter det av vad jag minns det som om jag minns rätt kanske 5 personer i ring som meddelar mig att jag ska förflyttas till ett annat ställe och få bättre vård där. En vårdgivare ska komma och hämta mig om någon timme.
Vad som följer får bli ett axplock av de minnesbilder som mest etsat sig fast i mitt minne. Den här proceduren pågick under 3 år då jag blev så gravt kontrollerad och manipulerad att jag förlorade mig själv och blev sedan så sjuk så jag fick söka om förtidspension för att överleva.
Jag kände att jag ska inte vara här för nu får det här missförståndet samt tjänstefelet få sitt slut någon gång. Jag insisterade på att jag inte behöver någon vård utan att det är ett missförstånd allt det här. Jag skulle egentligen till jobbet eller som max be om sjukskrivning pga begynnande utmattning men hamnade pga obefintliga grunder på tvångsvård, vilken avskrevs och nu vill jag tillbaka till mitt jobb. Då fick jag höra min samtalskontakt säga ord så som:
– Du är för sjuk för att jobba. Du behöver lugn och ro. – Jag är inte sjuk. Jag har bara hamnat i en sits som jag inte förstår själv, svarar jag.
Men ut kommer jag inte på det vis till mitt eget hem. Det är tider att passa som följer och jag är tvungen att rapportera vart jag ska och hur länge jag ska vara ute om jag vill lämna institutionen. De tider då jag närvarade på institutionen påminde det mer som en militärövning på morgontid då man rusade in i rummet, gapade och slet upp gardinerna. Aktiviteter som påminde om mentalsjukhusens tid att samla folk i morgontimmen för att lyssna på klassisk musik. Det var ett Gökboet jag befann mig i och syster Ratched var min samtalskontakt.
Jag började tappa förmågan att tro på min egen verklighet med så stora ansträngningar det gjordes att försöka få mig att förstå hur psykiskt sjuk jag var. Det var det enda jag fick bli hänvisad dag ut och dag in. Ingen lyssnade på mig. Det hade gått månader. Mot år nu och jag kände mig förändrad. All framtid och allt hopp hade sipprat bort. Det hade blivit som om känslorna svävade och inte tillhörde mig så de blev inte helt autentiska. Tanken fungerade bättre i vissa fall men i och med den nedsatta kognitiva förmågan av medicineringen jag tillförordnats så var det som det inte var ”jag” som satt i rummet de nästkommande åren. Jag hade börjat bli så gaslightad så jag inte längre trodde jag förtjänade något annat. Min samtalskontakt var den enda som numer var nära mig. Min arbetsplats försökte bli av med mig och det liv jag hade utanför dessa väggar hade upphört. Det enda jag hade var hennes och min relation som hon menade på så väl att jag behövde. Det hade gått så långt så jag kände jag får väl hoppas på att hon kan hjälpa mig med något så jag började öppna upp mig.
Jag berättade om då jag var 14 år och hade satts på antidepressiva så var det inte lång tid tills jag begick mitt första självmordsförsök. Jag ville inte göra det hemma för jag ville inte min mamma skulle hitta mig så jag tog mig till min dåvarande praktikplats och gömde mig i en skrubb. Svalde senare uppemot 100 tabletter jag hittat i hemmets medicinskåp med hjälp av en flaska whisky. Jag fick då som svar av henne:
– Jaså. Du ville ge dem också en känga.
Jag satt helt matt och mållös. Visste inte vad jag skulle säga. Hon menade verkligen på att jag skulle chansa med mitt eget liv för att ge personal på min praktikplats ”en känga” vid 14 års ålder. Hennes vad hon menade på ansträngningar hon gjorde för att jag till slut skulle förstå att jag inte var en bra människa började nå högre höjder.

Min samtalskontakt kunde ibland använda mig som något slags bräde för att tona ner sina egna skulder hon hade. En dag så sitter min samtalskontakt och berättar något märkligt om en incident med hennes dotter då dottern var ett litet barn. Tonen är neurotisk och hon gestikulerar. Hon hetsar då fram en situation från förr då hennes barn hade tryckt på tv:n av och på och av och på en massa gånger och hon säger då kontakt sa då att hon tog en linjal och slog till hennes dotter på fingrarna. Hon förmedlar med en helt vansinnig ton och stress i uttalet att hon inte slog hårt men bara så att hennes dotter skulle fatta att hon skulle sluta trycka på tv.n för hon tyckte det var så irriterande.
Jaha. En annan gång var det så att hon hade en farfar som var likadan som min farmor och hon menade på att jag måste haft det svårt. Det kunde vara lite vad som helst som rymde sig på våra samtalstider. Verkligen lite vad som helst.
En annan dag då åren gått sitter hon någon meter ifrån mig i rummet. Som vanligt spänner hon argt ögonen i mig då jag gjort något hon inte gillar. Eller då jag avstått från något hon bestämt för mig jag ska göra, vilket var den delen det skulle gälla den här gången. Jag kände hur depressionen mer och mer smugit sig på och hade inte orkat gå till min dåvarande träningsplats. Jag hinner knappt uppfatta vad som händer men hon har tagit spjärn med händerna mot fåtöljens armstöd för att skjuta sig själv upp från sittposition. Hon rusar fram till mig. Stannar till alldeles framför mitt ansikte. Hukar sig ner en bit längre ner så hon kan komma åt att gorma i mitt ena öra och aggresivt uttrycker sig med orden:
– Vill du bli förtidspensionerad!?
Jag förstår knappt vad det är som händer i rummet. Får folk som jobbar i vården verkligen bete sig så här hotfullt mot patienter? Jag är ändå fast i det här. Jag orkar inte jobba, orkar snart inte kämpa och jag kan inte ta mig härifrån. Jag får ändå fram ett:
– Nej- Då måste vi ringa till ……på Försäkringskassan! Och säga att du kommer i morgon.
Hetsen har snart inget namn och hon har under längre period bara varit nedlåtande och velat trycka till mig med det mesta. Jag har berättat om ett tråkigt minne från tiden då jag var 16 och bestämt mig för att jag ville bli konstnär medan jag sitter i bilen men mina föräldrar. Min farmor har då hånfyllt nästan skrattande sagt att då får jag svälta. Min samtalskontakt kommenterar med:
– Ja men det har hon ju rätt i.
Ännu en käftsmäll. Jag minns inte så mycket mer än att jag försöker få hennes gillande. Att jag är rätt begåvad faktiskt. Då svarar hon:
– Ja men det går inte att leva på sådant.
Jag blir besatt av att få hennes gillande och en dag har jag tagit med mig min portfolio för att visa henne. Hon bläddrar och försöker snörpa på munnen som hon brukar men någonting ser jag retar henne. Hon säger:
– Ja. Du har ju ådra men konstnär kan du inte bli. Det är väldigt svårt.

Någon tid senare så är det dags för ännu en träningsplats och ett fysiskt möte. Jag känner mig sedd och hörd och tror det kan bli en bra träningsplats. Jag känner mig glad och meddelar nästa samtalstid min samtalskontakt:
– Samordnaren säger att hon tycker jag är speciell.- Det säger hon till alla, kommenterar min samtalskontakt.
Låt mig aldrig få vara glad eller nöjd med något. Denna ständiga förvirring som blivit om vem fan är jag nuförtiden egentligen? Vad finns kvar av den jag var innan jag hamnade i klorna på psykiatrin och blev fast i systemet?
Efter en viss tid skär det sig rejält på den platsen och jag hittar snart ett nytt ställe. Min samtalskontakt vill inte att jag ska vara någonannastans än där jag var så jag får ringa försäkringskassan och ordna detta på egen hand. Ett möte med försäkringskassan och min samtalskontakt stundar i veckan men min handläggare har bråttom pga ett akutärende och hinner bara visa sig och bekräfta att hon tycker det är en bra idé att jag testar det stället jag hittat. Efter att hon sprungit ut från rummet och stängt dörren efter sig sitter min samtalskontakt och spänner ögonen i mig som om hon skulle vilja skada mig och är blixtstilla till övrig mimik och rörelse. Jag försöker titta bort och undvika hennes blick men blicken är som spjut som tränger in i min själ. Det är helt tyst i rummet under kanske en minut eller över tills hon säger något som ”Du kunde inte låta bli” eller något liknande. Det kan nog vara det mest skrämmande tillfället med henne under dessa år för jag minns jag frös till i kroppen på ett nytt vis.
Tiden går och jag går till mitt nya rehabcentrum. Jag trivs mycket bra och börjar känna mening med min tillvaro då det är första gången det blir rutiner av mina dagar som jag känner ger mig värme och trygghet. Samtalstiderna har därmed kortats av för jag ska kunna vara på plats regelbundet. Men ett tag framöver har jag och min samtalskontakt en bokad tid jag anländer till. Det ska visa sig att den här dagen är hon på rasande gott humör och nästan kvittrar fram orden:
– Jag är SÅ glad att du hittade den rehabiliteringsplatsen!- Glad? Du var skitarg på mig senast det kom fram att Försäkringskassan godkänt platsen för mig. Kommer du inte ihåg det?-Åh nej, nej, nej, nej, nej det var jag inte. Det har du missförstått.

Missförstått? Yeah right. Hon kunde förneka hon sagt i princip vad som helst eller att jag missförstått vad som helst. Att stirra en person i ögonen och använda silent treatment är ett uttryck för passiv aggressivitet och det var just så det var då handläggaren från Försäkringskassan meddelat den dagen att det var beviljat att jag bytte träningsplats.
Ett tag har gått sedan vi senast sågs då dagarna rullar på på träningsplatsen. Jag har under tiden lyckats motionera bort ett antal fler kilon av de mediciner jag var ordinerad som orsakade avsevärd viktuppgång. Det är sommar så jag är sportigt klädd. Då utbriser hon med den den där märkliga, läskiga glädjen hon kunde föra sig med då hon inte var svart i ögonen att:
– Ne, men! Nu börjar du se ut som en kvinna igen!
Ja. Varför avslutade jag inte den här kontakten undrar nog folk. Det finns någonting som heter att vara traumabunden till en person. På grund av att den här personen under lång tid använt varmt versa kallt bemötande succesivt och systematiskt om vartannat. Till slut bryts självförtroendet och självkänslan ned. Man tvivlar till slut på sin egen verklighet att bli så förvirrad och kontrollerad av en person som har makt över en. Den huvudsakliga orsaken var den tunga medicineringen jag hade i flera år som gjorde mig mottaglig för manipulation då den kognitiva förmågan stängts ner till kvarvarande 30% så jag inte kunde försvara mig utan jag var som en slaskhink som bara tog emot skit efter skit och inte kunde sila bort något utan det nötte ner hela mitt Jag. När jag till slut flera år senare får reda på att både medicinering och diagnoser som satts på mig varit felaktiga så ska jag bli utskriven från instituionen och därmed äntligen få slippa min samtalskontakt. Fast jag är kluven. Hon har ju samtidigt lyckats manipulera mig till om att hon velat hjälpa sjuka lilla mig. Särskilt då jag blivit sjuk på riktigt av att ha behövt med henne att göra under flera år och nu meddelar jag inte kan jobba då ska hon hetsa mig allt hon kan ut i arbete. Och sedan hänga sig kvar i mitt liv efter utskrivningen:
– Jag kommer finnas med i ditt liv ändå även nu när du blir utskriven, meddelar hon mig i ett telefonsamtal då jag blivit så beroende av henne så jag inte vet hur jag ska klara livet utan henne. Hon är ju den enda människan som känner mig vill hon inbilla sig. Under en tid då jag fått veta att jag varit felmedicinerad och feldiagnosticerad i flera år så försökte jag komma ifrån henne och berättade att jag ville träffa en psykolog för att ta reda på varför jag mådde så dåligt. Jag kunde inte koppla ihop alltid mitt dåliga mående till hennes manipulation men de perioder jag gjorde det så ville jag vår kontakt skulle ta slut men vågade inte säga det till henne. När jag sa att jag skulle vilja träffa psykolog för att ta reda på om jag varit utsatt för sexuella övergrepp jag förträngt för när jag tänkt på min barndom var det det enda jag kunde komma på skulle vara orsaken. Hon svarade mig då med:
– Varför skulle det hjälpa?
Det gick liksom inte att nå fram ed någonting. Det fanns ingen empati i den människan.
Vi hoppar vidare till en annan epok:
Vid en utredning så upplevde jag inte att jag blev tagen på allvar. Samtalen kändes inte som mellan människa till människa utan det var mer robotar jag träffade. Jag fick liksom ingen kontakt eller förklaring på varför jag behövde göra en massa märkliga övningar innehållande bära lådor med påhittad post att sortera, rita cirklar på en whiteboard osv. Jag berättade en dag för psykologen som var den mest mänskliga då vår session var över att jag tyckte inte jag togs på allvar. Han svarade mig då:
– Vi tar dig allt på allvar. Vi anser att du är mycket störd.
Det började bli en ohållbar situation för mig att det fanns ingen jag kunde bli hörd inför vad jag tvingades ha med att göra. Jag fanns inte som individ med personliga egenskaper i ett liv utanför den här världen. Jag var bara ett stycke kött som man tyckte man kunde tilldela både det ena och andra nedlåtande benämningar utan några konsekvenser i sikte för oaktsam handling. Mitt momentum hade fått upphöra. Jag var fast. Enskild individ mot systemet. Helt ensam om mitt narrativ. Allt användes emot mig som i en brottsmålsundersökning. Särskilt av min samtalskontakt.
Något år senare fick jag svar på varför man hade tagit in mig på den här månadslånga utredningen med vad som för mig var märkliga, förnedrande inslag och som gjort jag bara sjunkit ihop ytterligare i mig själv. Försäkringskassan hade velat pröva mig inför sjukpension då jag efter många år inte uppvisat något tillfrisknande eller arbetsförmåga under otaliga träningsplatser. För mig hade det varit avgörande för min psykiska ohälsa att jag hade kunnat tidigare komma bort från psykiatrin dvs min kontrollerande och manipulativa samtalskontakt som hade brutit ner mig så som bara en narcissist kunnat göra. Så. Den verksamma styrkan inom den här utredningen hade makten att avgöra att jag utsattes i det läget för mer press och stress än vad mitt system klarade av och det var med fara för mitt liv att jag skulle jag utsättas för mer stress skulle suicidala tendenser kunna uppvisas. Min samtalskontakt jag hade under de här åren hade undanhållt den här informationen för mig för hon skulle verkligen se till att hon var den personen som hade lyckats få mig ut i arbete. Utan någon som helst insikt i att det var hon som hade förstört mig hur hon hade hållit hårt i mig genom att ena stunden vara snäll och stöttande (enligt vad det i hennes världsbild betydde och stod för) för att plötsligt svika mig, anklaga mig, skuld och skambelägga mig, gapa på mig, hetsa mig, få mig att tro att det bara var hon i hela världen som brydde sig om mig vilket ingen annan gjorde för så dålig människa jag var som hon med så stor ansträngning försökt få mig att förstå under flera år men inte riktigt lyckats då hon inte fått något tydligt erkännande. När jag skulle skrivas ut från den dåvarande institutionen så hade jag blivit så rädd för världen utanför för jag hade av psykiatrin blivit berövad mitt liv som skulle börjat med höga avgångsbetyg och fast jobb. Istället blev jag fånge av psykiatrin och ihopkopplad med en livs levande narcissist som gömt sig inom vårdens korridorer jag vet inte under hur många decennium. Jag var självmordsbenägen i 1,5 år efter att jag tagit mig ifrån den här människan och så sjuk så jag blev beviljad förtidspension.
Så länge det inte finns stödgrupper i det här landet som kunde heta något liknande som Vi som överlevde psykiatrin i Sverige eller Vi som blivit traumatiserade av Sveriges psykiatri kommer vi aldrig kunna säkra samhället från en framtida epidemi av våldsbrott och ”oförklarliga” självmord. Missnöje, otrygghet och ren skär rädsla finns från tusentals i vår befolkning som fått möta den mörkaste delen av Sveriges psykiatrivård men det finns ännu en grupp människor som aldrig får sin upprättelse då allt fungerar som ett rättsväsende där ord står mot ord och allt man säger kan användas emot en. Det räcker att man som patient blir ifråntagen sitt momentum för att psykiatrin gör mer skada än nytta men vem skyddar patienter från det när ingen tar ansvar över vad psyaktrin kan beröva en människa?

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #PsykologiskBehandling • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 28/2-2025

Fel diagnos och fel medicin

Nu i efterhand ser jag att jag blev bipolär redan i tonåren parat med en trist familj & uppväxt.

När jag var 35 hade jag fått ordning på allt i mitt liv, utom mig själv. Vi, mitt livs kärlek & jag sökte hjälp. Efter att ha träffat två läkare & fyllt i en självskattning sades det att jag hade ADHD.

-”Räddningen för dig & din familj är Ritalin.”

Jag blev satt på maxdos, 120 mg. Jag kände mig konstig & sa till. Svaret blev samma varje gång: -”Bara fortsätt!”.

Efter 4 månader fick jag Tjernobylhärdsmälta i hjärnan & blev som en galen clown. Det var som att springa ur ett brinnande hus med händerna för ansiktet.

Så småningom förstod man att jag ”antagligen var bipolär”. Men jag var psykotisk i 3 år & 8 månader innan en läkare förstod att jag var psykotisk.

Då var allt över. Jag förlorade den enda familj jag haft, mina vänner & bekanta, mina besparingar & mitt fina företag (hade jag förstått att det skulle ta 16 år att må ok, hade jag sjukskrivit mig & stängt firman).

Jag har testat, i princip alla mediciner två gånger & först nu, efter ett evigt trälande i 16 år, har jag förhoppningsvis hittat en medicin som fungerar. Jag hade gett upp & var redo att ta mitt liv, så det var verkligen i sista minuten det blev bättre.

Problemet är att om du är svårbehandlad nöjer sig läkarna med att du är stabil, oavsett hur deprimerad du är, din livskvalitet skiter de HÖGAKTNINGSFULLT i.

Svenska psykiatri är värd ”5 Överkryssade Bajskorvar” i betyg.

Jag har varit millimetrar från att ta mitt liv 2009, 2019 & 2024. Deras enda svar är: -”Om du vill kan vi lägga in dig”. Men det är HELT meningslöst. Att någon ger mig piller två gånger om dagen förändrar INGENTING.

Läs mer om: #BipolärSjukdom • #Diagnostisering • #Mediciner • #Psykossjukdomar • #Vårdkvalitet Publicerad 28/2-2025

Läkare byts ut gång på gång

Hej. Jag har varit i psykiatrisvängen sedan jag var 13 år, jag är nu 31 och fortfarande kvar. Jag har gått i vanlig samtalsterapi med kuratorer främst men även dialektisk beteendeterapi. Det sistnämnda är det enda som faktiskt hjälpt mig ordentligt med mitt liv. Jag har även varit inlagd inom slutenvården två gånger. En gång var när jag var 18 och det var en sjuk upplevelse i sig, inte bara för att jag var yngst där.. En gång hade personalen fikarast i fikarummet och det var inte en enda person i korridorerna förutom vi patienter. Men en patient var helt galen och skrek, grät och slog sig själv. Hon hade förlorat ett barn i krig tror jag.. Vi försökte hjälpa till men vi var ju också sjuka. Personalen kom inte ut fastän vi försökte få dem att komma. De bara satt och fikade och viftade bort oss. Hon gallskrek verkligen. Jag kramade henne och tog hand om henne. En vuxen kvinna… Och jag, en ung tjej på 18..

Under mina år i psykiatrin har jag ständigt hamnat mellan stolarna, men särskilt gällande medicin, läkarintyg och ekonomisk ersättning. Min läkare för några år sedan var för långsam med läkarintyg så det kom inte in i tid till Försäkringskassan. Jag behövde det för att kunna ansöka om ersättning. Till slut behövde jag vända mig till Socialtjänsten istället för att få försörjningsstöd eftersom jag behövde betala min hyra.. (Jag hade det fram till 2022 då min ena förälder gick bort och jag fick en ”inkomst” i form av arv.)

Sen fyllde jag 29 och har man då inte jobbat tillräckligt (eller är tillräckligt sjuk) är man inte längre en kandidat för någon som helst ersättning. Hade de varit snabbare hade jag kunnat få ersättning i åtminstone ett par år tills jag blev 29-30. Angående mina mediciner: Jag har bytt läkare alldeles för frekvent så jag har aldrig vetat vem jag kommunicerar med. Och utöver det har de slarvat med receptförnyelser. Jag har ibland väntat två veckor på förnyelse fastän jag kanske bara hade 5 dagar kvar av medicinen. Och när jag ska resa utomlands har det alltid varit problem med att få ut medicin eftersom det är en tidsgräns, 3 veckors intervall. Men även om jag hör av mig flera månader innan jag ska åka så löser det sig ändå inte. Inför en resa för några år sedan hade jag fullkomlig panik då jag inte fick ut tillräcklig medicin med engelska etiketter. Jag fick springa runt dagarna innan resan och försöka prata med apoteken. Men ingen kunde hjälpa mig för läkarna hade satt gränser och regler och sånt. Jag vet inte detaljer men det gick åt helvete i alla fall.

Utöver detta är jag tjock och ätstörd. Vilket innebär att jag har sökt vård för ätstörning sedan barndomen men aldrig fått hjälp då jag inte är anorektisk. Till saken hör att jag har medicin ”mot ätstörning”, så den existerar ju medicinskt iaf. Jag har även varit våldtagen två separata gånger men aldrig fått traumaterapi trots att jag senaste åren bett om det.

En annan sak som jag har reagerat på var den gången jag sa rakt ut till min läkare under ett besök på öppenpsykiatrin att jag vill ta livet av mig, jag planerar att ta livet av mig. Men att jag ändå inte fick hjälp. Hon sa bara ”kom hit till mig om du känner så igen”. En annan grej var att jag ville utreda mig för autism och hon sa att hon skulle kolla upp det/tänka på det och återkomma. Det var typ 3-4 år sen. Hon återkom aldrig.

Att bara helt enkelt bli släppt/sluta höra från en läkare, kurator eller sjuksköterska, att de bara blir utbytta utan att man vet någonting som patient. Det stör mig något otroligt och gör mig mycket orolig också. Det känns moraliskt ”meh”.

Enligt en jag känner som jobbar inom vården har patienten dock ingen rätt att veta att en läkare slutar eller blir utbytt. För mig känns det underligt då det spelar så stor roll i vissa sammanhang. Man kan ju råka ange fel läkare i formulär om man inte vet att man bytte läkare för typ 2 månader sen. (Jag träffar läkare typ 2-3 gånger per år.)

Nu har jag bytt psykiatrimottagning och jag tycker det verkar lite bättre här, men jag kommer aldrig känna mig säker och omhändertagen i en sån här miljö. Jag kommer alltid vara rädd för att bli lämnad och övergiven. Jag vågar knappt be om hjälp längre. Jag måste alltid vara beredd på att få ett nej och att få ta hand om det själv ändå.

En sista grej jag anser är jobbig är när man inte får några svar alls. Alltså jag kanske ställer en fråga angående ett problem men så löser sig problemet. Jag vill ju fortfarande ha ett svar, inte bli ignorerad. För då känns det ännu en gång som att personen har slutat på mottagningen utan att någon berättat det för mig..

Läs mer om: #Ätstörningar • #Diagnostisering • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PsykologiskBehandling • #SexuellaTrauman • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 28/2-2025

Mellan stolarna sedan jag var barn

Jag har gått på både bup samt vuxenmottagningen på psykiatrin sen jag har 11 år. Idag är kag 36 och mår sämre än någonsin med 2 självmordsförsök bakom mig i vuxen ålder. Som barn upplevde jag att bup endast fokuserade på att jsg skulle ta .og till skolan, de ville inte diskutera varför jag inte ville gå till skolan, utan allt de tjatade om.var att jag bara tvungen att åka buss som alla andra men utredde aldrig själva mig.
Vid 18års ålder överfördes ja till vuxenpsykiatrin.
Jag testade KBT via vårdcentralen vid samma ålder och det hjälpte mot vissa problem men inte allt. Har därför ända sen dess velat gå till en psykolog för psykodynamisk terapi, vilket de bara dragit ut tiden åå genom att säga
– det är 2 års kö!
Och sen när 2.år hade gått så hade samma psykolog slutat och man fick sitta i kö till nästa men det blev aldrig av. Vid 36 års ålder har ja för första gången denna vecka fått gjort skattningar om trauma från barndomen, som jag själv fått tjatat mig till och det visade på höga poäng, dvs detta skulle gjort redan När kag var barn.
Usch fick också tjata mog till en autism-utredning som visade att jsg hade en typ av autism. Men varken habiliteringen eller psyk vill erbjuda någon psykologhhälp.
Vid 2 tillfällen har iag varit på psykakuten + avdelning. Första gången efter ett självmordsförsök var jag så upprörd så jag blev i princip misshandlad av poliserna som gjorde handräckning, och fick ett eller flera brutna revben, fläskläpp, blåöga samt blåmärken och skrapsår överallt. Själv minns jag ingenting då jag hade blandat medicin med hög dos av alkohol. Jag blev åtalad för detta för våld mot tjänsteman och fick en villkorlig dom + 10 000 i skadestånd till en polis för att jag bitit honom i fingret men han hade handskar på sig och fick inga skador eller ens övervakningskameror på detta. Jag vaknade på natten och såg en skötare sitta i mitt rum
Nästa gång jag vaknade var skötaren borta och det var enda kontakten jag hade med personalen. När jag vaknade och insåg jag var ensam gick jag ut i korridoren och satte mig och grät i flera timmar medan skötare gick rakt förbi mig utan ett ord och gick sedan in på deras personalrum och man fick inte störa dem.
Blev sedan utskriven då jag inte ville vara där.
Jag trodde att nu efter mitt suicidförsök så kommer det hända saker, men det blev ingen skillnad. Ingen justering eller ändring av medicin eller behandling. Allt skulle fortsätta som förut som var 1 telefonsamtal i månaden med en sjuksköterska från psykiatrin.
Jag mår om möjligt ännu sämre än från början
. Jag borde fått de rätta resurserna och hjälpen redan som barn, då kanske mitt liv hade sett annorlunda ut idag.

Läs mer om: #Autismspektrumtillstånd • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diagnostisering • #Mediciner • #MellanStolarna • #Överdos • #Psykakuten • #PsykologiskBehandling • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 27/2-2025

Skadliga följder av felaktig journalföring

In och ut på psykiatrin slutenvård på flera avdelningar runt om i landet. Det är märkligt hur snabbt felaktiga diagnoser på ett klick registreras i journalen. Men man blev på något sätt van. Att bli dömd på förväg. Man lärde sig snabbt vilka som läst journalen och har bildat sig en bild vem jag är innan de ens slagit sig ner i samtalsrummet. Men jag kunde samtidigt förstå vissa av dem. Främst dessa personer som kan erkänna för sig själv att de hade fel. Det är dessvärre många som har svårt att ändra sin bild och reflektera kring sina förutfattade meningar. Frustrationen, någon form av missnöje i sig själv kanske?, mynnar ut I iskallt bemötande och verbalt och fysiskt våld. Flera år tillbaka dök plötsligt terapi resistent schizofreni upp som diagnos. Av en läkare på psykakuten? Detta hade aldrig varit på tal på något sätt. Nog för jag sett mycket missbedömningar och märkliga journalanteckningar. Men detta slog nog alla rekord. När jag berättade om detta för min behandlade psykolog och läkare kunde varken jag eller dom hålla oss från skratt. Men även om jag kan skratta åt det idag är det samtidigt så himla fel. Att det kan vara så enkelt att journalföra och diagnostiseras av en läkare man träffat en gång på psykakuten. Det kan vara så himla farligt och skadligt. Det är en konst att kunna ställa om sig efter att läsa journaler som består av så mycket felaktig information det förstår jag till fullo. Journalerna kan många gånger vara en stor grund i bedömningar, behandlingar och bemötande. Jag hade själv blivit misstänksam och osäker om det var ombytta roller. Det är trots allt ett mastig diagnos som dessutom beskrivs som terapi resistent.. I dessa fall önskar man att det fanns mer begränsningar eller bättre säkerhet runt journalföring. Vi som patienter är helt handfallna i journalförarens händer. Och när det väl finns där följer det med under lång tid. Då har det varit positivt att flyttat mellan olika regioner som helt begränsar åtkomst mellan varandra. Idag mår jag bra men även fast jag är frisk och kry så bär jag med mig en oro inför att behöva söka somatisk vård pågrund av den tunga journalen och mitt förflutna av psykisk ohälsa. Det är tragiskt hur långt efter kunskapen kring psykisk ohälsa är. Även de personer som ska ha som mest kunskap är många gånger de med minst kompetens och professionellt bemötande. Jag har ibland upplevt att många inom psykiatrin har en otroligt stark hunger av att få slänga ur sig precis allt det tänker och känner. På det mest brutala sätt man kan tänka sig. När man berättat för människor som aldrig haft med psykiatrins värld att göra blir de chockade. Hur kan man behandla någon så och häva ur sig så hemska saker?!. Frågar du någon inom psykiatrin vet de precis vad de handlar om. Även om många skulle förneka det snabbt. De bästa inom psykiatrin är de som tar till sig sina patienters upplevelser även om det känns för hemskt för att vara sant. Då blir de mer uppmärksamma på detta och medvetna när det sker. Psykiatrin ska hjälpa och inte tjälpa. Ge plats för dessa fina eldsjälar som finns inom psykiatrin och håll hårt om dem. För de försvinner snabbt när arbetsmiljön är så katastrofal och skadlig för patienterna och för de själva.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #Journalföring • #Psykakuten • #Slutenvård Publicerad 27/2-2025

Fel vård och övermedicinering

Från början (2009) blev jag diagnostiserad med ADHD, jag fick bilden från psykiatrin om att en diagnos skulle innebära hjälp för problemen – men istället fick jag medicin och ett papper på diagnos, inget mer. När skolan sen gick åt helvete trots detta fick jag som barn panik. Under åren fick jag säkert 10 olika diagnoser satta där det var allt från Autism till psykossjukdom, under inga av utredningarna fick jag delta speciellt mycket. Jag fick aldrig öppna frågor utan istället påståenden, svarade jag fel på något som ingick i diagnosen de ville sätta så fick jag höra att jag inte kommer få vara kvar hemma om jag ljuger. Men jag fick ALDRIG information, behandling eller ens prata om min adhd. Idag är jag 26 år gammal och ALLA diagnoser förutom ADHD har blivit ogiltigförklarade och bortplockade. Jag fick först iår behandling för adhd, satt på adhdmedicin som fungerar och hjälp med min faktiska problematik. Informationen och hjälpen man får i samband med diagnos är under all kritik, detta har förstört hela mitt unga liv. Jag har aldrig fått vara ung, jag har aldrig fått ha en riktig gemenskap, aldrig några relationer och framför allt så har jag blivit intalad att jag måste äta massvis med mediciner som jag aldrig behövt. Mitt immunförsvar är krossat av medicinerna, min lever och njure har dåliga värden. Helt i onödan. Det är oförlåtligt. Psykiatrin behöver inte bara kortare köer, psykiatrin behöver också kunna behandla och hjälpa patienterna som kommit ur köandet på riktigt, men idag får man just det – diagnos, medicin och en läkartid om 4 mån för uppföljning. Jag bytte län och började om mitt liv helt, då fick jag rätt hjälp och enbart för att jag själv skrek om den. Jag orkade inte mer. Hade jag inte haft möjligheten att flytta ifrån det länet jag tidigare bodde i så tror jag helt ärligt inte att jag hade varit vid liv idag. Från totalt 15 olika mediciner per dag, inläggningar med LPT för att diverse mediciner gett bieffekter till en medicin per dag, rätt behandling och rätt stöd. Idag har jag ett liv på riktigt och detta för att jag bröt med psykiatrin, bröt med socialtjänsten och bröt med allt. Jag har ingen trasig uppväxt, jag har inte haft en dålig miljö runt mig, jag har velat gå i skolan, skaffa jobb och familj. Att jag kan uppnå de målen idag är enbart tack vare att jag inte orkade mer.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Diagnostisering • #Mediciner • #Vårdkvalitet Publicerad 5/2-2025