Jag var självmordsbenägen och fick vänta i två år innan jag fick plats på vuxenpsykiatrin efter att jag fyllt 18. Tänkte att allt äntligen skulle lösa sig, men så blev det inte.

Jag fick en ”läkarkontakt”. Denna läkarkontakt får jag träffa max var tredje månad, då tar besöket ungefär tre minuter hur dåligt jag än mår. Ibland slänger läkaren fram en eventuell diagnos efter att ha pratat med mig i två minuter. Om jag blir sjuk inför ett läkarbesök måste jag vänta i tre månader extra, mer än så har dom inte tid med.

Ibland får jag träffa en sjuksköterska mellan mina läkarbesök. Ber alltid om samtalskontakt och sjuksköterskan lovar alltid att hen ska ta upp det på teammötet, men det händer aldrig.

En gång kom jag dit och jag hade mått extra dåligt det senaste och behövde verkligen hjälp. Väl där fick jag reda på att min sjuksköterska avbokat tiden utan att berätta för mig och jag bröt ihop i väntrummet. Jag stod och grät och kunde knappt andas. Då så kom en sjuksköterska som egentligen hade rast och tog hand om mig. Hen var den enda bra hjälpen jag fått på mottagningen. Men hen fick jag aldrig träffa igen efter denna incidenten.

Hur mycket jag än ringer dem, får ”prio ett” och allt möjligt så får jag ingen hjälp. När jag ringer in med relativt akuta fall så får jag alltid svaret ”vi skickar detta med högsta prio, någon hör av sig idag” och ändå får jag ringa varje dag och påminna. Efter 10 dagar där dom skickat ärende med högsta prio hörde någon av sig. Detta har hänt flera gånger.

Ska jag verkligen behöva riskera mitt liv för att ingen bryr sig om mig? Jag trodde att jag äntligen skulle få hjälp när jag blev inskriven på allmänpsykiatrin, men inget händer. Jag har borderline och bipolär sjukdom typ 2, och ändå så får jag inte den hjälp jag behöver. Självmordstatistiken för människor med dessa diagnoser är hög men det verkar ingen inom vården bry sig om.

När jag var 17 fick jag ett epileptiskt anfall till följd mediciner som skrivits ut av BUP och som jag tagit enligt ordination. Jag kommer dela upp texten i två delar, först berätta motiveringen min läkare hade till att skriva ut så mycket medicin och sedan vad som hände när jag anmälde händelsen till IVO.

Del 1:

När jag första gången träffade min läkare var jag 16 år och behandlades för min anorexia, min ångest och mitt självskadebeteende. Jag hade, när jag var fjorton, gjort en neuropsykiatrisk utredning som konstaterade att jag uppvisade vissa symtom för autismspektrum men diagnosen sattes aldrig eftersom jag var för sjuk i anorexia. Det konstaterades sedan av flera läkare att jag inte hade autism utan att mina autistiska symtom berodde på att jag var svårt sjuk i anorexi (så som tvångsmässighet och att jag inte ville umgås med andra människor). Detta går att läsa i journalen och konstaterades innan jag träffade min nya läkare.

När jag då var 16 och började hos min nya läkare var min medicinering relativt mild men när jag fortsatte må dåligt skrev min läkare ut allt fler och starkare mediciner. Då jag fick mitt epileptiska anfall var jag ordinerad följande mediciner varje dag:
– Flouxetin 60 mg
– Theralen 2x 15 mg
– Voxra 150 mg
– Mirtazapin 15 mg
– Lyrica 400 mg
– Ritalin 15 mg
Vid behov hade jag också
– Zyprexa 2x5mg
– Lergigan 2x5mg

Jag fick det epileptiska anfallet utan förvarning och jag hade tur som klarade mig med lindriga skador. Jag krampade och var sen medvetslös i ca 10 minuter. När jag vaknade till liv mindes jag ingenting och kunde inte röra mig. Ambulansen tog mig till sjukhuset där läkaren konstaterade att det epileptiska anfallet med största sannolikhet berodde på övermedicinering med Ritalinet som huvudorsak. Hen skickade ändå en remiss till epilepsiutredning eftersom att jag var minderårig. CT-röntgen och MR-röntgen visade inget så neurologen på sjukhuset konstaterade att krampanfallet berodde på övermedicinering. Jag har varken haft ett sånt anfall före eller efter att Ritalinet sattes ut och övriga mediciner sänktes.

När jag träffade min läkare nästa gång var jag arg och berättade vad som hänt och att neurologen med många års erfarenhet sagt att mitt krampanfall berodde på min medicinering. Min läkare svarade kort och gott att hen inte trodde att det berodde på min mediciner. Därefter var det slutdiskuterat.

Orsaken till att min läkare skrev ut Ritalin var för att jag var trött på morgonen. Min läkares egna motivering är att detta berodde på att jag hade visat symtom på neuropsykiatriska problem, detta grundat i utredningen jag nämnde tidigare och som flera gånger hade ogiltighetsförklarats. Jag har under min uppväxt alltid varit väldigt pigg på morgonen och anledningen till att jag var trött nu var för att jag fick så mycket sömnmedicin. Jag fick alltså Ritalin för att bli tillräckligt pigg för att orka kliva upp trots att sömnmedicinerna fortfarande gjord mig dåsig men eftersom jag inte har någon ADHD eller dylik neuropsykiatrisk funktionsvariation så blev jag hög av Ritalinet (som är narkotikaklassat då det är en amfetaminliknande substans). Jag var alltså hög varje morgon fram tills jag fick krampanfallet och läkaren på sjukhuset satte ut Ritalinet.

Del 2:
Jag anmälde ovanstående händelse till IVO. Gången är sådan att man först måste kontakta patientnämnden som vidarebefordrar ens ”klagomål” till vårdenheten som får svara på detta. Så jag skrev vad som hade hänt och fick efter några månader ett svar på posten skrivet av min gamla läkare. I det brevet totalförnekar läkaren att denne ska ha gjort något fel. Läkaren skriver dessutom flertalet faktafel, som doser på medicin och att jag fått diagnosen autismspektrumtillstånd. Dessutom genomsyras brevet av härskartekniker där stor vikt läggs vid min sk ”autism” och att jag bältats ofta. Sådant som inte alls har med saken att göra vilket jag och alla andra som läst brevet tolkar som att min läkare försöker sänka min trovärdighet.

Jag stryker under alla fel, förklarar och hänvisar till min journal. Sedan skickar jag in materialet till IVO. Ytterligare några månader senare får jag ett brev på posten som säger:
”Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utreder inte ärendet eftersom IVO inte har skyldighet att utreda denna typ av klagomål enligt patientsäkerhetslagen, PSL.” Brevet avslutas med ”Detta beslut får inte överklagas enligt 10 kap 13 § PSL.”

Jag undrar verkligen hur det kan gå till såhär? Får man medicinera en minderårig patient på felaktig grund så att denna hamnar i ett mycket allvarligt somatiskt tillstånd, inte erkänna att man gjort fel, och sedan få fortsätta jobba som barnläkare? Och hur kan det vara så att det inte går att överklaga ett beslut från IVO? Och om man kan det på något annat ställe måste de väl i så fall informera om det? Jag ringde till dem efter det här och de hänvisade bara till paragrafen som säger att inget mer kan göras.

Ända sedan jag blivit diagnostiserad med Borderline (EIPS) har jag upplevt hur psykiatrin inte tagit mig seriöst. Allt jag gör är ett sätt att få uppmärksamhet, enligt dem. Jag blir inte validerad i mina känslor och får höra flera gånger att jag egentligen inte vill ta livet av mig. De kommer på egna förklaringar och egna antaganden om hur jag mår. Jag blev bara sämre under tiden jag var på den mottagningen inom psykiatrin och min psykolog sa till mig ett tillfälle att ”det finns inget vi kan göra för dig. slutenvården verkar inte fungera så det är väl ditt val. vi kan inte hindra dig från att försöka avsluta ditt liv.” Den kommentaren triggade mig och ledde till ett självmordsförsök. Kanske var det en reaktion på vad psykologen hade sagt, men mina känslor och det jag berättar borde väl tas på allvar oavsett vad vårdarna har för åsikter kring det.

Jag var LPT inlagd på barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, jag var kanske 16 år, käkade olika mediciner, var suicidal och hade ett grovt självskadebeteende. Sömn var inget som fungerande, inte heller rutiner. Under dessa omständigheter så gjorde man ändå en ADD utredning på mig. Trots att dem visste om ovanstående, så gör dem en utredning om bla mitt fokus, tester som bla kräver fokus och sitt sinnesfulla bruk. Jag fick diagnosen ADD och det står i pappren att jag bla är ”låg begåvad och ligger under gränsen”, står att jag har svårt socialt, svårt med att fokusera på rätt saker etc. Men samtidigt under samma utredning så har dem skrivit att jag har det ”lätt socialt, lätt att prata med mig”. 1. Dem säger emot sig själv. 2. Dem drar slutsatsen om att jag är lågt begåvad och svårt med fokus under ovanstående omständigheter. Idag är jag 20+ och ingen på öppenvården jag går hos idag håller varken med eller känner igen beskrivningen, ingen av mina vänner eller andra omkring mig känner igen beskrivningen. Det ska ej vara möjligt att få göra en sådan utredning när man är så pass instabil, påverkad av mediciner, suicidal, sömnbrist etc. Detta innebar för mig att få käka mediciner som inte hjälpte, att få en diagnos som man säger idag är helt felsatt och felgjord. Men även det värsta, detta innebar också att få en stämpel som lågbegåvad.