Opsynliga – berättelser från psykiatrin

”Hur mycket måste man spy och hur lite måste man väga för att få hjälp?”

Denna berättelse handlar mest om att bli bortglömd, åsidosatt och ohörd av psykiatrin.

Första gången jag träffade en behandlare för min ätstörning var jag 17 år. Minns att jag fick fylla i olika bedömningar, men det jag inte kan förstå idag är hur de inte uppmärksammade min ganska svåra sociala ångest. Jag måste ha skattat högt på den. Hur som helst, det hela fokuserade på att väga mig och att visa mig bilder på normala portioner och fråga hur mycket jag tränat ”denna veckan då?”. Det hela var så frustrerande att jag slutade för jag inte tyckte det var värt att missa skolan för det var så himla jobbigt att behöva se vågen och kolla på bilder på mat.

Jag blev 18 och gick tillbaka igen, jag hade kräkts blod och var livrädd. Absolut livrädd. Pga min sociala ångest var det sjukt jobbigt för mig att ringa dit igen, ensam som myndig utan mamma. Första mötet blev jag bortglömt. Ingen kom och hämtade mig i väntrummet. Jag var så rädd för att gå och fråga receptionisten igen så jag gick hem. Två dagar senare fick jag ett Mail ”Oj jag glömde dig”, skrev behandlaren.

Nästa gång blev jag ihågkommen och jag ville berätta för henne att jag hade ätit en bit pizza till middag utan att få ångest dagen innan. Det var en sjukt stor grej för mig. ”Jag förstår det, det är pizza är ju ganska onyttigt”. Sa behandlaren. Efter det åt jag inte pizza på tre år. Vidare ville de sätta mig i gruppbehandling, det var det enda som fanns mig. Trots att jag MÅSTE ha skattat sjukt högt på social ångest i början. Livrädd för grupper såklart så hoppade jag av. ”Jag dör hellre med min ÄS än att prata inför främlingar” tänkte 18-åriga jag helt ovetandes att min sociala ångest var rätt allvarlig.

Idag är jag 28 år. Jag har haft ätstörningar sen jag var 13. Halva mitt liv har varit en kamp. Sommaren 2022 fick jag nog, jag orkade inte mer. Jag försökte få tid på ätstörningsenheten. ”enbart remiss från läkare på VC”, sa de. Jag träffade min läkare på VC där jag för första gången på 10 år berättade för nån att jag har bulimi och tendens till anorexia fortfarande. Det var extremt jobbigt. Min läkare på VC sa ”men tur du klarar av din vardag och plugg, det finns de som inte ens klarar av den”.

Jag tänkte på hur jag kämpat mig dit. Att jag hade tänkt ta självmord om jag inte får hjälp snart. Att jag knappt klarar av uni längre. Jag kände mig inte sjuk nog. Hon skrev ett par rader till ätstörningsenheten efter en somatisk undersökning. På papper var jag riktigt frisk. Väntan på besked tog så lång tid att jag själv behövde ringa VC. ”Oj jag glömde ringa tillbaka till dig, det blev avslaget för nån månad sen, tyvärr! Man måste vara jättesjuk för att få hjälp på psykiatrin”. Jag låste in mig på universitets toalett och grät i en timme. Ilskan i mig drev mig att ringa psykiatrin. ”Hur kan ni avslå nån som varit sjuk i halva sitt liv?” Grät jag. ”Det var för lite information från läkaren”, sa psykiatrin.

Jag ringde min läkare igen. ”Nej det är inte jag som gjort fel! Det är de som avslår alla som inte är jättesjuka”. Hon avbröt mig varje gång jag försökte förklara för läkaren att hon måste ”skriva mer, nån måste bara göra det för jag måste få hjälp SNART, snälla”. Till slut la hon till ett par meningar. Veckor gick, ett till avslag. ”Ja de är sådär det är ingen idé, mina patienter får avslag hela tiden, det är jobbigt för mig också”, sa läkaren. Mitt hjärta krossades. Hur mycket måste man spy och hur lite måste man väga för att få hjälp? Tänkte jag.

Just då träffade jag världens bästa kurator på VC för andra saker. Hon hjälpte mig till en psykolog med spec på ätstörning inom VC. Denna psykolog fick medge till slut, efter några träffar ”Jag tror du måste till psykiatrin”. Äntligen var jag sjuk nog att få hjälp på psykiatrin. Jag beskrev hur utförligt hon måste skriva till de. Efter några veckor fick jag äntligen en tid.

Denna process tog mig 8 månader. Och jag har varit riktigt sjuk i 15 år. Jag är fortfarande i bedömningsstadiet. Mest fylla i papper. Jag vet inte ens om jag ska få hjälp på psykiatrin. De ska nog bedöma om jag är sjuk nog först. Men det jag vet är att jag isf kommer få väga mig en gång i veckan och följa matschema. Och det har inte funkat förr. To be continued.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Suicid • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 21/4-2023

Vårdkö ledde till amfetaminmissbruk

Jag har ett perspektiv jag vill lyfta som berör många gällande det här temat. Personer som inte kan prata om det.

Jag har levt med odiagnosticerad ADHD hela mitt liv. Vid 20 började jag självmedicinera med amfetamin. På så vis kunde jag börja få min vardag att fungera och jag kunde börja jobba terapeutiskt med mina trauman. Psykiatrin har aldrig erbjudit samtalsterapi eller ADHD-utredning, det är bara köer. Med hjälp av ADHD-medicin har jag kunnat sätta upp mål och genomföra projekt. Det har gett mig något att vara stolt över, det har hjälpt mig växa och bli någon jag står ut med. Min läkare vet att jag medicinerar men kan omöjligt skriva ut på grund av de strikta reglerna. Jag vill inte tänka på var jag hade varit idag om det inte vore för det preparatet.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Diagnostisering • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö Publicerad 12/4-2023

Ingen diskuterade min dotters verkliga problem

Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.

Läs mer om: #Anhöriga • #Barnpsykiatri • #Depression • #Diagnostisering • #Mediciner • #MellanStolarna • #Vårdkvalitet Publicerad 28/3-2023

PTSD tolkades som personlighetsstörning

Fick träffa en ny läkare som sa att jag hade ”personlighetsproblem”. (De använde inte ordet -störning). Detta grundade hon på att hon läst min journal (vet inte om hon läst hela eller bara den nyaste datoriserade delen) och ansåg att jag hade ett ”fobiskt beteende”. Hon ställde diagnosen ”personlighetsstörning, ospecificerad” baserat på det hon läst i journalen.
De frågade om jag ville bli utredd vidare och jag tänkte att jag vill ju veta vad som är problemet så jag sa ja och fick göra en förenklad utredning som jag tror hette MINI-SCID- II. Det var alltså inte en hel utredning men min kurator sa att den brukar oftast ge rätt resultat.
Så hon och jag gjorde den och den visade på schizoid personlighetsstörning, vilket jag först tyckte stämde in på mig men efterhand när jag sökte mer info så förstod jag att diagnosen var komplett felaktig.
Som tur var så var det nån i kuratorns team som på en konferens de hade föreslog att jag skulle utredas för npf och det gjordes till slut och jag fick aspergerdiagnos och ADD-diagnos.
Personlighetsstörningsdiagnosen togs bort, som tur var.
Det är skrämmande att en läkare innan hon ens träffat mig hade bestämt att jag hade en personlighetsstörning, baserat på vad som står i journalen.
Mitt ”fobiska beteende” var såklart ett symtom på ptsd men psykiatrin ser mycket sällan till helheten utan de ställer diagnoser på varje enskilt symtom.

Olika ptsd-symtom som de kan förvandla till egna diagnoser:
Rädd för saker = fobisk personlighetsstörning
Drar sig undan, isolerar sig = personlighetsstörning, depression, depressiv episod, dystymi
Sömnsvårigheter= insomni, sömnstörning, depression
Ångest = ångestsjukdom, ångesttillstånd ospecificerat
Håglöshet, orkar inte göra saker = depression, depressiv episod, dystymi
Självmordstankar = depression
Aptitlöshet, svårt att äta = ätstörning
Hopplöshetskänsla = depression
Skam, skuldkänslor = depression

Så i stället för att diagnosticera varje symtom för sig borde de utgå från att det förmodligen är ett eller flera trauman som orsakar symtomen och då ska diagnosen vara ptsd, inte flera symtomdiagnoser.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Autismspektrumtillstånd • #Diagnostisering • #Journalföring • #Psykossjukdomar • #PTSD • #Vårdkvalitet Publicerad

Psykiatrin samarbetade med förövaren

Utifrån att jag gjorde en orosanmälan till socialförvaltningen om misstänkta sexuella övergrepp på mitt barn så begärde handläggaren på socialförvaltningen att jag skulle genomgå psykiatrisk utredning. Eftersom jag inte hade, eller aldrig tidigare hade haft, några psykiska problem så trodde jag i min naivitet att detta inte skulle vålla mig några problem. Handläggaren själv bestämde vem som skulle skriva intyget. I efterhand har jag kunnat utröna av dokumentation att både handläggaren på socialförvaltningen samt aktuell psykiatriker samarbetade med den anmälda förövaren (narcissistisk psykopat). Förövaren manipulerade involverade personer till att tro att jag led av allvarlig psykisk störning. Förövaren angav tonen och diagnosen, paranoia. Aktuell psykiatriker fastställde den.
Psykiatrikern bedömde mig som ”paranoid” eftersom jag sade att mitt barn utsatts för övergrepp och stod fast vid det. Att jag därutöver berättade att jag själv varit utsatt för sexuella övergrepp som barn gjorde inte saken bättre. Några andra grunder för denna diagnos finns inte.
När förövaren lyckats att manipulera psykiatrin att tro att jag led av paranoia så kunde han börja att hota mig och mitt barn. Ingen skulle tro på vad jag sade grundat på diagnosen (eg stämpel) som jag fått. När jag berättade för psykiatriker på aktuell klinik att jag och mitt barn levde under hot (bevisbart) så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. Psykiatrin förde ingen dialog med mig. De ville inte ens veta hur hoten såg ut.
Senare när förövaren och hans suppleanter satte hoten i verket och jag berättade det för psykiatriker så fick jag diagnosen ”vanföreställningar”. Psykiatriker hade fortfarande ingen dialog med mig. De samarbetade och lyssnade enbart på förövaren och andra dysfunktionella personer i min familj. Trots att psykiatrikerna på denna klinik inte på något vis kände till vad jag varit med om så satte de denna diagnos – utan utredning och INTE på vetenskapliga grunder.
Nej, jag lider varken av paranoia eller vanföreställningar. Jag lider av ett enormt dåligt bemötande inom psykiatrin. Har gått igenom många svåra trauman ända sedan jag var barn, men får inget stöd, hjälp och behandling. Psykiatriker på denna klinik angriper patienter som utsatts för övergrepp som barn. Har aldrig haft kontakt med psykolog och har inte råd med privat sådan.
När man i efterhand läser journalen så kan man fundera hur det stod till hos den psykiatriker som bedömde mig som ”paranoid” utifrån att jag talade om att jag utsatts för övergrepp som barn samt att mitt barn även var utsatt. Han kallar våldtäkten på mitt lilla barn för ”fullbordat samlag”. Samlag med en 5-åring? Har man det? Är det verkligen lagligt? Vem är frisk och vem är sjuk?

Läs mer om: #Diagnostisering • #Journalföring • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad

”Jag blev aldrig frisk med hjälp av den behandlaren”

En läkare på psykiatrin skrev i min journal ”troligtvis Eips”. Detta gjorde att min ätstörningsbehandlare på en annan mottagning trodde jag hade Eips och behandlade mig utifrån det i 8 mån tills hon tog upp det och jag ifrågasatte det. Först ville hon inte erkänna att hon hade fel men efter två senare besök sa hon att hon hade läst fel 🙂 Jag blev aldrig frisk med hjälp av den behandlaren.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Diagnostisering • #EIPS • #Journalföring • #Vårdkvalitet Publicerad 21/3-2023

Att behöva kämpa med näbbar och klor

Jag har fått kämpa med näbbar och klor för vård av och till, och så även när jag flyttade förra året. Det tog månader innan jag ens fick kontakt med vården, och sedan fortsatte det bara i samma lunk. Man höjde min antidepp och pratade om sjukskrivning men det var allt. Nån satte mig på en psykoedukation om depression efter 11 år… hur det skulle hjälpa mig fattade jag inte. Har man levt 11 år med skiten så vet man vad det är, man vet hur man copear. Utbildningen slog dock helt fel. Den kändes skuldbeläggande och lade allt ansvar på mig. Det tog en månad till uppföljningen.

Här kommer dock ett stickspår. Jag flyttade för att studera på folkhögskola, och fick här kontakt med en skolkurator som försökte hjälpa mig. Vid ett tillfälle kommer diagnoser upp. Vi vet att det inte är NPF, och personlighetssyndrom verkar det inte heller vara, jag säger att det som står i journalen är Recidiverande depression och tar upp att det väl skulle kunna vara traumarelaterat eller bipolär, fast jag är ju inte manisk hahahah. Då tittar hon på mig och säger att hon funderat på om jag är Bipolär typ 2. Jag skjuter undan det, jag har ju inga manier, men får då förklarat om hypomani. Kort innan har en vän till mig tagit upp att hon tror jag är feldiagnosticerad. Vännen i fråga är, you guessed it, bipolär.

Tillbaka till psykvården. Efter en månad kommer utvärderingen och man konstaterar att slår den utbildningen så fel, är det kanske något annat i grunden. Man gör SCID-II men hittar inget personlighetsrelaterat. Under ett läkarbesök lyfter jag frågan om bipolär. Det utreds inte här, men läkaren håller med, och jag ska nu få pröva lithium. Det tog en jävla tid, men det känns som att jag nu har en vårdkontakt som lyssnar. Och jag har lite hopp igen.

Läs mer om: #Bemötande • #Bipolärsjukdom • #Depression • #Diagnostisering • #Journalföring • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 20/3-2023

”2 månader av icke-existerande vård baserades på diagnoser jag inte hade”

När jag var inlagd på slutenvården blev jag tilldelade ett dussin diagnoser utan utredning eller ordentliga grunder. Man skyllde sina misstag på att jag hade EIPS, ADHD och mycket mer och ville ha uppmärksamhet. När jag blev utskriven blev jag utredd och det visade sig att jag inte alls hade EIPS, ADHD eller andra diagnoser de satt på mig. 2 månader av icke-existerande vård baserades på diagnoser jag inte hade.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Bemötande • #Diagnostisering • #EIPS • #MellanStolarna • #Slutenvård Publicerad 17/3-2023

Öppenvården och slutenvården sätter olika diagnoser

Det tog många år inom psykiatrin innan jag fick min diagnos dissociativ identitetsstörning (DID). Detta efter en grundlig utredning på öppenpsyk.

Läkarna inom slutenvården satte borderline… utan att göra en utredning. Och än idag vägrar de använda min utredda diagnos. Så öppenvården använder DID och slutenvården bpd/eips.

Det känns oerhört kränkande och irriterande. Det är som att läkarna inom slutenvården inte kan erkänna att de har fel. Varför är det så? Måste de sitta på sina höga hästar? Hur svårt ska det vara liksom…

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #EIPS • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad

Psykiatrisk klinik samarbetar med anmäld pedofil

Hatad, förtalad och avskydd av psykiatrin utan att jag har gjort dem någonting. Utan att de känner till någonting om vad jag har varit med om. Ingen dialog har förts med mig. Ingen kommunikation har skett. De valde att kommunicera med dem som angrep mig efter en anmälan mot en pedofil. Nu är det psykiatrin som hotar mig. Lögner skrivs i journalen och efterkonstruktioner görs. Man begår sekretessbrott och lagbrott. Den psykiatriska kliniken valde att samarbeta med en anmäld pedofil som hotade mig och mitt barn. Pedofilen angav tonen och sjukvården lät honom diktera villkoren. Smutskastningen är aktiv fortfarande 25 år efter anmälan och är nu i första hand projicerad till primärvården. Psykiatrin påverkar dem till att de inte ska bevilja mig sjukvård för fysisk ohälsa, vilket sätter mig i en hälsofarlig situation. De har gett mig en primärvård som skapar sjukdomar i stället för att bota. Psykiatrin framställer mig som en lögnerska som man inte ska tro på – inte ens vad gäller fysisk ohälsa. Så när jag söker primärvården för astmatillstånd, andningskollapser och ledskador som kräver operation så nekas jag sjukvård, utredning, behandling och smärtlindring. Jag har blivit utkastad, som ett annat fyllo, från en vårdcentral vid astmatillstånd. Jag nekas läkartider och läkarkontakt. Blir aggressivt och provokativt bemött! Hotas av tvångsvård i mitt ”normala tillstånd”, trots att det är psykiatriker och den psykiatriska kliniken som beter sig extremt illa emot mig. Att hotas av tvångsvård i sitt ”normala tillstånd” innebär att man kan bli tvångsvårdad utan orsak. Psykiatrin utgör därmed ett direkt hot mot mig och min existens i dagsläget.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #Diskriminering • #Journalföring • #Lagligt? • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad