Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

Låg inne vad jag tror var någon vecka på avdelning pga hastigt kommen psykos efter lång sömnbrist och marijuana. Det var en period med många vikarier som jobbade. Blev pumpad med väldigt mycket mediciner. Men blev snabbt lugn och stannar lugn vilket ingen tycks uppmärksamma. I min psykos hade jag skrikit saker som jag ej menade. En ung manlig vikarie kommer in en kväll. Han säger att han tror att han i personalen som blev kränkt av mina ord inte hämnas ifall han har sex med mig. Jag vägrade så han våldtog mig väldigt våldsamt. Den kränkta personalen kommer också in senare och våldtar mig tillsammans med minst en till ung man. Jag stretade emot såklart, så dom gav mig spruta först som gjorde att jag somnade så att dom kunde våldta mig ifred. Vågar inte ens tänka hur många gånger jag blev våldtagen. Blev pumpad med väldigt höga doser mediciner som gjorde att jag minns att jag nästan bara sov, kunde inte ens dricka vatten. Vågade bara försöka när dom i personalen som ville en väl kom dit. Efter dagar av detta känner jag tillslut hur min puls stannar och jag ligger död en stund. Jag vaknar av att bli väckt av flera personal och en dit kallad som använt hjärtstartare på mig. Personalen som kom med hjärtstartaren säger att hen hade skyndat sig dit fortare om hen hade vetat att det gällde en så ung människa.
Som tur är besöker en vän mig. Personalen berättar för hen att jag låg nyss död en stund. Men ingen ringer och talar om det för mina föräldrar. Min vän ser att jag får alldeles för mycket mediciner. Hen får minst en av vårdtagarna att sluta jobba där. Där vågar jag minnas att våldtäkterna tog slut. Och jag vågade inte säga något förutom till min vän för att en i personalen hotat mig att ingen kommer tro mig som kom in med psykos. Dom minskar doserna kraftigt efter min väns besök. Jag flyttas till en annan avdelning och är hemma igen ganska snart. Detta händelse är ett trauma än idag. Det är så osannolikt att bli våldtagen när man ska bli vårdad. Så farligt att vara patient om ingen håller ordentligt koll att doserna inte är för höga. Fanns också bra och fin personal som jobbade där. Begriper dock inte hur man kan ta in okunniga och oprofessionella unga manliga semester vikarier som inte alls borde befinna sig i någon form av vårdyrken. Det tog lång tid innan jag ens vågade börja bearbeta.

På en ätstörningsbehandling för hetsätning var en uppgift att vi skulle skicka in en bild på oss själva där vi upplevde att vi såg tjocka/fula ut. Mottagningen tryckte sedan upp enkäter med bilden och frågor om vårt utseende som de andra patienterna skulle låta sina vänner och bekanta fylla i. Sedan fick vi tillbaka enkäterna ifyllda, på en av enkäterna hade någon skrivit bredvid min bild att jag var överviktig och tjock. Och att jag borde testa att äta mindre. Detta fick mig att hamna i en depression och sen banta 20 kg.

Helvetet har pågått i över 5 år
Det är olidligt jag står ensam och helt rättslös.

Klinik nekar anmälda och chefer, vittnen som finns i mina anmälningar. Metoden kliniken använt använder är att neka, ljuga inför polis, åklagare ja stort sätt inför alla instanser jag anmält allt om som skett.
   De gör så ingen ska då möjlighet kunna utreda brott som begåtts kan begås inne på deras klinik de ansvarar för. De skyldigheter de har enl lag följs inte!
    Detta är något jag går vidare med och har noll tollerans för att det ska få förekomma.
   Jag har farit så illa av allt detta att mitt privatliv blivit lidande ytterligare. Dock ska äntligen få träffa regionen i ett möte snart då de i dagsläget bjudit in mig för en intervju. Det vill jag gärna!!!

När jag var inlagd på bup som 17 åring så var det en läkare som älskade tvångsåtgärder. Han avskiljde mig 5 gånger på 4 dagar, hotade hela tiden om att bälta mig, höll fast mig hårt fast han visste att jag har trauman från just fasthållningar. Vid ett tillfälle när han höll fast mig så lyckas jag inte lugna mig pga mina tidigare trauman. Då skrattar han åt mig och säger att jag ”söker” tvångsåtgärder och att om jag inte ville att han skulle spänna fast mig så hade jag lugnat mig för länge sedan. Det krävdes väldigt lite för att bli avskiljd. Det räckte med att råka välta en stol så släpade han in mig i avskiljningsdelen och låste dörren. En gång försökte jag till och med bara prata med honom om min vård men eftersom att han inte ville det så låste han dörren och gick istället.

Tror jag som ssk sett detta systematiskt och näst intill dagligen där jag jobbade. Vanligt att säga ”om du inte tar medicinen kommer vi vara tvungna att ge den ändå”. Går under frivillig vård och registreras inte någonstans men är ändå hemskt och utan egen autonomi för patienten. Samtidigt kunde man få beröm av kollegor för man lyckades undvika tvångssituation.

Jag var inlagd under flera månader i somras. Gång på gång blev jag bältad då jag kom till akutpsyk med polis. Påväg dit gör jag motstånd och väl inne i akutrummet fortsätter de hålla fast mig. Jag skriker att jag har PTSD och får panik av att de håller fast mig. det är också därför jag gör motstånd. Men istället för att ge mig andrum tar de i hårdare och läkaren ordinerar tvångsinjektion och bältning. Andra gånger fick jag vara fri i rummet och går då runt ångestfyllt och går fram till ordningsvakten som står vid den låsta dörren. Läkaren bedömer detta som att jag är aggressiv mot personal och det blir åter bälte.

En gång lyckades jag lugna ned mig och satt på britsen och pratade med läkaren. Denne förklarade att det blir tvångsinjektion och bältning trots att jag är helt lugn och håller en vanlig konversation med läkaren. jag ifrågasätter detta och förklarar att jag är lugn och inte kommer göra något destruktivt men läkaren säger bara att beslutet är fattat.

Under de 8 gånger jag vårdades inom bup slutenvård så var det få gånger jag fick ett bra bemötande. Jag kunde ha blivit nertryckt på golvet medan de tog varsin armar och ben och en personal satt på min rumpa, byxorna kunde åka ner, mensskyddet kunde åka undan så det kom blod i byxorna och jag kunde inte fixa det tills dom släppte mig eftersom minsta lilla rörelse med handen bara fick dom att hålla hårdare och jag ville inte direkt börja säga det bland all personal både manlig och kvinnlig som var runt mig. Det var även tillfällen där sjuksköterskan tryckte upp munsönderfallande tablett i min stängda mun när jag låg på golvet. Sedan släpper de in mig på mitt rum och jag ser i journalen att de skrivit ”läggs ner mjukt på golvet och tröstas av personal” och att jag ”motvilligt tagit emot medicinen” läkaren säger då att jag inte har rätt till efterstöd eftersom det inte var en tvångsåtgärd och därför lämnas jag gråtandes i panik på mitt rum utan att riktigt veta vad som händer. Jag kom till psykiatrin med PTSD och kom ut med även en ospecificerad traumadiagnos.

Jag vårdades på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning. En medpatient hade precis kommit in på avdelningen och verkade förvirrad och gick runt i korridoren. Skötarna säger ingenting till patienten utan sitter bara tyst och tittar medans patienten blir mer och mer förvirrad och förtvivlad. Till slut ombeds jag gå till mitt rum och direkt efter hör jag utanför hur de med en ordentlig smäll kastar patienten i golvet. Jag gick ut och kollade hur personalen smällde hens huvud ner i golvet när hen försökte lyfta det under fasthållning.

Inte ett ord eller enda försök att försöka samtala med personen eller erbjuda medicin innan de använde våld. Nästa dag kom patienten tillbaka med en gipsad arm. Jag hör fortfarande den där smällen nästan varje dag som en flashback eftersom händelsen blev ett till trauma för mig. När jag vårdats efter det har jag känt ständig rädsla att bli utsatt för tvång själv och personalen förstår inte när jag hamnar i paniktillstånd för att jag tror att de kommer bruka våld på mig. 

Jag har mått så dåligt att jag behövt vård för hur dåligt jag mått av vårdens agerande. Viktigt att veta är väl att detta varit en av flera händelser där jag vittnat en patient våldsamt hanterats av personal när hen inte var våldsam eller tydligt visat tecken på ångest tidigare, som hade kunnat hjälpas innan situationen blev akut. ”När jag upprepade gånger tagit upp detta med min f.d. psykolog började han varje gång prata om något annat eller vände det till att jag hade sjukdomssymptom i min bipolära sjukdom.

I vilken annan situation detta hade hänt hade jag ringt polisen. Rädslan att ringa 112 var väl att jag själv skulle få höra att jag var ”galen” eller missuppfattade situationen. I värsta fall ”straffas” med tvångsåtgärder själv.

Jag tänker mycket på det jag utsatts för inom bup och psykiatrin. Speciellt de tvångsåtergärder som lämnat mig med ptsd som jag kämpar med än idag. I alla andra sammanhang utanför tvångsvården skulle dessa tvångsåtergärder vara ett övergrepp, vilket det i och för sig också är. Jag tänker lite extra på en situation som uppstådde inom bup. Jag var 16 år och en liten tjej. Personalen misstänkte att jag hade föremål i kläderna som jag kunde skada mig med. Men istället för att sätta in återgärder som tex vak valde man att tvångsvisitera mig. In kommer 5 vuxna män som tar tag i mig och håller fast mig mot sängen. En annan personal börjar dra av mig alla mina kläder inklusive bh medans männen håller fast mig. Jag skriker, gråter och kämpar emot i panik men det är ingen som lyssnar. Hade detta skett utanför psykiatrins låsta dörrar hade det självklart varit olagligt. Det här är en av många situationer som ärrat mig djupt. Jag tror ofta att läkare och personal inom psykiatrin blir så fokuserade på att ta bort föremål att man bortser från den psykiska skada sånnahär övergrepp kan lämna.