Jag har alltid varit frivilligt inlagd och så även denna gång:

Jag blev inlagd i början av december.

Jag hade varit hem på dagspermission till min lägenhet, försökt gå igenom posten, med mer.
Jag mådde uselt, hade kraftig ångest, fick inte i mig mer än vatten samt lite kaffe. Men jag ville försöka att klara mig och komma igång, åtminstone försöka.

När jag, på eftermiddagen, kom tillbaka till den slutenpsykiatriska allmänvårdsavdelning där jag då var inlagd, var jag dubbelvikt av ångest.
Jag bad om något som kunde lindra min ångest och fick ett kraftigare preparat(jag har glömt bort vad det var) vilket tydligen var insatt.
Ett par timmar senare bad jag om en till dos då den tidigare inte var tillräcklig, fick den dosen av en annan sjuksköterska.

Vid 20.00-tiden(flera andra patienter berättade om vad de sett, tidpunkt och allt) fick jag mitt livs första så kallade ”Black-out”. Allt svartnade.

Det nästa jag minns är när jag vaknar upp på ett betonggolv(det skulle senare visa sig vara den somatiska akuten), liggandes på mage, handfängslad bakom ryggen och runt anklarna. Och med en oerhörd tyngd på ryggen.
Jag kunde inte andas, alls. Det här är något som jag inte önskar någon.
Det skulle senare visa sig vara väktare och poliser.
Jag vred mig runt, försökte få luft men blev medvetslös.

Det nästa jag minnns var att jag vaknade upp i sängen på avdelningen. Handlederna omlindade, kraftigt mörbultad, blåöga.

En av de så kallade kontaktpersonerna på avdelningen kom in och krävde ett urinprov.
De trodde att jag hade droger i kroppen vilket jag aldrig någonsin haft(i min journal står det att somatiska akuten tagit ett drogblodprov men det var negativt)

Efter ett till urinprov, en halvtimme senare, även det negativt, hände inte mer än att någon läkare, halvt som halvt intresserad, frågade hur det här kunde ske.
Hans sjuksköterskor hade minsann inte gjort något fel. Nej, då.
De hade satt mig i en rullstol och kört mig genom kulverten ner till den somatiska akuten och lämpat av mig där.
Sedan hade jag tydligen gått bärsärkagång.

Jag blev senare utskriven och i så pass bra skick att jag, nästa höst påbörjade en yrkeshögskole-utbildning i södra Sverige.
Det var för att bredda mina tidigare utbildningar, att försöka komma tillbaka till arbete, på något vis.
Allt gick mycket bra tills att jag kom hem den tredje veckan.
Då låg det en kallelse till polisförhör på dörrmattan innanför dörren.
Det gällde den händelse som jag beskrivit ovan.

I stället för att kunna koncentrera mig på min utbildning, blev det polisförhör, advokatsamtal, något som kallas frivården skulle göra en utredning.
Dessutom: Min advokat(med specialitet på psykiatrimål) gav mig en lapp där det stod vilka vidimerade journalutdrag som jag behövde. Det gällde i första hand rätt datum.

Men…jag fick inte ut ett enda användbart dokument från den avdelning där jag var inskriven när detta ovan inträffade. Inte ett endaste!

Därtill svek min kontaktperson mig. Jag sökte henne för att kunna få ut papperen, men nej. En person som jag faktiskt litat på.
Det tog hårt.

Jag rang och härjade med psykiatri öppenvården, också, och dagen innan rättegången, tog en irriterad överläkare där emot mig. Sent på eftermiddagen.

Jag förklarade alltsammans. Han blev mycket förvånad men jag lämnade fram visitkortet från min advokat och läkaren föll till föga.
Han skrev omgående ut samt vidimerade de nödvändiga journalutdragen samt kopior av de urinprov som jag lämnade på morgonen efter övergreppet.

Min advokat sade att vi nu hade 60-40 i odds till vår fördel. Inte mer. Det på grund av att det var en väktare som gjort anmälan.

En månad efter rättegången(det var en av väktarna som anmält mig) kom domen. Jag blev visserligen frikänd men tingsrätten var oenig: 3 ville fria, 2 ville ändå fälla mig.

Min utbildning gick fullständigt åt skogen. Jag missade en hel rad av delkurser samt det viktigaste: Säkerhetskursena vilka var ett absolut krav för att få komma ut på kurspraktik.

Så, för att försöka ta ansvar för sitt mående och sitt liv, kom en hel rad allvarliga felgrepp från psykiatrins sida att förstöra i mitt liv.
Och att det var mycket nära att bli fälld i tingsrätten…

Efteråt rang faktiskt avdelningschefen(en sjuksköterska) vid den slutna allvårdsavdelningen till mig och beklagade och ”bad om ursäkt”.
Han kröp och fjäskade sig som jag-vet-inte-vad.
Det var rätt motbjudande att höra på.

Därefter föll jag tillbaka i svårare depression, igen.

Idag är det rent hat mot samhället som driver mig framåt. Inget annat.
Jag lever också helt på samhällets bekostnad. Inget som jag längre skäms för.
Vill inte samhällsapparaten släppa in mig, får samhället betala för vad samhällsspparaten ställt till med.

De felmedicinerande sjuksköterskorna samt min kontaktperson arbetar fortfarande kvar på samma avdelning, inget ansvar har utkrävts, ingen av dem har straffats. Ingenting.

När jag som 17 åring var inlagd på slutenvården så mådde jag extremt dåligt och blev arg då det var en del av min problematik. Men istället för att lugna mig rullar de in bältessängen och spänner fast mig. Sedan rullar de mig igenom två vuxenpsykiatriska avdelningar, utan att berätta vart vi ska, tar mig till en avskiljnings avdelning och avskiljer mig i ca 8 timmar. Varav första timmen jag låg helt bältad, för att sedan bli släppt, och sen bältad igen. Till slut hade jag fått 3 injektioner, 2 bältningar och en avskiljning från morgon till kväll. När jag sedan ska tillbaka till avdelningen kunde jag inte stå på benen och behövde hållas i av två skötare för att inte ramla.

Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

Låg inne vad jag tror var någon vecka på avdelning pga hastigt kommen psykos efter lång sömnbrist och marijuana. Det var en period med många vikarier som jobbade. Blev pumpad med väldigt mycket mediciner. Men blev snabbt lugn och stannar lugn vilket ingen tycks uppmärksamma. I min psykos hade jag skrikit saker som jag ej menade. En ung manlig vikarie kommer in en kväll. Han säger att han tror att han i personalen som blev kränkt av mina ord inte hämnas ifall han har sex med mig. Jag vägrade så han våldtog mig väldigt våldsamt. Den kränkta personalen kommer också in senare och våldtar mig tillsammans med minst en till ung man. Jag stretade emot såklart, så dom gav mig spruta först som gjorde att jag somnade så att dom kunde våldta mig ifred. Vågar inte ens tänka hur många gånger jag blev våldtagen. Blev pumpad med väldigt höga doser mediciner som gjorde att jag minns att jag nästan bara sov, kunde inte ens dricka vatten. Vågade bara försöka när dom i personalen som ville en väl kom dit. Efter dagar av detta känner jag tillslut hur min puls stannar och jag ligger död en stund. Jag vaknar av att bli väckt av flera personal och en dit kallad som använt hjärtstartare på mig. Personalen som kom med hjärtstartaren säger att hen hade skyndat sig dit fortare om hen hade vetat att det gällde en så ung människa.
Som tur är besöker en vän mig. Personalen berättar för hen att jag låg nyss död en stund. Men ingen ringer och talar om det för mina föräldrar. Min vän ser att jag får alldeles för mycket mediciner. Hen får minst en av vårdtagarna att sluta jobba där. Där vågar jag minnas att våldtäkterna tog slut. Och jag vågade inte säga något förutom till min vän för att en i personalen hotat mig att ingen kommer tro mig som kom in med psykos. Dom minskar doserna kraftigt efter min väns besök. Jag flyttas till en annan avdelning och är hemma igen ganska snart. Detta händelse är ett trauma än idag. Det är så osannolikt att bli våldtagen när man ska bli vårdad. Så farligt att vara patient om ingen håller ordentligt koll att doserna inte är för höga. Fanns också bra och fin personal som jobbade där. Begriper dock inte hur man kan ta in okunniga och oprofessionella unga manliga semester vikarier som inte alls borde befinna sig i någon form av vårdyrken. Det tog lång tid innan jag ens vågade börja bearbeta.

På en ätstörningsbehandling för hetsätning var en uppgift att vi skulle skicka in en bild på oss själva där vi upplevde att vi såg tjocka/fula ut. Mottagningen tryckte sedan upp enkäter med bilden och frågor om vårt utseende som de andra patienterna skulle låta sina vänner och bekanta fylla i. Sedan fick vi tillbaka enkäterna ifyllda, på en av enkäterna hade någon skrivit bredvid min bild att jag var överviktig och tjock. Och att jag borde testa att äta mindre. Detta fick mig att hamna i en depression och sen banta 20 kg.

Helvetet har pågått i över 5 år
Det är olidligt jag står ensam och helt rättslös.

Klinik nekar anmälda och chefer, vittnen som finns i mina anmälningar. Metoden kliniken använt använder är att neka, ljuga inför polis, åklagare ja stort sätt inför alla instanser jag anmält allt om som skett.
   De gör så ingen ska då möjlighet kunna utreda brott som begåtts kan begås inne på deras klinik de ansvarar för. De skyldigheter de har enl lag följs inte!
    Detta är något jag går vidare med och har noll tollerans för att det ska få förekomma.
   Jag har farit så illa av allt detta att mitt privatliv blivit lidande ytterligare. Dock ska äntligen få träffa regionen i ett möte snart då de i dagsläget bjudit in mig för en intervju. Det vill jag gärna!!!

När jag var inlagd på bup som 17 åring så var det en läkare som älskade tvångsåtgärder. Han avskiljde mig 5 gånger på 4 dagar, hotade hela tiden om att bälta mig, höll fast mig hårt fast han visste att jag har trauman från just fasthållningar. Vid ett tillfälle när han höll fast mig så lyckas jag inte lugna mig pga mina tidigare trauman. Då skrattar han åt mig och säger att jag ”söker” tvångsåtgärder och att om jag inte ville att han skulle spänna fast mig så hade jag lugnat mig för länge sedan. Det krävdes väldigt lite för att bli avskiljd. Det räckte med att råka välta en stol så släpade han in mig i avskiljningsdelen och låste dörren. En gång försökte jag till och med bara prata med honom om min vård men eftersom att han inte ville det så låste han dörren och gick istället.

Tror jag som ssk sett detta systematiskt och näst intill dagligen där jag jobbade. Vanligt att säga ”om du inte tar medicinen kommer vi vara tvungna att ge den ändå”. Går under frivillig vård och registreras inte någonstans men är ändå hemskt och utan egen autonomi för patienten. Samtidigt kunde man få beröm av kollegor för man lyckades undvika tvångssituation.

Jag var inlagd under flera månader i somras. Gång på gång blev jag bältad då jag kom till akutpsyk med polis. Påväg dit gör jag motstånd och väl inne i akutrummet fortsätter de hålla fast mig. Jag skriker att jag har PTSD och får panik av att de håller fast mig. det är också därför jag gör motstånd. Men istället för att ge mig andrum tar de i hårdare och läkaren ordinerar tvångsinjektion och bältning. Andra gånger fick jag vara fri i rummet och går då runt ångestfyllt och går fram till ordningsvakten som står vid den låsta dörren. Läkaren bedömer detta som att jag är aggressiv mot personal och det blir åter bälte.

En gång lyckades jag lugna ned mig och satt på britsen och pratade med läkaren. Denne förklarade att det blir tvångsinjektion och bältning trots att jag är helt lugn och håller en vanlig konversation med läkaren. jag ifrågasätter detta och förklarar att jag är lugn och inte kommer göra något destruktivt men läkaren säger bara att beslutet är fattat.