Opsynligas logga

Onödigt lidande inom barnpsykiatrin

Jag upplever att vår dotter har starka negativa upplevelser efter slutenvården, och hon vägrar nu att följa med till bup eller att vi ens nämner ordet bup. Det var en mardröm att vara med om olika händelser under den tiden hon var inlagd.

Det värsta var när hon tvingades i medicin inför undersökning på sjukhuset. Den stress personalen gav henne var helt meningslös! Detta då det visade sig att det inte var någon tidsbrist, utan att vi satt och väntade på SJukhuset i nästan 1 Tim. Det var mkt dålig planering och dålig kommunikation mellan slutenvården och SJukhuset.

Ett annat hemskt och onödigt lidande är det tillfället en jourläkare kommer in till vår dotter. Han hade aldrig mött henne förut och började skälla på henne i affekt. Det slutade med tvångsinjektion och en utskällning till oss föräldrar. Hur vi kunnat uppfostra henne på det här sättet. Det var så fruktansvärt oproffsionellt och kränkande. Och att den här läkaren inte kunde skilja på hennes sjukdom och sina egna affekter.
Under det här tillfället satt fler läkare och skötare i rummet. Ingen sa någonting.

Vidare så bestämde slutenvården tillsammans med socialtjänsten och bup att min dotter skulle skriva under ett kontrakt på hur hon skulle sköta sig om hon ville komma ut från slutenvården.
Jag skulle vilja låta dem veta  HUR barn med Autism BÖR bemötas!
Jag är chockad över okunskapen inom vården 2024!
Min dotter fick tex sitta tillsammans med flera läkare och ett antal skötare dagligen för att bli intervjuad. De satt mitt emot henne och tittade henne i ögonen. Det värsta en autistiskt person i stress kan tänka sig! Hon blev inlåst och tvångmedicinerad. Hon blev ifrågasatt när hon fick den mat hon gillade. Jag köpte sånt som hon gillade. Hon är selektiv i maten.
Det var mestadels förvaring att sitta där i 3 veckor. Kontakt med psykologen med samtal kom inte in förrän i slutet av perioden, och då hann min dotter bara med halva utredningen!
Sedan ville inte bup använda sig av samma psykolog som hade funkat efter hon kommit ut, så nu har hon inte gjort klart utredningen.

Skötarna som var där hade dålig kommunikation med varandra. Vissa sa att min dotter skulle ta medicin, andra sa att hon inte behövde det.
Vi fick vid ett tillfälle fel journal i händerna. Alltså en journal för ett annat barn!
Det var olika skötare varje dag och ….hann aldrig skapa relation eller kunna känna sig trygg med någon. Detta är också mkt viktigt om man har npf (autism). Min dotter började umgås med ett barn med svåra ätstörningar som aldrig fick göra några fysiska aktiviteter, så hon blev mkt påverkad av henne och tillslut satt de och pratade om matvägran och medicinvägran. Detta när andra skötare satt i sina fåtöljer med sina mobiler!

Min dotter har varit extremt känslig mot krav när hon varit sjuk. På slutenvården blev hon tvungen att plocka upp efter sig när hon i ilska kastar saker. Detta var extremt ångestfyllt för henne. Hon skulle liksom ”uppfostras”.
Hon fick inte hålla kontakten med mig när hon ville, utan blev inlåst på rummet utan mobil. Och när jag var hemma med lillebror fick hon inte ringa mig. Detta skapade extrem panik och ångest. Andra föräldrar som var på avdelningen hörde av sig till mig för att be mig kontakta personalen, eftersom hon hade skrikit i ångest flera timmar!
Detta är omänskligt och fruktansvärd behandling mot ett barn! (10 år)
Jag upplevde större delen av personalen som mkt hämmade och okänsliga. Detta kan bero på den miljö de jobbar i, men det är inte ok!

Jag kommer aldrig någonsin låta min dotter komma tillbaka dit. Jag kommer göra allt i min makt för att slippa detta.

Min dotter berättade för mig att skötarna skrattade åt henne när jag inte var där.
Hur ska vi orka efter dessa upplevelser ?!!

”Vårdare åstadkom fysiska skador”

Jag hade självinstyrd inläggning jag visste det var läge söka akut för tillfällig medicinsk hjälp och för inläggning i 2 dygn.
   En ung manlig AT läkare hänvisade mig till undersökningsrum för han skulle lyssna till mitt hjärta och lungor. Var i dåligt skick just då. Försämrat mående, depression och ångest efter trauman. AT läkaren var ensam med mig i undersökningsrummet, beordrade mig ta av mig min bh och han började massera mina bröst. Jag blev chockad och mådde jättedåligt. Ingen hörde, ingen såg. Framfört detta senare till en chef och påtalar aldrig läkare får vara ensam med brukare eller pat. Ändå fortgår detta.
   En vårdare åstadkom fysiska skador på min kropp med blödningar under min hud, vårdaren sparkade ned mig, knuffade mig baklänges, la sig över, på mig. Har fotodokumenterat skadorna. Visat chefer och talat med dem. Även patnämnd fått se bilder. Chefer bryr sig inte om något av detta.

”Gråt inte, det kommer inte hjälpa dig”

Jag har haft många olika hyrläkare som jag har behövt förklara och redovisa på nytt för om tidigare livshändelser och sjukdomsbild. Jag har upplevt dåligt bemötande ett antal gånger. En läkare sade när jag började gråta ”gråt inte, det kommer inte att hjälpa dig”. Under ett samtal säger han ”Nästa gång vi ses får du inte ha ångest” – vad menar han med det? Samma läkare har berättat om andra patienter för mig som har haft permission. Om en som åkte till Åre under sin permission och sade sedan till mig att jag inte skulle göra något sådant. Han har även sagt att han har mycket på sitt bord. På ett möte bröt han tystnadsplikten till min arbetsgivare och sade att jag hade försökt att ta mitt liv två gånger då. Denna läkare har även sagt att jag har en hög dos av ett läkemedel och jämförde sig med sig själv som tog en tablett av sin fru och blev helt däckad av det. Jag upplever att han inte tar mig på allvar. Bl.a. har han sagt ”alla jobb är stressiga” när jag har uttryckt att jag är stressad på jobbet. Dessutom har han skuldbelagt mig att jag tar med min mamma på mötena ”det är inte schysst att låta din mamma gå ifrån hennes jobb”.

Idag hade jag en annan läkare och jag är väldigt uppgiven och missnöjd med dagens läkarbesök. Inledningsvis säger läkaren att jag har ångestdiagnos och nekar till PTSD och EIPS. Jag blev väldigt förvånad över att jag inte får diagnosen EIPS eftersom det har konstaterats av min psykolog som gjorde utredningen att jag uppfyller fem/nio kriterier (vilket betyder att jag har diagnosen). Min psykolog skulle närvara på dagens läkarbesök men blev sjuk och kunde inte vara med. Jag blir mycket ledsen och förvånad att läkaren kommer oförberedd till samtalet och har inte varit i kontakt med min psykolog. Jag har under hösten gjort en basutredning och sedan fördjupad utredning som har involverat mycket energi och känslor. Nu kommer jag hit och får allt nedrivet. Han säger att jag har social ångest och vill rikta fokus dit. Han frågar vilka sammanhang jag tycker är ångestfyllda, hur det har fungerat på jobbet och om jag klarar av att handla mat. Jag frågar om det finns någon vårdplan. Han svarar att jag ska fortsätta att ta mina mediciner, att han kan kontakta rehabkoordinator som kan boka tid med försäkringskassan och min arbetsgivare. Jag blir mycket förvirrad eftersom dagens möte skulle handla om min utredning samt sjukskrivning.

Jag upplyser läkaren om att jag har fått diagnosen EIPS och att jag önskar DBT-behandling. Han säger då att jag inte har denna diagnos. Jag blir upprörd och frågar vad som gäller nu och läkare bläddrar då i min journal och frågar om mina tidigare behandlingar. Han avfärdar mina önskningar om DBT och presenterar ingen tydlig vårdplan. Jag är härmed mycket mer förvirrad efter mötet än innan och känner att min utredning har varit i helt onödan. Vad kommer jag att få för hjälp nu? Vad hände med diagnoserna jag fick av psykologen?

Barn tvingades till ECT

Jag var bara ett barn när jag fick ECT under tvångsvård. Jag hade inte fått terapi, bara en antidepressiv som inte fungerade, därav trodde man att man tog den snabba vägen genom att ge mig ECT. Det blev början på ett nytt helvete. Det har gått 6 år sedan dess och jag lider fortfarande av biverkningar. Jag önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv mer.

Minnet blev aldrig återställt

Jag fick ECT för flera år sedan mot min vilja. Blev ombedd varje gång att antingen lägga mig i bältessängen ”frivilligt” eller så skulle dem ta mig med våld. Jag går ca 8 behandlingar som tvingas avbrytas pågrund av extrem påverkan på minnet. Bara att höra ordet ECT får magen att vrida sig.. Mitt minne blev aldrig återställt..

Känns som ett övergrepp

Jag fick ECT på tvång i höstas. Planen var 6st behandlingar, men efter 2st berättade en vikarierande överläkare att de inte får tvinga mig till det, så hen avslutade min behandling.

Efter tvånget har min relation till kroppen kraftigt försämrats, och det känns inte som att det är min kropp längre. Läkarna tog den kontrollen ifrån mig, och det känns som att ha blivit utsatt för ett övergrepp. Det är nu snart 6 månader sedan, men alla flashbacks och påverkan på mitt psyke gör att det känns som att det lika gärna hade kunnat ha hänt igår. Jag har absolut ingen tillit kvar till psykiatrin, och jag är livrädd för att någon gång behöva läggas in i slutenvården igen.

Groomad på öppenpsykiatrin

Jag har inom öppenpsykiatrin stött på en anställd som ”groomat”, dvs uppvaktat mig under längre period. Pga situationen och traumat detta lett till kan jag i detalj inte gå in på händelsen. Men detta är ett stort problem inom den psykiatriska vården. Det är aldrig okej att utnyttja sjuka människor och kalla det romans eller relation. En anställd ska göra sitt jobb, inte tro att vården är någon dejting plats för personlig bekräftelse och uppmärksamhet. Dessa personer ska anmälas direkt och hjälp ska finnas för de svaga och våldsutsatta. Vården, vakna upp!

Vårdare skrattar åt sexuellt ofredande

En manlig patient tog på sitt könsorgan. Gick sedan fram till mig och körde ned sin hand innanför min tröja, ner imellan och på mina bröst.
   En manlig vårdare står intill och såg detta, vårdagen bara skrattade åt situationen och tyckte det var kul.

Det var för mig mkt obehagligt, äckligt och kränkande.

Har varirit med om många sexuella övergrepp och trauman även ute i samhället så detta inget jag hade behövt få uppleva.

Jag vill inte personal ska normalisera sådana här dumheter!

Respektlöst!

Misshandlad av vårdare

Jag är förtvivlad. Aldrig fått hjälp eller stöd fr psykiatrin efter sexuellt övergrepp och en fysisk misshandel på psykjourrmott och akutpsykiatrisk vårdavdelning.

Den fd manliga vårdare som sparkade mig osv slutade ett tag därefter. Fick veta denna fd vårdare som misshandlat mig hade sökt för att försöka utbilda sig till polis.

Detta till min rena förskräckelse!

Vad är detta för samhälle?!

Sist i vårdkön efter anmälan

Jag hade kontakt med en öppenpsykiatri som tvingades stänga när vården skulle spara pengar. Mitt i detta var jag under utredning hos neuropsykiatriska och man skulle föra över mig innan stängning av min vanliga mottagning så att man inte riskerade att tappa bort mig i kön till läkare som jag redan suttit i, i över 2 år.
Man förde över mig och bad mig invänta kallelse till läkare och skulle återkomma med en ny fast vårdkontakt snarast. Månader gick utan kontakt så hörde jag av mig till den nya mottagningen utan att man svarade eller återkopplade. Först när jag anmälde till patientnämnden om den uteblivna vården och kontakten så hörde man av sig. Man skällde ut mig för att ha anmält att de inte utfört sitt jobb som garanterat och informerade mig att jag nu hamnat sist i kön som resultat.
Jag fortsatte söka kontakt med mottagningen då man vägrade ge mig någon form av vård eller fast vårdkontakt att prata med, trots att jag blev sjukare och sjukare av deras isolering. Över 9 månader senare fick jag prata med en AT-läkare genom att göra en ivo-anmälan.
AT-läkaren ber om information gällande min vårdplan och jag berättar att jag inte har någon då jag inte fått vårdkontakt med mottagningen. Denna går då in i systemet och ser att man tagit bort mig ur kön månader innan och det finns ingen plan att sätta in mig igen.
Jag gjorde en ny ivo-anmälan och mottagningen utlovar att lösa situationen så fort som möjligt och man kan inte svara på varför det blivit på detta sätt. Ca två veckor efter att mottagningen meddelat detta ringer mottagningens enhetschef upp mig.
Denna ringer upp och än en gång blir jag utskälld för att jag anmält mottagningens brister, hen meddelar att jag inte kommer få kontakt med mottagningen och att man ska se över sin kö. Jag är vid det här laget sjukare än någonsin och blivit självmordsbenägen pga alla problem med mottagningen och strulet med kön. Enhetschefen säger åt mig att åka och dö någon annanstans om det inte passar och att jag igen nu hamnar sist i kön och att de hör av sig när de beslutat att det är min tur.
Jag nekas nu helt kontakt med mottagningen och enhetschefen har meddelat personal att inte svara mig. Man utlovade en snabb och smidig övergång och ett år senare har de gjort mig självmordsbenägen, låst mig ute från vården och hindrar mig nu att komma vidare i kön pga jag anmälde de systematiska bristerna hos mottagningen.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.