Var 17 år och blev överflyttad till vuxen psykiatrin för att jag var ett för ”svårt” fall för BUP. Medans jag packat mina saker kommer sjuksköterskan in och ber mig ta några tabletter, frågar varför och vad det är för något och får till svar att jag bara ska ta dom och är bra för mig (fick veta senare att det var olanzapin och lergigan). Kriminalvården hämtar mig på BUP och ska köra mig 1 timme bort till vuxen psykiatrin och en skötare från BUP följer med. Jag är rädd för vad som komma skall och att hamna på ett ställe med vuxna, jag stretar imot och vägrar gå in i bilen och sätter upp fötterna mot utsidan av bilen medans dom försöker trycka in mig. Skriker att jag inte vill och blir sedan i hållen och sparkad på smalbenet och nertryckt på marken, dom sätter på handfängsel bakom ryggen och tejpar fast mina fotleder och bokstavligen kastar in mig i bilen på magen rätt på golvet. Hela resan i en timme ligger jag gråtandes på magen på golvet och kriminalvårdaren har fötterna på min rygg och pratar i telefon och pratar illa om mig. Väl framme ser jag 10 personer från avdelningen som står och väntar utanför entrén på mig med en bältessäng. Dom tar bort tejpen från fotlederna och sätter mig upp, jag vägrar gå ut bilen för jag förstår vad som ska hända och jag är så rädd och ledsen. Blir utsliten ur bilen och direkt på hoppad av alla innan dom lyfter upp mig på sängen och rullar in mig på avdelningen, genom dom alla gemensamma ytorna där patienterna sitter så alla ser mig. Väl på mitt rum gråter jag och skriker i panik att jag vill ha min mamma om och om igen. En kvinnlig skötare sätter sig bredvid mig och försöker lugna mig och stryker mig i håret och håller min hand, lugnar mig något men gråter hysteriskt och en manlig skötare kommer in och ber mig hålla käften och skickar ut den snälla sköterskan och tar sedan en handduk och trycker i mitt ansikte medans han skriker att jag ska hålla käften och vara tyst, får ingen luft och blir tyst. Blir sedan lämnad i vad som känns en evighet tills jag sedan blir släppt… det var min första gång på vuxen psykiatrin.

Vart ska man börja? Den värsta var en manlig läkare. Han börjar med ifrågasätta mina val av metoder att ta mitt liv. Halvt skrattar när han frågar varför jag fortfarande lever då.”för jag är mer rädd för att bli förlamad eller en”grönsak ” än att dö. Samtidigt som han hånar mina val av metoder. Att jag som är så duktig på så mycket annat osv. Säger han att han aldrig kommer skriva ut mig. Tar bort permissioner.  Jag har heller ingen koll på mina rättigheter. Enligt journaler är jag där frivilligt. Det är inget jag informeras om och han säger ordagrant jag blir kvar i månader om han fått bestämma. På mitt tänkta utskrivnings samtal. Blir inte utskrivning. Veckan efter var en annan läkare tillbaka igen. Sen var väldigt mån om att jag skulle få gå i skola och göra mina hobbys. Hon ifrågasatte varför jag var kvar. Att jag borde vara hemma och sett på matchen jag ville gå på. Och skrev ut mig då jag bara blev sjukare på avdelningen och ville hem till mina djur.

Jag har blivit avskiljd ett flertal gånger som ”förebyggande åtgärd” då mitt självskadebeteende har varit väldigt svårt för mig att hantera. Jag får lätt med mig saker från allrummet in på rummet som jag sedan kan skada mig med. Personal har då, utan ett läkarbeslut, valt att be mig vara på rummet.

Lagen innebär att en avskiljning är då en patient antingen blir muntligt ombedd att hålla sig på rummet, eller inlåst. Dörren behöver inte vara låst för att det skall räknas som en avskiljning.

Men i mitt fall säger de att det är ”praxis” och att det handlar om en ”överenskommelse” snarare än en regelrätt avskiljning. De menar även på att det inte räknas som en avskiljning eftersom att min dörr aldrig varit låst, trots att jag gång på gång läst upp paragraferna direkt från lagboken som visar på det motsatta. Eftersom de inte räknar detta som en regelrätt avskiljning har jag heller inte fått möjlighet att diskutera beslutet med en läkare, vilken man har rätt till efter 8h av en avskiljning.

En annan aspekt av lagen om tvångsåtgärder är att en avskiljning I N T E får ske i ett försök att förändra ett beteende hos en patient, tex vid självdestruktivitet.

De ”avskiljningar” som jag blivit utsatt för alltså inte följt lagen. Tyvärr hamnar man längst ner i hierarkin när man är på tvångsvård och jag har hittills aldrig fått något vidare gehör från personal. De fortsätter hota med olaglig avskiljning varje gång jag har självskadat eller påtalar att jag har mycket impulser. ”Kom ihåg att om du tar med dig något in på rummet kommer du inte få lämna rummet igen”.

Tillslut var mitt enda försvar att spotta på dom. Då la dom en handduk över min näsa och mun som dom höll fast.
Jag kunde inte längre andas…

Förnyade recept via 1177 och klickade i engångssamtycke till att psykläkaren fick kolla i läkemedelsförteckningen.
Senare upptäckte jag att nån varit in i dolda uppgifter. Blev rätt fundersam, jag har inte dolt nåt.
Kollar om jag dolt nåt och det visar sig vara ett mer än två år gammalt recept på en medicin (ej narkotikaklassad) som jag inte tagit på två år och antagligen därför dolt.
Kontaktar Läkemedelskollen och får veta att läkare måste ha ett speciellt medgivande från mig för att gå in i dolda uppgifter.
Det hade inte läkaren bett mig om.
Samma läkare har vid minst ett annat tillfälle utan tillåtelse läst i andra vårdgivares journaler.

… men de förväntar sig att man ska lita på dem till 100% … annars anser de att man ”har bristfällig formell och emotionell kontakt”

Jag var inlagd för depression. Fick vittna hur en patient på rutin blev bältad för att tas till ECT. Några skötare var gulliga och bad oss gå undan när de skulle rulla hen dit… men senare rullade de ändå omkring patienten, bältad, framför patienterna. Det som är så sjukt är att de verkligen verkade göra det på rutin. Jag hoppas att hen vet att hen är värd allt i världen trots det hen fått utstå. Och att ingen behandlar hen som att hen är ”jobbig” för att hen är sjuk. Och att personalen lär sig hur man bemöter svårt sjuka människor med respekt, emotionell intelligens och som om de har ett mänskligt värde

Jag har blivit bältad många många gånger, både som minderårig och vuxen & det är det absolut värsta jag varit med om. Blev mestadels bältad iomed min anorexi. Hände att personal både gjorde illa mig fysiskt och psykiskt. Stora vuxna kraftiga män låg över mig, en mycket mindre tjej, vilket resulterade i att jag fick blodstopp och domningar i benen. En läkare ställde sig över mig och skrek på mig att jag skulle ”hålla tyst”. Blev även bältad många gånger även fast att allt jag egentligen behövde var lite förståelse, någon som kunde ge mig tid och en trygg kram.

Nattssk vägrade släppa upp mig från bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös, tillsist hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig, och en gång när jag började gråta frågade hon surt vad jag försökte uppnå av det.

Har autism och selektiv mutism. KAN inte svara, orden försvinner. Detta visste psykiatrin.

Jag blev inlagd på lpt. Med vak och dropp mot förgiftning. Jag fick inget lugnande.

Vid ett tillfälle lade jag min högra hand på vänsterarmen ca 20 cm från dropp infarten.

Det resulterade i att personalen som satt vak flyttade mim hand, jag lade dock tillbaka den och efter tredje gången räknar han till fem och säger att han larmar om jag inte tar bort handen. Jag tog inte bort den.

Han höll fast mig då och larmade.
Personalen pratade med varann och sen kommer en kvinna med bandage och tejp. De tar det runt hela handen och upp på armen. Sen gick de och vaket byttes.

Jag fick panik. Jag grät och började dra i dropp infarten under bandaget. Droppräknaren piper och bandaget togs bort. De rättade till droppet. De hade inte åkt ut. Så de gick att rädda.

De virade runt ett mindre bandage och gick sedan utanför min dörr.

Jag blev lugn efter detta. Gjorde inget på 15 minuter. Men de sa att de skulle bälta mig.

Sängen med remmar och lås rullas in. Jag ligger i min säng, lugn, avslappnad och gör mig så tung och otymplig som det går.

De lyckas få över mig i bältessängen.. jag drar upp knäna för att de inte ska lyckas. Men de håller mig fast och spänner fast mig. Jag sparkar, sliter, är helt tom på känslor, de får fast mig. Ligger stilla en stund. Får sedan panik. Sparkar, vrider, ålar, men jag är fast. Inser det och blir lugn. Försöker slappna av. Det går en stund, sen börjar jag hulkande försöka prata med den som har vaket.

Men det var stopp. Då började jag vråla rakt ut. Personalen kommer igen. Men de kan inget göra. Sen gråter jag tyst 10 min och säger åt dem att de får ta dit en läkare.

Ingen läkare kommer, de börjar knäppa upp bälten och säger att jag får ändå ligga i bältessängen hela natten för de kommer ju behöva den igen.

Sen på morgonen får jag utbrott. Gråter. Skriker och är hysterisk. Till slut lossnade nålen och hela sängen blev blodig.

Han som satt vak trycker på larmet om och om igen. De kommer förstärkning efter 15 minuter. Då kommer en chef, någon sköterska, och en skötare, de säger att jag måste lugna mig.

Vilket jag gör. Sedan ser chefen stolen som personalen suttit vak i och utbrister, denna stolen kostade 16 000 kr och det ska inte bli fläckar på den eller andra möbler här.

Sen gick hon. De övriga hjälper mig upp ur sängen. Så jag kan tvätta av min arm. Sen byter de sängkläder, rar ut bältessängen, muttrar att man tar ju ut den direkt efter bältningen är avslutad, det är rutin.

Allt blev så fel. Ingen läkare kom när jag låg bältad och de ska komma. Så tror inte bältningen var godkänd

Jag var 15 år&vägde 45 kg på mina 1.58 cm. Jag vägrade äta och gå ut från mitt rum. De slet ut mig och höll fast mig vid stolen. Och tvingade mig äta. Spydde rakt ut på golvet. Jag fick torka upp de själv. Skammen och blåmärkena kommer jag alltid få leva med.