Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Lurad till slutenvård

När jag som 17-åring fick återfall i min anorexi var jag livrädd för att skickas tillbaka till BUPs slutenvårdsavdelning, där jag tre år tidigare blivit utsatt för otaliga övergrepp, bältningar och felmedicineringar. Jag mindes avdelningen som ett mörkt skräckhus fullt av skrik, våld och blod, som taget ur en mardröm.

Under mitt återfall som 17-åring lades jag in för dropp på barnsjukhuset som ligger i anslutning till BUP, i väntan på att få en plats på en ätstörningsklinik. En kurator kom till mitt rum flera dagar i rad och pratade med mig om min framtid. Hon sa att det fanns en plats för mig och min familj på en annan av sjukhusets avdelningar och att den somatiska vården skulle fortsätta där. Hon övertygade mig om att alla var väldigt snälla där, att jag skulle få vara delaktig i alla beslut som togs och att mina föräldrar skulle vara vid min sida hela tiden. Till slut gick jag med att flytta dit. Jag följde med henne ner i sjukhusets kulvert och gick en lång och slingrig väg fram till en stor järndörr. När hon låste upp den kom vi rakt in i en liten lägenhet. När dörren smällde igen bakom oss såg jag att ett av rummen endast bestod av en bältessäng. I rummet stod även några behandlare och deras vita kläder hade den omisskännliga märkningen: BUP. Jag förstod plötsligt att jag hade blivit lurad. Paniken växte i mig och jag försökte ta mig ut genom dörren igen. Men de var beredda på det. Bältessängen stod redo och tillsammans med kuratorn, som i själva verket var en samordnare från BUP, lyfte de upp mig och bar mig in i rummet.

Jag hade kommit till BUPs intensivvårdsavdelning, i källaren under slutenvårdssavdelningen. Där fanns inga fönster och det var spår av blod på ena väggen i bältesrummet. Jag var där i över två månader utan att få gå ut och jag bältades nästan dagligen. Denna upplevelse skadade min tillit till vården rejält och jag jobbar fortfarande på att bygga upp den.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bältesläggning • #Barnpsykiatri • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #Slutenvård Publicerad 2/3-2025

Utskriven utan medicinförnyelse

Jag har varit aktuell inom psykiatrin från och med 2015 där ja fick en diagnos t.om 2022. Fick bra gruppterapi (MBT). Efter att gruppterapin tog slut 2021 så skrevs jag ut från psykiatrin. Vårdcentralen skrev inte ut mina mediciner, efter att jag kontaktat patientnämnden så gick vårdcentralen med på att skriva ut 1 av medicinerna men inte båda som ja fått ordninerat från psykiatrin. Det ledde till känslor av kontrollförlust. För jag behövde en läkare som kunde justera medicinen vilket inte jag fick tillgång till. Det slutade med att jag trappade ner den medicinen som Vc inte skrev ut på egen hand, jag hamnade i konflikt med arbetsgivare och kollegor, jag fungerade inte lika väl. Medicin är ett hjälpmedel för mig i vardagen och att bli lämnad själv åt mitt öde var hemskt. Tack och lov har jag en vän som är läkare som kunde vara ett stöd för mig. Utan det stödet hade ja säkert begått suicidförsök. Jag är så ledsen och besviken på psykiatrin, att dem skiter i mig fullständigt. Känns inte tryggt

Läs mer om: #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PsykologiskBehandling Publicerad 2/3-2025

Hot om bälte och medicinering

Efter ett möte med läkaren var jag upprörd och ledsen, kände mig missförstådd. Läkaren kommer in i mitt rum och säger i hög ton följande till mig: Om du gör något nu kommer vi bälta dig. Och ge dig sprutor. MEN FRAMFÖR ALLT BÄLTA DIG. ST-läkaren som stod bredvid sa ingenting.

Läs mer om: #Bältesläggning • #Maktmissbruk • #Mediciner Publicerad 2/3-2025

Injicerades med medicin jag inte tål

Vid ett av alla vårdtillfällen när jag har väldigt kraftig ångest beslutas det på ronden att jag frivilligt ska få en spruta med medicin för att få en paus i lidandet och ges möjlighet till vila och återhämtning. Jag bedöms också vara i mer behov av tillsyn än vad de kan ge på den allmänpsykiatriska avdelningen så jag ska flyttas till PIVA tillfälligt. Injektionen förskjuts med hänvisning till att det är ont om personal för tillfället, men sent på eftermiddagen får jag min spruta. Dock har de, utan min vetskap, ändrat till ett annat preparat för de har läst i min journal att jag en gång fått en biverkan av den medicinen. Jag blir istället medicinerad med en injektion av lugnande medicin som det under samma vårdtillfälle konstaterats att jag inte tål. Jag får kraftiga biverkningar i form av krypningar i hela kroppen. Jag frågar varför det känns som när jag fått den medicinen och får till svar att det ju är den medicinen jag fått fast i sprutform. Det gör att jag får panik och börjar skada mig själv för att hantera besvikelsen och tortyren inifrån. En skötare som känner mig mycket väl försöker hjälpa mig men sjuksköterskan tillkallar jourläkaren eftersom den rondande läkaren gått för dagen.

I stället för att ge mig hjälp slängs jag då ut från avdelningen av jourhavande läkare mot vårdpersonalens inrådan. Han menar att de har nolltolerans mot självskada på avdelningen så därför har han inget annat val än att skriva ut mig omedelbart. Jag kastas bokstavligen ut, och i efterhand har jag fått veta av avdelningschefen att de polisanmälde mig för att ha sparkat en skötare i tumultet som uppstod. Jag har inga minnen av vad som hände den kommande veckan, men jag kan läsa i min medicinska journal att jag varit på somatiska akutmottagningen flera gånger dit jag förts av både polis och ambulans, jag har vårdats på intensivvårdsavdelningen något dygn, jag har gjort upprepade suicidförsök, jag får efter några veckor räkningar från ambulansresor och vårdavdelningar jag inte vet om att jag vistats på, det står i lokala medier om att tågtrafiken stoppats pga obehörig på spåret vilket ska ha varit jag och det det har gjorts betalningar med mitt bankkort på olika systembolag och apotek. När jag väl återkommer till något slags medvetande befinner jag mig på en medicinsk vårdavdelning med dropp och antibiotika eftersom jag tagit överdos av mediciner och fått infektion i stora sår på armar och ben.

Ja, jag har ett självskadebeteende sedan länge men det var inte för det jag sökte vård. Jag hade inte självskadat allvarligt innan jag lades in. Det eskalerade när jag behandlades fel när jag var inneliggande eftersom jag inte fick den hjälp och det stöd jag bett om och som var överenskommet. Inte som ett straff för hur de behandlade mig utan som en desperat strategi för att stå ut när deras hjälp uteblev.

Läs mer om: #Mediciner • #Överdos • #Självskadebeteende • #Slutenvård Publicerad 2/3-2025

Fel diagnos och ändå ingen behandling

Jag fick diagnosen autismspektrum efter flera år i öppen psykiatrin. Dels är diagnosen helt felaktig, dessutom lutade man sig så mycket mot anhörig intervjun att det blev helt tokigt. Idag förstår jag att jag har komplex ptsd och inte autism. De där dragen baserades på sunda reaktioner i en osund miljö, att tex inte vilja ha hudkontakt eller ögonkontakt med ens förövare är helt sunt. När det dessutom är förövaren som är med i anhörigintervjun så blir inte skildringen verklighetsskildrande. När jag dessutom sedan fick min diagnos fick jag ingen återkoppling från vården på flera år, när jag själv krigat för att få någon återkoppling och vad jag har att lära mig om den så får jag träffa en psykolog som liknar autism vid att vara en hund som man ställer fram mat till, hunden kan inte sluta äta. Både förminskande, kränkande och helt felaktig bild av vad autism är. När man väl börjar ställa frågor om min uppväxt så ställs jag ganska snabbt i kö till en emdr-behandling, men två år senare när jag äntligen är längst fram i kön så är jag gravid och man inleder inte behandling och istället skriva jag ut för att det kan ha en ”läkande” effekt att vara gravid. Detta är bara en del av det jag varit med om i psykiatrin och jag anser att kontakten med den endast har gjort mig sjukare än vad jag egentligen varit. Dessutom har jag säkert provat 10 sorters psykofarmaka med varierat resultat och biverkningar..

Läs mer om: #Autismspektrumtillstånd • #Diagnostisering • #Mediciner • #Öppenvård • #PTSD • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 2/3-2025

Bältad i förebyggande syfte

Jag blev många gånger bältad i ”förebyggande syfte”. Att vårdpersonal tänkte att jag skulle göra något mot mig själv, så då bältade dom mig och gav mig starka tvångsinjektioner för att jag inte skulle göra något mot mig själv. Och detta gjorde dom alltså utan att jag hade gjort något vid det tillfället. Dessa bältningar skedde ofta på kvällen och de släppte upp mig när jag hade somnat, vilket kunde innebära att jag låg bältad i upp till 6h.

Läs mer om: #Bältesläggning • #Lagligt? • #Mediciner Publicerad 2/3-2025

Aldrig erbjuden psykolog

Har varit inskriven på psykiatrin sen jag var 11 år gammal. Redan då fick jag mina första antidepressiva. Åren gick och mitt mående blev allt sämre, började självskada för att få ångestlindring. Fått frågan flera gånger när jag sökt vård för skadorna
– är du inte lite för gammal för dethär?
Jag har aldrig fått hjälp av psykolog trots jag bett om det, enda de säger är att vi ska avvakta.
Idag är jag 36 år och haft samma antidepressiva i 10 år. Tänker på självmord varje dag och det vet vården om, men jag får ingen annan medicin eller terapi.
Fick även en autism diagnos efter jag tjatade till mig en remiss vid 33 års ålder. Trodde saker då skulle bli enklare men det blev tvärtom
. Nu är allt pga min autism och ” du får lära dig leva med det”
En läkare sa engång:
– Har du provat att be när du får ångest? Det kan hjälpa att be till gud.

Läs mer om: #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PsykologiskBehandling • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet Publicerad 1/3-2025

Inget helhetsperspektiv vid samsjuklighet

Jag har en somatisk sjukdom och när jag var inlagd sänkte psykiatrin en medicin som jag har utskriven via vårdcentralen för min sjukdom. Jag hade förstått det som att sänkningen var tillfällig men när jag bad att få den höjd igen så sa dom att det var vårdcentralens ansvar. Den här medicinen är livsviktig för min livskvalité. Jag bad och bad om att få den höjd igen men psykiatrin ville inte ens hjälpa mig kontakta vårdcentralen om det. Det gick så lätt att sänka medicinen men var tydligen omöjligt att ”gå utanför deras kompetensområde” och ändra tillbaka den igen (till samma styrka som jag haft i flera år). Ändra aldrig saker som ni inte kan ta ansvar för att rätta till senare isåfall?

Det är så svårt att få en vård ur ett helhetsperspektiv. Psykiatrin skyller symtom på min somatiska sjukdom och hänvisar mig till vårdcentralen och vårdcentralen gör tvärtom. Det ironiska är att mina psykiska och somatiska tillstånd hänger ihop, så jag skulle verkligen behöva en samarbetande vård ur båda perspektiven. Men det verkar helt omöjligt.

Läs mer om: #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård Publicerad 1/3-2025

Bollad mellan olika mottagningar

Jag insjuknade i en ätstörning och har sedan dess vårdats inom psykiatrin i många år. Under alla dessa år har en mängd olika mediciner satts in och ut. Antidepressiv medicin, ångestmedicin, sömnmedicin, allt. Ständigt bollad mellan olika mottagningar eftersom ingen har velat ta ett helhetsgrepp. ”Du är för sjuk i ätstörningen” sa man inom psykiatrin och skrev över till ätstörningsvården. Som i sin tur skickade tillbaka till psykiatrin för att ”jag mådde för dåligt för ätstörningsvård”. Ingen hade koll på medicinerna, det var bara en mängd olika läkare som förnyade recepten utan att ställa några följdfrågor. Det var ingen som ens frågade om medicinen fungerade. När jag efter många år hamnade på en ny specialistmottagning inom psykiatrin och mådde väldigt, väldigt dåligt, bad jag den läkare jag fick prata med om hjälp med att se över mina mediciner, eftersom det kändes som om de inte alls fungerade längre eller gav någon effekt.
Då svarade läkaren att det hade han inte tid med. De hade inte tid att hjälpa mig med mina mediciner – alls. Han sa istället att jag själv kan prova att sätta ut valfri medicin. Själv, alltså. Jag blev chockad. Trots att jag bad om hjälp och stod på så många olika mediciner så skulle jag alltså själv få laborera med dem och ”prova att sätta ut valfri medicin, en i taget”. Läkaren hann också med att säga att de på mottagningen faktiskt måste tänka på sig själva så att ”de inte också blev sjuka” av för mycket jobb.
Så. Jag fick ingen hjälp. Jag blev avslutad från mottagningen (eftersom jag återigen enligt dem var ”för sjuk” i ätstörningen) och stod därmed helt utan vård (för ätstörningsmottagningen hade föstås också avslutat mig för att jag ”var för sjuk” där). Helt utan vård trots att jag i allra högsta grad var väldigt sjuk, stod på en massa mediciner och verkligen behövde hjälp.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Mediciner • #MellanStolarna • #Vårdkvalitet Publicerad 1/3-2025

Får vara sin egen läkare

Permission under två helger med kort varsel. Typ” vill du åka hem över helgen?” Medicin fick jag med
Utskrivningen minns jag knappt. Bara hej då och nu kan du ta kontakt med öppenvården. När jag blev utskriven från öppenvården och mådde bra så har jag inte kallats på något som helst återbesök på flera år. Äter ännu samma antidepressiva i samma dos som för 10 år sedan. En av andra medicinerna jag fick satte jag själv ut för några år sedan.
Har klarat mig bra utan den.
Inom psykiatrin får patienten vara sin egen läkare verkar det som.

Läs mer om: #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 1/3-2025