Jag sökte vård så många gånger innan jag fick hjälp. Många gånger på vårdcentralen. Sedan på akutpsykiatrin. Jag fick under ett halvårs tid 20 olika psykofarmaka. Efter många år av felaktiga diagnoser så fick jag tillslut en ADHD diagnos. Medicinen är den enda jag tar och den hjälper mig otroligt mycket. Idag har det gått ett år sen jag blev utskriven och jag mår bra. Psykiatrin räddade mig tillslut men har skadat mig så mycket på vägen.

Efter att ha hamnat i en total kris var jag så lättad när jag för första gången på tre år skulle få träffa en psykolog. Till min förtvivlan sa hon bara att jag var för högfungerande för att få hjälp. Att jag var gullig och inte såg ut som en självskadepatient. Att jag var för smart för att ha ADHD. Att jag hade för välfungerande relationer för att vara personlighetsstörd. På pappret hade jag vid den tiden social fobi, GAD och depression. 

På kvällen grät jag och var helt förstörd. Jag sökte akutpsykiatrin och sa att jag inte stod ut mer. Att jag hade tankar på att skada mig. Att jag slutat sova. Att det var outhärdligt. Jag blev hemskickad. I desperation tog jag en överdos och skar mig. Det var inget suicidförsök, det enda jag ville var att få sova och få en paus. Efter att ha behövt sys och få vård på akuten blev jag inskriven med tvångsvård. Jag hade 0 förtroende för vården och ville inte ha mer med dem att göra. Efter en månad skrev de av LPT:t, men hotade med att skriva ett nytt om jag försökte skriva ut mig. Många i personalen var väldigt bra. Men den överläkare som vikarierade skrev i min journal ”kvinna med misstänkt personlighetsstörning, troligen borderline”. Trots att jag har välfungerande relationer, aldrig hamnr i konflikter, har en stabil självbild, aldrig haft problem med ilska. Han hade pratat med mig i fem minuter och det enda han såg var mitt självskadebeteende. Jag tycker det är hemskt att vissa diagnoser sätts så lättvindigt utan utredning. Det förstör så mycket att få fel diagnos och behandling.

Jag var felmedicinerad i över 8 års tid. Istället för att uteda förutsatte de att de va bipolär jag var. Gick på tung medicinering och tung ångestdämpande medicinering länge. Sen för 2 år sedan velv jag inlagd och en annan läkare såg något annat. Något nytt och vågade sätta ut samtliga mediciner, sakta såklart. Fick utredning tillslut och fick prova adhd medicin. Vilken skillnad. Blev snabbt bättre och diagnos bipolär avskrivs och fick tom en ursäkt från min vanliga läkare.

Jag fick det narkotikaklassade preparatet lyrica utskrivet och där började min resa mot allvarlig försämring och abstinenssymptom vid nedtrappning. Det var två hyrläkare samt en läkare inom slutenvården som skrev ut och höjde min medicinering av lyrica under ett par år. Jag upplevde att de hade en helt annan syn på preparatet än resten av vårdpersonalen. Det blev en konflikt och jag fick ingen behandling förens jag stod utan lyrica igen. Jag kände mig övergiven och blev behandlad som att jag gick på droger. Helt plötsligt skulle jag leva med abstinenssymptom och ingen samtalsterapi eftersom det ansågs som att jag gick på beroendeframkallande medicin. Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök och hamnade även i en psykos i samma veva. Jag är övertygad om att allt detta hade kunnat utebliva om dessa läkare inte hade skrivit ut lyrica från första början.

När jag var 19 år blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, hade då varit under vård sedan 13 års ålder pga tidigare trauman och självdestruktiva beteenden, och under hela denna tiden blivit hårt medicinerad med allt möjligt (något som aldrig hjälpte utan snarare förvärrade mitt mående). När jag berättade för mina vårdare om övergreppet så vet det enda stöd jag fick ett recept på Oxazepam (sobril) utan några som helst varningar om beroenderisk eller det faktum att den typen av preparat aldrig skall tas mer än 2 veckor i streck. Jag använde den på ett väldigt självdestruktivt sätt i ca 6 månader. På många vis hade jag tur att mitt betroende inte varade längre än några månader, men trots den förhållandevis korta tid jag åt denna medicin så har jag än i dag (12 år senare) fortfarande skador i nervsystemet som yttrar sig i smärta och skakningar. Jag förstår inte hur man kan skriva ut något sådant till någon med tydliga självdestruktiva tendenser, inte ge stöd i ett pågående trauma och inte ge ordentliga varningar för farorna med dessa mediciner. Benzo tog livet av två av mina vänner och jag tror inte jag någonsin kommer kunna förlåta sjukvården för den skada den gjort mig och mina kära

Jag var inlagd för en svår depression. Jag har även autism, vilket gör att jag har svårt med mycket intryck och förändringar. Det var väldigt mycket stök på avdelningen under vårdtiden. Larm som gick, patienter som skrek många timmar per dag. (Det är såklart inte deras fel.) I slutet av inläggningen blev det prat om att jag behövde stanna lite längre för medicinjustering för att förbättra min depression då jag hade allvarliga suicidplaner och gjort förberedelser. Nästa dag gav överläkaren beslut att jag skulle skrivas ut. Jag fick inga frågor om självmordstankar vid utskrivningssamtalet.

Medicin är det som hjälper mig när jag är svårt deprimerad, och jag kände mig väldigt sviken att läkaren kunde skriva ut en patient i skicket som jag var då. Samtidigt som utskrivningssamtalet hade väldigt många larm gått och det var åter mycket skrik på avdelningen. Allt sammantaget ledde till att jag fick ett kraftigt ”meltdown” (ett väldigt kraftigt ångestanfall). Något som är vanligt vid autism, särskilt vid förändringar och intryck. En sjuksköterska började skrika på mig att ”lugna ner mig” och ”prata om det”. Något som är omöjligt för mig i det tillståndet, det är inget jag väljer. Jag kände mig väldigt skärrad efter att sjuksköterskan gjorde det.

Väl påväg hem efter utskrivningen insåg jag att jag skulle vara död vid slutet av dagen utan mer hjälp, jag var verkligen akut suicidal. Jag ringde 112 och fick åka till psykakuten. Jag bad om att få höja mitt antidepressiva läkemedel, vilket läkaren godkände. Jag blev snabbt bättre och är nu fri från suicidtankar.

Senare såg jag att läkaren skrivit i utskrivningsanteckningen att mina suicidtankar var på ”habituell nivå” (hen frågade som sagt inte om det vid utskrivning). Detta trots att jag sagt flera gånger till läkaren, under samma inläggning, att jag inte har suicidtankar när jag inte är deprimerad. Jag hade varit död idag om jag inte ringt det där samtalet till 112. Jag är väldigt skärrad vilket risk de försatte mig i.

Hej! Vet inte om detta passar in här. Men jag vill dela med mig.
Jag skulle flyttas tillbaka från en psykiatri till en annan förra året pga studerat på annan ort (annat län). Jag har ännu inte fått någon kontakt på psykiatrin på min hemort trots att jag bara skulle förflyttas, och ingen som an ansvarig för mina mediciner. 
Jag har 3 olika mediciner som psykiatrin skrivit ut.  En utav dom är en ovanlig form utav antidepressiv medicin pga extrema tvångshandlingar och tar 2 tabletter om dagen. När jag nu senast skulle beställa en ny förpackning av denna läser jag att den slutat tillverkas. Jag går till apoteket och får samma sak bekräftat, den har slutat tillverkas och inga fler förpackningar finns att få tag på och ingen likvärdig heller. Jag tar 2 tabletter om dagen, rekommenderad uttrappning av medicinen skall ske med en halv tablett om dagen 2 veckor åt gången. Och utsättnings symptomen om man gör det tvärt är många och inte speciellt roliga. Jag har sån ångest, om 2 dagar är tabletterna slut. Det här hade inte hänt om jag bara hade förflyttats från en psykiatri till en annan och direkt fick någon ansvarig över mina mediciner som kunnat berätta detta.

När jag som 17-åring fick återfall i min anorexi var jag livrädd för att skickas tillbaka till BUPs slutenvårdsavdelning, där jag tre år tidigare blivit utsatt för otaliga övergrepp, bältningar och felmedicineringar. Jag mindes avdelningen som ett mörkt skräckhus fullt av skrik, våld och blod, som taget ur en mardröm.

Under mitt återfall som 17-åring lades jag in för dropp på barnsjukhuset som ligger i anslutning till BUP, i väntan på att få en plats på en ätstörningsklinik. En kurator kom till mitt rum flera dagar i rad och pratade med mig om min framtid. Hon sa att det fanns en plats för mig och min familj på en annan av sjukhusets avdelningar och att den somatiska vården skulle fortsätta där. Hon övertygade mig om att alla var väldigt snälla där, att jag skulle få vara delaktig i alla beslut som togs och att mina föräldrar skulle vara vid min sida hela tiden. Till slut gick jag med att flytta dit. Jag följde med henne ner i sjukhusets kulvert och gick en lång och slingrig väg fram till en stor järndörr. När hon låste upp den kom vi rakt in i en liten lägenhet. När dörren smällde igen bakom oss såg jag att ett av rummen endast bestod av en bältessäng. I rummet stod även några behandlare och deras vita kläder hade den omisskännliga märkningen: BUP. Jag förstod plötsligt att jag hade blivit lurad. Paniken växte i mig och jag försökte ta mig ut genom dörren igen. Men de var beredda på det. Bältessängen stod redo och tillsammans med kuratorn, som i själva verket var en samordnare från BUP, lyfte de upp mig och bar mig in i rummet.

Jag hade kommit till BUPs intensivvårdsavdelning, i källaren under slutenvårdssavdelningen. Där fanns inga fönster och det var spår av blod på ena väggen i bältesrummet. Jag var där i över två månader utan att få gå ut och jag bältades nästan dagligen. Denna upplevelse skadade min tillit till vården rejält och jag jobbar fortfarande på att bygga upp den.

Jag har varit aktuell inom psykiatrin från och med 2015 där ja fick en diagnos t.om 2022. Fick bra gruppterapi (MBT). Efter att gruppterapin tog slut 2021 så skrevs jag ut från psykiatrin. Vårdcentralen skrev inte ut mina mediciner, efter att jag kontaktat patientnämnden så gick vårdcentralen med på att skriva ut 1 av medicinerna men inte båda som ja fått ordninerat från psykiatrin. Det ledde till känslor av kontrollförlust. För jag behövde en läkare som kunde justera medicinen vilket inte jag fick tillgång till. Det slutade med att jag trappade ner den medicinen som Vc inte skrev ut på egen hand, jag hamnade i konflikt med arbetsgivare och kollegor, jag fungerade inte lika väl. Medicin är ett hjälpmedel för mig i vardagen och att bli lämnad själv åt mitt öde var hemskt. Tack och lov har jag en vän som är läkare som kunde vara ett stöd för mig. Utan det stödet hade ja säkert begått suicidförsök. Jag är så ledsen och besviken på psykiatrin, att dem skiter i mig fullständigt. Känns inte tryggt

Efter ett möte med läkaren var jag upprörd och ledsen, kände mig missförstådd. Läkaren kommer in i mitt rum och säger i hög ton följande till mig: Om du gör något nu kommer vi bälta dig. Och ge dig sprutor. MEN FRAMFÖR ALLT BÄLTA DIG. ST-läkaren som stod bredvid sa ingenting.