Jag var inlagd över jul och minns inte mycket av den perioden då jag dels fick ect-behandling och starka ångestdämpande. Men något jag minns väl och med värme är att en söndag, det var tredje eller fjärde advent, så kom två personer från sjukhuskyrkan med lite extra gott fika och en gitarr. De satt i dagrummet och spelade och sjöng jullåtar för oss och jag tyckte mycket om det för det gav mig lite julstämning mitt i allt elände.

Jag gick igenom två ect behandling år 2019 första var 1 månad med 3 behandlingar i veckan andra var ca 6 månader senare och var två månader första månade 3 gånger i veckan och andra månade 1 gång i veckan.
Även om jag har minnesluckor under själva behandling perioden så tror jg ärligt talat det räddade mitt liv. Efter första veckan under första omgången jag fick så minns jag att jag vaknade och för först a gången på månader kände mig nästan glad, jag såg faktiskt fram emot någonting för först gången på lääääänge. Nackdelen med det var att de inte håller så länge så fick genom gå en till omgång 6 månader senare. Efter 2a omgången hittade vi äntligen antidepressiva mediciner som fungerade och klarade V att gå dbt. har sen dess princip mått bra. De var som att ect gav mig knuff upp ur den djupaste delen av depressioen och jag var äntligen mottaglig för annan behandling

Jag har en lång historik av psykisk ohälsa; depression och ätstörningar och diverse vårdkontakter och vårdformer. På något sätt har jag fortsatt med livet ”utanför” psykiatrin samtidigt och tog i början av året examen från min universitetsutbildning. Jag fick ett jobb som jag trivdes sådär på, och framåt sommaren sökte jag mig vidare. Jag fick det nya jobbet, mitt drömjobb, och skulle börja efter semestern. Men under semester dalade måendet drastiskt och min mamma fick mig att följa med till psykakuten. Vi hade försökt att använda den självvalda inläggningen som jag hade kontrakt för, men vi ringde dit klockan 20:01. Självvald inläggning i min region är enbart tillgänglig mellan 08:00 och 20:00, så vi blev ombedda att åka till akuten för läkarbedömning.

Jag ville inte bli inlagd och läkaren på akuten satte LPT på mig. Jag var ett vrak. Jag slutade äta, jag självskadade flera gånger på avdelningen och försökte även ta livet av mig men blev påkommen varje gång. Vid ett tillfälle avvek jag också och blev så småningom körd av polis tillbaka till avdelningen. Jag såg ingen mening med att leva och var arg över att alla tvingade mig till det. Läkarna började prata om ECT och informerade mina föräldrar om det. Läkarna sa att om jag inte gick med på ECT skulle vistelsen på avdelningen bli ännu längre. Den var redan flera veckor lång. Alla började tjata på mig om ECT, försökte övertala mig att säga ja för tydligen ger de inte ECT som en tvångsåtgärd (det var i alla fall var skötaren ska till mig). Tillslut sa jag ja, för jag ville på något vis må bra och eftersom alla sa att det var den enda lösningen och min familj led av mitt lidande…

Jag märkte inte riktigt av biverkningarna i början mer än att jag behövde få berättat för mig av mamma vad som hade hänt den senaste tiden och varför jag var inlagd. De säger att det vände för mig efter några behandlingar, att jag började må bättre, men jag vet inte riktigt. Jag är tveksam. Absolut, jag kanske började äta och prata mer, men jag mådde inte bättre egentligen.

Jag blev så småningom utskriven och hoppade direkt på mitt nya jobb. Min hjärna var långsam och jag var skör. Jag försökte stå ut, hålla ut, och familjen pratade om hur bra det var med ECT.
Några månader senare slutade jag med mina mediciner för att jag var återigen trött på allt. Trots drömjobbet. När min öppenvårdsläkare fick veta det på ett läkarsamtal där min mamma närvarade och hon hade fått veta att jag återigen inte mådde bra satte hon LPT.

Ganska snart blev det tal om att göra fler ECT-behandlingar eftersom ”det hade funkat så bra i somras”. Mamma tyckte att de hade gett mig för få behandlingar förra gången. Hon hade hört av någon bekant vars anhörig hade haft x antal behandlingar och nu hade ett helt nytt liv. Det samma borde ju gälla för mig?
Jag ville inte ha ECT, men kände mig tvingad till det. Det kändes som att det var ett ultimatum: må bra och ta ECT eller fortsätt må dåligt och förstör familjen. Så jag sa ja och fick tillbaka biverkningarna av bland annat minnesrubbningar. Så småningom avbröts behandlingarna då någon av läkarna ansåg att ECT inte hade gett den effekt de förväntade sig. I journalen står det att ECT inte ska ges till mig som ett första alternativ i framtiden. Det är jag glad för.

Det var ingen som var elak mot mig. Det var ingen som höll fast mig när jag skulle sövas inför varje behandling. Det var ingen som utsatte mig för något trauma. Min familj ville mitt bästa, läkarna ville att jag skulle överleva och skötarna ville inte öppna dörren och upptäcka att mitt nästa suicidförsök var lyckat under deras övervakning. Jag sa ja för att jag var tvungen, inte för att jag trodde på det eller för att jag ville.

Nu har det snart gått exakt ett år sedan min andra omgång av ECT. Jag lever och jag mår helt okej jämfört med att vara på jakt efter möjligheter att ta mitt liv. Jag tvivlar fortfarande på om livet är värt att leva och önskar ofta att jag vore död. Jag minns väldigt lite från förra året. Knappt något från mitt första jobb efter examen i januari, och lika lite från drömjobbets första halvår efter sommarsemestern. Jag skäms när kollegor pratar om förra årets projekt och arbetsuppgifter och jag inte vet vad de pratar om eftersom allt är borta. Jag känner en otrolig maktlöshet av att ha förlorat så gott som ett helt år av mitt liv, av minnen. Även om minnena kanske inte var positiva i och med hur jag mådde så känns det som att ”de” tog ifrån mig något viktigt. Jag kommer aldrig med göra ECT igen. Även om jag kanske mådde bättre efter några omgångar. Jag minns ju inte, så jag får bara lyssna när min familj säger att det gav effekt i början.

Jag var rädd för innebörden av ECT, av ”elchocker”, och det blev ju inte så bra för min del kanske, men jag vill heller inte säga åt andra att INTE göra det om vården anser att det är lämpligt för just dig. Som för min mammas bekantas anhörig var det livsavgörande. Läkarna och personalen på avdelningen berättade om andra patienter som vände helt och hållet efter behandling och aldrig mer behövde bli inlagda. Det var inte läskigt att få behandlingen. Man sövs och sedan vaknar man upp, antagligen med ont i huvudet och muskelvärk i kroppen och en kraftig förvirring, men biverkningarna av det slaget minskar efter andra och tredje gången. Men JAG skulle inte göra om det. Inte när jag vet vad det kostade mig och att jag sitter här igen, ett år senare, och undrar om livet är värt att leva.

Nästa vår har jag varit inom psykiatrin i elva år.

Har år av historik med depression,ångest,självskadeproblematik, suicidförsök.
   Senaste åren självinstyrd inläggningsmöjlighet. För en vecka sedan möttes av en för mig ny läkare på akutjourmott på annat sjukhus flera mil fr stad jag bor i. Hade kontaktat ett jourteam jag träffade i den stad jag bor i och sjukhus där. Väl bemött fick invänta sjuktaxi åka flera mil. Väl inne på akutpsykiatrisk mott för första gången i anknytning till just denna klinik i dåligt försämrat mående jag inkom.

Hade självmordstankar haft en tid och kraftig ångest och nedstämd samt nära i tiden återfallit i självskada.

Läkaren ändrade strategi något jag aldrig tidigare erfarat även om jag varit med om väldigt mkt tom sådant som bryter mot lag.

Denna läkare ordinerade en av mina injektioner jag akut kan få men denna gång blev ej inlagd,
  injektionen gavs i på en brits jag fick lägga mig på. Sedan annat rum, annan brits. Jag somnade ett tag. Väcktes, kördes bort och ut där en taxi beställts för köra mig tillbaka flera mil, där jag fick sitta med en för mig okänd manlig taxi shafför.

Väl utanför min lägenhet på svag ben tog mig in upp för trapporna och ensam jag bor fick lägga mig.

Tänker är det så här det ska gå till???

Känner till flera med självmordstankar som skickats hem och sedan avslutat sitt liv efter utskrivning alt hemskickad.

Vet läkaren, läkare vad det kan få för konsekvenser när de gör på detta tillvägagångsätt???

Tänker de över huvud taget eller bryr man sig inte eller kostnadsfråga, platsbrister.

Ge en injektion eller två och skicka ut den sökande.

Tänker många som har psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom har heller ej något hem alls att komma till.

Är det så här psykiatrivården ska få göra i fortsättningen med?

Är det vård?
Ska det,
Får det gå till på detta vis.

Mina tankar går i olika banor efter denna olustiga situation jag möttes av. Undrar om det kan ha att göra med mina tidigare flertalet anmälningar i ärenden tidigare som har med denna klinik att göra då jag varit tvungen göra anmälan till patientnämnd, Ivo samt polis.

För bara 1 vecka sedan ändrade en för mig ny läkare strategi.

Jag fick injektion eftet samtal och skickades hem i en taxi sent på kvällen inpå nattkvisten.

Fick sitta och åka alla mil tillbaka hem igen med för mig okänd manlig taxichafför.
   Måsye säga kändes fruktansvärt.

Nu är jag ändå lyckligt lottad som har ett eget hem att komma till men finns många som mår psykiskt dåligt som inte har det.

Får psykiatrin göra såhär mot de som mår så dåligt oavsett ett hem eller hemlös?

Ser det som stor risk och ovärdigt!!!

Ganska respektlöst.

Mår jag bättre nu???

Det är så mycket jag vill skriva om psykiatrin som jag önskar att jag hade vetat innan jag behövde söka hjälp där. Min erfarenhet är att det kan vara ok men det kan också traumatisera mer. Bristen på transparens är det läskigaste, att man är helt själv och inlåst, trots att man söker hjälp självmant. Jag har haft fyra psykoser. Alla har varit pga sömnsvårigheter och extrem stress och potentiellt av den psykofarmaka jag skickats hem med när jag sökt akut. Hade väldigt mycket fysiska symptom innan den första psykosen utlöstes och trodde jag hade fått en stroke, MS eller någon annan inflammation eller infektion i hjärnan eftersom många sjukdomstillstånd kan utlösa psykoser. Det var som om huvudet brann och jag blev väldigt förvirrad, fick jättesvårt att prata och tappade känseln på vänster sida. Det gjorde mig väldigt rädd. Önskar att den somatiska och psykvården inte var så isolerade från varandra och att det hade utretts somatiskt. Andra gången var värst. Skickades till något som liknade en cell mer än ett rum, det stank urin och det var kladdigt på golvet och britsen som var min ”säng”. Jag var livrädd och det var bara män på avdelningen, i personalen och patienter. Jag hade precis flytt från en våldsam relation och minns hur jag blev tillsagd att ta en medicin direkt när jag kom till avdelningen. Blev svimfärdig och seglade ner på golvet och personalen skrattade. Jag kröp omkring i korridoren för att jag inte vågade gå in i cellen eller somna. Jag blev tillsagd att gå in och försöka sova. Väcktes av att männen kom in och lös på mig med ficklampa vid flera tillfällen, stod i dörröppningen och skrattade. Det jag minns sen har jag både tvivlat på eftersom jag hade en psykos och velat förtränga men jag vet att detta har hänt. Mina psykoser har aldrig inneburit att höra röster eller se i syne. Bara extrem rädsla, paranoia och förvirring. Men ibland också som att jag var skyddad av omgivningen,  utanför psyks väggar. Men vem tror på en psykotisk patient? För det både låter som och var en mardröm. Jag ”lyckades” somna i cellen och vaknade till av att flera personer kom in med filmkamera. Det är först åtta år senare, efter att blivit fri från de tunga antipsykotiska medicinerna (som förövrigt inte ges någon hjälp att bli fri ifrån) , inlagd på psyk och igen bara män på avdelningen som flashbacksen kommer och jag minns blåmärkena jag hade efter nätterna i cellen. Jag minns att jag vaknade igen och ligger på mage på britsen och säger sluta.  Jag vet inte om jag blev våldtagen den första natten men mina flashbacks är så tydliga. Jag minns också att jag på en avdelning jag flyttades efter avdelningen med cellen hade en person avlidit. Jag blev skrämd av personalen, ingen var heller intresserad av att hjälpa eller trösta eller förstå och att se en person rullas ut på bår under ett svart lakan var fruktansvärt sorgligt. Och skrämmande. Sen kom tack och lov ett par kvinnor i personalstyrkan och hjälpte mig med lugnande strategier, att säga ’stopp’ och då var det som att paranoian rann av mig. Jag lyckades tjata mig till att bli utskriven eftersom jag bara mådde sämre av att vara där och fick tack och lov bli inlagd i en annan stad tills jag mådde bättre. Jag önskar att någon hade berättat att det inte tjänar något till att överklaga ett LPT- beslut i förvaltningsrätten, bara för att få gå ut på promenad (vilket verkligen hade hjälpt efter att vara inlåsti två veckori sträck). Det är otroligt få som får rätt och du hamnar i ett register pga domslutet är en offentlig handling. Denna handling kan hamna på krimfup,  en databas för brottsmål. Som om förnedringen inte redan var nog.

När jag var 16 år och var inlagd på bup så gav dom mig sjuka mängder medicin. Hade jag ångest så erbjöd dom medicin. Inte någon att prata med. Ville jag inte ha medicinen så tjatade dom i mig den eller höll fast mig och tryckte in den i min mun. Om det var mycket att göra på avdelningen och ingen hade tid att komma kunde dom istället ge mig höga doser av starka lugnande mediciner för att jag inte skulle orka ställa till med något.

Sommaren 2019 hamnade jag i en psykos efter flera års påfrestande personliga händelser. Konkurs efter att ha drivit ett företag i 20 år, en längre trasslig relation, flera dödsfall i familjen, förändrad kontakt med en nära anhörig, och att det blev för mycket med ett nytt företag. Symtomen kom krypande under våren. Jag var medveten om allt jag gjorde och upplevde märkliga saker i min kropp och mitt huvud kändes emellanåt som om det var överhettat.
Jag arbetade hela tiden på med företaget och frågor gällande drift och personal även under sjukhusvistelserna.

Jag var inte inskriven i psykiatrin innan detta hände. Däremot blev jag sjukskriven av läkare på vårdcentralen i maj 2018, för utmattningssyndrom. Det godkände aldrig Försäkringskassan varpå jag jobbade på med min plan om att starta ett företag igen.
Jag hade kontakt med en kurator på vårdcentralen under en kortare period.

I och med att min kropp reagerade med att ibland inte kunna röra vare sig armar eller ben hade min läkare sänt en remiss till neurologen för undersökningar. När jag vid ett tillfälle fick ringa på ambulans la de in mig på neurologen. Men då de inte hittade något fel skickades jag över till psyk.

Jag var tydlig med att jag inte ville ha någon medicin. Under diskussionen med läkaren lovade han mig att min mamma och jag skulle få läsa information och skriva på papper om någonting som jag inte förstod. Men så kommer jag såväl ihåg hur läkaren kom tillbaka och sa att jag visst måste få medicin. Då sa jag till honom att han skulle ställa sig vid väggen annars skulle jag kunna slå till honom. Det blev såklart inte alls bra utan det står i journalen att jag hotade läkaren men ingenting om varför, vilket jag ifrågasätter.

När vi kom upp till avdelningen blev jag fasthållen av 4-5 skötare och de gav mig injektioner som gjorde att jag var helt borta i två dygn.

Två gånger under hösten 2019 kom polisen och hämtade mig hemma i min bostad fastän jag mådde bra och var hur lugn som helst och såg fram emot några lediga dagar som jag skulle ha.
Jag ifrågasätter starkt att inte psykiatrin pratade med mig innan vi åkte till sjukhuset. Vid båda tillfällena undrade poliserna varför de skulle hämta mig. Den första av gångerna resulterade i ytterligare en fasthållning med injektioner.

Läkarna satte en bipolär diagnos typ 1 på mig utan utredning på hösten och menade att jag skulle äta litium hela livet för att jag hamnat i en psykos. Men jag vägrade att göra det. Jag hamnade under LPT och blev tvingad att ta sprutor med antipsykotiskt läkemedel en gång i månaden i alla fall. Detta för att hemtjänsten kom en natt när jag hade ringt efter dem då jag hade ramlat.

Jag känner inte alls igen mig i den diagnosen och blev under tiden med injektionerna deprimerad och hade tankar om att avsluta mitt liv. Till slut blev nedtrappningen klar och injektionerna slutade 2022, efter precis tre år.

Min uppfattning är att jag behövde medicinen för en kortare tid än tre år och att man kunde ha gjort annorlunda de två gånger man höll fast mig och tvångsmedicinerade mig. 

Idag mår jag bra och känner igen mig själv igen, men det tog tid att komma tillbaka. Det var inte bara huvudet som var sig olikt utan även kroppen. Då jag sysslar med dans fick jag höra om mina kroppsliga förändringar. Så nu fungerar även min bästa fritidssyssla bra igen.

När jag var 25 år bedömde min läkare på öppenvården att jag hade kroniska suicidtankar och att det aldrig skulle gå över och inte fanns något att göra åt det, så ingen behandling erbjöds för det. Jag stod även på mediciner mot bipolaritet och psykos trots att jag inte hade någon psykossjukdom eller bipolär diagnos. Hade inte förmågan att ifrågasätta läkaren.

Jag hade lagts in akut och väntade på att få komma till annan avdelning. På akutavdelningngen fick jag en panikattack och fick då ångestdämpande jag inte fått förut som gjorde mig extremt trött och fumlig. När jag kom till den nya avdelningen ville läkaren veta vad jag tagit. Jag försökte minnas men sluddrade och nicka till. Läkaren blev så arg att hon skrek och smällde näven i bordet då hon påstod att jag tagit droger, vilket fick mig att få värre panikattacker. På andra avdelningen hade inte hunnit göra en anteckning. Läkaren bad aldrig om ursäkt.