Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Förlorat 11 vänner sedan 2017

2017 var året jag bestämde mig för att ta mitt liv.
Jag satt hemma i min lägenhet och svalde piller, alla möjliga sorter. Antidepp, insomningstabletter, starka värktabletter(morfin bland annat)
Efter en stund blev jag rädd och ringde 112 som sa att det fanns ingen tillgänglig ambulans i närheten och tyckte jag skulle åka in själv… Till psykakuten som låg 1 timme bort.
Jag struntade i allt och satte mig i bilen, synen blev dålig och körde ostadigt hela vägen. Jag hoppades att somna vid ratten men tog mig fram.
Väl vid psykakuten så fick jag träffa en läkare och sköterska. Fick en filt att värma mig med eftersom jag skakade så jag trodde hela jag skulle skaka sönder.
1,5 timme senare så kom en annan läkare och sa att hen skrivit ut propavan som jag skulle ta när jag väl kom hem igen. För mitt fall var inte farligt…
De gav alltså tabletter till någon som var beredd på att ta sitt liv.
Bra jobbat vården…
Än lever jag men har fått men efter händelsen och är då och då tillbaka till tankarna och hopplösheten.
Nu har jag flyttat och upptäckt att det är här man ska vara om man vill ha bra vård!
Jag oroar mig dock varje dag för vännerna som är i den sits som jag var i. Jag har förlorat 11 vänner sedan 2017 tack vare att de inte blev tagna på allvar av psykiatrin och vårdcentraler. Det är fan skamligt att alla ”politiker” tar psykisk ohälsa som något som är påhittat. Öppna ögonen och se hur stort problemet är! Mer resurser och pengar till psykiatrin, ÖVERALLT!

Rutinmässig utskrift av mediciner

Jag har varit nedstämd i många år med diverse diagnoser. Det jag har upptäckt genom åren är att läkare ofta saknar helhetsbild, dom har inte tid eller lust att läsa ens journal. När jag hävdar enligt FASS att dom föreslagna medicinerna inte går ihop med mina andra mediciner blir svaret ”du får testa och se”. Det har jag gjort ibland men aldrig den höga startdos läkare föreslår eftersom biverkningar är outhärdliga. Jag har alltid blivit sämre av dessa SSRI preparat trots minimala startdoser, vad är då förslaget? Prova något annat för allting kan tydligen hjälpas utav SSRI. Ska man påbörja medicinering måste det finnas en genuin bakgrundskoll på hur ens fysiska och psykiska status ser ut. Ni som litar blint på läkare om att byta mediciner, testa och se-metoden, höja dos utan att kunna backa upp varför, var försiktiga. Det är inte deras liv det handlar om utan erat, dom har inte tid att läsa era journaler grundligt som dom borde och dom har sällan lust att lägga energi på det. Vet inte hur många gånger jag har fyllt i formulär man ska ta med sig som läkaren inte ens läser, vem är det då till för? Det ska se bra ut utåt sett, som att läkaren gjort precis som den ska ifall deras chef kommer och kollar upp dom. Läkaren har nämligen då gjort ”allt” för patienten trots att den sällan gjort mer än att oengagerat lyssnat och sen föreslagit diverse enligt mig inte ofarliga mediciner. Något måste hända med vården, man ska inte behöva känna att man förbereder sig för krig när man går in i rummet. Jag vill tillägga att jag inte är emot SSRI till dom personer som verkligen behöver det, utan är emot när läkare rutinmässigt skriver ut dessa mediciner utan att ge tid åt patientens journal och historik.

Medveten om övergreppen inom psykiatrin

År 2011 blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning. Detta skedde efter en längre period av ett maniskt skov som slog om till djup depression och risk för suicid.
Jag är liten i kroppen och känslig för bl.a lugnande läkemedel, så när jag tidigare haft sömnproblem och fått theralen utskrivet har det varit i tablettform samt barndosering.

När jag hade varit på plats i ett par dagar hade jag insomningsproblem. Jag gick ut till nattpersonalen och bad specifikt om ett läkemedel, påpekar även att jag inte tål theralen.

Efter en kort stund kommer en skötare in på mitt (singel)rum med en mugg theralen. Jag tittar på den och ser att det är rätt mycket i. Säger till personen att jag inte kan ta så mycket theralen och att det är insomning jag behöver hjälp för och inte själva sovandet. Personen svarar då att vi kan göra det här på det enkla sättet, eller det svåra.

Då jag redan då var medveten om övergreppen som pågår inom psykiatrin valde jag att inte få reda på vad det ”svåra” sättet innebar.

Detta resulterade i att jag var helt borta i nästan två dygn, och första 36 timmarna kom jag inte upp för att äta. Jag hade en kontaktperson från en annan instans som kom och tittade till mig en gång per dag, och den berättade för mig att det enda svaret den fått på frågan varför jag var så utslagen var att jag bara var väldigt trött.

I efterhand begärde jag ut mina journaler för granskning. Ingenstans i dessa står det om vad som hände. Ingenting. Min andra medicinering är nedskriven, men inte ett ord om att jag blev neddrogad mot min vilja och under subtilt hot.

Personalen trodde att jag ljög

Blev inlagd första gången. Jag var deprimerad och helt krossad. Grejen var att jag gick igenom en svår ryggoperation fem månader innan och hade grymma smärtor. Jag hade ju medicin för huvudet och för ryggen så att säga. Jag var helt knäckt och grät. Jag frågade om de hade koll på mina mediciner, jag behöver för ryggen med. De svarade hånfulla saker som att de inte trodde mig. Min partner ringde med dem och talade med dem. Det absolut första de säger till hen i telefon var…..jaha, så hen försöker lura dig med.

Slutenvårdsavdelning

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning. Det var en av de mest stressfyllda veckorna i mitt liv. Jag hade under behandling mot dissociation, borderline och PTSD fått tillbaka minnen av ett trauma, var svårt chockad och hade intensiva självmordstankar. Jag berättade för läkaren på avdelningen att de inte fick låsa in mig där, att jag var tvungen att få gå på promenader och få aktivera mig normalt. Jag var där frivilligt. Överläkaren satte mig på en vårdgrad som innebar att jag endast fick lämna avdelningen för att gå på promenader tillsammans med personal. Varje dag bad jag om att få gå ut. De hade inte tid. Till slut fick min läkare från öppenvården komma dit och hjälpa mig bli utskriven. Jag var inlåst där i en vecka, fick inte veta vem min kontaktperson var eller hur länge jag skulle vara där. Personalen hade inte tid att svara på mina frågor.

Första morgonen när jag vaknade låg en patient på sitt rum och skrek på hjälp. I andra änden av avdelningen skriker en annan patient. Jag och de andra patienterna som var ute på avdelningen sprang i panik runt och försökte hitta personalen. De var helt försvunna.

En av de andra patienterna åt inte. Under fem dagar var hen i sitt rum, och var inte närvarande vid några måltider. Vi blev oroliga och försökte göra personalen uppmärksamma. De sa åt oss att inte oroa oss, hen hade visst ätit sa de. När hen gick ut för att röka såg vi blod från skärsår på hens ben. Vi försökte prata med hen, och hen pratade inte om någonting annat än självmord. Vi meddelade personalen och väntade på att de skulle göra någonting, men ingenting hände. Så vi, de andra patienterna, bestämde oss för att ingripa. Vi såg till så att hen aldrig var ensam, att det alltid var någon i hens rum eller att hen var i någon av våra. Senare berättade hen för mig att hen var där pga självmordsförsök, hon var tvpngsvårdad. Hen berättade att innan vi ingrep, hade hen hunnit vira loss en rem från en säng som stod i hens rum, och hade förberett för att kunna ta livet av sig inne på avdelningen. Vi avbröt hens självmordsförsök, ett självmordsförsök som personalen inte ens kände till. Hen berättade att personalen varit inne i hens rum och skällt ut hen eftersom vi sagt att hen inte ätit. ”Du oroar de andra patienterna”. Efter några dagar fick vi hen att äta. Hen var trött på att personalen skällde på hen för att hen inte åt, och ville visa att hen försökte. Hen var ätstörd, så hen hyperventilerade, skakade, och tårarna rann när hen försökte äta. Vi hämtade personal, som satt bredvid hen och försökte hjälpa. De sa att hen kunde få försöka äta i lugn och ro, ifred på sitt rum. Men dagsköterskan som gick förbi och såg avbröt dem, och jag har aldrig sett en människa prata med en annan människa på ett så respektlöst, empatilöst och kränkande sätt innan. Hen stod över patienten, som hade pågående panikångestattack, och sa med sträng, hög röst att ”nu går du inte från bordet förrän du ätit upp hela portionen”. Vi patienter som såg fick högljutt säga ifrån, ingen från personalen gjorde någonting.

En manlig patient blev kär i en kvinnlig patient. Hon var inte intresserad. Han försökte smeka hennes kropp och kysste hennes nacke. Hon försökte säga ifrån. När jag försökte hjälpa henne blev han aggressiv, och de andra patienterna fick hjälpa oss. Vi bad om personalens hjälp, de sa att de inte ville lägga sig i ”konflikten”. Han blev hotfull och skrek, personalen såg detta men ingrep inte. Vi gömde oss inne på hennes rum, han vägrade lämna oss ifred. Vi fick låsa dörren. Personalen bytte från dag- till kvällspersonal, de som gick på sitt pass blev aldrig informerade om händelsen utan undrade varför vi hade låst in oss.

En patient som varit där längre än mig berättade att hen veckorna innan jag kom dit bevittnat hemska saker. En patient hade spräckt sitt skallben mot en vägg. En annan tog livet av sig under en kort promenad. Jag frågade läkaren, som bekräftade. Det var därför jag inte fått gå promenader, de var rädda att det skulle hända igen. Det är ett så konstigt sätt att försöka hålla suicidala, svårt sjuka människor vid liv. Att låsa in dem, knappt prata med dem och inte låta dem aktivera sig med någonting annat än att och fundera på självmord. Jag var så rädd. Vi patienter fick hjälpa och stötta varandra.

En dag ringde en patient från en annan avdelning till en patient på avdelningen. Hen hade under en promenad de tog tillsammans varit på apoteket på sjukhuset, och hämtat ut allt hen kunde. Fick med sig tabletterna in på avdelningen och svalde dem där. Hen ringde nu sin bästa vän för att säga hejdå. Vi ringde personalen på hens avdelning för hjälp, de tackade för informationen. Men under hela tiden hade patienten på högtalartelefon på, så hens vän på vår avdelning, och vi som försökte hjälpa och trösta hen, hörde hur personalen kom in i hens rum och gav hen en utskällning. ”Varför ringer du till andra för att oroa dem?” ”Varför ljuger du för att få uppmärksamhet?” ”Enda sedan du kom till avdelningen har du bara varit ett problem”. Ingen ingrep och vi hörde hur hens tal blev mer och mer sluddrigt. Hens vän fick panik. Vi fick ringa 112. Hen vaknad upp på medicinsk akutvårdsavdelning, och de skickade hen tillbaka till avdelningen.

Sista dagen pratade en sköterka med mig innan jag skulle bli utskriven. Hen undrade hur jag mådde, och jag svarade att jag inte bryr mig om varken min ångest eller depression längre, jag står inte ut med det som hänt. Hen hade läst i min journal så hon visste vad jag menade. Mitt trauma, anledningen till att jag var där. Det var för stort, för svårt, jag kunde inte ta in det. Hen frågade någonting som jag tyckte lät märkligt, så jag bad hen förtydliga. Hen frågade om jag var säker på att det verkligen hade hänt. Jag sprang därifrån i panikångest. Hen brydde sig inte ens om att följa efter, eller se hur det var med mig.

De får inte behandla människor såhär

Kommer vara en lång text med mycket annan information, jag lovar dock att allt blir relevant!

Detta inträffade på nyårsnatten i år. Jag har en historia av djup depression, ångest, självskadar, är suicid och har en ätstörning.
Under natten hade det inträffat en rad med händelser som – tillsammans med ett gammalt trauma från nyårsafton – gjorde att jag fick en total breakdown. Efter att ha panikattacker i flera timmar bestämde jag mig för att det var nog. Jag tänker avsluta mitt liv.

Jag börjar då gå mot en bro som jag vet är tillräckligt hög för att jag garanterat inte kommer överleva, men halvvägs dit är det något som stoppar mig. Jag drar mig till minnes vad min läkare och vårdkontakt alltid säger, jag måste ha hjälp nu. Jag måste ringa någon. Då jag var på annan ort än där jag är inskriven så visste jag inte vilka nummer jag kunde ringa för att få hjälp. Så medan jag går hem igen ringer jag 112 och förklarar situationen, de skickar en ambulans.

Ambulanspersonalen ansåg då att jag måste tas in, för jag var en fara för mig själv. Så de tar med mig i ambulansen och kör mig (tillsammans med min far) till akuten. Jag skriker av ångest i ambulansen för att jag helt enkelt inte kan kontrollera mig och är i total panik.
När jag sen kommer till akuten försöker de ta mitt blodtryck (som självklart inte stämmer när jag är i det stadiet) samt att jag får blåsa. De ser då att jag inte har druckit tillräckligt för att det är det som ska ha någon inverkan. Kommer inte ihåg exakta siffran, men de sa att det var så pass lågt att det får man efter en öl. Alltså var jag absolut inte påverkad av det.

Men personalen börjar sen säga till mig att jag ska vara tyst och att jag måste lugna ner mig. Att jag är löjlig osv. Detta gör självklart situationen värre. Men de tar kontakt med psykiatriska akutmottagningen i en annan stad som då blivit informerade om att jag kommer in och behöver hjälp.
Ambulansen får sedan klartecken att köra mig dit, så jag hamnar i ambulansen igen. När vi kommit en bit på vägen kallas ambulansen tillbaka, så de måste vända och köra tillbaka mig. De får då veta att de inte alls fått klartecken att åka iväg med mig, och jag hamnar tillbaka på akuten.

Här får jag då ett val, antingen väntar jag tills ambulansen kan köra mig (vilket kan ta ca 5h) eller så tar jag en taxi. Men de är väldigt noga med att säga att då måste jag sluta skrika och sluta vara löjlig, för om jag har panik och skriker i taxin kan chauffören vända om och inte vilja köra mig.

Jag får då sitta och trycka tillbaka min panikångest, vilket knappt ens går, och jag hamnar i en taxi vars förare håller på att somna på vägen dit så min far fick frenetiskt prata med honom för att han skulle hålla sig vaken.

Vi släpps av på psykiatriska akuten, där får vi då veta att de inte alls blivit informerade om att jag skulle komma in. Så vi får vänta på skiftbyte osv. innan jag sedan får komma in till läkaren. Även här tar de blodtryck som de började gorma om att det var lite, lite högt, vilket inte är konstigt eftersom jag nu har varit i total panik i ca 5h.
Efter det fick jag blåsa och de såg att jag hade ännu lägre än tidigare, så jag var inte påverkad.

Efter en stund kommer läkaren in. Hen frågar mig om jag har tidigare problematik, vad som hänt under kvällen, och om jag haft självmordsförsök tidigare. Jag förklarar då allt och berättar att jag har flera tidigare självmordsförsök.

Sedan frågar hen om jag har någon vid behov medicin för ångest, jag svarar att det har jag. Har Lergigan för att kunna somna om kvällarna samt mot ångest. Max 6 tabletter på ett dygn, och jag får ta alla på en gång om det behövs (ordinerat av min läkare) tar dagligen 2 när jag ska sova.

Hen frågar sen om jag har gått i någon terapi. Jag förklarar att jag gått på KBT och ERGT, hen ser förvirrad ut och jag måste på fullaste allvar förklara för hen vad ERGT och KBT är. KBT är ju en av de vanligaste behandlingsformerna, men hen hade uppriktigt ingen aning om vad det var. Här är när jag tappade hoppet.

Hen börjar sen säga att jag bara överdriver och att jag inte alls mår speciellt dåligt. Jag måste bara lugna ner mig och sluta ha panik, ”det blir bättre om du inte har panik” (det sista är vad hen sa ord för ord).

Efter det säger hen att hen tycker inte att jag har några psykiska problem och att jag bara är löjlig och överdriver för att få uppmärksamhet.
Detta är vad hen sa sedan, ordagrant:
”Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du åker hem nu, så tar du 2 Lergigan – mer än vad du brukar ta förstår du- och så sover du lite. Sen när du vaknar, då tycker jag att du går ut på en promenad!”

1. Den mängden Lergigan tar jag dagligen..
2. Hen talar i en extremt nedlåtande och misstroende ton.
3. Hen säger till någon som just suttit och berättat för hen om att jag var ute och gick för att komma till bron och ta livet av mig, att jag borde gå ut och gå.

När hen märker att jag blir arg så säger hen med en nedlåtande ton:
”Eller vill du bli inlagd här kanske?”
Varpå jag svarar nej för att det är uppenbart att hen inte är kapabel för sin position som läkare inom psykiatrin.

Efter detta ska jag få en sjukresa hem, men då har sjuksköterskan mage att påstå att jag inte kan få en sjukresa för att jag bor i ett annat län egentligen. Men att hen lyckades fixa det ändå åt mig. Jag förklarar då att jag har rätt till sjukresa och att de inte hade kunnat neka mig det. Hen blir då obekväm och går därifrån.

Jag bryter ihop igen. Det var bara tur att jag hade min far med mig, för hade han inte varit med då skulle jag gått och tagit livet av mig efter besöket.

Även min far sitter helt mållös över den bemötandet jag fått och han sa: ”detta var nog det mest värdelösa läkarbesök jag någonsin varit på”. Han var riktigt förbannad, men har ingen koll på hur psykiatrin fungerar och han ville inte röra upp saker genom att bråka med dem när jag redan mådde så dåligt.

Hade jag inte haft med min pappa, så skulle det besöket antagligen slutat i min död… Så får det inte vara. De får inte behandla människor så här, speciellt inte såna som är så utsatta som folk med mental ohälsa.

”Förlåt förlåt förlåt”

Blev remiterad till en mottagning för medicinhjälp pga otrolig smärta dag som natt- efter att ha fått oxynorm/oxyxontin/dolcontin(morfin Depå) samt snabbverkande morfintabletter. Jag mådde inte alls fint – jag slungades in bland de tyngsta missbrukaren i staden och fick för första gången tillgång till heroin (bara ett exempel på vilket smörgåsbord av droger som jag nu dagligen skulle få tillgång till). Vården jag skulle få lät väldigt fin på informationsmötet; allt från läkare; arbetsterapeut;kurator;psykolog med mera – nu ett år efter ’behandling’ med suboxone och metadon har jag för första gångerna i mitt liv känt att jag inte vill ha det längre… (livet). Psykologen jag träffade på denna mottagning frågade mig hur sugen jag var på heroin för tillfället och om medicineringen hjälpte… Jag fick upplysa denna psykolog om att jag inte var där pga något missbruk – utan att jag var en smärtpatient. Hen skakade på huvudet och gick till sin dator och läste i min journal i 40 minuter. Sen träffades vi aldrig mer. De senaste 4 månaderna har jag besökt både den vanliga akuten och psykakuten ett tiotal gånger. Nu senast började läkaren jag pratade med nästan gråta efter att jag berättade om min nuvarande situation – och sa bara ’förlåt förlåt förlåt – men jag får inte hjälpa dig då du är inskriven på mottagningen för medicinhjälp’. Jag tvingas till minst 2 övervakade urinprov i veckan + saliv/blodprov på uppmaning för att få ut min medicin för smärtan jag har. Jag drömmer om att få bli opererad och komma loss ur detta djävulens grepp. Min familj och vänner har märkt stor skillnad på mig från och med att jag började ’där’. Dom har aldrig sett mig må så dåligt som nu. Jag har sett folk bli knivskurna; glasfönster/dörrar insparkade och vilda slagsmål. För att ens komma in på avdelningen måste man ta sig till ett litet rum och trycka på en knapp – sen kommer personal så småningom och öppnar dörren – men innan dess är du fast.. Det finns vara hissdörrar och dörr in till avdelningen.. Alla som jobbar på avdelningen har synliga överfallslarm på sig… Ibland står det stora vakter och tittar på en med en blick som säger ’kom igen då!’.. Allt detta för att slippa gråta av smärta.. Jag vågar knappt skriva detta då jag outar mig direkt – men jag bryr mig inte – det är viktigt att folk får veta!

Antidepp utan depression

Jag sökte hjälp för mina problem (förmodligen av neuropsykiatrisk karaktär mm) och husläkare + psykolog ville att jag skulle göra en utredning. Dock menade psykiatrin att jag måste ta antidepp i 3 veckor och se om det hjälper innan de tar vidare ställning. Detta trots att depression inte alls är min problematik. Konstigt åtgärd.

Vårdcentral och psykiatri

Psykratin ansåg jag hade för högt blodtryck. Då avbröt dom min medicin och sa till mig att gå till vårdcentralen och få det sängt.
Ja fick en tid. Läkare där ville kontrollera tryck två ggr i veckan.
Det va bra tyckte läkare . Jag hade förklarat för denna läkare fyra gånger att det blir högt på grund av medecin som jag inte får nu. Men vet inte om läkare förstod mig. Jag hade svårt förstå vad läkare sa . Jag blev arg en gång för hen förstod inte vad jag sa. Hen skrev att jag ville komma till psykiatri för att få medicin. Psykratin och vårdcentral ligger i samma hus men kan / får inte prata med varandra . När ja väl gick tillbaka till psykiatrin blev jag bemött som jag va ny patient.
Fick ta blodtryck tre veckor till pissa fyra gånger på två veckor.
Jag fixa allt men under sju veckor va det de enda jag orkade med resten blev jag sängliggande.
Tyvärr fast medicin nu svårt att komma ur det och 18 månader har gått.

Tabletter istället för vård

Min systerdotter har under en längre tid mått extremt dåligt och har åkt in och ut på psykakuten flertal ggr.

Det hon fick hjälp med va att få äta 13 olika tabletter om dagen. Inga samtal, stöd, förslag på aktiviteter, rutiner osv. Mådde hon sämre ökades medicineringen. Galet!