Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Självmordsförsök

Efter att mirakulöst ha överlevt ett självmordsförsök och nästan en vecka inne på akut, intensivvårdsavdelning och medicinska så släpper psyk hem mig efter ett samtal med en påse dödlig dos av medicinen jag dagar tidigare försökte ta livet av mig med. Jag säger min mamma och pojkvän kommer finnas hemma som stöd – de kontrollerar det inte. De frågar inte hur jag bor, hur jag tänker ta mig hem eller göra närmaste dagarna. De ger mig en tid 3 dagar senare med min redan befintliga kurator jag gått hos i 2.5 år som bevisligen missat varningssignalerna. Fortfarande 3 månader senare nu har jag inte träffat en läkare oxh psyk beter sig som om mitt självmordsförsök var ett misstag, aldrig hänt eller spelar någon roll

Ingen vård

Komplext traumatiserat.
Klarat livet hyfsat tills för 2 år sen.
En eftermiddag och diagnos PTSD satt. Panik, ångest och psykologen hjälpte till så att läkaren skrev ut ett 100-p lugnande över helgen.
Kände själv att nej det här går inte.
Gick ner till psykakuten.
Fick sitta i korridoren på psykakuten för att ”inte störa dom andra i väntrummet”
”-Vi stänger snart, jag kan köra hem dig eller så måste jag tyvärr be dig gå”
Försök till att inte finnas längre den helgen..
Ingen inläggning på sjukhus.

Ifrågasatt på öppenvården om det var så att jag verkligen var på akuten? Var tvungen att ta med labbproverna på ett paj inre.
Ingen inläggning på psyk.

Läser tillbaks på akuta suicidrisker och konferenser där det står att agerandet borde skett annorlunda.

Medicinering och medicinering.
Fortsatt medicinering.

Akutpsykiatrin

Jag kan dela med mig av min berättelse som jag skrev ner strax efter, för att kunna få ut alla känslor, framför all den frustration jag kände inför psykvården (vilket inte är första gången, men definitivt den värsta). Detta var i Aug 2017. Kan även tillägga att jag är 29 år idag. Och trots brist på prof. hjälp efter detta, har i alla fall medicinen fått mig att kunna hantera vardagen och mig själv hyfsat igen och jag känner mig stabil idag.

”Ni som har följt mig ett tag nu vet att mitt mående går upp och ner, och något jag kämpat med sedan tonåren. Men det var först för ett år sedan som jag fick professionell hjälp på riktigt. Hade samtalsterapi under ett år samtidigt som jag fick antidep medicin. Det hjälpte mig otroligt mycket. Och hela anledningen till varför jag vågade ta tag i mina drömmar och uppfylla dem. Annars hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle skriva detta ifrån vårt egna hus på landet där jag nu jobbar med min konst.
Ni kanske också minns att jag skrev att nu ska jag sluta ta antidep medicinen. Jag tyckte jag mådde alldeles förträffligt och tyckte jag kunde sluta, ringde en läkare på VC som sa att det är bara du halverar de sista tabletterna så kan du avsluta där. SÄMSTA rådet någonsin!!! Man ska absolut inte avsluta så snabbt! Vilket jag nu fick reda på långt efter. För jag började sakta men säkert få tillbaks ångest känslan i bröstet. Men den här gången utan att veta vad som orsakar den, allt är ju så bra nu! Men det gjorde det inte bättre, tappade energin, orkade ingenting, började få svårt att somna pga av ångest känslan och ont i kroppen. Kände mig ledsen utan att egentligen veta varför. Det vara skönt att iaf få gråta ut allt jag kände inuti. En kompis gjorde mig uppmärksam på att detta är inte okej, jag kände mig hemsk som utsätter den jag älskar för mig själv när jag mår så. För all skit går ut över honom och för att jag inte orkar. Jag sökte därför hjälp på VC igen och fick en tid veckan därpå. Men tillslut orkade jag bara inte med mig själv längre. Det är då jag inte vill leva längre. Jag orkar inte gå in på varje detalj nu, men när jag mår så kan det gå väldigt snabbt och min omgivning märker nog inte ens när jag skiftar från att kämpa, till att jag blir helt likgiltig inför allt. Jag känner då inte att någon bryr sig. Jag vill dö. Jag vill inte utsätta de jag älskar för mig själv längre, jag är en börda och jag orkar inte mer.

Denna gången slutar det med att min sambo ringer polisen som tar mig till akutpsyk, vilket jag vill, för jag vill få hjälp, jag vet att jag inte mår bra, det är därför jag vill dö, jag är inte mig själv längre.
Väl där börjar en ny dimension av helvetet. Vi måste sitta och vänta och vänta utan att veta när vi ska få prata med läkaren som bestämmer vad de ska göra med mig. Jag är fast där, får inte ens gå ut. Har inte ätit eller sovit på hela natten och förmiddagen då jag fick mitt sammanbrott, och de kunde inte heller erbjuda något jag kunde äta. Det är nu eftermiddag, vi har suttit här sedan 10 tiden, det är Lördag. Det är två till i det annars tomma väntrummet. Timmarna går och jag vill bara komma hem igen, så jag kan få vila och känna mig trygg. Här får jag bara ännu mer ångest av ovissheten och att ingen bryr sig. Jag har inte ens fått en klapp på axeln eller några vänliga ord som säger att det kommer bli bra igen, det hade räckt… Jag hinner få, vad jag närmast kan beskriva som ett utbrott, likt ett litet barn. Rädsla och ångest över att jag inte kan få veta vad som kommer hända, för att inte kan få bli lyssnad på, för att jag inte ses som en vuxen människa längre. ”Släpp ut mig!” skriker hela mitt väsen efter att personalen vägrar låta oss gå och skaffa någonting att äta, eller iaf ta lite luft. Men ingen lyssnar, jag är fast, kan inte fly, allt kommer tillbaks, jag är liten igen. Allt som blir kvar är en liten gråtande flicka i fosterställning. Totalt nedbruten och sårbar. Så illa däran var jag inte ens när jag kom dit.
Vi får vänta i tre timmar innan en läkare (vilken var den enda läkaren) kunde prata med oss. Men efter den hjärtlösa behandlingen jag hittills hade fått ville jag inte prata med någon läkare, det hjälper mig inte nu! De tycker dessutom att jag borde bli inlagd där över natten. Jag vägrar! Jag blir livrädd, rädd för mig själv, vad jag skulle utsätta mig själv för i denna främmande, otrygga miljö, skulle inte klara av de! Min självdestruktivitet hade med all sannolikhet bara blivit värre då. Jag vädjar till min pojkvän att de inte får låta mig bli kvar här, och han står upp för mig! Den enda som de verkar lyssna på för övrigt. Jag säger till dem att bara jag får min medicin igen så kommer det bli bra igen, för det vet jag, den har hjälpt tidigare. De går tillslut med på det och jag får åka hem. Vilken lättnad!

Men irritationen kvarstår, irritation över hur man kan bli behandlad på detta hjärtlösa sätt när man mår som sämst!?? Jag har tappat allt förtroende för akutpskvården. Om jag mår så dåligt igen, är det den sista plats jag söker hjälp på.
Idag mår jag bättre som tur är, medicinen tar mig sakta tillbaka till mig själv. Jag gick till den tiden hos en kurator på VC som jag hade bokat innan, det känns bra. Får fortsätta komma dit.*
Jag fick även en remiss av akutpsyk, där jag fick gå till en överläkare som frågade mig samma saker igen som de gjorde på akutpsyk, och sa att jag får stå på väntelistan och då får komma på en bedömning om jag får hjälp där. Sist jag stod på en sån lista tog det mer än ett halvår… Nej jag tänker inte gå dit mer… samtidigt är det den enda riktiga psykvården vi har här.”

*De hade endast tid ca en gång i månaden, KBT-behandlning, vilket inte alls hjälper mig. Så avslutade det sedan.

Google bättre än läkarbesök

Hos en läkare är jag osäker på om jag vill börja med en viss medicin och vill diskutera fördelar och nackdelar med den. Då får jag kommentaren ”det är ju du som ska äta medicinen.”

Jag tolkar det som att jag ska göra valet av medicin själv, utan stöd av eller i dialog med läkaren. Man tvingas alltså bli sin egen läkare och googla sina mediciner!

Förlorat 11 vänner sedan 2017

2017 var året jag bestämde mig för att ta mitt liv.
Jag satt hemma i min lägenhet och svalde piller, alla möjliga sorter. Antidepp, insomningstabletter, starka värktabletter(morfin bland annat)
Efter en stund blev jag rädd och ringde 112 som sa att det fanns ingen tillgänglig ambulans i närheten och tyckte jag skulle åka in själv… Till psykakuten som låg 1 timme bort.
Jag struntade i allt och satte mig i bilen, synen blev dålig och körde ostadigt hela vägen. Jag hoppades att somna vid ratten men tog mig fram.
Väl vid psykakuten så fick jag träffa en läkare och sköterska. Fick en filt att värma mig med eftersom jag skakade så jag trodde hela jag skulle skaka sönder.
1,5 timme senare så kom en annan läkare och sa att hen skrivit ut propavan som jag skulle ta när jag väl kom hem igen. För mitt fall var inte farligt…
De gav alltså tabletter till någon som var beredd på att ta sitt liv.
Bra jobbat vården…
Än lever jag men har fått men efter händelsen och är då och då tillbaka till tankarna och hopplösheten.
Nu har jag flyttat och upptäckt att det är här man ska vara om man vill ha bra vård!
Jag oroar mig dock varje dag för vännerna som är i den sits som jag var i. Jag har förlorat 11 vänner sedan 2017 tack vare att de inte blev tagna på allvar av psykiatrin och vårdcentraler. Det är fan skamligt att alla ”politiker” tar psykisk ohälsa som något som är påhittat. Öppna ögonen och se hur stort problemet är! Mer resurser och pengar till psykiatrin, ÖVERALLT!

Rutinmässig utskrift av mediciner

Jag har varit nedstämd i många år med diverse diagnoser. Det jag har upptäckt genom åren är att läkare ofta saknar helhetsbild, dom har inte tid eller lust att läsa ens journal. När jag hävdar enligt FASS att dom föreslagna medicinerna inte går ihop med mina andra mediciner blir svaret ”du får testa och se”. Det har jag gjort ibland men aldrig den höga startdos läkare föreslår eftersom biverkningar är outhärdliga. Jag har alltid blivit sämre av dessa SSRI preparat trots minimala startdoser, vad är då förslaget? Prova något annat för allting kan tydligen hjälpas utav SSRI. Ska man påbörja medicinering måste det finnas en genuin bakgrundskoll på hur ens fysiska och psykiska status ser ut. Ni som litar blint på läkare om att byta mediciner, testa och se-metoden, höja dos utan att kunna backa upp varför, var försiktiga. Det är inte deras liv det handlar om utan erat, dom har inte tid att läsa era journaler grundligt som dom borde och dom har sällan lust att lägga energi på det. Vet inte hur många gånger jag har fyllt i formulär man ska ta med sig som läkaren inte ens läser, vem är det då till för? Det ska se bra ut utåt sett, som att läkaren gjort precis som den ska ifall deras chef kommer och kollar upp dom. Läkaren har nämligen då gjort ”allt” för patienten trots att den sällan gjort mer än att oengagerat lyssnat och sen föreslagit diverse enligt mig inte ofarliga mediciner. Något måste hända med vården, man ska inte behöva känna att man förbereder sig för krig när man går in i rummet. Jag vill tillägga att jag inte är emot SSRI till dom personer som verkligen behöver det, utan är emot när läkare rutinmässigt skriver ut dessa mediciner utan att ge tid åt patientens journal och historik.

Medveten om övergreppen inom psykiatrin

År 2011 blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning. Detta skedde efter en längre period av ett maniskt skov som slog om till djup depression och risk för suicid.
Jag är liten i kroppen och känslig för bl.a lugnande läkemedel, så när jag tidigare haft sömnproblem och fått theralen utskrivet har det varit i tablettform samt barndosering.

När jag hade varit på plats i ett par dagar hade jag insomningsproblem. Jag gick ut till nattpersonalen och bad specifikt om ett läkemedel, påpekar även att jag inte tål theralen.

Efter en kort stund kommer en skötare in på mitt (singel)rum med en mugg theralen. Jag tittar på den och ser att det är rätt mycket i. Säger till personen att jag inte kan ta så mycket theralen och att det är insomning jag behöver hjälp för och inte själva sovandet. Personen svarar då att vi kan göra det här på det enkla sättet, eller det svåra.

Då jag redan då var medveten om övergreppen som pågår inom psykiatrin valde jag att inte få reda på vad det ”svåra” sättet innebar.

Detta resulterade i att jag var helt borta i nästan två dygn, och första 36 timmarna kom jag inte upp för att äta. Jag hade en kontaktperson från en annan instans som kom och tittade till mig en gång per dag, och den berättade för mig att det enda svaret den fått på frågan varför jag var så utslagen var att jag bara var väldigt trött.

I efterhand begärde jag ut mina journaler för granskning. Ingenstans i dessa står det om vad som hände. Ingenting. Min andra medicinering är nedskriven, men inte ett ord om att jag blev neddrogad mot min vilja och under subtilt hot.

Personalen trodde att jag ljög

Blev inlagd första gången. Jag var deprimerad och helt krossad. Grejen var att jag gick igenom en svår ryggoperation fem månader innan och hade grymma smärtor. Jag hade ju medicin för huvudet och för ryggen så att säga. Jag var helt knäckt och grät. Jag frågade om de hade koll på mina mediciner, jag behöver för ryggen med. De svarade hånfulla saker som att de inte trodde mig. Min partner ringde med dem och talade med dem. Det absolut första de säger till hen i telefon var…..jaha, så hen försöker lura dig med.

Slutenvårdsavdelning

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning. Det var en av de mest stressfyllda veckorna i mitt liv. Jag hade under behandling mot dissociation, borderline och PTSD fått tillbaka minnen av ett trauma, var svårt chockad och hade intensiva självmordstankar. Jag berättade för läkaren på avdelningen att de inte fick låsa in mig där, att jag var tvungen att få gå på promenader och få aktivera mig normalt. Jag var där frivilligt. Överläkaren satte mig på en vårdgrad som innebar att jag endast fick lämna avdelningen för att gå på promenader tillsammans med personal. Varje dag bad jag om att få gå ut. De hade inte tid. Till slut fick min läkare från öppenvården komma dit och hjälpa mig bli utskriven. Jag var inlåst där i en vecka, fick inte veta vem min kontaktperson var eller hur länge jag skulle vara där. Personalen hade inte tid att svara på mina frågor.

Första morgonen när jag vaknade låg en patient på sitt rum och skrek på hjälp. I andra änden av avdelningen skriker en annan patient. Jag och de andra patienterna som var ute på avdelningen sprang i panik runt och försökte hitta personalen. De var helt försvunna.

En av de andra patienterna åt inte. Under fem dagar var hen i sitt rum, och var inte närvarande vid några måltider. Vi blev oroliga och försökte göra personalen uppmärksamma. De sa åt oss att inte oroa oss, hen hade visst ätit sa de. När hen gick ut för att röka såg vi blod från skärsår på hens ben. Vi försökte prata med hen, och hen pratade inte om någonting annat än självmord. Vi meddelade personalen och väntade på att de skulle göra någonting, men ingenting hände. Så vi, de andra patienterna, bestämde oss för att ingripa. Vi såg till så att hen aldrig var ensam, att det alltid var någon i hens rum eller att hen var i någon av våra. Senare berättade hen för mig att hen var där pga självmordsförsök, hon var tvpngsvårdad. Hen berättade att innan vi ingrep, hade hen hunnit vira loss en rem från en säng som stod i hens rum, och hade förberett för att kunna ta livet av sig inne på avdelningen. Vi avbröt hens självmordsförsök, ett självmordsförsök som personalen inte ens kände till. Hen berättade att personalen varit inne i hens rum och skällt ut hen eftersom vi sagt att hen inte ätit. ”Du oroar de andra patienterna”. Efter några dagar fick vi hen att äta. Hen var trött på att personalen skällde på hen för att hen inte åt, och ville visa att hen försökte. Hen var ätstörd, så hen hyperventilerade, skakade, och tårarna rann när hen försökte äta. Vi hämtade personal, som satt bredvid hen och försökte hjälpa. De sa att hen kunde få försöka äta i lugn och ro, ifred på sitt rum. Men dagsköterskan som gick förbi och såg avbröt dem, och jag har aldrig sett en människa prata med en annan människa på ett så respektlöst, empatilöst och kränkande sätt innan. Hen stod över patienten, som hade pågående panikångestattack, och sa med sträng, hög röst att ”nu går du inte från bordet förrän du ätit upp hela portionen”. Vi patienter som såg fick högljutt säga ifrån, ingen från personalen gjorde någonting.

En manlig patient blev kär i en kvinnlig patient. Hon var inte intresserad. Han försökte smeka hennes kropp och kysste hennes nacke. Hon försökte säga ifrån. När jag försökte hjälpa henne blev han aggressiv, och de andra patienterna fick hjälpa oss. Vi bad om personalens hjälp, de sa att de inte ville lägga sig i ”konflikten”. Han blev hotfull och skrek, personalen såg detta men ingrep inte. Vi gömde oss inne på hennes rum, han vägrade lämna oss ifred. Vi fick låsa dörren. Personalen bytte från dag- till kvällspersonal, de som gick på sitt pass blev aldrig informerade om händelsen utan undrade varför vi hade låst in oss.

En patient som varit där längre än mig berättade att hen veckorna innan jag kom dit bevittnat hemska saker. En patient hade spräckt sitt skallben mot en vägg. En annan tog livet av sig under en kort promenad. Jag frågade läkaren, som bekräftade. Det var därför jag inte fått gå promenader, de var rädda att det skulle hända igen. Det är ett så konstigt sätt att försöka hålla suicidala, svårt sjuka människor vid liv. Att låsa in dem, knappt prata med dem och inte låta dem aktivera sig med någonting annat än att och fundera på självmord. Jag var så rädd. Vi patienter fick hjälpa och stötta varandra.

En dag ringde en patient från en annan avdelning till en patient på avdelningen. Hen hade under en promenad de tog tillsammans varit på apoteket på sjukhuset, och hämtat ut allt hen kunde. Fick med sig tabletterna in på avdelningen och svalde dem där. Hen ringde nu sin bästa vän för att säga hejdå. Vi ringde personalen på hens avdelning för hjälp, de tackade för informationen. Men under hela tiden hade patienten på högtalartelefon på, så hens vän på vår avdelning, och vi som försökte hjälpa och trösta hen, hörde hur personalen kom in i hens rum och gav hen en utskällning. ”Varför ringer du till andra för att oroa dem?” ”Varför ljuger du för att få uppmärksamhet?” ”Enda sedan du kom till avdelningen har du bara varit ett problem”. Ingen ingrep och vi hörde hur hens tal blev mer och mer sluddrigt. Hens vän fick panik. Vi fick ringa 112. Hen vaknad upp på medicinsk akutvårdsavdelning, och de skickade hen tillbaka till avdelningen.

Sista dagen pratade en sköterka med mig innan jag skulle bli utskriven. Hen undrade hur jag mådde, och jag svarade att jag inte bryr mig om varken min ångest eller depression längre, jag står inte ut med det som hänt. Hen hade läst i min journal så hon visste vad jag menade. Mitt trauma, anledningen till att jag var där. Det var för stort, för svårt, jag kunde inte ta in det. Hen frågade någonting som jag tyckte lät märkligt, så jag bad hen förtydliga. Hen frågade om jag var säker på att det verkligen hade hänt. Jag sprang därifrån i panikångest. Hen brydde sig inte ens om att följa efter, eller se hur det var med mig.

De får inte behandla människor såhär

Kommer vara en lång text med mycket annan information, jag lovar dock att allt blir relevant!

Detta inträffade på nyårsnatten i år. Jag har en historia av djup depression, ångest, självskadar, är suicid och har en ätstörning.
Under natten hade det inträffat en rad med händelser som – tillsammans med ett gammalt trauma från nyårsafton – gjorde att jag fick en total breakdown. Efter att ha panikattacker i flera timmar bestämde jag mig för att det var nog. Jag tänker avsluta mitt liv.

Jag börjar då gå mot en bro som jag vet är tillräckligt hög för att jag garanterat inte kommer överleva, men halvvägs dit är det något som stoppar mig. Jag drar mig till minnes vad min läkare och vårdkontakt alltid säger, jag måste ha hjälp nu. Jag måste ringa någon. Då jag var på annan ort än där jag är inskriven så visste jag inte vilka nummer jag kunde ringa för att få hjälp. Så medan jag går hem igen ringer jag 112 och förklarar situationen, de skickar en ambulans.

Ambulanspersonalen ansåg då att jag måste tas in, för jag var en fara för mig själv. Så de tar med mig i ambulansen och kör mig (tillsammans med min far) till akuten. Jag skriker av ångest i ambulansen för att jag helt enkelt inte kan kontrollera mig och är i total panik.
När jag sen kommer till akuten försöker de ta mitt blodtryck (som självklart inte stämmer när jag är i det stadiet) samt att jag får blåsa. De ser då att jag inte har druckit tillräckligt för att det är det som ska ha någon inverkan. Kommer inte ihåg exakta siffran, men de sa att det var så pass lågt att det får man efter en öl. Alltså var jag absolut inte påverkad av det.

Men personalen börjar sen säga till mig att jag ska vara tyst och att jag måste lugna ner mig. Att jag är löjlig osv. Detta gör självklart situationen värre. Men de tar kontakt med psykiatriska akutmottagningen i en annan stad som då blivit informerade om att jag kommer in och behöver hjälp.
Ambulansen får sedan klartecken att köra mig dit, så jag hamnar i ambulansen igen. När vi kommit en bit på vägen kallas ambulansen tillbaka, så de måste vända och köra tillbaka mig. De får då veta att de inte alls fått klartecken att åka iväg med mig, och jag hamnar tillbaka på akuten.

Här får jag då ett val, antingen väntar jag tills ambulansen kan köra mig (vilket kan ta ca 5h) eller så tar jag en taxi. Men de är väldigt noga med att säga att då måste jag sluta skrika och sluta vara löjlig, för om jag har panik och skriker i taxin kan chauffören vända om och inte vilja köra mig.

Jag får då sitta och trycka tillbaka min panikångest, vilket knappt ens går, och jag hamnar i en taxi vars förare håller på att somna på vägen dit så min far fick frenetiskt prata med honom för att han skulle hålla sig vaken.

Vi släpps av på psykiatriska akuten, där får vi då veta att de inte alls blivit informerade om att jag skulle komma in. Så vi får vänta på skiftbyte osv. innan jag sedan får komma in till läkaren. Även här tar de blodtryck som de började gorma om att det var lite, lite högt, vilket inte är konstigt eftersom jag nu har varit i total panik i ca 5h.
Efter det fick jag blåsa och de såg att jag hade ännu lägre än tidigare, så jag var inte påverkad.

Efter en stund kommer läkaren in. Hen frågar mig om jag har tidigare problematik, vad som hänt under kvällen, och om jag haft självmordsförsök tidigare. Jag förklarar då allt och berättar att jag har flera tidigare självmordsförsök.

Sedan frågar hen om jag har någon vid behov medicin för ångest, jag svarar att det har jag. Har Lergigan för att kunna somna om kvällarna samt mot ångest. Max 6 tabletter på ett dygn, och jag får ta alla på en gång om det behövs (ordinerat av min läkare) tar dagligen 2 när jag ska sova.

Hen frågar sen om jag har gått i någon terapi. Jag förklarar att jag gått på KBT och ERGT, hen ser förvirrad ut och jag måste på fullaste allvar förklara för hen vad ERGT och KBT är. KBT är ju en av de vanligaste behandlingsformerna, men hen hade uppriktigt ingen aning om vad det var. Här är när jag tappade hoppet.

Hen börjar sen säga att jag bara överdriver och att jag inte alls mår speciellt dåligt. Jag måste bara lugna ner mig och sluta ha panik, ”det blir bättre om du inte har panik” (det sista är vad hen sa ord för ord).

Efter det säger hen att hen tycker inte att jag har några psykiska problem och att jag bara är löjlig och överdriver för att få uppmärksamhet.
Detta är vad hen sa sedan, ordagrant:
”Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du åker hem nu, så tar du 2 Lergigan – mer än vad du brukar ta förstår du- och så sover du lite. Sen när du vaknar, då tycker jag att du går ut på en promenad!”

1. Den mängden Lergigan tar jag dagligen..
2. Hen talar i en extremt nedlåtande och misstroende ton.
3. Hen säger till någon som just suttit och berättat för hen om att jag var ute och gick för att komma till bron och ta livet av mig, att jag borde gå ut och gå.

När hen märker att jag blir arg så säger hen med en nedlåtande ton:
”Eller vill du bli inlagd här kanske?”
Varpå jag svarar nej för att det är uppenbart att hen inte är kapabel för sin position som läkare inom psykiatrin.

Efter detta ska jag få en sjukresa hem, men då har sjuksköterskan mage att påstå att jag inte kan få en sjukresa för att jag bor i ett annat län egentligen. Men att hen lyckades fixa det ändå åt mig. Jag förklarar då att jag har rätt till sjukresa och att de inte hade kunnat neka mig det. Hen blir då obekväm och går därifrån.

Jag bryter ihop igen. Det var bara tur att jag hade min far med mig, för hade han inte varit med då skulle jag gått och tagit livet av mig efter besöket.

Även min far sitter helt mållös över den bemötandet jag fått och han sa: ”detta var nog det mest värdelösa läkarbesök jag någonsin varit på”. Han var riktigt förbannad, men har ingen koll på hur psykiatrin fungerar och han ville inte röra upp saker genom att bråka med dem när jag redan mådde så dåligt.

Hade jag inte haft med min pappa, så skulle det besöket antagligen slutat i min död… Så får det inte vara. De får inte behandla människor så här, speciellt inte såna som är så utsatta som folk med mental ohälsa.