Jag har varit aktuell inom psykiatrin från och med 2015 där ja fick en diagnos t.om 2022. Fick bra gruppterapi (MBT). Efter att gruppterapin tog slut 2021 så skrevs jag ut från psykiatrin. Vårdcentralen skrev inte ut mina mediciner, efter att jag kontaktat patientnämnden så gick vårdcentralen med på att skriva ut 1 av medicinerna men inte båda som ja fått ordninerat från psykiatrin. Det ledde till känslor av kontrollförlust. För jag behövde en läkare som kunde justera medicinen vilket inte jag fick tillgång till. Det slutade med att jag trappade ner den medicinen som Vc inte skrev ut på egen hand, jag hamnade i konflikt med arbetsgivare och kollegor, jag fungerade inte lika väl. Medicin är ett hjälpmedel för mig i vardagen och att bli lämnad själv åt mitt öde var hemskt. Tack och lov har jag en vän som är läkare som kunde vara ett stöd för mig. Utan det stödet hade ja säkert begått suicidförsök. Jag är så ledsen och besviken på psykiatrin, att dem skiter i mig fullständigt. Känns inte tryggt

Efter ett möte med läkaren var jag upprörd och ledsen, kände mig missförstådd. Läkaren kommer in i mitt rum och säger i hög ton följande till mig: Om du gör något nu kommer vi bälta dig. Och ge dig sprutor. MEN FRAMFÖR ALLT BÄLTA DIG. ST-läkaren som stod bredvid sa ingenting.

Vid ett av alla vårdtillfällen när jag har väldigt kraftig ångest beslutas det på ronden att jag frivilligt ska få en spruta med medicin för att få en paus i lidandet och ges möjlighet till vila och återhämtning. Jag bedöms också vara i mer behov av tillsyn än vad de kan ge på den allmänpsykiatriska avdelningen så jag ska flyttas till PIVA tillfälligt. Injektionen förskjuts med hänvisning till att det är ont om personal för tillfället, men sent på eftermiddagen får jag min spruta. Dock har de, utan min vetskap, ändrat till ett annat preparat för de har läst i min journal att jag en gång fått en biverkan av den medicinen. Jag blir istället medicinerad med en injektion av lugnande medicin som det under samma vårdtillfälle konstaterats att jag inte tål. Jag får kraftiga biverkningar i form av krypningar i hela kroppen. Jag frågar varför det känns som när jag fått den medicinen och får till svar att det ju är den medicinen jag fått fast i sprutform. Det gör att jag får panik och börjar skada mig själv för att hantera besvikelsen och tortyren inifrån. En skötare som känner mig mycket väl försöker hjälpa mig men sjuksköterskan tillkallar jourläkaren eftersom den rondande läkaren gått för dagen.

I stället för att ge mig hjälp slängs jag då ut från avdelningen av jourhavande läkare mot vårdpersonalens inrådan. Han menar att de har nolltolerans mot självskada på avdelningen så därför har han inget annat val än att skriva ut mig omedelbart. Jag kastas bokstavligen ut, och i efterhand har jag fått veta av avdelningschefen att de polisanmälde mig för att ha sparkat en skötare i tumultet som uppstod. Jag har inga minnen av vad som hände den kommande veckan, men jag kan läsa i min medicinska journal att jag varit på somatiska akutmottagningen flera gånger dit jag förts av både polis och ambulans, jag har vårdats på intensivvårdsavdelningen något dygn, jag har gjort upprepade suicidförsök, jag får efter några veckor räkningar från ambulansresor och vårdavdelningar jag inte vet om att jag vistats på, det står i lokala medier om att tågtrafiken stoppats pga obehörig på spåret vilket ska ha varit jag och det det har gjorts betalningar med mitt bankkort på olika systembolag och apotek. När jag väl återkommer till något slags medvetande befinner jag mig på en medicinsk vårdavdelning med dropp och antibiotika eftersom jag tagit överdos av mediciner och fått infektion i stora sår på armar och ben.

Ja, jag har ett självskadebeteende sedan länge men det var inte för det jag sökte vård. Jag hade inte självskadat allvarligt innan jag lades in. Det eskalerade när jag behandlades fel när jag var inneliggande eftersom jag inte fick den hjälp och det stöd jag bett om och som var överenskommet. Inte som ett straff för hur de behandlade mig utan som en desperat strategi för att stå ut när deras hjälp uteblev.

Jag fick diagnosen autismspektrum efter flera år i öppen psykiatrin. Dels är diagnosen helt felaktig, dessutom lutade man sig så mycket mot anhörig intervjun att det blev helt tokigt. Idag förstår jag att jag har komplex ptsd och inte autism. De där dragen baserades på sunda reaktioner i en osund miljö, att tex inte vilja ha hudkontakt eller ögonkontakt med ens förövare är helt sunt. När det dessutom är förövaren som är med i anhörigintervjun så blir inte skildringen verklighetsskildrande. När jag dessutom sedan fick min diagnos fick jag ingen återkoppling från vården på flera år, när jag själv krigat för att få någon återkoppling och vad jag har att lära mig om den så får jag träffa en psykolog som liknar autism vid att vara en hund som man ställer fram mat till, hunden kan inte sluta äta. Både förminskande, kränkande och helt felaktig bild av vad autism är. När man väl börjar ställa frågor om min uppväxt så ställs jag ganska snabbt i kö till en emdr-behandling, men två år senare när jag äntligen är längst fram i kön så är jag gravid och man inleder inte behandling och istället skriva jag ut för att det kan ha en ”läkande” effekt att vara gravid. Detta är bara en del av det jag varit med om i psykiatrin och jag anser att kontakten med den endast har gjort mig sjukare än vad jag egentligen varit. Dessutom har jag säkert provat 10 sorters psykofarmaka med varierat resultat och biverkningar..

Jag blev många gånger bältad i ”förebyggande syfte”. Att vårdpersonal tänkte att jag skulle göra något mot mig själv, så då bältade dom mig och gav mig starka tvångsinjektioner för att jag inte skulle göra något mot mig själv. Och detta gjorde dom alltså utan att jag hade gjort något vid det tillfället. Dessa bältningar skedde ofta på kvällen och de släppte upp mig när jag hade somnat, vilket kunde innebära att jag låg bältad i upp till 6h.

Har varit inskriven på psykiatrin sen jag var 11 år gammal. Redan då fick jag mina första antidepressiva. Åren gick och mitt mående blev allt sämre, började självskada för att få ångestlindring. Fått frågan flera gånger när jag sökt vård för skadorna
– är du inte lite för gammal för dethär?
Jag har aldrig fått hjälp av psykolog trots jag bett om det, enda de säger är att vi ska avvakta.
Idag är jag 36 år och haft samma antidepressiva i 10 år. Tänker på självmord varje dag och det vet vården om, men jag får ingen annan medicin eller terapi.
Fick även en autism diagnos efter jag tjatade till mig en remiss vid 33 års ålder. Trodde saker då skulle bli enklare men det blev tvärtom
. Nu är allt pga min autism och ” du får lära dig leva med det”
En läkare sa engång:
– Har du provat att be när du får ångest? Det kan hjälpa att be till gud.

Jag har en somatisk sjukdom och när jag var inlagd sänkte psykiatrin en medicin som jag har utskriven via vårdcentralen för min sjukdom. Jag hade förstått det som att sänkningen var tillfällig men när jag bad att få den höjd igen så sa dom att det var vårdcentralens ansvar. Den här medicinen är livsviktig för min livskvalité. Jag bad och bad om att få den höjd igen men psykiatrin ville inte ens hjälpa mig kontakta vårdcentralen om det. Det gick så lätt att sänka medicinen men var tydligen omöjligt att ”gå utanför deras kompetensområde” och ändra tillbaka den igen (till samma styrka som jag haft i flera år). Ändra aldrig saker som ni inte kan ta ansvar för att rätta till senare isåfall?

Det är så svårt att få en vård ur ett helhetsperspektiv. Psykiatrin skyller symtom på min somatiska sjukdom och hänvisar mig till vårdcentralen och vårdcentralen gör tvärtom. Det ironiska är att mina psykiska och somatiska tillstånd hänger ihop, så jag skulle verkligen behöva en samarbetande vård ur båda perspektiven. Men det verkar helt omöjligt.

Jag insjuknade i en ätstörning och har sedan dess vårdats inom psykiatrin i många år. Under alla dessa år har en mängd olika mediciner satts in och ut. Antidepressiv medicin, ångestmedicin, sömnmedicin, allt. Ständigt bollad mellan olika mottagningar eftersom ingen har velat ta ett helhetsgrepp. ”Du är för sjuk i ätstörningen” sa man inom psykiatrin och skrev över till ätstörningsvården. Som i sin tur skickade tillbaka till psykiatrin för att ”jag mådde för dåligt för ätstörningsvård”. Ingen hade koll på medicinerna, det var bara en mängd olika läkare som förnyade recepten utan att ställa några följdfrågor. Det var ingen som ens frågade om medicinen fungerade. När jag efter många år hamnade på en ny specialistmottagning inom psykiatrin och mådde väldigt, väldigt dåligt, bad jag den läkare jag fick prata med om hjälp med att se över mina mediciner, eftersom det kändes som om de inte alls fungerade längre eller gav någon effekt.
Då svarade läkaren att det hade han inte tid med. De hade inte tid att hjälpa mig med mina mediciner – alls. Han sa istället att jag själv kan prova att sätta ut valfri medicin. Själv, alltså. Jag blev chockad. Trots att jag bad om hjälp och stod på så många olika mediciner så skulle jag alltså själv få laborera med dem och ”prova att sätta ut valfri medicin, en i taget”. Läkaren hann också med att säga att de på mottagningen faktiskt måste tänka på sig själva så att ”de inte också blev sjuka” av för mycket jobb.
Så. Jag fick ingen hjälp. Jag blev avslutad från mottagningen (eftersom jag återigen enligt dem var ”för sjuk” i ätstörningen) och stod därmed helt utan vård (för ätstörningsmottagningen hade föstås också avslutat mig för att jag ”var för sjuk” där). Helt utan vård trots att jag i allra högsta grad var väldigt sjuk, stod på en massa mediciner och verkligen behövde hjälp.

Permission under två helger med kort varsel. Typ” vill du åka hem över helgen?” Medicin fick jag med
Utskrivningen minns jag knappt. Bara hej då och nu kan du ta kontakt med öppenvården. När jag blev utskriven från öppenvården och mådde bra så har jag inte kallats på något som helst återbesök på flera år. Äter ännu samma antidepressiva i samma dos som för 10 år sedan. En av andra medicinerna jag fick satte jag själv ut för några år sedan.
Har klarat mig bra utan den.
Inom psykiatrin får patienten vara sin egen läkare verkar det som.

Jag har behövts vårdas på både barn och vuxenpsykiatrin. Idag är jag runt mellan 20-30 år och min psykiska ohälsa började när jag var 16 år gammal.
Jag har inga bra erfarenheter av BUP varken öppen eller slutenvård men det jag kan intyga är att om jag hade fått hjälp i tid så hade jag inte vart där jag är idag.

Jag vårdas i öppenvården för personlighetssyndrom trots att jag inte har fått en ordentlig utredning för denna diagnosen. Jag har vårdats otaliga gånger inom den slutna vården och självmordsförsöken, bältningarna och den psykiska misshandeln har satt sitt spår.
Jag har varit på dem flesta avdelningarna inom psykiatri affektiva…på majoriteten av dem så används tvångs åtgärder som bältning lika mycket som så mycket vatten som kommer ur en kran. Men det finns en avdelning som kan hantera mig utan allt tvång. Genom att prata med mig, finnas där och trösta. Något jag uppskattar så mycket…

Jag har varit med om bla att jag blivit bältad och fått så mycket injektioner att jag tillslut legat medvetslös med pox mätare och blodtrycksmätare. Jag vaknade 4 dagar senare. Detta för att läkaren inte beräknade min vikt när dem drog upp medicinen…

Jag har varit på avdelningar där läkare instruerat mig till HUR jag skall gå tillväga för att lyckas med ett fullbordat suicid…

Jag har fått otaliga hjärtstopp efter självmordsförsök inne på den slutna avdelningen. Vid dessa tillfällen har tillsynen av mig inte följts alternativt att läkare inte bedömt att jag är suicidal.

Jag har vårdats med stöd av lagen för psykiatrisk tvångsvård och även haft ständig tillsyn. Trots detta så har jag ändå lyckats att hoppa från en av avdelningarnas balkong (3,5-4,5 m högt) efter ca 1 år gjorde jag IVO anmälan som visade att avdelningen inte ens gjort en avvikelse på händelsen. IVO konstaterade brister i min vård.
På samma avdelning så fick jag ett hjärtstopp efter ett suicidförsök i min säng. Detta borde jag inte kunnat genomföra då jag hade ständig tillsyn men mitt X-vak hade hörlurar och mobil så han märkte inte. Först när vaket bytte till en annan person så förstod man att mitt hjärta stannat, jag hade ingen andning och var blå.

Jag har vårdats på en avd där dem skall vara högspecialiserade på allvarligt självskadebeteende. Men jag ansågs ha ett för allvarligt självskadebeteende följt av två hjärtstopp.

Jag har ingen bra förklaring på HUR jag kan vara vid liv efter alla självmordsförsök. Men det jag vet är att det inte är avdelningarna på psykiatri som räddat mig (förutom 1) men de andra har snarare behandlat mig så dåligt att jag mått sämre när jag kommit ut än vad jag gjorde när jag kom in, tyvärr.

Även om det sker sjuka saker, felaktiga saker och bedrövliga saker inom sluten vården för psykiatri så måste jag ändå säga att vissa som jobbar på avdelningarna räddar liv. Vissa har ett hjärta och arbetar med det även om dem är få.
Jag hoppas innerligt att nån uppmärksammar både patientsäkerheten men också personalens arbetsförhållandena. För detta är inte hållbart för någon…