Jag mådde mycket dåligt och låg inlagd. Jag har autism och försöker ofta skada mig när jag mår dåligt. Vid detta tillfälle började jag banka huvudet i väggen, mycket hårt.
In kommer en av de känslokalla skötarna in och det enda han säger är: ”Ska jag ta dina glasögon?”
Jag blir helt paff.
”Så du bryr dig bara om mina glasögon?” lyckas jag få fram.
”Ja, just nu gör jag det.” svarar han.
Därefter tar han mina glasögon jag har på mig, och går därifrån. Han pratar inte med mig, försöker avleda från självskada, eller överhuvudtaget visa att han bryr sig om mig.
Det slutar med att jag har en rejäl, blödande bula i panna och en blodig vägg, av allt huvudbankande i väggen på mitt rum.
Och ingen bryr sig om prata med mig eller försöka avbryta självskadandet, eller ens titta på självskadan efteråt.

Då jag efter en av mina överdoser + självskador blev hämtad av ambulansen vart jag duschad och invirad i handdukar och körd till sjukhuset utan telefon, nycklar eller skor på fötterna. ID-kortet hade de dock tagit med. Väl på sjukhuset vart jag iklädd deras plastiga one-size engångskläder och under hot om vårdintyg rullad ner till psykakuten i rullstol för bedömning. Väl där gjorde de bedömningen att allt var som det skulle med mig (!?) och ringde efter en taxi som skjutsade hem mig. Vårdpersonalen ringde dock aldrig någon av mina anhöriga och informerade dem om att jag skulle bli hemskickad så de utgick ju från att jag fortfarande var kvar på sjukhuset. Jag var ännu inte helt klar i huvudet så jag var inte förmögen att själv inse behovet av be dem om detta. Väl hemma vart jag dessvärre utelåst. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga ringa på någon granne i och med hur jag såg ut; Bandagerad arm, alldeles för stora sjukhuskläder, fett och trassligt hår och barfota (det var som tur var sommar). Eftersom jag dessutom hade mens hade jag naturligtvis också blött igenom då jag inte hade några underkläder. Jag satt därav och väntade i trapphuset i flera timmar tills jag kunde tänka klart och var stadig nog på benen att kunna ta mig till en kompis två hus bort för att ringa min sambo. Det visade sig då att det var där han befann sig. Att bli behandlad på detta vis av vården var oerhört förnedrande och eftersom jag var redan i sårbart skick innan jag kom till akuten var det ju inte som att jag kände mig desto mer värd och motiverad att leva efter att ha varit där och blivit behandlad på detta vis. Som tur var agerade jag inte ånyo på några självmordstankar utan såg till att få kontakt med min sambo. Jag skrev till patientnämnden om detta i efterhand men fick till svar från chefen för slutenpsykiatrin att hon inte var i stånd att kunna ifrågasätta sin personal då de besatt den högre medicinska kompetensen och de hade ju knappast skrivit något som hon kunde anmärka på i sina journalanteckningar. Min historia som dessutom kunde intygas av mina anhöriga vägde alltså ingenting. Hon beklagade bara hur jag hade upplevt min vistelse där och att hon hoppas att jag ska känna mig trygg med att söka mig vård där igen i framtiden.

Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning, och hade ett svårt självskadebeteende. Jag satt inne på mitt rum och dissocierade. Innan hade jag fått tag på ett föremål som jag hade haft sönder och satt och skar mig med. Jag befann mig i dissociationen snett, till höger, ovanför min kropp, och såg och hörde hela situationen därifrån. Jag kunde inte kommunicera med andra.
Efter en stund kommer en sska in på rummet och säger följande: ”Hej”, efter en kort stund: ”Hur mår du?” och avslutar med: ”Behöver du hjälp?”. Jag är som sagt oförmögen att svara, och fortsätter att skära mig framför hennes ögon. Hon lämnar rummet efter att hon frågat det sista.
Jag kommer efter en stund tillbaka till verkligheten, darrig av ångest och känner mig otroligt övergiven och ensam. Efter ännu en stund kommer sskan in i rummet igen. Hon får då föremålet från mig, och på frågan om varför hon inte tog det ifrån mig, säger hon: ”Det kan bli värre om man gör det.”
Jag undrar vad som kan bli värre. Och hur länge de hade tänkt låta mig sitta och skära mig. Hur kan de veta exakt var min pulsåder sitter? Hur kan de veta om jag kommer att dö av mina skador och är inte det ”värre”?
När jag skriver ett brev till verksamhetschefen angående det sjuka bemötandet från sskan, får jag till svar: ”Vi använder oss av lågaffektivt bemötande på det här sjukhuset.” Vidare skriver hen att ”Det kan bli värre om man ingriper.” Och verksamhetschefen insinuerar också att jag ljuger, då sskan hävdar att när hen frågade mig: ”Behöver du hjälp?” var i samband med att jag skulle flyttas till en annan plats, och att det syftade på om jag behövde hjälp att flytta mina saker.
Alltså, jag ska få sitta och eventuellt skära ihjäl mig, för det är alltså då låg affektivt bemötande?! Och sedan ljuger jag, trots att jag tydligt kommer ihåg sskans konversation med mig, efter 2 år. Man väljer alltså att hellre tro på personalen och hellre, låta patienter få skador eller dö, för att man vill bemöta patienter låg affektivt.

Jag ligger övervakad på en så kallad suicidpreventionsplats, för patienter som skadar sig och/ eller är självmordsbenägna. Samtidigt som jag läggs in på avdelningen, läggs en narkoman in, bland alla oss andra, då det tydligen inte fanns platser på avdelningen för missbrukare.
Han får gå runt bland oss helt oövervakat på avdelningen, och har med sig droger som han vid ett tillfälle tar en överdos av. När han kommer fram till mig så säger han: ”Hej! Jag har droger, säg vilka du vill ha.” Därefter pratar han vitt och brett om alla brott han begått och att han suttit inne för dråp. Därför skrämmer han livet ur både mig och en medpatient.
Jag skriver till cheferna för avdelningen och anmäler även händelsen till IVO. Cheferna tycker ”att det vore bra att ha en särskild beroende-akutenhet, men politikerna prioriterar inte detta just nu.” Och ”Det är väldigt intressant att få höra patienternas erfarenheter.”
Det handlar alltså om pengar, och att pengar för att skydda icke drogmissbrukare, som är psykiskt sjuka, inte är lika viktigt. Vad hade hänt om jag tagit emot drogerna? Och blivit missbrukare, eller psykotisk? Vad hade de sagt då?
IVO tyckte inte att en vårdskada skett, då ”hen mest blev rädd”. Vad hade krävts för att det hade blivit en vårdskada? Att jag, som också har en psykosdiagnos, hade tagit emot drogerna om jag varit i ett psykotiskt tillstånd? Hur kan man vilja riskera detta?

När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.

Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.

Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.

När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.

Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.

Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.

Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.

Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.

Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.

Jag var inlagd på psykiatrin mot min vilja. De tog ifrån mig alla mina ägodelar för att jag försökte skada mig och ta livet av mig. Jag fick bara vara ensam om jag inte hade kläder på mig. Utan låg naken i trosor och sängkläder. En natt lyckades jag smuggla in ett klädesplagg och försökte strypa mig. När de hittade mig fick jag panik och de tog tag i mig och bar mig i bara trosor genom hela avdelningen till bältesrummet där jag blev bältad. En skötare la försiktigt en filt över mina bröst för att dölja dem. Sjuksköterskan kom med medicin och tog sats och gav mig den hårt i låret. Minns jag hade panik och fick ligga där hur länge som helst. När jag senare skulle byta avd till en lugnare fick jag fortfarande inte ha kläder på mig när jag skulle sova på natten fast att jag delade rum med andra. De bad mig klä av mig och lägga mig och sova i endast trosor trots att jag inte var ensam. Kunde inte gå upp och be om vb eller något för jag hade ju inga kläder. Minns än idag hur naken jag kände mig och obetydelsefull.

Jag har varit aktuell inom psykiatrin (slutenvården och öppenvården) i mer än halva mitt liv.  Under den tiden har jag varit med om många kränkningar, sexuella övergrepp, mobbing och även en tortyrliknande situation som gett mig vårdrelaterad PTSD. Nu tänkte jag berätta om min situation sedan ca 2013. Sedan dess har jag i princip haft ”vak” av närstående, dygnet runt hemma, pga att vården inte velat behandla mig. Många turer fram och tillbaka, in och ut på slutenvårdsavdelningar med LPT och även frivillig inläggning tidvis.
Problemet började ca 2013 när jag fick en psykos, men jag misstroddes, och uppgavs simulera. Trots att jag berättade om hörsel- och synhallucinationer och slutade äta och dricka och var livrädd att någon skulle komma och tortera, våldta och föra bort mig, även då jag var inlagd på avdelning. Jag gick ner 11 kg på en vecka för att jag varken åt eller drack mer än det lilla vatten personalen tvingade i mig med medicinerna jag stod på. Jag var helt personlighetsförändrad, och närstående som kom på besök skrek jag åt och trodde att de var demoner. Jag skulle livnära mig på ”livsenergi”. Jag pratade även med röster, och ville vid ett tillfälle skrivas ut barfota. Men då satte som tur var den vikarierande överläkaren LPT, och jag blev kvar på avdelningen.
Där, på avd, mobbades jag av både patienter och personal, som inte trodde på mig. De satt utanför mitt rum i korridoren och hade högljudda diskussioner om huruvida jag simulerade eller inte.
Det hela kulminerade i en bältning som var mycket märklig. Hela situationen var konstig. Det blev tyst på avdelningen och man började smälla i dörrar. En sska som jag kände sedan innan kom in på mitt rum och betedde sig annorlunda mot hur hon brukade vara, och gav mig mat som jag är allergisk mot, som det står i journalen att jag är allergisk mot. Därför kunde jag även ha fått en allergisk reaktion mot maten, vilket är livshotande.
Jag blev orolig av den konstiga stämningen som var på avd, och klättrade då upp i ett fönster och började banka på det för att ta mig ut. En skötare kom då, och bad mig gå ner, och när jag skulle gå ner från fönstret, så ramlade jag ner och slog huvudet i golvet. När jag öppnade ögonen så stod tre skötare över mig och hånflinade.
Jag sprang ut från mitt rum och försökte ta mig ut från avd, på diverse sätt. Lång historia kort; Jag blev bältad på det mest inhumana sätt och när jag vaknade nästa morgon låg jag kvar i bältessängen. Inte fastspänd längre, dock utan att någon satt hos mig och jag låg kvar där i bältessängen.
Efter det här fick jag efter många månaders in och ut från slutenvårdsavdelningar, en psykosdiagnos. Och började behandlas med antipsykotika, inte den medicinen som jag förut fick, som förvärrar psykoser.
Lång historia kort, igen: Jag revs upp från mitt boende, och skickades till ett gruppboende i ett annat län, som inte klarade av att ta hand om mig, trots att jag hade vak där också, konstant. Så de skickade ut mig i hemlöshet. Inget boende, behandlingshem eller dylikt, i hela landet ville ta emot mig.
Min 70+ förälder förbarmade sig över mig, och tog hem mig. Och sedan 2015 har min förälder bedrivit högspecialiserad vård hemma hos sig, med mig. Hen har alltså suttit vak, dygnet runt, sedan 2015. Min åldrande förälder sover på soffan utanför mitt rum, för att säkerställa att jag inte hoppar ut från ett fönster, eller går ut och tar livet av mig på annat sätt. Detta kan ske när jag dissocierar, eller blir psykotisk, att jag försöker ta livet av mig eller skada mig allvarligt. (Jag har ett avancerat självskade- och suicidbeteende sedan tonåren.)
Därför är nästintill hela hemmet säkrat som en slutenvårdsavd. Glasrutor på dörren till balkongen och vitrinskåpen är försedda med okrossbart skydd, kökslådan med knivar, saxar och tändstickor är låst med nyckel, medicinerna är inlåsta i ett kassaskåp i ett rum med låsbar dörr. Det finns ingenting framme som är av glas, och min anhörig har ständigt på sig en väska med akutmedicin att ge mig om jag råkar i svår dissociation eller ångest.
Jag kan inte lämnas ensam sedan psykosen 2013, pga risken för självskada/suicid, och har därmed alltid haft vak, sedan jag skrivs ut från slutenvården, hemma.
Problemet har varit att vi stått helt utan hjälp mellan 2015 och 2021. Jag fick ingen att prata med längre, då den läkaren jag hade i mitt tidigare landsting, bara bestämde, mot min vilja, att jag skulle byta landsting. Vi vädjade om hjälp hos den nya överläkaren, men hen ville inte hjälpa oss. Vi bad om planerad inläggning, men det sa hen att de inte gjorde här. När vi desperat ringde en gång och sa: ”Hjälp oss, snälla hjälp oss!” Så var hens svar: ”Vad ska jag hjälpa er med då?”
På 6 år hade jag ingen vårdpersonal att prata med. De förvägrade mig all hjälp, trygghet och omsorg. Vi var helt utelämnade till oss själva. Jag fick medicin, men ingen vård. Och jag blev sämre och sämre. Jag trodde att jag var avlyssnad och att det fanns agenter på gatan, jag satt och lyssnade på röster helt avskärmad. Jag kissade på mig och skrek så grannarna kom och knackade på. Jag slutade duscha på ca 1 år när jag var riktigt deprimerad. Min anhöriga tvättade av mig med våtservetter och vi tvättade mitt hår i handfatet.
Vi sökte aldrig akut när det var som värst, för vi hade gett upp. Det fanns ingen vård för mig, det fanns ingen som ville hjälpa mig. Det här har gett mig svåra men, och jag förstår inte hur man kan vanvårda en person som var så svårt sjuk, som jag var. Oavsett hur mycket vi skrek på hjälp fick vi ingen.

Var i ett djupt skov med mycket självmordstankar och en konstant önskan av att skada mig. Hade vak och hen somnade. Hade hen inte somnat hade jag inte lyckats skada mig själv den gången

I journalen hade hen skrivit att jag var okontaktbar och osammarbetsvillig för att jag grät hela tiden.
Ringde till receptionen dagen efter och bad om att få byta vårdkontakt. Fick då till svar att jag får ta det med den sköterskan. Jag sa att jag vägrar gå till hen igen.
Tillslut fick jag en ny kontakt. Inför behandlingen var jag tvungen att gå  och ta urinprov. Självklart fick jag en tid till den sköterskan.
Jag tog upp detta med den nya vårdkontakten och fick då till svar att det intr går att byta sköterska. Jag sa att jag har svårt att kissa inför någon överhuvudtaget och får ofta låsningar. Att då gå till hen som talat om för mig att jag var dum och ful skulle inte göra saken bättre.

Jag var på medicinjouren för att bli sydd. Jag var stabil i måendet, deprimerad men stabil. Jag hade inte gjort något livshotande eller stort och allvarligt, och tänkte att jag bara skulle få gå hem när det var klart.
Läkaren frågade om mitt mående och jag svarade ärligt, att det inte var bra men att jag inte var suicidal. På något sätt fick han ur mig att jag hade planer som låg ca 1,5-2 månader fram i tiden. Han frågade om jag ville till psykakuten och jag sa nej. Han sa okej och gick iväg för att göra det läkare gör innan de plåstra om en, eller nått.
Han kom tillbaka en stund senare, sydde tre små stygn och jag hade inte ens hunnit sätta på mig tjocktröjan innan han sa ”jag ringde till psykakuten och de sa att du behövde gå dit. Så det är två här som ska följa med dig”.
Utanför rummet stod två ”vakter” som gick med mig över vägen till den andra byggnaden. Jag önskade att jag vågade säga ifrån, gå därifrån. Men det gick för fort. Jag skulle ju bara hem.
Jag kom in till bedömningsrummet, och hade inte pratat med någon annan än läkaren på medicin. In kommer läkaren för kvällen och säger ”hej. Vårdintyg är godkänt, så det är inget vi ska diskutera”.
Det var mitt första besök som inte innebar frivillig inläggning. Jag hade hört begreppet vårdintyg och hade för mig att det var LPT. Men jag måste ha kommit ihåg fel. Jag hade inte ens gjort en bedömning.
”vad betyder vårdintyg? Inte LPT va?”
”jo, jag behöver fixa lite men kommer tillbaka till dig snart” och sen gick han och jag förstod ingenting.