Under en inläggning på bup hade läkaren ordinerat ett matschema och matstöd. I början satt personalen matstöd, men helt plötsligt efter några veckor la omvårdnadspersonalen över ansvaret på mamma utan att ens ha kommit överens om det. För att mamma inte skulle börja klättra på väggarna efter veckor inne på avdelningen, hade hon planerat saker att göra ute under dagen. Men det fick hon inte, för personalen vägrade sitta matstöd för mig mer. Klockan var strax innan lunch en dag, och mamma hade gjort sig redo för att gå ut en sväng. ”Du är tillbaka till 12 va?” frågar en personal. Mamma svara att hon nog är tillbaka lite senare än det, varpå personalen uttrycker att jag måste följa matschemat och lunchen är kl 12:00 och att det är mamma som ska sitta med (de hade inte informerat henne innan om att hon skulle börja sitta matstöd), mamma frågar ifall de kan sitta med mig ändå vid lunchen för den här gången (och att hon absolut sitter med framöver, men nu var hon inte förberedd på detta) men de svara nej. Så därefter fick mamma ställa in allt hon hade planerat och mådde sämre av att inte kunna gå ut mer än korta stunder från avdelningen, för att personalen en dag bara vägrade samarbeta.

Det finns vissa i personalen som aldrig ger hungriga patienter något att äta på natten. Kanske hade det räckt med en smörgås och något att dricka för att få patienten att somna? Istället måste patienten ”tjata” om sömnmediciner eller lugnande. Hur kan man som vårdpersonal ha inställningen att alltid förvägra en patient mat?

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning, en av st-läkarna var 9/10 gånger omöjlig att träffa. Hen lyssnade inte och körde sitt race. Minns när jag bett om att inte behöva träffa hen och blivit lovad att inte behöva men hen ändå kommer och knackar på min dörr och går in på rummet och börjar prata. Jag fick panikattack.

En annan gång under ett läkarsamtal vägrade hen att lyssna på mig, och bestämde att jag skulle genomföra en övning tillsammans med annan vårdpersonal trots att jag upprepade gånger sa nej. I rummet satt fyra andra vårdpersonal, men ingen sa något.

Jag vårdades under LPT på psykiatrins slutenvård för anorexia och depression där en läkare var allt annat än mänsklig mot mig. Fick ECT-behandling mot min vilja under tvång. Blev fasthållen och skrek att jag inte ville och ändå så söver de mig. Upplevde massa biverkningar från behandlingen, bland annat minnesluckor som är vanligt. Sa saker om och om igen men visste inte om det. Då säger läkaren till mig att jag fejkar minnesluckorna. Kände mig så kränkt. Får sedan höra från en skötare på avdelningen att ECT-behandlingen inte givit något resultat alls, vilket inte läkaren berättat för mig utan bara fortsatt med behandling efter behandling trot att hon visste detta. Är tacksam att jag tog mig därifrån levande.

Hade fått perm för att städa upp efter mitt försök. När jag skulle tillbaka gick det inte. Har vårdrelaterad PTSD. Jag hamnade i flashbacks osv…när jag tog mod till mig att ta mig helt förtvivlad till avdelningen var jag inte välkommen. För jag hade inte hållt permissionstiden. Jag fick packa o åka hem helt förtvivlad

Jag har blivit avskiljd ett flertal gånger som ”förebyggande åtgärd” då mitt självskadebeteende har varit väldigt svårt för mig att hantera. Jag får lätt med mig saker från allrummet in på rummet som jag sedan kan skada mig med. Personal har då, utan ett läkarbeslut, valt att be mig vara på rummet.

Lagen innebär att en avskiljning är då en patient antingen blir muntligt ombedd att hålla sig på rummet, eller inlåst. Dörren behöver inte vara låst för att det skall räknas som en avskiljning.

Men i mitt fall säger de att det är ”praxis” och att det handlar om en ”överenskommelse” snarare än en regelrätt avskiljning. De menar även på att det inte räknas som en avskiljning eftersom att min dörr aldrig varit låst, trots att jag gång på gång läst upp paragraferna direkt från lagboken som visar på det motsatta. Eftersom de inte räknar detta som en regelrätt avskiljning har jag heller inte fått möjlighet att diskutera beslutet med en läkare, vilken man har rätt till efter 8h av en avskiljning.

En annan aspekt av lagen om tvångsåtgärder är att en avskiljning I N T E får ske i ett försök att förändra ett beteende hos en patient, tex vid självdestruktivitet.

De ”avskiljningar” som jag blivit utsatt för alltså inte följt lagen. Tyvärr hamnar man längst ner i hierarkin när man är på tvångsvård och jag har hittills aldrig fått något vidare gehör från personal. De fortsätter hota med olaglig avskiljning varje gång jag har självskadat eller påtalar att jag har mycket impulser. ”Kom ihåg att om du tar med dig något in på rummet kommer du inte få lämna rummet igen”.

När jag var inlagd på slutenvården hade jag självskadat mig. När sjuksköterskan kom sen för omläggning suckade hon och sa surt ”Nu gav du mig ännu mer arbetsuppgifter ikväll”. Hon hade med sig en sjuksköterskeelev med..

Jag försökte avvika under en promenad och ville verkligen inte tillbaka. Väl tillbaka på avdelningen tar överläkaren direkt ett beslut om avskiljning. Detta var första gången jag var med om det. Jag förstod inte vad som hände när de släpade in mig i det tomma rummet och låste dörren. Enda meningen personalen utanför upprepade var ”du får komma ut när du har lugnat ner dig”.

Jag kom in till bup och jag minns hur rädd jag va, det enda jag ville va någon som fanns där med mig men istället låstes jag in ensam i ett rum utan möbler och fick höra att jag inte kommer släppas ut därifrån förrän jag är helt lugn, jag va där i nästan 2h innan de valde att lägga mig i bälte istället

Överläkare inom slutenvården är nog bland de värsta. Hur kan dom ens sova gott om nätterna? Inslaget som Kaliber lagt ut om SU, det stämmer så på pricken även på mitt lokala sjukhus. Borde göras en del granskningar där också. Men risken är stor att läkarna ryggdunkar varandra och ingen tror på den enskilde patienten. För vem tror på en person som mår psykiskt dåligt? Att skriva ut patienter i förtid oavsett självskada/suicidförsök är en policy även på mitt lokala sjukhus…men ingen vågar prata högt om det. Vet människor som slutat söka vård på psykakuten på mitt lokala sjukhus för läkarna där är helt omöjliga. Ingen blir lyssnad på och anhöriga har ingen talan. Skandal!