Min vuxna dotter som bor hemma har diagnosen EIPS. Hon är suicidal och har självskada. När hon efter att ha kämpat flera veckor hemma med krisplan osv så gör hon trots detta ett självmordförsök. Vi behöver då söka akut sjukvård och blir efter några timmar övervakning på vanliga akuten hänvisade till psykakuten. Där bli hon, efter lite tjat, inlagd på slutenvård kl 5 på morgonen. Oturligt nog på en psykosavdelning då den avdelning som är anpassad för EIPS-patienter var fullbelagd. Detta betyder att varken personal eller läkare har rätt utbildning för rätt förståelse och rätt bemötande av dotterns problematik. Vilket märks väldigt tydligt då vi har erfarenhet på hur bra det är på rätt avdelning. Hon fick tex kommentaren av en personal: ”Varför är du här, du kan inte bo här vet du”…

6 timmar efter inskrivning meddelar ansvarig läkare på avdelningen att dottern ska skrivas ut. Pga att hon redan gjort ett suicidförsök så bör hon inte stanna, då dom ska ”värna om det friska och inte främja det sjuka”. Detta trots att dottern väldigt tydligt förklarar att hon känner sig misslykad då hennes suicidförsök blev så ”dåligt” och hon vill hem och straffa sig själv för att hon inte ens klarar av att göra ett vettigt försök.

Jag som mamma hade ett långt telefonsamtal med läkaren. Läkaren förklarade att forskning säger att det är ”korta inläggningar” som gäller för den här patientgruppen. Vilket vi vet och hört förr, men det brukar handla om 3-5 dygn. Dottern har nu varit inlagd 6 timmar!!!! Efter tårar och tjat blir hon till slut lovad att få stanna 3 dygn. Med orden: ”skadar hon sig när hon är här blir hon utskriven direkt” och ”om 3 dygn kommer hon bli utskriven så ni vet det”. Dvs ingen bedömning om hur hon mår då.

Samma eftermiddag som hon skrivits in är dottern av olika anledningar upprörd och ledsen och hon frågar om hon får gå ut och äta med sina föräldrar några timmar på kvällen. Hon får då svaret att ”ja, du har fri gång” enligt läkarens bedömning. Så när dottern frågar, ”jag får alltså gå ut hur jag vill själv” och får då svaret ”ja”. Då säger hon: ”då vill jag gå ut nu” och dom släpper ut henne helt själv. Jag tackar gudarna för att dottern nu valde att ringa sin pojkvän som stöd istället för att ta livet av sig… Jag får nu ringa avdelningen och meddela att ett av de viktigaste anledningarna till att hon behöver slutenvård är att hon inte kan bli lämnad själv. Att hon är suicidal och en risk för sig själv. Och begär att hon inte ska få ha fri gång utan bara får lämna avdelningen i sällskap med anhörig eller personal. Detta ändras då i journalen.

Dagen efter inskrivningen blir hon kl 17:00 hemskickad på tvångspermission över natten, pga platsbrist och att dom måste prioritera sjukare patienter. Trots att vi bönar och ber måste hon alltså åka hem på permission. Det har läkaren redan bestämt. Helt utan att prata med varken dottern eller oss. Vi ber om ett samtal med läkaren men hon vägrar komma till oss. Vi föräldrar får nu återigen vaka över henne. Så att inget händer.

Dagen efter nattpermissionen (dygn 2 av dotterns beviljade 3 dygn) får vi prata med ännu en ny läkare. Som inte har någon aning om vad som hänt kvällen innan. När vi förklarar så tror han inte på oss. Han uttrycker det som ”nattpersmissionen gick ju bra så hon ska vara hemma på permission en natt till”. Detta är alltså en jourläkare som aldrig träffat dottern och som uppenbarligen inte läst på om hennes problematik heller. Jag frågade vad han menade med ”att det gått bra”. Det har ”gått bra” för att dottern lever och inte har skadat sig eller?? Eller vad betyder ”gått bra”?

Eftersom första läkaren som jag som mamma tjatade och grät mig till vård, sa att ”dottern blir utskriven direkt om hon skadar sig”, och andra läkaren säger att ”nattpermission har ju gått bra så då kan hon vara hemma en natt till” så är det väldigt svårt att förstå i vilka lägen man faktiskt får den vård man behöver.

Vi bönar och ber att vår dotter ska få stanna en natt till. Detta alltså trots att hon redan är inskriven. Och dvs sista dygnet innan redan bestämd utskrivning. Så att hon kan få lite vila, vård och översyn och att vi föräldrar kan få sova lugna en natt. Till slut accepterar läkaren detta och hon får stanna. Den sista natten av henns tre utlovade dygn…

Detta skedde för inte så längesen. Jag var inlagd pga suicidtankar o jag hamnade inte på den avdelningen jag brukar pga platsbrist sa dom. Ok fine. Kom till en beroendeavdelning. Vilket har helt andra regler. O en personal som inte direkt är vana vid panikångest men det finns också dom som fattar. Denna veckan jag var där så togjag all vb jag kunde få varje dag. Efter ett läkarsamtal blev jag upprörd på den läkaren. Han var arrogant o brydde sig inte. Jag gick ut från det rummet med tårar som sprutar. Sen var det massa snack om att byta avdelning men det hela slutade med att jag hade suicidplaner o blev då konverterad till en kvarhållning. På fredagen kom läkaren, lika arrogant. Han skulle bedömma om det skulle bli ett lpt eller inte. Han satt där o smålog. Han sa ju att veckan har varit bra. Hm tar alla vb mediciner jag kan. Ångest varenda minut. Panikattacker från o till genom dagarna. O sen att jag sagt att jag har planer. Jag vart tokig på denna gubbe. Men han skrev ut mig trots att mitt boende ringt dit o sagt att jag har planer. Då kommer han instormande på mitt rum o skriker; du är utskriven, du ska hem. Funkar det inte kom tillbaka. Gick2 dagar och sen tog jag en överdos. Personal jobbade över på mitt boende pga att de var oroliga för mig.

Jag har varit inlagd i slutenvården under väldigt långa perioder, och varje utskrivning är så svår. Det känns nästan som att flytta hemifrån. Allt som avdelningen har gjort åt en (disk/städ osv) måste man på nytt vänja sig vid att göra själv. Man skapar även band till personalen och andra patienter och det kan vara ganska ledsamt att lämna dem. Man får vänja sig vid ensamheten som är hemma.

Jag har vart med om flertalet utskrivningar. Både bra och dåliga. Bra är när man har framförhållning och utskrivningen blir lugn och så. Men jag har oxå blivit utkastad med mina tillhörigheter i påsar då jag haft ångestattack och självskadat eller tom suicidförsök. För självskadar man blir man utskriven med omedelbar verkan och suicid är självskada enl vissa läkare. Det är farligt.

Skrevs ut från slutenvården sista ssk sa innan jag fick gå var, svara när jag hör av mig. (Sålde min kropp i självskadande syfte) han köpte mig efter jag kommit ut. Även fast jag där inne gråtit över hur sjuka och äckligt de va att behöva vara med dessa män.

När jag var inlagd med extravak och satt på toaletten med dörren på glänt, med en skötare i dörröppningen, brukade samma sjuksköterska brutalt slita upp dörren och klampa in, och ge mig morgonmedicinen medan jag satt på toaletten. Det kändes så integritetskränkande i en redan utsatt situation.

Bland allt hemskt jag varit med om på bup heldygn, så finns det en grej jag kommer uppskatta livet ut. Det var på midsommar och jag va så ledsen att jag va inlåst under min favorithögtid, dock hade jag äntligen fått börja gå ut på promenad med 2 personal. Vi passade på att plocka blommor för att göra kransar inne på mitt rum senare, och sen hade en av skötarna jag plocka blommor med köpt med sig alla ingredienser för att göra en jordgubbstårta, så det gjorde vi också. Dessutom fixade hon så vi kunde ha långbord till middagen och hon dukade så fint. Hon sa flera gånger att man får göra det bästa utav det, även här på avdelningen, och att det är klart vi också ska få fira. Kommer aldrig glömma henne och hur hon verkligen gjorde allt för att vi patienter skulle ha det bra trots omständigheterna.

Fick inte ens gråta på avdelning. Blev tillsagd när jag var väldigt ledsen pga trauma. ”Tvätta av ansiktet och sluta gråta”. Slutenvård.

Kom in en ny person/patient som skulle dela rum med mig på slutenvård. Hen var ganska irriterad och arg för att hen behövde vara där, mådde väldigt dåligt. En vårdare som skulle se till hen sa med otrevlig röst, ”fan vad jobbig du är” hen svarade ”vad sa du”? Då sa vårdaren ”nä ingenting.”. Sen gick hen till mig och sa, ”hörde du det där..?” Jag sa ja.

När jag tillslut kom till BUP kom jag till en psykolog som inte kom ihåg hur han hade bedömt mig. Vi sågs en gång i månaden och jag var jättetydlig med att jag ville ta mitt liv men att jag också ville ha hjälp men jag fick ingen hjälp. Han sa alltid ”vi ses om en månad” o jag tänkte att det gör vi kanske inte alls. En gång kände han inte igen mig i väntrummet och frågade på mötet ”har du ångest eller vad sa vi”. Fjärde träffen sa han att han skulle skicka remiss till mellanvården och att det skulle ta 1-1,5 vecka men en månad senare frågade vi då inget hänt o hans respons var ”oj my bad, skulle jag skicka en remiss?”. Tillslut kom jag till mellanvården men då ville jag inte ha hjälp längre trots att jag faktiskt kom till en extremt bra psykolog, så sen har jag åkt in o ut från slutenvården och bytt till unga vuxna men vågar fortfarande inte ta emot hjälp för känner mig inte tillräckligt sjuk.