Vårdkvaliteten kan vara så skiftande. Att hamna på en annan avdelning inom samma klinik kan ge helt andra upplevelser. Vården kan bli sämre bara för att man vårdas på våningen nedanför. De påstår bestämt att de tex inte jobbar med måltidsstöd och att de därför inte kan hjälpa en, man blir därför utskriven. För att nästa vecka hamna på avdelningen ovanför och då är det inga problem alls att få måltidsstöd och de kan erbjuda hjälpen som behövs.

Enligt lag ska vården ges på lika villkor för alla. Vården fungerar uppenbarligen inte så.

Senast jag var inlagd hade jag kommit dagen efter att en patient tagit sitt liv inne på avdelningen. Jag frågade en vårdare om saken och hen svarade att hen ”inte förstår varför det blir ett sådant himla liv när en patient dör här, för vi har de sjukaste patienterna på hela sjukhuset och om någon dör på någon annan vårdavdelning så nämns det aldrig något om det.”

Jag svarade att deras patienters död lätt kan undvikas om de bara gör sitt jobb och hen frågade mig om jag verkligen trodde att de ”kunde ha koll på exakt alla patienter hela tiden.”.

Den skötaren springer f.ö efter mig varje gång jag är inlagd och kommenterar hur snygg jag är, men understryker alltid att hen absolut ”inte flirtar med dig och det förstår du väl?”.

Jag var inlagd på slutenvård under tre veckor för svår depression med suicidalitet. En natt med hög ångest när jag var mycket ledsen kom en sjuksköterska in till mig och sa att jag skulle lägga mig i barnets position (yoga) och att jag skulle andas och låta universums guldljus komma in i mig samtidigt som hen masserade mig på ryggen. Kändes otroligt konstigt. Flummig hjälp i en utsatt situation. När jag lugnat mig något pratade vi en stund och jag delade mina tankar kring att jag var ambivalent till medicineringen jag fick. Då säger hen att hen inte heller var så förtjust i mediciner men att det skulle jag inte säga till någon för det lät inte så bra om en är sjuksköterska.

En gång när jag var inlagd hände det jag gjorde en sak 2gg efter varandra. första gg satt jag på toaletten och en skötare kom och stod bara där och tittade sen frågade om t-shirten på golvet behövde tvättas sen gick sin väg och sa typ ”jaha” hen kom tillbaka sen och sa ”det räcker nu” och gick. gjorde samma sak direkt efteråt och då kom det en annan skötare och frågade något och sa ”jag vill gärna du svarar på det jag säger!” såg sen vad jag gjorde och tillkallade den andra skötaren som var där innan. tog tag i det jag hade, höjde rösten och sa ”det du håller på med är bara dumheter!!” sen gick dem bara. satt på golvet länge efteråt innan jag gick därifrån. de frågade inget om hur man mådde eller någonting. inte ens efteråt eller dagen efter.

Hamnade på psykos avdelningen för det inte fanns plats på de andra avdelningarna. hade läkarsamtal och träffat denna läkaren innan. gillar hen inte. hen började ta upp saker som jag smugglat saker (vilket var runt 3 år sen första gångerna jag var inlagd), ”du har varit här på hlr, lpt, ringt själv, åkt in och ut, det blir som en lek.” kan säga jag blev väldigt irriterad. sa inget men det kom tårar av irritation. hur en läkare kan säga man håller på ”leker” när man mår så dåligt. valde inte detta. valde inte och ha det såhär och vara så impulsiv. valde inte mina diagnoser.

Jag har erfarenhet av vuxenpsykiatrin. Där fick jag bland annat veta att anledningen till att jag är bipolär är att jag har oförlöst sorg och jag skulle kontakta ett namngivet medium i en grannkommun. Av en patient? nej av en sjuksköterska. samma inläggningsperiod sprang även personalen och låste in sig när en medpatient skulle slå ner mig
men när det hände så anmälde jag till ivo. och i intervjun med sjuksköterskan så sa hon att hon brukar rekommendera människor att söka upp medium

Ingen av de psykiatriska avdelningar jag varit inlåst på har gett någon vård. Det är enbart förvaring och jag har bara blivit skadad och traumatiserad därifrån. Aldrig hjälpt.

Jag kom till en låst avdelning i samband med att jag försökt ta mitt liv. Jag var väldigt suicidbenägen och under den perioden handlade det mesta i mitt liv om att skada mig men jag vet att jag även var en person som försökte prata och förklara hur jag tänkte och varför. Detta var tre år sedan.
Jag kom då till denna avdelning och jag har nästan inga minnen av min vistelse här.
Jag vet att jag sitter i soffan i allmänna rummet där andra medpatienter vistades.
Jag kommer ihåg att jag var här en vecka men jag minns inte ens vart jag sov eller om jag åt mat. Jag minns inte ens vart toaletten låg.
Jag minns att jag håller i mitt örhänge som åkte ut ur örat på mig.
En av skötarna ser då detta och istället för att be mig att ge det till den personen så vet jag att jag ligger på golvet i nästa ögonblick och att jag skriker av smärta för skötaren håller min arm i en konstig vinkel att det enda jag känner är smärta. Två andra skötare kommer då springandes och hjälper till att hålla mig på golvet. Jag ligger halvvägs ner på golvet och andra halvan av min kropp är fortfarande kvar i soffan.
Jag får panik över att jag blir fasthållen och att det gör så ont i min kropp av att de håller mina armar I den vinkeln som de gör.
Jag kan tillägga att jag aldrig någonsin varit våldsam mot en annan människa, jag har aldrig varit utåt agerande mot en enda människa. Men detta är vad som skrevs i mina journaler. De skrev att jag hade hoppat på en manlig skötare och att de varit tvungna att ta drastiska åtgärder för att lugna mig. Detta är det enda som jag minns av min vistelse denna gång.
Jag var vid ett senare tillfälle på samma avdelning men under andra omständigheter. Jag minns att jag frågade dem vart toaletten låg och de skrattade till och sa att det borde jag ju veta eftersom jag varit här tidigare, och att jag var där en vecka men jag hade ingen aning och fick då gå och leta efter toaletten på egen hand. Jag hade sedan tidigare PTSD och min hjärna hade under en lång period tagit bort jobbiga händelser genom att ge mig luckor, både i vardagen och luckor för de händelser som varit känslomässigt jobbiga för mig. Jag får än idag panik av att någon håller i mig. Och jag vet inte än idag exakt vad som hände.
Den skötare som först brottade ner mig har jag fått veta från andra patienter att han ofta tar till med övervåld när det inte alltid behövs. Jag var inlagd på HSL vid detta tillfället och var hjälpsökande. Jag vet att jag även såg på en film under denna vistelse på min mobil men jag var tvungen att se om på den filmen senare på grund av att jag inte minns något av filmen heller. Det enda jag minns är när jag kommer in på avdelningen och när jag blir nedbrottad på detta sett.

Låg på psykiatrin under tvångsvård i flera månader, blev gång på gång ignorerad av personalen när jag försökte få kontakt för att få hjälp, satt på mitt rum med panikångest och hade skadat mig så illa att dem fick ringa efter en ambulans, när jag kom tillbaka avskrevs tvångsvården och jag blev hemskickad för personalen på slutenvårdsavdelningen var rädd för mig, lilla mig, som aldrig någonsin brukat våld, lilla jag, som nästan dog dagen efter. Allt jag gjorde var att be om hjälp, på slutenvårdsavdelningen efter jag uppenbarligen blivit tvingad att komma dit och ignorerad i dagar. Jag försökte be om hjälp, för dem ville det och miste nästan mig själv på kuppen.

Jag var 19 år och hamnade för andra gången på en låst avdelning med tvångsvård. Dagarna gick och blev veckor. Veckorna blev månader. Jag skickades mellan olika avdelningar fram och tillbaka och livet var bara ett stort kaos. Efter ha varit inlagd i 7 månader på slutenvården kontaktade jag själv socialtjänsten om att få bli placerad på behandlingshem, för hade jag stannat längre inom slutenvården så skulle jag inte överleva.