Som inlagd på slutenvården frågade jag en natt ssk varför hen inte skrivit ned i min journal vad jag fått som ”vid behovs medicin” å i vilken mängd, detta pga blev så däckad efter en injektion att jag inte kunnat väckas dagen efter. Men den medicin delningen skrevs aldrig in i min journal, inte då, inte senare. Hens svar blev att jag inte skulle fått något som fungerat… Med andra ord var det inte ens min ordinerade medicin. Efter det vågade jag inte ta emot medicin från hen och var noga med att läsa journalen för att hålla mig uppdaterad om vilka beslut som fattades om mig osv.
”Matstödet ljög i min journal”
Matstödet ljög i min journal om att hon pratat,stötat och påmint mig under måltiden. Hon hade inte sagt något förens tiden var slut och näringsdrycker för ”övertid” kom fram. Hon nämnde inte min panikattack efteråt eller hennes hot om indragen permission utan i journalen hade hon påmint mig flera gånger om tiden och sen att jag låg back från middagen och därefter att jag tagit igen.
”LPT: Det värsta som kan hända”
Jag är livrädd att gå på läkarbesök inom psykiatrin. Så rädd att få LPT på mig. Det värsta som kan hända. Jag känner mig aldrig så ensam och övergiven som inom slutenvården. En del av mig själv ”dör” varje gång. Nu undviker jag att säga fullt ut hur jag mår vid varje läkarbesök för att inte bli inlagd.
Blev av med allt jag hade att leva för
Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll
När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.
Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.
Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.
Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut
Inte vård som hjälper
Det är ett par år sedan vår son mådde dåligt. Inga kompisar och väldigt lite energi. Efter en tid får han komma till en ”unga vuxna mottagning”. Ett par gånger går han dit själv. Tror det är tredje besöket som jag följer han dit. Ja, det låter ju bra med en överläkare som skrivit en doktorsavhandling.
Men under besöket börjar det gnaga i mig, detta är inte vård som hjälper! Läkaren verkar vara väldigt ”taggad” på ”bipolär diagnoser”. Just när besöket är slut frågar jag om han har några råd till min son. Läkaren sitter tyst en stund och stirrar i golvet. Efter ett tag får han fram ”följa rutiner”. Ja, vilken enorm kostnad för samhället för att få fram dessa ord. Om ändå läkaren hade kunnat ge exempel på några hälsofrämjande rutiner…. Men icke!
Sen var vi ett par gånger till BUP akuten, där fick vi ett bra råd – ”det är ni i familjen som är det team som hjälper varandra”
Mitt råd till andra föräldrar är att lita inte på att psykiatrin hjälper er. Hjälp er själva istället.
Upprepat övervåld från sjuksköterska
Jag blev utsatt för ett horribelt och upprepat övervåld när jag var inlagd på LPT. Jag blev bland annat oprovocerat påhoppad bakifrån i korridoren av en sjuksköterska som med våld i princip slogs med mig tills han tryckte på larmet och fem män till kom springande. De släpade in mig på rummet och bältade därefter mig i över fyra timmar. Detta hände upprepade gånger inne på avdelningen. Sjuksköterskan som provocerade mig upprepade tillfällen blev pga övervåld avstängd från sitt arbete. Efter blev han anmäld till IVO av arbetsgivaren som lämnade ärendet till HSAN som sedan drog in hans legitimation. Det var fullständigt fruktansvärt och jag hade sår och blåmärken på hela kroppen.
Bröt lillfingret under bältesläggning
Under en bältning bröt jag lillfingret. Läkarna kollade inte ens på fingret trots att jag upprepade gånger sa till att nåt inte stämmer då svullnaden och blåmärkena inte gav sig. Det tog 2 veckor från skade tillfället innan de röntgade och det visade ett brutet ben i den mittersta fingerleden. ”Man gör ingenting åt skadade fingrar och tår” fick jag som svar av läkarn. Hade fingret tejpat ett bra tag.
Bältning som rutin efter nedsövning
Jag tog överdoser och sövdes ner på intensiven. Första gången vaknade jag snabbt och innan polisen kommit och började vandra i korridoren men blev inte utåtagerande. Nästa gång och varenda gång efter det här så kom polisen innan sederingen lättades och fängslade både armar och ben innan jag vaknat. Så när jag vaknade var jag redan fängslad. Jag har ptsd idag. Psykiatrin hade också som rutin att bälta mig i förebyggande syfte och hade bestämt innan de ens träffat mig att jag skulle bältas hur lugn jag än var efter att ha varit nedsövd.
Låg kunskap förvärrar det för autister
Kunskapen om autism är så låg att trauma normaliseras. Inte ens specialisterna förstår hur trauma ser ut hos autister och hur vanligt det är när man lever i en värld som inte är gjord för en, men deras roll ger dem rätten att bestämma vad som är normalt och inte för oss. Vården går ut på att KBTa bort reella rädslor och sätta sig i direkt livsfarliga situationer. Man ska lita på att andra vill en väl fast både erfarenhet och forskning visar på hur låg kunskapen om autism är hos befolkningen och vilka fördomar som finns. Det blir ett konstant indirekt beskyllande som spär på känslan av att det är mig det är fel på, och att jag måste ändra mig för att inte utsättas för våld.
Att sitta i ett rum med försäkringskassan, läkare och psykolog och få höra att alla är där för ens skull och att de vill en väl samtidigt som deras mål är att man snabbt ska återgå i jobb alternativt komma fram till att man aldrig kommer kunna jobba igen när man är mitt i en utmattning är förnedrande. Att behöva bevisa hur sjuk man är och att det inte är ett autismdrag(utan att förneka att autismen absolut gör en ”känsligare” för att hamna i utmattning), och böna om att få hjälp av någon som är övertygad om att autism = lidande är omänskligt.
Känner mig dödsdömd, får ingen hjälp
För nån månad sen var polisen hos mig då jag hade varit ute och haft tankar på gå till spåret. nu under veckan hade jag gått ut och gick dit jag tänkte, men satt bredvid men vågade inte göra nåt. hem igen pratade jag med 1177 för att rådfråga vad jag skulle göra ens längre eller vart jag skulle söka hjälp. för jag visste verkligen inte. får fortfarande inte hjälp ifrån någon och varit såhär länge nu. de ringde ambulansen som kom, sen till psykakuten med ett vårdintyg. blev inlagd runt halv 6 på morgonen, sov 2h sen var det läkarsamtal med 2 läkare. ett kort samtal. de frågade ingenting om mina tankar eller nåt annat. de sa jag ”kunde äta frukost och lunch sen åka hem tänkte vi” och det var det. de tog bort vårdintyget och åkte hem vid lunch (kl 12). efteråt läste jag min journal och det stod saker som inte ens sades på samtalet. att jag ”vill leva, har framtidshop” när de inte frågade om det. de frågade inte om mina tankar eller om jag hade planer. kände det är tydligt nu ingen bryr sig eller vill hjälpa mig. var också till vårdcentralen för 2 dagar pga impulser som hände under natten. de tog in en st-läkare. ssk var snäll och läkaren var väl okej. de fick höra vad som hände på psyk och vad jag gjort under natten. han ringde psykjouren och kom tillbaka och pratade igen med och frågade frågor. han sa de kan inte hålla kvar mig eller tvinga mig. han kunde skicka remiss till Öppenvården om det vi sagt. visste redan Öppenvården inte skulle göra ett skit. psykakuten hade skickat remiss till dem och de har sett den men som vanligt händer de ingenting. vet inget är en quick fix, men jag är frustrerad och trött på allting. har inga mediciner eller något samtalsstöd eller något annat slags stöd. har bara bostöd och ska tydligen klara mig själv. vilket går ”bra”. är mer ärrad än innan och känner mig dödsdömd.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
