Hur kan det vara så att slutenvårdsbehandling för ätstörning fortfarande baseras på kollektiva regler, kollektiva bestraffningar och uteslutande fokus på viktuppgång? Har du inte gått upp rätt mängd denna vecka – inga permissioner. Har du inte ätit exakt efter matschemat – då får du inte gå ut. Klarar du inte att äta upp måltiden – straff med extra kalorier. Kommer du för sent till matsalen – straff med extra kalorier. Skrapar du inte upp all sås på tallriken – straff med extra kalorier. Gömmer du en halv potatis – straff med extra kalorier. Har vi inte kommit längre än såhär i våra metoder för behandling av anorexi?

En vardag där överläkaren går i affekt och skriker, skäller ut patienter och hotar med olika repressalier. Personal som är otrevliga, ointresserade och utnyttjar sitt maktövertag. Hur kan detta tillåtas pågå år efter år? Vi patienter protesterar, lämnar in klagomål, berättar för öppenvård, chefer, patientföreningar, patientnämnden. IVO. Ingen gör något. Inget händer.

Jag har varit på brukarstyrd inläggning några gånger. Nästan ingen gång har någon tagit sig tid att ha ett riktigt samtal med mig, trots att flera i personalen tex tittat på tv med andra patienter. Då har ju tiden funnits för samtal. Jag har känt mig väldigt ensam.

Jag blev lovad att ev få traumaterapi om jag jobbade på att bli mindre självmordsbenägen. Vi skulle haft utvärdering efter 3 månader. Men min kontaktperson på psyk glömde bort det och jag gav upp och blev självmordsbenägen igen.

Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avd. Personalen sa att det var väldigt viktigt att jag bad om hjälp från dem och kommunicerade mina behov istället för att skada mig. Jag tog kontakt med dem och sa att jag behövde hjälp för att jag hade självskadeimpulser. Svaret jag fick var ”men vad ska vi göra åt det?”, och inget mer. Senare efter flera försök från att få stöd från dem så tog jag med en tallrik in på rummet. En personal följde efter och ställde sig i dörröppningen till mitt rum och sa, ”snälla skada dig inte”, och gick sen iväg. Då krossade jag tallriken och försökte skada mig, några sekunder senare kom flera personal, de höll fast mig och det slutade med bältning och injektion. Några minuter efter att jag senare blivit uppsläppt, så kom en sköterska in och ville ”ha ett samtal” om vad som hade hänt. Jag förklarade att jag kände att jag verkligen hade försökt ta hjälp men att jag inte upplevde att jag fått någon stöttning och att det då tyvärr blev att jag försökt skada mig. Hon började skälla på mig och sa, ordagrant; ”det är så lätt att skylla på alla andra istället för att ta ansvar för sina egna handlingar.” Jag blev otroligt ledsen och kände mig allt annat än lyssnad på eller förstådd. Dagen efteråt så blev jag utskriven.

Har varit inskriven på psykiatrin sen jag var 11 år gammal. Redan då fick jag mina första antidepressiva. Åren gick och mitt mående blev allt sämre, började självskada för att få ångestlindring. Fått frågan flera gånger när jag sökt vård för skadorna
– är du inte lite för gammal för dethär?
Jag har aldrig fått hjälp av psykolog trots jag bett om det, enda de säger är att vi ska avvakta.
Idag är jag 36 år och haft samma antidepressiva i 10 år. Tänker på självmord varje dag och det vet vården om, men jag får ingen annan medicin eller terapi.
Fick även en autism diagnos efter jag tjatade till mig en remiss vid 33 års ålder. Trodde saker då skulle bli enklare men det blev tvärtom
. Nu är allt pga min autism och ” du får lära dig leva med det”
En läkare sa engång:
– Har du provat att be när du får ångest? Det kan hjälpa att be till gud.

Jag som ung vuxen fick vistas 2v på PIVA av olika anledningar. 5 dagar av dessa fick jag inte byta kläder och hade på 7 dagar inte tillgång till frisk luft. Jag va extremt rädd här då jag blev hotad av psykotiska äldre både män och kvinnor. Detta gav mig stora trauman. Blev också här fasthållen av 3st skötare (stora män). Men lågaffektivt bemötande och trygga vuxna hade absolut varit bättre.

Jag va inlåst 1år på slutenpsyk. Jag hade behövt annan hjälp men alla hade gett upp. Jag fick vad med om så mycket och blev sjukare av att vara inlåst på sjukhus.

Det är brinnande kaos på avdelningen. Vi är för många som har så svår ångest att vi håller på att gå under. Personalen försöker lugna, springer mellan rummen, men kan inte stanna någonstans. Larmet går och bältessängen rullas mot någons rum. All personal försvinner dit. Jag drunknar i min egen ångest. Ensam i mörkret. Jag försöker hålla ut. Men det går inte hur länge som helst. Till slut sitter jag där och kör huvudet i den hårda betongen. Och nu är det mig de springer till. Mig larmet går för. Mitt rum som nästa bältessäng rullas in till.

Jag har tillsyn antingen varje kvart eller varje halvtimme. Det sköts aldrig. De har sagt att jag inte får stänga min dörr, men jag stänger ändå. Jag har tröttnat på att ingen bryr sig. Jag sitter där bakom den stängda dörren, i en liten boll på min säng och försöker att inte ge efter för impulserna att ta livet av mig. Smärtan skär i bröstet. Jag vill inte det här längre. Det finns ingen väg ut. Det tar två-tre timmar innan någon tittar in. Skötaren öppnar dörren, tittar på mig på sängen, konstaterar att jag inte gör något skadligt mot mig själv och går sedan igen. När jag på nästa läkarsamtal tar upp att tillsynerna inte sköts försöker de hävda att jag kanske bara inte märkt, att de tittar in i rummet när de går förbi. ”Genom en stängd dörr?” frågar jag och får bara till svar att jag ju inte får stänga dörren. Så jag låter den stå öppen. Och sitter där på sängen och går sönder. Personal kastar snabba blickar in på mig från korridoren. Det går inte att missa att jag går sönder. Jag skakar. Andningen gränsar till hyperventilation. Men jag lever ju. Så varför skulle de gå in och prata med mig?

Gång på gång rasar allt och jag hamnar där på golvet och drämmer huvudet i väggen. Kämpar mot personal som håller fast. Ibland blir jag bältad, men oftast är det bara en utdragen fasthållningskamp. Och egentligen är det värre. För det finns inga regler för fasthållningen. Inget slut. Ofta är det också brist på kvinnlig personal och tjejen längre bort i korridoren som haft vak i flera månader behöver de trygga kvinnorna bättre. Paniken när händer håller fast mig. När män tar i mig. När den manliga styrkan som jag inte har någon chans emot trycker ner mig på golvet. Den paniken går inte att beskriva.

Det är helt omöjligt att få en fungerande ätstörningsbehandling som autist. All min energi de senaste 8 åren har gått till att kriga mot vården. De har inget intresse att faktiskt förstå autism. Och när de sedan kommer till att anpassa vården, ändra bemötande, innehåll är precis allt omöjligt. Hela jag är bara ett enda stort problem. En belastning. Jag anses vara en besvärlig patient eftersom jag lämnar in klagomål. Välformulerade sådana, eftersom skrivande är ett specialintresse. Men jag får inga ordentliga svar på de sakliga frågor jag ställer i klagomålen. Som mest ett ”vi beklagar att du upplevde att du fick ett dåligt bemötande och att dina förväntningar på vården inte överensstämde med planeringen. Vi jobbar ständigt med att utveckla vår verksamhet”. Men nästa gång jag är i dåligt skick och behöver slutenvård beter de sig ännu värre.

Jag insjuknade i en ätstörning och har sedan dess vårdats inom psykiatrin i många år. Under alla dessa år har en mängd olika mediciner satts in och ut. Antidepressiv medicin, ångestmedicin, sömnmedicin, allt. Ständigt bollad mellan olika mottagningar eftersom ingen har velat ta ett helhetsgrepp. ”Du är för sjuk i ätstörningen” sa man inom psykiatrin och skrev över till ätstörningsvården. Som i sin tur skickade tillbaka till psykiatrin för att ”jag mådde för dåligt för ätstörningsvård”. Ingen hade koll på medicinerna, det var bara en mängd olika läkare som förnyade recepten utan att ställa några följdfrågor. Det var ingen som ens frågade om medicinen fungerade. När jag efter många år hamnade på en ny specialistmottagning inom psykiatrin och mådde väldigt, väldigt dåligt, bad jag den läkare jag fick prata med om hjälp med att se över mina mediciner, eftersom det kändes som om de inte alls fungerade längre eller gav någon effekt.
Då svarade läkaren att det hade han inte tid med. De hade inte tid att hjälpa mig med mina mediciner – alls. Han sa istället att jag själv kan prova att sätta ut valfri medicin. Själv, alltså. Jag blev chockad. Trots att jag bad om hjälp och stod på så många olika mediciner så skulle jag alltså själv få laborera med dem och ”prova att sätta ut valfri medicin, en i taget”. Läkaren hann också med att säga att de på mottagningen faktiskt måste tänka på sig själva så att ”de inte också blev sjuka” av för mycket jobb.
Så. Jag fick ingen hjälp. Jag blev avslutad från mottagningen (eftersom jag återigen enligt dem var ”för sjuk” i ätstörningen) och stod därmed helt utan vård (för ätstörningsmottagningen hade föstås också avslutat mig för att jag ”var för sjuk” där). Helt utan vård trots att jag i allra högsta grad var väldigt sjuk, stod på en massa mediciner och verkligen behövde hjälp.

För några år sedan blev jag tvångsinlagd enligt LPT, efter ett suicidförsök.
På psykakuten bedömdes min suicidrisk som ”hög”, därefter hade jag inget annat val än att stanna kvar..

Jag var inlagd i tre dagar. Under dessa dagar var det inte en enda person i personalen som frågade hur jag mådde. Fick heller inte möjlighet till något samtal eller annat stöd. Det kändes som att personalen ignorerade mig.

När jag i efterhand har läst min journal har jag förstått att jag hade en kontaktperson inne på avdelningen, detta var inget jag blev informerad om. Jag kände mig bortglömd.

Efter 3 dagar satt jag på ronden med läkaren. Det första hen sa var att jag skulle få åka hem, pga platsbrist…

Mina suicidtankar var då ännu högre än när jag kom dit, och det var ingen i personalen som brydde sig om att göra en ny suicidriskbedömning innan hemgång (förstår att de inte alltid berättar när de gör en sån bedömning, men det stod heller inget om en ny bedömning i min journal. Den enda suicidriskbedömningen som fanns var från akuten).

Jag blev tillsagd att packa ihop mina saker och lämna rummet så fort som möjligt.

Tack vare anhöriga kunde jag undvika att göra ett nytt försök, annars var det planen…