Var inlagd i slutenvården efter ett suicidförsök. På första läkarsamtalet på avdelningen ställde läkaren fråga på fråga utan att låta mig svara. Det jag hann säga ifrågasattes direkt. I mitt sköra och förvirrade tillstånd fick jag mer och mer panik.
Jag ville göra ”rätt” och svara så bra jag kunde.
Läkaren ifrågasatte varför jag inte svarade på frågorna och jag sa desperat att jag försöker.
Tre läkare var i rummet och en skötare,ingen stöttade mig.
Det ledde till en panikångestattack där jag grät och skrek utan att kunna kontrollera mig.
Läkarens respons är att säga ” ut härifrån om du ska skrika,det här har jag inte tid med”.

Jag visades ut av en skötare och lämnades hysterisk och förvirrad på mitt rum utan stöd.
Jag var redan nedbruten innan jag kom dit men att bli behandlad så tog det sista jag hade.

Senare fick jag komma in till läkaren igen,men då var hen som en helt annan person. Hen nekade till att ha menat nåt illa och det enda jag kunde tänka var att jag aldrig kommer kunna lita på hen.

I efterhand tror jag mycket av det bemötande jag fick från läkare och personal i den situationen handlar om psykiatrins egna fördomar om EIPS patienter. Att vi ljuger och överdriver.
Vilket är sorgligt,för ingen förtjänar det oavsett diagnos.

Jag hade lagts in akut och väntade på att få komma till annan avdelning. På akutavdelningngen fick jag en panikattack och fick då ångestdämpande jag inte fått förut som gjorde mig extremt trött och fumlig. När jag kom till den nya avdelningen ville läkaren veta vad jag tagit. Jag försökte minnas men sluddrade och nicka till. Läkaren blev så arg att hon skrek och smällde näven i bordet då hon påstod att jag tagit droger, vilket fick mig att få värre panikattacker. På andra avdelningen hade inte hunnit göra en anteckning. Läkaren bad aldrig om ursäkt.

Jag låg bältad. När jag låg och väntade på bedömning av läkare, så tog det otroligt lång tid. Personalen som satt vak på mig började också att undra. Jag hade då blivit lugn och ville bara släppas upp. Ju längre jag låg där utan att läkaren kom gjorde att jag kände att jag på insidan hade fullständig panik, men att jag var tvungen att trycka undan den från min kropp, för om jag hade låtit den visa sig utåt så skulle jag behöva ligga bältad ännu längre. 

Efter en tid så kom läkaren som skulle bedöma. Jag minns att jag sa att jag ville släppas upp, varpå han sa att jag skulle ligga där ”lite till”. Sedan tog det lång tid igen, och igen… Minns inte hur många gånger han (läkaren) kom in, men en av gångerna då jag kände ”åh nu kanske jag äntligen kan bli uppsläppt”, så sa jag igen att jag var lugn, var på han, utan att knappt titta på mig, bara tvärt sa ”du får ligga 20 minuter till” och gick ut. Varje minut kändes som tortyr och ovissheten om hur länge jag skulle ligga där innan läkaren skulle behaga att släppa upp mig var fruktansvärd. 

Jag kollade i min journal efter händelsen och bältningen hade pågått i drygt 3 timmar innan jag blev uppsläppt. 

Det var en av de mest traumatiska sakerna jag varit med om inom slutenvården. Händelsen hemsöker mig fortfarande, flera år senare.

Är helt säker på att vården är ett av dom största hindren för att jag skulle kunna tillfriskna från min ätstörning. En siffra på en våg säger tydligen allt om mitt mående, mina ord säger ingenting. När vikten går uppåt har vården bestämt sig för att jag mår mycket bättre, är motiverad och vill kämpa för att bli frisk. Då spelar det noll roll att jag berättar om hur orken är så låg att jag inte längre orkar kämpa emot omgivningens försök att få mig att äta, och om det brutala självhatet jag känner för att jag ”gett upp” och misslyckats. Det är som att prata med en vägg, mina ord betyder ingenting.
Jag är livrädd för det friska livet, ingenting skrämmer mig så mycket som att släppa ätstörningen. Dom känslorna har jag försökt beskriva så många gånger, bett om stöd i hur jag ska kunna hitta motivation att kämpa mot det friska. Svaret från vården: ”fast vi ser ju på vågen att du äter jätteduktigt, alltså är du ju redan motiverad och kämpar på bra”
Detta gör att jag är fullkomligt livrädd inför varje vårdbesök. Då en viktuppgång inte bara innebär brutal ångest, utan också att bli förminskad och missförstådd.

Finns något ironiskt i hur jag tvingats backa upp på vågen för att inte kunna ta del av min vikt för att den sedan ska skrivas in i min journal. Den siffran var det mest triggande för min ätstörning och den konstanta tillgången till den informationen var så satans skadlig.

Hade man inte behövt stå i bara underkläder/nästintill naken. Utan fått typ någon sjukhusdräkt eller så. Hade de ändå vart ”ok” för förstår ur medicinsk synvinkel. Men tycker då inte att en som patient ska ha kännedom om sin vikt. Inte heller att enbart vikt ska styra allt. 

Även att personal tänker på att vikt kan skifta…. Skillnad om en blivit vägd en eftermiddag jämfört m morgon. Ibland blev de rena rama skri. När jag gått med 0.2 kg. Men i själva verket hade jag gången innan precis ätit och druckit och gången efter var tidig morgon🤷

Vid viktkontrollen varje vecka tvingade jag klä av mig helt naken. Dvs inte bara i underkläderna. Og han tog på mig. För ”se över” mina ärr… som inte alls var på de ställen han tog på. Detta på ”öppenvården” på BUP. Ville inte dit. Men för att slippa det så åt jag å gick upp i vikt. För om jag inte kom/gick ned fick jag inte lov att rida. Vilket han ständigt använde som hot. 

Tre år senare när jag va i kontakt med bup, vart inlagd i annan stad å när jag kom tbx fick jag HAN som behandlare… För ”ett känt ansikte”….

Min sista inläggning på bup. Ett allvarligt suicidförsök som slutade med LPT. Trots inga tvångsåtgärder eller motsägande av vård höll läkaren det kvar, endast motivering ”utefter allvaret och din historik vill vi ha kvar det.” Men varken jag eller personal ifrågasatte läkaren då hon höll min förälder borta (vilket var bra!). Samma läkare tillät mig vara kvar några extra dagar trots att jag hade fyllt 18. Är så tacksam

Jag har flera, men särskilt en. Fick direkt förtroende för henne, vilket visade sig vara väldigt viktigt. Hon visade verkligen att hon brydde sig, påminde mig att det var okej att bryta ihop, lyssnade på mina irrationella tankar och spåren av uppväxten. Jag öppnade upp mig om saker jag inte hade pratat om innan, vilket senare hjälpte mig att prata om det med andra inom vården. Hon visade att hon faktiskt brydde sig och jag kunde släppa in henne. En inkörsport för att även släppa in andra. Jag kan inte tacka henne nog för allt stöd av henne.

Jag har jobbat som specialistsjuksköterska på en öppenvårdsmottagning med inriktning beroende. Där fick jag, innan alla neddragningar, möjlighet att jobba med enskilda patienter utifrån deras behov. Ibland bara vara en lyssnande part, ibland justera läkemedel, ibland säga nej, ibland åka och hämta i en park när droger tagit överhanden, ibland skjutsa till behandlingshem, ibland jobba med KBT, ibland hålla i handen, ibland vara med på rättegångar, ibland jobba med ångesthantering, ibland vara ställföreträdande hopp. Men alltid med inriktning på relation med enskild person. Det var fint. Det gjorde skillnad. Det skapade hopp om förändring hos den som ville. Det visade att alla är värda 72 miljoner chanser för att få lyckas ändra sitt liv. När sedan ekonomifokus och avsmalning av psykiatrin så till den milda grad att ingen längre kvalificeras att passa in tog över. Ja. Då tog också den här möjligheten slut. Jag slutade innan det gick utför, men minns fortfarande de åren med värme. De relationerna och de mötena gjorde skillnad på individnivå. Och det har gett mig grunden till allt mitt fortsatta yrkesutövande. Jag kommer aldrig finna mig i standardiserade arbetssätt som inte hjälper individer att utvecklas utifrån sin startpunkt.