När jag var inlagd hade jag periodvis extravak, det värsta var toabesöken som var extremt integritetskränkande. Speciellt vid ett tillfälle minns jag att jag frågade om en annan skötare (som just den timmen inte hade mitt vak) kunde följa med på toa istället då den som satt vak var, för mig, en helt ny personal jag inte träffat förut (då ville jag hellre ha med nån som redan varit med på toabesök) och sa flera gånger att det var anledningen. Men då säger vaket ”nej det är jag som sitter vak nu, då är det jag som är med. Vi byter bara byta ifall en manlig personal sitter vak o du behöver gå på toa. Vi gör samma jobb så jag följer med dig”. Självklart blir jag extremt frustrerad när jag VET att jag får välja vem som är med om den är tillgänglig, eftersom dagpersonalen sagt det och gör så. Tillslut lyckas jag övertala henne och kan gå på toa. När hon tar över vaket igen säger hon ”jag känner mig otroligt förnedrad och sårad, som att du favoriserar personalen, när du beter dig sådär”. Jag sa med tårar i ögonen ”om du känner dig förnedrad av att jag hellre går på toa med nån annan som ändå redan varit med förut, hur förnedrande tror du inte det är FÖR MIG som behöver ha nån som fucking stirrar på mig när jag är på toa?! Det är ingenting personligt mot dig, du är säkert en fin människa men blir du så kränkt av en sån här sak kanske du borde byta jobb” och åherre vilken diskussion det ledde till. Hur som helst, dagen efter frågade jag ssk hur det faktiskt ligger till med valmöjligheter kring toabesök (dusch, ombyte ink). Då fick jag bekräftat, som jag sa, att jag visst fick välja nån annan oavsett om vaket är en kvinna. 
Och en tanke som slog mig var, varför tjafsa om att va med vid toabesök? Varför ville skötaren så gärna vara den som stirra på mig när jag sitter på toa? Lite obehagligt..

Jag har tappat räkningen på hur många suicidförsök jag gjorde under alla de där mörka åren. Det jag minns är att allra flest försök gjordes innanför de låsta dörrarna på psykiatriska avdelningar. Det var där jag inte fick hjälp. Där jag jag blev utsatt för övergrepp. Där jag feldiagnosticerades, felbehandlades och medicinerades sönder.

Att som 18 åring läsa i sin journal att man är ”kroniskt suicidal” gör inte direkt livet bättre.

Jag är så trött nu och vill bara ge upp. Efter år av köande och krig ska jag äntligen få traumabehandling. För de trauman som slutenvårdspsykiatrin gett mig. Problemet är att jag också har anorexia och är autistisk. Men jag kan inte få ätstörningsbehandling på högre vårdnivå än öppenvård. Alla försök till hjälp från ätstörningsavdelningen har lett till dåligt bemötande och nya trauman. De vill inte samarbeta, vill inte autismanpassa, vill inte överhuvudtaget ha mig där. Men jag kan inte heller få dagvård. För dagvården bygger på att patienten är självgående. Jag måste då kunna både ätträna i grupp och kunna hantera min ångest självständigt. Och jag kan inte det. Förhandlingarna om individanpassad dagvård är helt låsta och jag har fått veta att min mottagning (som är fantastiska) är rädda för att ta upp mitt fall på högre nivå för då riskerar jag att istället få ännu mindre stöd även i öppenvården.

Så nu ska jag försöka ta mig igenom en påfrestande traumabehandling utan att kunna upprätthålla ett adekvat näringsintag alls, med kraftig undervikt och påtagliga svältsymtom. För att ätstörningsvården inte har resurser, system eller kompetens att möta upp mitt vårdbehov. Jag och traumapsykologen är överens om att vi måste testa ändå, det finns liksom inga alternativ. Men jag är så rädd för att jag bara ska kollapsa. Att jag ska bli så dålig i anorexin igen att de låser in mig på psykiatrisk avdelning igen. För då är det över. Jag överlever inte fler övergrepp från dem.

Min kombination av diagnoser; autism, anorexi, PTSD, är inte ovanlig. Ändå står vården totalt handfallen och bemöter mig som att jag är nåt slags unikum som de inte kan förväntas ta något helhetsansvar för. Hur kan vi inte ha kommit längre än såhär? Jag känner mig så värdelös, som att jag inte har några som helst rättigheter till vård pga min funktionsnedsättning.

Var inlaggd och gick DBT/ PTSD terapin på NHV, nationell högspecialiserad vård för självskador. Fick då tilldelat mig en psykolog som har förändrat hela mitt liv, hon blev min räddning från det destruktiva, hon lyssnade, peppade och kom med så kloka råd. Kommer aldrig glömma henne!

Kom från perm med panikångestattack och hade rivit upp hela mina armar så hela händerna var blodiga. Bad om stesolid men fick det ej, ssk vad mig att göra andningsövningar. Men är lite väl sent i det stadiet. Sen kom den bästa undersköterskan som drog in mig i avslappnings rummet och gav mig massage samtidigt som hon pratade med mig på ett pedagogiskt och icke dömmande sätt.

Var inlagd i slutenvården efter ett suicidförsök. På första läkarsamtalet på avdelningen ställde läkaren fråga på fråga utan att låta mig svara. Det jag hann säga ifrågasattes direkt. I mitt sköra och förvirrade tillstånd fick jag mer och mer panik.
Jag ville göra ”rätt” och svara så bra jag kunde.
Läkaren ifrågasatte varför jag inte svarade på frågorna och jag sa desperat att jag försöker.
Tre läkare var i rummet och en skötare,ingen stöttade mig.
Det ledde till en panikångestattack där jag grät och skrek utan att kunna kontrollera mig.
Läkarens respons är att säga ” ut härifrån om du ska skrika,det här har jag inte tid med”.

Jag visades ut av en skötare och lämnades hysterisk och förvirrad på mitt rum utan stöd.
Jag var redan nedbruten innan jag kom dit men att bli behandlad så tog det sista jag hade.

Senare fick jag komma in till läkaren igen,men då var hen som en helt annan person. Hen nekade till att ha menat nåt illa och det enda jag kunde tänka var att jag aldrig kommer kunna lita på hen.

I efterhand tror jag mycket av det bemötande jag fick från läkare och personal i den situationen handlar om psykiatrins egna fördomar om EIPS patienter. Att vi ljuger och överdriver.
Vilket är sorgligt,för ingen förtjänar det oavsett diagnos.

Jag hade lagts in akut och väntade på att få komma till annan avdelning. På akutavdelningngen fick jag en panikattack och fick då ångestdämpande jag inte fått förut som gjorde mig extremt trött och fumlig. När jag kom till den nya avdelningen ville läkaren veta vad jag tagit. Jag försökte minnas men sluddrade och nicka till. Läkaren blev så arg att hon skrek och smällde näven i bordet då hon påstod att jag tagit droger, vilket fick mig att få värre panikattacker. På andra avdelningen hade inte hunnit göra en anteckning. Läkaren bad aldrig om ursäkt.