Jag hade ångest på avdelningen och kallade på personal pga självskada. När ingen kommer går jag ut på avdelningen för att hämta hjälp. En sjuksköterska sliter in mig på rummet och med hjälp av andra trycker dom sig mot dörren så jag stängs in själv. Medan jag är blodig i hela ansiktet och gråter i panik. Det var på en bup avdelning. De sa att det var mina föräldrar som hade ansvaret över mig på avdelningen. Men endå hade de beviljat min mamma att gå och köpa mat. Så när mamma var och köpte mat så skulle hon fortfarande ha ansvaret över mig på avdelningen. De hade ingen personal över till mig pga min rums grannes ångest. Vad dom sa. Men det stod ca 6-8 personer utanför hennes rum som inte gjorde någonting. Men jag vet inte. Det kanske behövdes precis 6 personer för att stirra på en dörr. Och därför kunde man inte ta hand om alla andra patienter samtidigt.

Många gånger har de stängt in mig på rummet genom att stå för dörren. En gång sa de att jag inte fick gå ut pga att de skulle ”göra en grej” och när jag kom ut var det som hade hänt att 2 av de andra patienterna hade fått baka tillsammans. Jag vet inte varför de gjorde såhär men min uppfattning var att personalen ville hindra mig från att delta. Fast dom visste att jag älskade att just baka. Jag fick aldrig något svar till varför de stängde in mig på rummet och sa att jag inte fick gå ut. De sa att de skulle göra en sak med en annan patient. Men avdelningen är liten och jag hade definitivt hört om något hände med en annan patient. Dessutom stod köksdörren öppen när jag kom ut sedan och de andra patienterna hade varit där hela tiden verkade det som.

Jag var inlagd på ”frivillig” vård på bup slutenvård. (Om jag hade krävt utskrivning hade det blivit lpt). En skötare som jag hade väldigt bra relation till satte sig och pratade med mig. Hon frågade mig om jag verkligen ville att min mamma skulle vara med mig på avdelningen. Vilket jag ville. Men avdelningen gillade inte min mamma. Hon sitter och pressar mig mer och mer till att skicka ett sms till pappa om att jag inte vill bo med mamma. Denna skötare vet att jag gillar henne och kommer göra som hon säger. Jag var rädd att säga nej och skickar till slut SMS:et. Pappa kommer och byter av mamma på avd vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Inte för att jag har något emot pappa utan för att jag inte heller har något emot mamma som alla nu tror. Detta leder till att avdelningen tvingar mina föräldrar att berätta för mig att jag inte ska få bo med dom mer. Fast soc inte var inkopplade i detta. Denna flytt blev aldrig av utan bara något de hotade med. Jag svimmade av ångest när jag hörde detta.
Ett tag efter har denna skötare tagit in en psykolog. Hon ska ställa massa frågor till mig. Jag svarar ärligt. Förutom att skötaren sitter under utredningen och pressar mig till de svar hon vill ha. Dom hade aldrig berättat att dessa frågor var en PTSD utredning. När jag sedan får min diagnos och läser varför de satt den står det att jag blivit SLAGEN av personer i min familj och att jag blivit bunden, utelåst och fasthållen mot min vilja. Jag har aldrig varit utsatt för detta och aldrig berättat detta heller. Jag har inte sagt någonting om det. Alla andra säger att min PTSD beror på mobbning i skolan. Vilket jag varit utsatt för men all andra lögner glömdes bort. Senare i öppenvården när jag pratar om min diagnos säger min psykolog förvånat att ”men du har ju inte PTSD” för hon hade aldrig hört talas om diagnosen.

Som framgår av min träningsrutin behöver jag gå upp omkring kl. 04.00 och vara på gymmet kl. 05.00 för att kunna genomföra min träning på ett säkert och ändamålsenligt sätt. Om detta inte sker påverkas träningens kvalitet och kan innebära risk för oaktsam träning.

På grund av den medicinering jag står på har jag svårigheter att vakna i tid och att upprätthålla en fungerande dygnsrytm.

Det jag vill förtydliga är att jag vid kontakt med läkaren informerade om att jag befann mig i en förberedelsefas inför en tävling på SM-nivå. Trots detta beslutade läkaren att omhänderta mig enligt LPT.

Med vänliga hälsningar,

Jag var frisk

Fick eips-diagnos ”av” ätstörningsenheten när de inte visste vad de skulle göra eftersom komplex ptsd och DID gjorde allt svårt. Traumaenheten tog inte emot så DBT blev ett försök att ge redskap för att överleva typ. Färdighetsträningsgrupp fungerade ganska bra men alliansen med min individuella terapeut var katastrof. Slutade med att jag berättade att sättet hon bemötte dissociationen på var jämförbart med att felsöka en transperson och förminska och osynliggöra vilken minoritets-person som helst. Dessutom trodde hon inte själv att hon kunde hjälpa så hon avslutade vår behandling direkt trots att jag ville slutföra sista modulen som ironiskt  nog var känslomodulen som jag då aldrig hann få. Inte för att jag tror det hade gjort så stor skillnad men ändå.
Jag tänker att min berättelse om DBT:n visar att DBT anpassad efter personer med eips inte fungerar för mig (som har komplex ptsd, DID och Ätstörning) trots att de utger sig för att fungera med sådan (liknande) samsjuklighet.
Nu flera år senare tillhör jag äntligen tre enheter (traumaenheten, ätstörningsmottagningen och allmänpsykiatrin) för att få nästan allt stöd jag behöver. I dagens psykiatri finns det väl i stort sett ingen enhet som klarar komplex samsjuklighet egentligen även om de säger det så för mig har detta varit det närmaste trygghet jag kommit hittills.

Går DBT-behandling just nu och sedan cirka ett halvår tillbaka. Jag var kritiskt till en början. Visste inte om jag var redo för förändring. Förtjänar jag att må bättre? Jag vill inte sluta med mina destruktiva handlingar. De är trygga. Jag vet hur man gör. Jag vet att jag blir distraherad från annat jobbigt osv. Men med den kontinuerliga dbt-terapin med ett grupp-tillfälle och ett individual-terapi-tillfälle i veckan. Det tar totalt 3h i veckan. Jag har gjort det samtidigt som jag jobbat. Det har varit jobbigt och obekvämt. Jag har fått utmana mig. Men jag har också haft turen att ha en otrolig psykolog. Jag är dock väldigt orolig för vad som händer när det tar slut. Jag börjar lära mig och träna in bättre beteenden. Men jag är också fortfarande ganska beroende av att checka in med dbtn. Är lite rädd för att vara på egen hand. Men jag är inte klar än.
Men om någon får tillfället och erbjudandet att påbörja dbt så snälla våga göra det. Ha tålamod och ge dig själv och terapin tid. Vissa saker kommer automatiskt med tid. Andra saker får man hålla i lite längre innan det gör skillnad.
Du kan! Läs om mannen med maskrosorna i sin trädgård så förstår du lite vad det handlar om.

Tidigare var det en lång period, några år, som det var omöjligt att få kontakt med min psykmottagning.
Att ringa till dem gick till såhär:
Det är ett samtal före, du placeras i kö … väntar, väntar, väntar, väntar … du är nu först på tur … väntar … väntar … väntar… väntar… personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista … väntar … väntar  … väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut …personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista … väntar … väntar … väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut tuuut tuuut … personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista, väntar, väntar, väntar väntar, väntar, väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut tuuut tuuut … personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista, väntar väntar väntar … ditt samtal kopplas fram
Tut tut.
(Samtalet kopplades bort)

Jag ringer igen och samma sak upprepas. Fastän jag är först på tur och väntar väntar väntar väntar, kopplas fram flera ggr, personen är upptagen flera ggr, så kopplas mitt samtal bort!!

Jag var inlagd över jul och minns inte mycket av den perioden då jag dels fick ect-behandling och starka ångestdämpande. Men något jag minns väl och med värme är att en söndag, det var tredje eller fjärde advent, så kom två personer från sjukhuskyrkan med lite extra gott fika och en gitarr. De satt i dagrummet och spelade och sjöng jullåtar för oss och jag tyckte mycket om det för det gav mig lite julstämning mitt i allt elände.

På en av avdelningarna i slutenvården i min stad så placeras patienter dömda till vård tillsammans med två andra ”patientkategorier” som jag inte specificerar för att behålla anonymiteten. Jag har varit på den avdelningen många gånger och snacket går ju alltid, särskilt i rökrummet, och då kunde jag via andra patienter få veta att patient X och Y var där på RPT (rättspsykiatrisk vård) och man kunde också ”snappa upp” det utifrån hur personalen agerade eller pratade med patienten. den enda slutsatsen jag kunde dra av det var att personen var där för att hen hade begått ett brott. Men jag visste inte vilket brott. 

Vid ett vårdtillfälle så var där två patienter, lite äldre än mig, som jag tyckte var snälla och rolig att hänga med i soffan på avdelningen. Personalen sa åt mig att jag skulle ”akta mig” för dem för ”de är inga bra personer” men jag tänkte att de aldrig skulle göra något mot mig och jag vill inte döma personer för saker de har gjort utan för hur de är. Efter att jag fick veta att de båda var dömda till vård så gjorde jag så att jag sökte upp dem på en hemsida som redovisade domar mot personer och det jag fick se gjorde mig rädd. Jag förstod vad personalen menade med att de inte var bra personer. Jag blev utskriven men svängdörrspatient som jag var så var jag snart tillbaka på avdelningen och bara en av de här två personerna var kvar och hen hade ett skov i sin sjukdom och jag var livrädd för honom. Jag visste vad han har gjort för att hamna där och jag visste under vilka ”omständigheter” det hade skett och nu var omständigheterna likadana. 

Vid flera vårdtillfällen har det funnits patienter dömda till vård som jag har varit rädd för och att veta att de har begått ett brott, men inte vad för brott, spädde på rädslan ordentligt. Jag var bara en liten trasig tjej med ptsd pga sexuella övergrepp, självskadebeteende och självmordstankar och i efterhand har jag fått veta att jag varit medpatient till mordbrännare, våldtäktsmän och mördare utan att veta om det. 

Att blanda ”vanliga” patienter med dömda brottslingar utan att de ”vanliga” patienterna får vetskap om det och var de har gjort tycker jag är fel. Det är otryggt.

När jag var inlagd på lpt så fick jag en dag en känsla av att det var en man i mitt rum. Det är en känsla som har kommit en hel del gånger förut men denna gången var den så intensiv att jag började skrika och be om hjälp att få ut honom (alltså mannen som inte fanns). Personalen ignorerar det hela ganska mycket och efteråt så har dom skrivit i min journal att ”när jag inte fick uppmärksamhet pga min ångest så började jag göra så för att få personalens uppmärksamhet på andra sätt” alltså att de tyckte allt var för uppmärksamhet och inte något jag faktiskt kände. Dom har nog aldrig skrivit i min journal att jag har ångest pga att jag faktiskt har diagnosen ångest. Utan hittat olika sätt att säga att jag vill ha uppmärksamhet. Typ att ”annan patient fick uppmärksamhet pga somatiskt låga vilket gjorde att patienten började kasta möbler för att locka till sig uppmärksamhet” även på öppenvården pratar dom mycket om hur uppmärksamhetssökande jag tydligen varit hela min barndom. När jag egentligen bara varit lite ”aktiv” eller vad man ska säga och kanske inte alltid varit som alla andra. Jag kan alltså inte ta ett steg någonstans utan att det beror på uppmärksamhet.