Var under en period inlagd pga anorexi då jag ej klarade av att äta hemma; på avdelningen däremot gick det lite bättre. Innan utskrivning skulle jag slussas över till dag- och öppenvård och då att äta själv hemma. Jag klarade dock fortfarande inte att sköta maten när jag var själv utan svälte mig i princip hela tiden då jag inte befann mig på avdelningen. Detta berättade jag flera gånger för personalen på avdelningen men de tyckte att jag överdrev. De tyckte att jag var för frisk för att vara inlagd. Trots att min vikt rasade skrevs jag ut och skulle då behandlas i dag- och öppenvården. Redan innan jag skrevs ut hade dock personalen från dagvården bedömt att jag var för sjuk för att gå i dagvård. 

Resultatet blev att jag gick direkt från slutenvård till öppenvård även om alla egentligen var överens om öppenvård inte var tillräckligt. Men slutenvården ansåg att jag var för frisk för att vara där och dagvården att jag var för sjuk för att vara hos dem. Eftersom ingen ville ta ansvar hamnade jag i ett tomrum där ingen riktigt brydde sig om vad som hände med mig.

Jag tänker mycket på det jag utsatts för inom bup och psykiatrin. Speciellt de tvångsåtergärder som lämnat mig med ptsd som jag kämpar med än idag. I alla andra sammanhang utanför tvångsvården skulle dessa tvångsåtergärder vara ett övergrepp, vilket det i och för sig också är. Jag tänker lite extra på en situation som uppstådde inom bup. Jag var 16 år och en liten tjej. Personalen misstänkte att jag hade föremål i kläderna som jag kunde skada mig med. Men istället för att sätta in återgärder som tex vak valde man att tvångsvisitera mig. In kommer 5 vuxna män som tar tag i mig och håller fast mig mot sängen. En annan personal börjar dra av mig alla mina kläder inklusive bh medans männen håller fast mig. Jag skriker, gråter och kämpar emot i panik men det är ingen som lyssnar. Hade detta skett utanför psykiatrins låsta dörrar hade det självklart varit olagligt. Det här är en av många situationer som ärrat mig djupt. Jag tror ofta att läkare och personal inom psykiatrin blir så fokuserade på att ta bort föremål att man bortser från den psykiska skada sånnahär övergrepp kan lämna.

Jag vårdades i flera år på ett sjukhus öppenvård och periodvis slutenvård. Jag kom till psykiatrin i regionen via slutenvården där jag snabbt fick höga doser mediciner utskrivet för depression och PTSD. Efter att jag börjat behandlas med dessa mådde jag direkt avsevärt sämre. Jag fick mycket svårt att tänka ordentligt, fick kraftig konstant ångest och som en kronisk inre dysfori.

Andra runtomkring mig sa att de inte kände igen mig efter att jag börjat med medicinerna. Mot alla som kände migs åsikt fortsatte läkare efter denna inläggning ställa diagnosen EIPS på mig. Även efter att personlighetsspecialister konstaterat att jag inte hade några sådana personlighetsdrag. Efter att orden emotionell instabilitet förts in i min journal blev jag också bemött som om allt jag sa var ett försök att manipulera och hota. Detta gjorde att jag satt med kraftig ångest i varje läkarbesök vilket tolkades ”i enlighet med den diagnosen” eftersom personer med EIPS har starka känslor.

Efter åren som feldiagnostiserad med EIPS var jag helt nerbruten. Jag litade inte på vårdpersonal och hade sett traumatiska händelser på tätt återkommande vistelser på slutenvårdsavdelningar. Bl.a. personal som våldsamt kastat patient i golvet. Jag upplevde ett ständigt förlöjligande när jag sa att jag hade suicidtankar. Försökte även säga ett antal gånger att den konstanta ångesten och humörsvängningarna inte är sådan jag är. Att det var som något kemiskt fel i min hjärna. Det enda som hjälpte var ECT, vilket är underligt att ingen reagerade på för ECT behandlar inte personlighetssyndrom.

När jag slutade med alla mediciner efter fem år av inläggningar och tillsynes obotlig ångest och depression var jag plötsligt som mig själv igen. Efter två regionsbyten visade det sig att jag har ADHD, autism, PMDS och bipolär sjukdom. Runt samma tid fick jag hjälp att bryta en relation jag varit våldsutsatt i. Min nya mottagning konstaterade att jag haft/har humörsvängningar och konstant ångest pga felmedicinerad bipolär sjukdom, våldsutsatthet, ADHD, autistiska svårigheter, PMDS och överdriven/felaktig medicinering. När jag fick rätt hjälp vände det snabbt och det kändes som om jag steg från de döda.

Jag säger inte att det var superlätt att diagnostisera mig. Men det hade varit avsevärt lättare om vården lyssnat på mina invändningar, frågat anhöriga och försökt se att deras bemötande/behandling av medpatienter/medicinering också påverkade vad de såg av mig. Aldrig blev jag under de åren screenad för ADHD eller autism trots att jag visade symtom och hade det i familjen. Fick senare reda på att detta hänt många kvinnor med NPF.

Jag har en lång historia hos psykiatrin och efter ca 30 år fick jag bättre hjälp Rätt diagnos npf dignoser som kom efter jag fyllt 50 år och då.haft med psykiatrin mer eller mindre i 30 år och blivit illa behandling imellåt Och nu börjar jag känna lite hopp att psykiatrin ville hjälp mig Och jag fick en dbt behandling Och som sagt adhd och atisum diagoser och sen börjar psykiatrin lova mig saker men tyvärr än en gång bröts löftena och det är I mitt fall läkarna på den mottagning jag går på som verkar inte prioriterar mig alls Har tex fått en läkartid men sen har psykiatrin själva avboka min läkartid och inte pga sjukdom och till sist kände jag nej nu räcker det Jag sa att nu vill jag inte ha mer kontakt med er och var tydligen med varför och den jag sa det till Ej en läkare Hon förstod men kunde inte göra så mycket åt min situation att läkarna inte längre pirioterar mig alls Min känna och så har det ofta kännt genom mina år inom psykiatrin Det blev över 35 år inom psykiatrin för mig och visst fick jag lite hjälp på slutet Rätt dignoser som gav mig mer förståelse för mig själv Så idag mår jag bättre men igentligen skulle jag behöva ha kontakt med psykiatrin men deras koas och att ständigt inte lita på att lovade saker blir av Det har blivit för mycket för mig Psykiatrin gör mitt mående sämre på det sättet Stt jag själv måste hålla koll att om jag ber om något som ett intyg att dom gör det Pch inte bara struntar I det Så därför tog jag nyligen beslut att avsluta min kontakt med psykiatrin helt

Fick efter en lång vårdtid och att min öppenvårdsläkare skulle gå ner i tid chefsöverläkaren som min läkare istället. Hon hade egentligen inte ens patienter sådär utan jag var en av få, om hon ens hade nån mer. När det blev för jobbigt för mig att ta mig fysiskt till själva mottagningen först erbjudande om att ta med min hund vilket vi provade där hon inte såg några som helst problem med att smuggla in henne under jackan. Trots att hon egentligen bestämde det var okej. Men sen erbjöd hon sig att börja komma hem till mig på hembesök istället. Så när vi sågs kom hon hem för att jag skulle slippa vara i en miljö som var ännu jobbigare. 

Nyligen slutade hon dock för ett annat jobb men även det kändes som ett fint avslut där vi båda satt och grät och tårarna bara rann. Det sista hon frågade var om hon fick krama mig och hon förväntade nog sig ett nej men jag nickade och så fick jag en lång varm kram. Senare fick jag ett kort på posten där hon tackade för det jag gett henne och också för det finaste, kramen. 

Det är den mest fantastiska läkare jag träffat och jag träffade henne när jag var tonåring och hon gjorde sin läkarutbildning och jag minns henne lika bra då också. Tänker på henne ofta och saknar henne för hon ville verkligen bara gott. Önskar fler inom vården var som henne.

Basal kroppskännedom med en fysioterapeut hjälpte mig så mycket! Att först lära sig att känna kroppen och sedan att känna igen tecken på fysiska reaktioner vid ångest. Jag började med att psykiskt sett ”bara” ha ett huvud, till att i slutet ha en hel kropp. Insett efteråt hur viktigt det är att faktiskt känna sin kropp. Det var psykiskt tufft i början, att inse att jag inte kunde känna min kropp. Men efteråt så har det varit fantastiskt.

När jag var 16 år och var inlagd på bup så gav dom mig sjuka mängder medicin. Hade jag ångest så erbjöd dom medicin. Inte någon att prata med. Ville jag inte ha medicinen så tjatade dom i mig den eller höll fast mig och tryckte in den i min mun. Om det var mycket att göra på avdelningen och ingen hade tid att komma kunde dom istället ge mig höga doser av starka lugnande mediciner för att jag inte skulle orka ställa till med något.