När jag var inlagd på bup som 17 åring så var det en läkare som älskade tvångsåtgärder. Han avskiljde mig 5 gånger på 4 dagar, hotade hela tiden om att bälta mig, höll fast mig hårt fast han visste att jag har trauman från just fasthållningar. Vid ett tillfälle när han höll fast mig så lyckas jag inte lugna mig pga mina tidigare trauman. Då skrattar han åt mig och säger att jag ”söker” tvångsåtgärder och att om jag inte ville att han skulle spänna fast mig så hade jag lugnat mig för länge sedan. Det krävdes väldigt lite för att bli avskiljd. Det räckte med att råka välta en stol så släpade han in mig i avskiljningsdelen och låste dörren. En gång försökte jag till och med bara prata med honom om min vård men eftersom att han inte ville det så låste han dörren och gick istället.

Nästan hela förra året väntade jag i kö till dbt-ss. fick sen träffa en kurstor en gång i veckan för bedömningssmtalet och var också i bedömningsfasen. på ett möte i år fick jag reda på av kuratorn de inte blir nån dbt-ss för de ansåg och trodde det skulle bli för svårt för mig. (tyvärr nästan hälften av mötena blev det till psykakuten) sa till kuratorn att de kommer vara som innan nu, att jag kommer vara utan hjälp. kuratorn sa att ”det är inte sant för du har ju medicin nu och kunde ringa be ssk ringa upp från mottagningen om du vill.” men det var är ingen riktig samtalskontakt och fick ingen annan slags samtalskontakt heller.

hade också fått kontakt med ästörningsenheten under tiden. ett tag efter det inte blev nån dbt-ss ringde ästörningsenheten och avslutade också kontakten med mig för kunde inte gå efter regelbundna måltider/matschema och sa det är det dem gör och ”de är inte till för att hjälpa en gå ner i vikt”. dessa 2 saker har de sagt varje gg, vilket jag redan visste. när vi har haft digitalt möte har ssk sagt, dumma saker enligt mig, som ”jag förstår inte. om man är hungrig går man väl och äter?” eller ”är du hungrig nu, varför äter du inte?” har ingen specifik ästörning, och har problem med allt eller inget mindset och också tyvärr när det kommer till ästörningen. (antingen överäter/hetsäter jag eller inget alls)

hade ett digitalt möte i februari med dbt-mottagningen. de skulle remittera mig tillbaka här i stan och läkaren sa att hon ser ingen annan samtalskontakt är ”meningsfull”. sa att ”tex om det är annorlunda om nåt år kan du försöka prova dbt igen”.

först ingen dbt, ästörningsenheten avslutade kontakten, kommer inte få samtalskontakt. det känns som alla bara släpper och ger upp om mig. det känns som jag tydligen ska klara mig själv, när jag egentligen inte gör det. förstår inte hur det ska bli bättre utan nån behandling, eller innan ens utan nån hjälp. det enda jag har nu är 1 medicin.

Min kontaktperson på öppenvården är känd för att vara allmänt glömsk och virrig och har odiagnostiserad av ADD .Vid ett flertalet gånger under 2-3 års tid så har hen sagt till mig och bestämt en tid som hen ska ringa mig och hen har sagt att hen måste bli bättre på att skriva ner det för annars glömmer hen bort det. Varför hen inte bokar in tiden i systemet som en telefonkontakt vet jag inte.. men många gånger så glömmer hen bort att hon ska ringa mig, vilket hen själv erkänt. Det händer också att vi kommer fram till någonting där hen har en ”uppgift” att utföra, men hen glömmer bort det också. Jag tycker jättemycket om hen som person och hen är en bra kontaktperson, men att hen alltid glömmer det vi kommer överens om börjar jag bli ganska trött på för det har hänt att vi har avtalat en telefontid specifikt för att avstämma någonting och så ringer hen inte och jag står helt ensam i det.

Jag hade en period av enorm stress både hemma och på jobbet. Jag sjukskrev mig på grund av smärtor i kroppen, det bultade i hela kroppen, det brände som om huden brann, hög pulsen hela dagarna och dålig sömn.

När jag fick träffa läkare så ställde han diagnosen Psykosomatisk stress och skrev ut Benzo utan att ta prover, EKG eller puls.

Benzo fungerade bara tillfälligt och jag tog mer och mer tills det inte fungerade längre. Hela kroppen skakade.

Till slut blev jag suicid och hamnade på psyk där jag bara fick piller, ingen frågade mig om hur jag kände, vad som hänt och de lyssnade inte på något jag sa.

När jag kom ut blev jag inskriven på öppenvården som gav mig Voxra som är mycket stressande och jag hamnade i samma mörka hål igen.

Hamnade i psykiatrin igen, de gav mig ECT utan att jag blev bättre, sedan Venlafaxin som jag gått på sedan dess.

Venlafaxin har gjort att jag haft svårt att slappna av sedan dess, jag har haft mycket problem med yrsel och stress.

Sex år efter dessa händelser har jag insett att Venlafaxinet är roten till den stress jag känt sedan jag fick det.

Kollat mina journal o öppenvård psykiatri har inte skrivit in viktiga saker jag sagt.
Att jag ej orkar mer om dom tar bort mina tabletter
Samt tidigare privata vårdgivare ej skrivit ang 3 möten med läkaren där jag blev svårt mobbad efter jag tagit bort stor tumör.
Och 2 andra möten då läkaren utan orsak varit aggressiv och elak. Stort trauma för mej. Han mår dåligt o lät det gå ut över mej. Jag är snäll o lugn. Jag storgrät o han vara kall. Ingett stöd.Personal kom efter o sa sådär ska du inte behöva må när du går härifrån. Detta var innan år 2025. Sedan ny privat vårdgivare hösten 2025 där jag inte hittar viktiga saker som jag berättati min journal. Det är mitt liv det gäller!  Jag känner mej mycket kränkt o sviken. Har sjukersättning pga gad o panikångest o depression. Hjälplinjen sa en gång han som varit elak inte ska arbeta som läkare. En annan patient gått ut med det i tidningen o klagat på denna överläkare. Sen när jag ringt hjälplinjen dom ej stöttat utan sa vad det nu menas med att man inte orkar mer. Kallt o oempatiskt bemötande. Blivit mycket sämre pga mobbningen av läkare men jag i beroendeställning pga tabletter. En del ska inte jobba inom psykiatrin. Jag har en skörhet I min personlighet och varit med om flera trauman tex våldtäkt. Jag är så rädd!! Privata öppenvårdsmottagningar ska ta sitt ansvar. Urdåligt att inte få stödsamtal. Varför? Dom är hårt kritiserade och tagit betalt för besök som inte varit ändå för dom fortsätta bedriva vård. Detta händer bara inom psykiatrin. Hur kan detta får ske i modern tid. Patienter kommer inte orka. Hjälp oss!! 10 år utan stödsamtal o nu har nya vårdgivaren det inte heller!!

Först av allt så vill jag bara säga att är man i en sårbar situation just nu så skulle jag avråda från att läsa denna post. Jag vill också säga att jag tror mycket på att varje individ har ett eget ansvar för sina handlingar. I den här posten så försöker jag inte minska mitt egna ansvar i det hela. Men jag har gång efter gång blivit påpekad om just mitt egna ansvar utav vården men sällan har det framkommit vad deras egna ansvar är och vart det brister.

Under 2019 mådde jag riktigt dåligt och hade starka tankar på att ta mitt liv. En del av det var tack vare att jag hade fått en antidepressiv medicin utskriven som jag inte mådde bra av på 70% över maxdosen av psykiatrin. Jag fick fel medicin helt enkelt. Och jag hade suicidtankar. Mitt mående kom dock att bli värre när jag rökte på. Därför gick jag till vården för hjälp. Man kunde konstatera att jag hade tagit THC och jag delgav dem att jag hade planer på att ta mitt liv. Istället för att lägga in mig så skickade de hem mig istället dessutom med en “avstängning” från att uppsöka mottagningen så länge jag hade THC i blodet. Man misstrodde mig helt när jag var i akut behov av hjälp. Sen ska jag vara ärlig och säga att jag kan inte försvara bruket av cannabis eller andra droger någonstans. Det är något jag ångrar djupt. Och kan tillägga att jag aldrig haft något missbruk.

Men dagen eller dagarna efter tog jag en avsiktlig överdos som höll på att släcka mitt liv. Jag vårdades på IVA i respirator. Jag kommer aldrig glömma bort den ånger och skräck jag kände när jag trodde att allting var över.

Jag blev efter detta inlagd på LPT på en slutenvårdsavdelning. Ett sjukhus som fått kritik för sina osäkra lokaler. Man hade noll säkerhetstänk på detta sjukhuset iallafall med mig. Jag fick inte heller de mediciner som hjälpte mig. Och suicidförsöken fortsatte inne på avdelningen trots detta lät man mig vistas ensam och utan extra tillsyn eller vak. Man tog inte heller bort möbler eller farliga föremål från mitt rum.

Jag hade dessutom lite av en plågoande i personalen som var min kontaktperson inne på avdelningen. Jag skulle tydligen inte vara där för jag var inte tillräckligt sjuk.

Hur som helst så gjorde jag ett allvarligt suicidförsök på avdelningen där all personal tillkallades från flera byggnader. Efter försöket var jag väldigt ambivalent och bad om att inte lämnas ensam eller bli lämnad utan uppsikt vilket jourhavande läkare tillsammans med personalgruppen bestämde sig för att inte göra så. Under ett samtal med min plågoande så var jag upprörd varpå han svarar att “Om du hade velat ta livet av dig så hade du redan varit död. Här, här och här hade du kunnat ta livet av dig om du hade velat.” och i ärlighetens namn pekade han ju ingenstans där jag inte redan visste men det var samma ställe där jag 2 dagar senare skulle hittas hängandes.

Så ja, en tidig morgon 2 dagar senare så ser personalen att jag är orolig och mår dåligt och istället för att stanna vid min sida så går man till personalrummet istället (det har trots allt varit upprepade suicidförsök och en uttryckt önskan om att inte lämnas ensam). Under dessa 10 minuter från vad jag har fått återberättat så hänger jag mig själv och når ett tillstånd av djup medvetslöshet ihop med en rad andra olika allvarliga neurologiska symtom.

Jag fördes till IVA och efter en tids behandling i respirator så väcker man mig. Jag vaknar och vet inte vad som har hänt, jag tror att jag har fått ECT och det är därför jag inte kan minnas något. Jag kan inte heller röra mina armar till en början. Men efter ett tag så återfår jag kontrollen. Får en glass att äta men har svårt att placera den i munnen (något som jag hade problem med i flera dagar efter händelsen). Läkarna på IVA sa att de skulle skriva något i min journal som var kritiskt mot att jag hade lämnats ensam trots att jag varit svårt sjuk. Men det gjorde man aldrig. Man gjorde röntgen och det var ingen skada synligt (vilket inte är ovanligt vid hypoxiska hjärnskador). Men däremot var symtomen jag haft som sådana att det inte gick att missta att jag tagit skada som exempelvis extrema kramper osv. Och jag hade stora problem som jag först inte märkte själv men som andra märkte. Jag märkte inte själv helt fullt ut att jag hade problem med kognitiva funktioner och processhastighet osv. Däremot kunde jag märka att mina energinivåer tagit skada, jag blev uttröttad väldigt fort.

Någon dag eller två efter att jag hade problem så hade jag läkarsamtal med ordinarie avdelningsläkare när jag frågade honom om jag kunde ha fått en hjärnskada så sa han att “Det var inte så farligt.”. Jag tyckte det lät helt sjukt det han sa eftersom jag inte hade något minne av händelsen och att jag hade vårdats på intensiven så jag vände mig om för att kolla på ST och AT-läkarna och de bemötte mig bara med ett leende som om inget var fel. 

Man valde i samband med händelsen att inte göra en Lex Maria anmälan trots att jag uppenbarligen hade tagit någon form av skada och att jag nästan hade dött. 

Några dagar efter detta så får jag träffa min psykolog för att göra minnestester och andra tester eftersom jag skulle genomgå ECT. Det var katastrofalt resultat. Och lägg här till att jag inte hade någon som helst aning om hur en eventuell hypoxisk hjärnskada skulle påverka mig. Så det var inget som jag hade kunnat fakeat. Min psykolog insåg att jag hade tagit skada.

Jag gick i 4 år med konsekvenserna av det här hängningsförsöket och hade problem. Försökte mig på olika former av rehabilitering. Jag försökte studera men hade stora svårigheter och orkade inte riktigt med det. Samma sak med arbetsträning osv. Så jag hade alltså gått från att klara heltidsstudier på Universitet till att inte klara av ens 25%. Och jag hade stora problem med uppgifter såsom inlärning eftersom jag har sådana svårigheter med minnet.

Efter 4 år fick jag äntligen min utredning tack vare min psykolog och den visade på att jag hade stora problem med kognitiva funktioner, processhastighet och att jag var snabbt uttröttbar. Och jag vet det hade kunnat gå så mycket värre men konsekvenserna det här har fått på mitt liv går inte att understryka nog. Jag hade drömmar om vad jag ville göra och kan inte längre uppnå dem. Det känns hemskt att säga det men känns som att mitt liv förstördes den där morgonen. Idag är jag mer isolerad än vad jag någonsin varit. 

Förutom det så har jag även försökt att driva ärendet mot LÖF och de har använt varje juridiskt knep de kan för att slippa betala. Såsom att hävda att min skada inte är verifierbar och liknande detta trots att det finns en utredning och att jag blivit beviljad sjukersättning. Det finns ingen rättvisa i slutet på det här.

Jag är inte lycklig, det var inte så här jag hade tänkt att livet skulle bli. Och det är inte bara jag som lider utan även mina anhöriga. Jag var bara 23 år när detta hände. Jag hade många drömmar. Och det är svårt att förlåta sig själv för något sådant här. Trots allt blir man ju påmind hela tiden.

Tror jag som ssk sett detta systematiskt och näst intill dagligen där jag jobbade. Vanligt att säga ”om du inte tar medicinen kommer vi vara tvungna att ge den ändå”. Går under frivillig vård och registreras inte någonstans men är ändå hemskt och utan egen autonomi för patienten. Samtidigt kunde man få beröm av kollegor för man lyckades undvika tvångssituation.

Firade min födelsedag inlagd på LPT. Ingen sa grattis av personalen förutom apotekaren dagen efter… Kände mig helt bortglömd o ointressant.

Jag upplever att psykiatrin har väldigt ytlig kunskap om OCD och det gör att man drar helt fel slutsatser
Ställer ibland helt fel diagnos,tror att det är psykos eller depression,vilket får allvarliga konsekvenser för patienten
Man lyssnar inte heller på anhöriga,utan viftar hånfullt bort deras kunskap
Kan tyvärr inte berätta händelser mer i detalj eftersom inblandade kommer kunna känna igen och veta vem det handlar om

Visa att de finns genom att ex fråga om att spela skipbo/ spel, gå på promenad eller visa intresse i det man sysselsätter sig med inom slutenvården. Att de själva initiera till vardagligt samtal. Det gör att de visar att de finns där och att de bryr sig, vilket gör det enklare att bygga upp förtroende för att få stöttning när det blir jobbigt