Jag var trött på de ljusa sommarnätterna och valde att gå ner i källaren och lägga mig på golvet där för att få lite mörker. Mamma hittar mig på golvet och blir livrädd. Hon ville att vi skulle åka till psykiatrin och jag gick med på detta.

Väl på psykiatrin så frågar läkaren om min situation och om jag hade några hallucinationer. Jag berättar om min psykos som jag hade för många år sedan samt att jag hade haft en hörselhallucination för ett antal månader sedan. Mamma förklarar även sin oro och som vanligt så tror dom blint på hennes ord och ignorerar mina. Läkaren ger mig LPT. Jag har vid senare tillfälle läst i journalen och såg då att läkaren skrivit att jag hade syn- och hörselhallucinationer (när det i själva verket var en enstaka hörselhallucination för ett antal månader sedan) samt att jag trodde mig vara jagad och förföljd av människor och organisationer (detta var hur min psykos urartade sig, men det var för MÅNGA ÅR SEDAN).

Jag får sitta på LPT i någon månad. En annan läkare sade till och med rakt ut att jag inte uppträtt psykotisk vid mina möten med honom men dom släppte mig ändå inte. Jag var inte ett dugg psykotisk. Det fanns verkligen ingen grund för ett LPT. Dom släppte mig inte heller helt efter LPT:et utan konverterade det till ÖPT. Jag har ÖPT än idag.

Detta är inte det första LPT:et som jag hamnat på helt obefogat. Det har hänt flera gånger tidigare.

Jag var inlagd på lpt på en psykiatrisk avdelning och hade en ångestattack. Mitt i kommer en sjuksköterska in och börjar prata och säger bla ”du kan söka dödshjälp”. Jag blir helt paff och säger bara ”ja men tack så mycket för tipset” och då säger hon att ”jag kan inte hålla på och dalta med dig”. Min ångest blir bara värre och när jag berättar för en annan personal vad hon precis sa får jag höra att ”hon skämtar ju bara”. Hon sa inte det på ett skämtsamt sätt och dessutom är det så otroligt opassande att säga det till en suicidal patient.

När jag som 17 åring var inlagd på slutenvården så mådde jag extremt dåligt och blev arg då det var en del av min problematik. Men istället för att lugna mig rullar de in bältessängen och spänner fast mig. Sedan rullar de mig igenom två vuxenpsykiatriska avdelningar, utan att berätta vart vi ska, tar mig till en avskiljnings avdelning och avskiljer mig i ca 8 timmar. Varav första timmen jag låg helt bältad, för att sedan bli släppt, och sen bältad igen. Till slut hade jag fått 3 injektioner, 2 bältningar och en avskiljning från morgon till kväll. När jag sedan ska tillbaka till avdelningen kunde jag inte stå på benen och behövde hållas i av två skötare för att inte ramla.

Jag var inlagd som 15-åring, jag blev sondmatad under en längre period och levde på det. Under en period blev jag bältad flera gånger om dagen varje dag för att få i mig näring. För att straffa mig. Jag ”gjorde det ju ändå mot mig själv” sade de så det gjorde ju inget. Idag har jag PTSD.

Jag har varit inskriven i öppenvården på VUP 2014–15 (efter ett suicidförsök; då var jag inlagd en vecka) och sedan 2023 efter remiss. Min upplevelse är styrde flesta gör så gott de kan – men att det alltid skärs ned. Jag brukar, med extrem sarkasm, att det är tur att de inte arbetar med livshotande tillstånd. Det är huvudproblemet. Rör inte min psykvård!

När jag kom in till BUP akuten så hade jag först legat inne på barnavd för att jag hade gått ner x antal kilo på en vecka så min läkare blev orolig för mig och la därför in mig på barnavd där jag var ensam vid varje måltid och där med spolade ner maten medans sjukhuspersonalen tyckte det var så bra att jag åt upp all mat. Inne på mitt rum fanns det även en våg och jag vet inte hur många gånger i timmen som jag helt maniskt ställde mig på vågen. Efter två dygn senare så blev jag utskriven därifrån och snabbt inpå blev inlagd på BUP akuten där jag vägdes i underkläder två gånger i veckan, hade matschema och åt jag inte upp allt så blev det näringsdryck. Det var också vila efter måltider under filt och jag fick knappt gå men ändå så sa personalen till mig att dom ”inte behandlade mig som en ätstörningspatient” trots att jag fortsatte gå ner mer och mer i vikt… dom skyllde på min depression och inte på att jag var ätstörd.

Min privata psykiater blev av med sin licens och jag blev meddelad brevledes att ingen hjälp gick att få därifrån. Efter 10 års läkarkontakt och medicinering, stod jag utan läkare med förskrivningsrätt och kunde därför inte få mina mediciner (bland annat för bipolär sjukdom) utskrivna. Fick efter två nekade remisser från vårdcentralen till olika instanser inom psykiatrin höra att ingen ville ta det medicinska ansvaret utan att känna till mig (trots att flera tidigare suicidförsök fanns registrerade), och utan symptom kunde de inget göra. Jag fick slutligen rådet att sluta med alla mediciner och ”invänta symptom”. När jag sa till ssk på vårdcentralen ”Menar du att jag ska sluta med alla mediciner, invänta suicidala impulser och ta bussen till psykakuten?” Svaret blev ”Ja, vi kan inte göra mer än så för dig.”

Jag var inlagd på bup när jag blev arg och utåtagerande pga min ångest, väktarna tillkallas men håller sig i bakgrunden då jag har mycket trauman från tidigare tillfällen med dom. Personalen håller fast mig när jag hör enhetschefen börja prata om att bälta mig. Hon uppmanar läkaren att jag måste bältas för att ”skydda hennes personal” vilket gör att läkaren tar ett beslut om att bälta mig och jag släpas in i bältesrummet av väktarna. Jag fick dock en upplevelse om att det aldrig var läkarens beslut att bälta mig även om det var han som tog det formella beslutet, känns mer som att han blev pressad till det av någon som inte borde ha med saken att göra.

Jag har varit på massa olika typer av slutenvård man kan tänka sig.
Jag har blivit tvångsmedicinerad, tvångssondad och bältad så många gånger att jag är rädd. Har fått ptsd av vården.
Varje gång jag hör ordet slutenvården så får jag panikattacker och spänner mig så mycket i kroppem att det gör ont och hypväntilerar och gråter