Jag har varit inskriven i öppenvården på VUP 2014–15 (efter ett suicidförsök; då var jag inlagd en vecka) och sedan 2023 efter remiss. Min upplevelse är styrde flesta gör så gott de kan – men att det alltid skärs ned. Jag brukar, med extrem sarkasm, att det är tur att de inte arbetar med livshotande tillstånd. Det är huvudproblemet. Rör inte min psykvård!

När jag kom in till BUP akuten så hade jag först legat inne på barnavd för att jag hade gått ner x antal kilo på en vecka så min läkare blev orolig för mig och la därför in mig på barnavd där jag var ensam vid varje måltid och där med spolade ner maten medans sjukhuspersonalen tyckte det var så bra att jag åt upp all mat. Inne på mitt rum fanns det även en våg och jag vet inte hur många gånger i timmen som jag helt maniskt ställde mig på vågen. Efter två dygn senare så blev jag utskriven därifrån och snabbt inpå blev inlagd på BUP akuten där jag vägdes i underkläder två gånger i veckan, hade matschema och åt jag inte upp allt så blev det näringsdryck. Det var också vila efter måltider under filt och jag fick knappt gå men ändå så sa personalen till mig att dom ”inte behandlade mig som en ätstörningspatient” trots att jag fortsatte gå ner mer och mer i vikt… dom skyllde på min depression och inte på att jag var ätstörd.

Min privata psykiater blev av med sin licens och jag blev meddelad brevledes att ingen hjälp gick att få därifrån. Efter 10 års läkarkontakt och medicinering, stod jag utan läkare med förskrivningsrätt och kunde därför inte få mina mediciner (bland annat för bipolär sjukdom) utskrivna. Fick efter två nekade remisser från vårdcentralen till olika instanser inom psykiatrin höra att ingen ville ta det medicinska ansvaret utan att känna till mig (trots att flera tidigare suicidförsök fanns registrerade), och utan symptom kunde de inget göra. Jag fick slutligen rådet att sluta med alla mediciner och ”invänta symptom”. När jag sa till ssk på vårdcentralen ”Menar du att jag ska sluta med alla mediciner, invänta suicidala impulser och ta bussen till psykakuten?” Svaret blev ”Ja, vi kan inte göra mer än så för dig.”

Jag var inlagd på bup när jag blev arg och utåtagerande pga min ångest, väktarna tillkallas men håller sig i bakgrunden då jag har mycket trauman från tidigare tillfällen med dom. Personalen håller fast mig när jag hör enhetschefen börja prata om att bälta mig. Hon uppmanar läkaren att jag måste bältas för att ”skydda hennes personal” vilket gör att läkaren tar ett beslut om att bälta mig och jag släpas in i bältesrummet av väktarna. Jag fick dock en upplevelse om att det aldrig var läkarens beslut att bälta mig även om det var han som tog det formella beslutet, känns mer som att han blev pressad till det av någon som inte borde ha med saken att göra.

Jag har varit på massa olika typer av slutenvård man kan tänka sig.
Jag har blivit tvångsmedicinerad, tvångssondad och bältad så många gånger att jag är rädd. Har fått ptsd av vården.
Varje gång jag hör ordet slutenvården så får jag panikattacker och spänner mig så mycket i kroppem att det gör ont och hypväntilerar och gråter

Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

Utav alla bältesläggningar jag varit med om inom slutenvården så är det två som etsats sig fast extra mycket, den ena var när en ssk dunkade mitt huvud så hårt ner i golvet när dom höll fast mig att jag efter att ha blivit släppt från bältningen var tvungen att gå och röntga huvudet… den andra är när dom var så hårdhänta så att jag blev riven på magen och har än idag ett ärr som ständigt påminner mig om alla bältningar… och jag vet att det inte var jag som råkade riva mig för dom höll mina händer knutna så att jag inte skulle riva dom..

Jag var djupt deprimerad och psykiatrin gav mig diagnosen bipolär typ 2. Jag behandlades först med en rad psykofarmaka och sedan under 6 år med litium. Jag gick i terapi som jag själv betalade för och fick insikten att mina problem antagligen hade att göra med mina djupa barndomstrauman. Jag läste på och insåg att litium i längden kommer att påverka njurarna negativt. Jag tog upp med behandlande psykiater att jag ville sluta med medicinen, eftersom jag hade bearbetat så mycket i terapin och mådde bättre. Han svarade: ”Men du jobbar ju, jag ser inga skäl att sluta med medicinen”. Jag slutade ändå, och såhär 14 år senare -utan psykisk ohälsa – är jag väldigt tacksam att jag hade turen att våga gå emot läkaren.

När jag var inlagd inom BUPs slutenvård så upptäckte en skötare mina färska ärr. Det var covid, personalen gick på knäna och var underbemannade eftersom stora delar av personalstyrkan var sjuka. Skötaren hade inte tid att både ta hand om mig och ha koll på de andra patienterna, så snabblösningen blev att bara tejpa över mina sår. Inte med sår-strips för det ändamålet, utan vanlig kirurgtejp rätt över såren. Ingen kompress, ingenting. När såren skulle läggas om hade tejpen självklart fastnat i min hud så att de fick ”gräva” ut den. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag har fortfarande kvar fula, märkliga sår som hade kunnat vara mycket mindre om de hade lagt om dem på rätt sätt från början.