Jag har haft gradvak vid många tillfällen. Och när det blir natt, ja då somnar de flesta. En gång under en sådan här natt smög jag förbi hen som sov o gjorde ett suicidförsök som hade kunnat kosta mig livet.Tacksam nu att jag överlevde
Tics inom psykiatrin
Jag har varit inlagd en hel del inom psykiatrin för suicidprevention etc. Har även en hel del tics, och har många gånger möts av personal som, inför andra patienter, frågat vad jag gjort, frågat om jag ”ser saker som andra inte ser” etc. Det är något jag upplevt som väldigt jobbigt att upprepade gånger behövt förklara för personal att det är tics jag har, det står trots allt väldigt återkommande i min journal
PTSD från tvångsåtgärder
Jag har så mycket ptsd från tvångsvård och tvångsåtgärder. Jag mår så dåligt av det och jag har tappat tilliten för slutenvården totalt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen vid extra dåligt mående då min ptsd gör mig rädd för slutenvården. Min ptsd ger mig mardrömmar, panikångest och ont överallt för att jag spänner mig alltid.
Uppsöka medium
Som inlagd på psykiatrin sa sjuksköterskan till mig att min bipolära sjukdom skulle upphöra om jag besökte ett av hens namngivet medium. jag anmälde till Ivo som gav hen kritik. jag vågar inte ens tänka på hur många hen gett samma råd eftersom hen i utredningen sa att hen brukar tipsa om det.
Fått svårt att vara ensam
Jag behövde skärpt extravak under fem månader i sträck, och det har påverkat mig enormt mycket nu när jag är hemma. Jag har väldigt svårt för att vara ensam, då jag blev van vid att någon alltid är med mig. Vaket visade mig dock alltid respekt och jag är tacksam för att de höll mig vid liv.
Motsträvande kontaktperson
Min kontaktperson på psykiatrin som skulle ge stödjande samtal och stöta mig till att kunna må bättre var flertalet gånger tydlig med att hon tyckte att jag inte borde plugga till sjuksköterska, vilket var mitt mål och dröm. Hon sa att jag inte borde jobba inom vården och absolut inte ha hand ansvar över läkemedel i mitt yrke. Även om jag försökte förklara hur jag aldrig skulle riskera att förlora min yrkeslegitimation pga att jag mår dåligt eller att jag ser stor skillnad på mina egna läkemedel och någon annans. Har aldrig ens provat narkotika, röka eller dricka alkohol. En kontaktperson på öppenvården borde stöta mig att gå mot mina mål och inte gång på gång påpeka hur jag aldrig skulle klara av att jobba som sjuksköterska och om jag mot förmodan skulle klara det tror hon jag skulle göra något så jag blir av med min legitimation. Jag kände mig redo att prova att börja studera och följa min dröm men hon gav råd att fortsätta vara 100% sjukskriven och typ bara gå hemma. Tog ett halvår sedan gick jag emot hennes råd och började studera. Pratade med henne efter studerat 1 hel termin på högskola 100% och mådde bättre än någonsin inte ens då kunde hon säga något positivt om mitt val att studera trots hennes starka avrådan att börja plugga. Även då skulle hon säga att ja men du lära aldrig bli klar du mår snart dåligt igen och om du skulle klara studierna klarar du inte arbetet sedan. Önskar att jag hade haft mod att våga säga ifrån och byta kontaktperson när jag mådde dåligt och behövde psykiatrin men vågade aldrig det. Stod bara ut med henne och hoppades att hon skulle sluta eller bli sjukskriven så jag kunde få en ny. Hörde av mig till någon chef eller reception och bad om att få byta kontakperson men fick svar att jag måste ta det personligen med kontaktpersonen vilket jag inte vågade.
Som tur är hittade jag stöd från boendestöd och andra insatser runt mig som trodde på mig. Så jag följde min dröm och började plugga till sjuksköterska. Studierna har räddat och hjälpt mig så jag nu mår mycket bättre. Från att kämpat nästan dygnet runt mot stark ångest till att jag varit självskadefri sen studiestart för 1 åt sedan och sällan har ångest på den nivån. Som tur är hade jag andra runt om som trodde på mig och peppat mitt annars hade jag aldrig vågat börja plugga på högskola och troligtvis inte mått så bra som jag gör.
Är det enda som kan hjälpa tvångshandskar?
Pratade med min fasta vårdkontakt på öppenvården om hur mina impulser att självskada varit. Hon sa under samtalet att det enda som kan hjälpa dig är att låsas in på rättspsyk med tvångshandskar. Blev så chockad över vad hon sa. Jag mådde ju betydligt bättre nu än vad jag gjort för några år sedan. Hon borde väl stötta mig och hjälpa mig att orka fortsätta kämpa för att må bra. Efter det samtalet tvivlade jag mer på om jag någonsin kommer må bättre och bli helt självskadefri. Insåg att det hon sagt absolut inte var okej och att jag skulle kunna klaga eller anmäla men vågade aldrig. Var ju bara hon och jag i rummet och vem skulle tro på en psykiskt sjuk persons åsikt om hon som är ”frisk” och klarar av att jobba säger motsatsen. Viste ju hur mycket sämre man blev behandlad så fort dem läste diagnosen Emetionel Instabill personlighetsstörning i journalen när man sökte för fysiska sjukdomar/problem. Varför skulle någon då tro på mig när jag berättar om hur jag blivit behandlad och det bara är jag som varit där och bevittnat det. Ord skulle ju står ju mot ord då och vem väljer man att tro på, mig som har personlighetsstörning eller vårdpersonal som anses frisk och psykiskt stabil?
Runtknuffad och bortglömd
Jag var tretton år och hade under en tid börjat må dåligt. Jag kände inte igen mig själv. Fick ångest attacker, kompenserade för mat och skar mig, allt detta skedde flera gånger om dagen. Mina föräldrar började märka. Jag var inte mig själv. Jag gick från att vara A elev som inte ville missa en enda skoldag, till att få F på varenda prov. Mitt rum som alltid var kliniskt rent var ju ett bombnedslag med nerdragna gardiner och kläder överallt. Min noggrannhet med kläder och hygien blev snabbt som bortblåsta. Jag gick runt i samma kläder dag ut och dag in och kunde varken borsta tänder eller hår. Jag ställdes i kö för att få hjälp. På vårdcentralen tyckte de att jag mådde för dåligt så det skickade mig vidare till en annan mottagning som var för barn som inte var tillräckligt allvarliga för bup men för allvarliga för vårdcentralen. Mamma och pappa var arga, jag var tillräckligt allvarlig, deras dotter försvann sakta med säkert. Kön dit var lång och innan jag han med första mötet hade jag redan skrivit avskedsbrev och planerat min död. Jag gick bara och längtade. Efter första mötet kom det fram att jag skulle dö. Mottagningen ringde inte bup akuten trots min höga suicidrisk, inte heller blev jag förflyttad till vanliga bup mottagningen. Kvällen kom och mamma och pappa blev alltför oroliga, de kände inte igen mig. De ringde efter ambulans, de var så rädda att jag skulle försvinna. Allt väntande månad efter månad ledde till att jag inte längre ville leva. Om jag hade fått hjälp i det tidiga stadie mitt mående upptäcktes i hade jag kunnat slippa de traumatiska händelserna på slutenvården. Istället var jag tvungen att vara döende för att bli tagen på allvar. Sen den dagen har jag fortfarande blivit runt knuffad mellan olika behandlare och i tryckt med massa mediciner. I år fyller jag 18 och jag är långt ifrån frisk, jag är inne på min fjärde antidepressiva och femte ångestdämpande. Jag ville inte dö men jag ville inte heller leva.
Fel vård och övermedicinering
Från början (2009) blev jag diagnostiserad med ADHD, jag fick bilden från psykiatrin om att en diagnos skulle innebära hjälp för problemen – men istället fick jag medicin och ett papper på diagnos, inget mer. När skolan sen gick åt helvete trots detta fick jag som barn panik. Under åren fick jag säkert 10 olika diagnoser satta där det var allt från Autism till psykossjukdom, under inga av utredningarna fick jag delta speciellt mycket. Jag fick aldrig öppna frågor utan istället påståenden, svarade jag fel på något som ingick i diagnosen de ville sätta så fick jag höra att jag inte kommer få vara kvar hemma om jag ljuger. Men jag fick ALDRIG information, behandling eller ens prata om min adhd. Idag är jag 26 år gammal och ALLA diagnoser förutom ADHD har blivit ogiltigförklarade och bortplockade. Jag fick först iår behandling för adhd, satt på adhdmedicin som fungerar och hjälp med min faktiska problematik. Informationen och hjälpen man får i samband med diagnos är under all kritik, detta har förstört hela mitt unga liv. Jag har aldrig fått vara ung, jag har aldrig fått ha en riktig gemenskap, aldrig några relationer och framför allt så har jag blivit intalad att jag måste äta massvis med mediciner som jag aldrig behövt. Mitt immunförsvar är krossat av medicinerna, min lever och njure har dåliga värden. Helt i onödan. Det är oförlåtligt. Psykiatrin behöver inte bara kortare köer, psykiatrin behöver också kunna behandla och hjälpa patienterna som kommit ur köandet på riktigt, men idag får man just det – diagnos, medicin och en läkartid om 4 mån för uppföljning. Jag bytte län och började om mitt liv helt, då fick jag rätt hjälp och enbart för att jag själv skrek om den. Jag orkade inte mer. Hade jag inte haft möjligheten att flytta ifrån det länet jag tidigare bodde i så tror jag helt ärligt inte att jag hade varit vid liv idag. Från totalt 15 olika mediciner per dag, inläggningar med LPT för att diverse mediciner gett bieffekter till en medicin per dag, rätt behandling och rätt stöd. Idag har jag ett liv på riktigt och detta för att jag bröt med psykiatrin, bröt med socialtjänsten och bröt med allt. Jag har ingen trasig uppväxt, jag har inte haft en dålig miljö runt mig, jag har velat gå i skolan, skaffa jobb och familj. Att jag kan uppnå de målen idag är enbart tack vare att jag inte orkade mer.
Hånfullt bemötande
När en läkare på en öppenvårdsmottagning inom psykiatri skrattar åt en i telefonen när man berättar om sina självskadebeteenden för första gången. Sen sänker rösten något och säger ”’men lilla vännen. Du vet väl om att de är kotym att svälta och skära sig nu för tiden? Det är trendigt och alla gör det. Jag skulle kunna satsa pengar på att min dotter låser in sig i garderoben och skär sig. Inget att oroa sig för”.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
