Jag har själv en lång historia inom psykiatrin Men tyvärr inte så mycket hjälp iallafall inget som hjälp mig att få ett bra liv trots diagnos sent i livet Jag har igentligen bara en önskan att bli förståd och förstå mig själv bättre För ibland vet jag varför jag mår som jag gör eller gör om samma misstag eller inte tar hand om mig själv på ett bättre sätt Jag har mycket själv hat och jag tror det bror mycket på att jag aldrig fått den hjälp att försöka förstå mig själv och varför jag gör om samma misstag om och om igen Klandrar mig själv Mitt liv mitt ansvar Men fick diagnosen sent i livet och har försökt få hjälp Men får ofta höra Du löser det mesta själv och ja utåt ser det bra ut Men mitt koas i mitt huvud och inom mig Det kan ingen se Och hjälp inte att jag försöker förklara för min omgivning Ingen tyck först mig Har en mask på mig alltid när jag träffar någon Och ibland även när jag är ensam Och då psykiatrin Dom tycks inte lära sig av det som inte fungerar så bra hos psykiatrin Man kan läsa lite överallt om att psykiatrin inte fungerar så bra och folk inte får den hjälp dom behöver och vill ha Och ibland känns det som om det är samma saker som inte fungerar så bra som det alltid varit iallafall i modern tid Det dras ner överallt i samhället och även på psykiatrin Och ändå är det fler och fler som mår dåligt och det blir fler och fler tex brott som begås i Sverige Min tanke är att om alla fptt den hjälp dom behöver och så snabbt som möjligt Hade förre mått dåligt och fått sina liv ” fördärvade” pga psykiatrin Det finns saker som fungera bra inom psykiatrin Och bra behandling och folk får hjälp Men tyvärr inte alla Och då ” väljer ” några att avsluta sina liv och kanske för att dom inte blivit lyssnade på eller fått den hjälp dom behöver i tid Jag tycker inte Sverige är ett välfärdssamhälle iallafall inte inom psykiatrin vården Och om man inte får någon hjälpa och tex inte kan jobba pga mår dåligt Då kostar man samhället mer pengar Och man hamnar utanför samhället på något Att inte kunna jobba och ha ett samanhang Det är inte så bra och känns inte bra heller Jag har inte jobbat på många år pga inte fått den hjälp som jag behövt och psykiatrin har löst det mest med medicin lpt mm Utan prata med mig Vad gör det med en ?

jag är rädd o kan vill inte söka psykakut då de skadat kränkt mig du har en timme på dig att gå härifrån annars ringer vi polis o väktare säger en okänd läkare j är kvinna underviktig o blev utslängd efter 3 dagar en helg o i sånt dåligt skick lämnade inte rummet på 3 dagar åt inte drack inte oklarar inte av att skriva har ptsd complex o blivit brottsutsatt polis hänvisar till psykakut psykakut till öppenvård o öppenvård till psykakut där j blev utslängd trots remiss fr överläkare från vanliga akuten öppenvården katastrof läkaren sjukskriven 7 månaden inte fått kontakt med annan läkare har 1.5 kg melatan här som j sagt ifrån hjälper inte trots att j sagt detta till en kurator på öppenvården de kan inte hjälpa mig o j har inte gått ut på 3 somrar ligger i mörker isolerad har slutat m hygien o allt rädd att ta mitt liv för om j överlever blir det värre o hur ska jag kunna göra det …en gång vacker stark stark kropp nu kan inte äta legat i flera år kan knappt sova  o de som skadade mig bor här vården vet vad som hänt allvarliga brott med öveergrepp o idkapning underhot mordhotad o sett vapen flrsökte dränka mig efter blivit utkastad 2 ggr fr psyk …nu är j ett vrak skinn o ben o orkar inte mer orkar inte vara på psyk o får inte vad ska j göra fick ect som förvärrar cptsd gud hjälp jag är rädf

Jag har haft problem med maten i tolv år men av någon jäkla anledning blir jag aldrig nämnvärt underviktig, hur mycket jag än lyder rösterna i huvudet. Det i sig är såklart väldigt frustrerande för jag känner mig som världens sämsta anorektiker som inte är värd hjälp. Mina bättre vårdkontakter pratar om genetik och att vissa har svårare/lättare att ändra sin vikt hur sjuk man än är, men mina sämre vårdkontakter ignorerar mina problem med maten eftersom jag är fysiskt hälsosam.

Jag mår så dåligt av att aldrig få hjälp med ätstörningen att jag flertalet gånger försökt ta mitt liv. Då blir jag inlagd för suicidprevention men får noll hjälp med anledningen till att jag vill dö. På avdelningen finns ett fåtal platser för de som blivit inlagda för anorexi, så kompetensen finns på avdelningen, men jag får aldrig ta del av den eftersom det inte är därför jag är inlagd.

Jag kan inte ens förklara hur invaliderande det är att se de som får den hjälp jag redan anser att jag inte förtjänar (eftersom jag är normalviktig). Nu bekräftar vården att jag inte är sjuk på riktigt och inte förtjänar hjälpen som andra människor tydligen förtjänar, och mitt huvud exploderar av självförakt. Jag vill bara vara smal som alla andra, men främst av allt vill jag såklart bli tagen på allvar.

Mitt 18-åriga barn blev inlagd på Vuxenpsykiatrin pga anorexia och svår svält. Han har selektiv mutism vilket är en ångestdiagnos där talet försvinner likväl som att det kan bli omöjligt att kommunicera med kroppsspråk. Han har även autism och social fobi. Han var livrädd för personal och att vara inlagd då han inte kunde kommunicera med någon.

Under inläggningen blev barnet allt mer skräckslagen och ångestfylld. Han började hyperventilera, skaka, föll ihop på golvet, självskadade genom att riva sig blodig var gång besökstiden närmade sig  och det var dax att gå in på avdelningen.  Viss personal var ok, de satte sig ner och pratade, erbjöd vid-behovs-medicin och betedde sig som folk. De flesta var dock som fångvaktare med stenansikten som inte kunde vänta några minuter utan larmade så 5 – 6 personal och ibland väktare släpade in mitt barn skrikandes och gråtandes på avdelningen.  Under inläggning blev barnet totalt mutistisk, även med oss som han tidigare pratat med. Han tappade allt hopp om hjälp, ville att jag skulle låta han få dö för han var övertygad om att ingen ville eller kunde hjälpa honom.

Vi har många gånger frågat oss vad som hände innanför de låsta dörrarna. Efter att barnet äntligen blivit remitterad till riktig ätstörningsvård har han i sms förmedlat hur han blev utsatt för kränkningar och övergrepp av en nattssk. Han skriver mycket, bl a:

Hon vägrade släppa upp mig ur bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös. Till sista hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig. En gång när jag började gråta frågade hon surt vad jag ville uppnå med det.

Barnet har som sagt autism och selektiv mutism och KAN inte svara.

Fy fan för sadistisk personal som söker sig till psykiatrin. Fy fan för tystnadskultur där ingen vågar se och ryta ifrån när flera gränser mot det omänskliga passeras.

Min närstående har flera psykiska sjukdomar som på grund av brist på hjälp lett till självmedicinering med olika droger. Nu bollas hen fram och tillbaka mellan psykiatrin och beroendevården Alla är eniga om att hen behöver mycket hjälp men inte hos dem utan någon annanstans. Jag undrar var? Psykiatrin säger att hen måste vara drogfri innan de kan ge hjälp medan beroendevården säger att hen är för svårt psykiskt sjuk för att de ska kunna hjälpa till. Alltså får hen ingen hjälp alls och blir bara sjukare och sjukare.

Jag hamnade mellan stolarna hos två mottagningar, trots att man yrkar på att systemet var uppbyggt för att förhindra att detta kan ske.

Under en period var jag på tre mottagningar samtidigt inom psykiatrin. Jag hade öppen psykiatrin som ansvarig vårdgivare samtidigt som jag gick behandling hos traumateam. Pga delar som framkom hos traumateamet så skickades jag även på utredning hos neuropsykiatrin för autism.
Detta gick bra mellan dessa tre då samtliga av mottagningarna samarbetade med varandra för att underlätta för mig som patient i en redan jobbig situation. Men detta ändrades direkt efter att jag fått min autism diagnos.

Traumateamet avslutade sin behandling då vi inte kom vidare pga autismdiagnosen och man kunde inte erbjuda en passande behandling.
Neuropsykiatrin avslutade efter sin utredning som planerat och jag skulle därför fortsätta gå hos öppen psykiatrin så vi kunde jobba vidare med nästa steg.

Precis när detta sker så beslutar sig regionen att stänga öppen psykiatrin jag var hos och jag skrevs över till en annan i närliggande kommun.

Efter samtal med läkare där så kommer vi fram till att jag ska få kontakt med habiliteringen för att se om jag kan få hjälp med något redskap eller hjälpmedel så som ex hörselskydd för att underlätta min vardag. Men vi kommer aldrig dit.

Habilitering drar först ut på kontakten och jag får bara ha ett enda telefonsamtal med dem där de säger att de inte kan erbjuda något och jag får kontakta min ansvariga vårdgivare igen. Sen hör jag inget mer från dem trots flera försök.

Jag meddelade min nya öppen psykiatri om detta men får inget svar där heller. Så efter en tid försöker jag kontakta läkaren igen för att se hur vi kan jobba vidare nu då jag inte har någon annan att kontakta på varken habiliteringen eller nya mottagningen.

Efter flera veckors försök så ringer tillslut enhetschefen på öppen psykiatrin upp mig. Hon ringer för att be mig sluta söka läkaren då de inte är ansvariga för mig medans habiliteringen är inblandade. Jag förklarade för henne att habiliteringen inte har med mig att göra längre, att inget startades och att de inte svarat mig på veckor när jag bett dem skicka över informationen om detta till psykiatrin.
Jag förklarade att jag sökte bland annat läkaren just för att få hjälp med detta då han remitterade mig dit.

Enhetschefen svarar mig då att man som patient inte får vara på flera mottagningar samtidigt och att det är inte deras ansvar att bistå mig med habiliteringen även om de remitterade mig dit.

Anledningen för detta var för att förhindra att patienten ”faller mellan stolarna”. Öppen psykiatrin står som ansvarig vårdgivare, men jag nekas ändå vård och kontakt för man inte vill begära ut beslutet och informationen man från början remitterade mig för.

Så nu är jag mellan stolarna iallafall och nekas vård för att ingen av mottagningarna vill samarbeta med varandra eller mig. Trots att detta fungerade med de andra mottagningarna jag hade innan jag hamnade hos den nya mottagningen.

Jag är inlagd och har inte duschat på 5 veckor, mitt hår är mycket smutsigt och trassligt. Jag ber en personal om de kan hjälpa mig reda ut håret så jag kan duscha, men hon säger på ett otrevligt och högfärdigt sätt att hon är ssk och det är inte hennes arbetsuppgift. Hon ber inte nån annan personal vars arbetsuppgift det är, går iväg och jag får inte hjälp.

På den slutenvårdsavd där jag vårdas just nu händer det upprepade gånger att de inte skriver upp och har koll på vilka patienter som vistas utanför avd på tex. permissioner eller frigång. Flera gånger har de varit överraskade när de sett patienter på avd som de trodde var ute just då, de har alltså inte koll på vilka som vistas inne på avd vilket är en katastrof ur brandsynpunkt.

Att ha både en ADHD och Autism diagnos är som att vara bollen i ett evigt pingpong spel mellan psykiatrin och habiliteringen

Öppenvårdsläkaren minns inte vad hon säger utan kommer med förslag, förklaringar och direktiv som hon sedan ändrar och/eller ifrågasätter mig för med anklagande tonfall vid nästa besök. Blir helt förvirrad.

Förenklade exempel

Besök 1
Läkaren: Man har kommit på att man ska ta centralstimulantia i samma dos varje dag, så det vill jag att du gör.

Besök 2
Läkaren: Ja du tar ju samma dos varje dag, oavsett om du jobbar eller har semester. Ditt hjärta får ju aldrig vila! Varför gör du inget uppehåll?

*

Besök 1
Läkaren: Vi har ju gruppbehandling här, varför har du inte gått den? Jag tror verkligen att den skulle hjälpa dig. Jag tar upp det på teamkonferensen!
Jag: Jag har inte fått frågan… ja det vill jag, men jag trodde inte att man fick gå om man har individuell psykologkontakt.
Läkaren: Joodå, det har jag flera patienter som gör!

Besök 2
Jag: Jo du skulle kolla den där gruppbehandlingen, hur går det med det?
Läkaren: Men den får man ju inte gå om man har en individuell psykologkontakt!

*

Besök 1
Läkaren: Okej! Då är vi överens om att du tar Attentin varje dag en bestämd tid.

Besök 2
Läkaren: Jaha, tar du Attentin VARJE DAG? Varför då?!

*

Besök 1
Läkaren: Eftersom du fick de här biverkningarna nu när vi höjde medicin X provar vi att sänka medicin Y.
Jag: Men jag är rädd att jag inte får tillbaka den om livet inte funkar utan. Och det är ju medicin X som ger biverkningarna…
Läkaren: Nä men det är inte min avsikt, då höjer vi den igen bara och prövar någonting annat!
Jag gick därifrån med en dålig känsla i magen.

Besök 2
Jag: Livet funkar inte, jag vill höja medicin Y igen.
Läkaren: Nej det kan vi inte göra eftersom du har så högt blodtryck! Det kan jag inte ta på mitt ansvar!
Jag: Men det var ju inte därför vi sänkte… och blodtrycket är ju oförändrat…
Läkaren ignorerar mig och hänger kvar vid sin plötsligt uppkomna blodtrycksanledning till sänkningen. Fortfarande efter 1 år. Och livet funkar inte nu heller.