Haft diagnosen c ptsd sen 10 år tillbaka men inte fått traumabehandling. Senaste 2 åren har jag åkt in och ut på slutenvården pga suicidförsök. Trots över 20 akutremisser från slutenvården får jag ingen terapi på öppenvården. Läkarna blir tröttare och tröttare på mig och jag har mötts av förslag om att flytta in på boende eller pröva x antal olika läkemedel. De försöker också hitta olika alternativa diagnoser ”för så sjuk kan man inte vara av enbart trauman”. Inget har hjälpt. Nu ska jag förhoppningsvis få traumaterapi privat via nätet hos en ideell förening i höst.
PTSD av slutenvården
Min komplexa ptsd kommer enbart från slutenvården och hur dem betett sig mot mig. Jag mår så otroligt dåligt, hela mitt liv har blivit en mardröm jag inte kan fly från. Jag är alltid spänd och rädd. Så himla rädd att det ska hända igen. Drömmer mardrömmar. Det känns som att jag fortfarande är i det, att händelserna händer om och om igen. Det är så illa att ibland är det de enda jag tänker på. Min psykolog vill att jag ska gå en ptsd behandling, men jag vet inte hur jag ska klara av att prata om det. Att prata om det triggar, det är liksom inte hjälpsamt. Och att behöva leva med att jag aldrig kommer få rättvisa för det dem utsatte mig för.. är olidligt.
ECT gav mig permanenta minnesstörningar
Sex månader efter tvångsvårdens slut fick jag ett uppföljningsbrev om ECT. Brevet var inte rekommenderat. Brev kan exvis komma i orätta händer. Det fanns heller inte med frankerat svarskuvert.
Vederbörande region tillhör de regioner vilka tar betalt för tvångsvård.
Tre kvinnor från tvångsvården hade undertecknat brevet med enbart sina förnamn. Mitt personnummer angavs dock och även med de tre sista siffrorna.
Då först förstod jag att jag hade blivit utsatt för ECT. Jag tog då reda på hur göra för att få kopia på min journal.
Tyvärr dubbelkollades inte inmatad information till ECTs Kvalitetsregister av ansvarig för ECT.
Enligt journalen hade jag minnesstörningar men till ECTs kvalitetsregister uppgavs inga minnesstörningar.
Dessutom saknas följande i journalen om ECT:
Information till patienten om att det är frivilligt att delta i ECTs kvalitetsregister.
Information till patienten att man kan när som helst kan begära sitt utträde ur registret.
ECT har givit mig permanenta minnesstörningar över en period, så jag minns ingenting. Ovan är alltså enligt journalen.
Satt ensam i 5 timmar
Ja har en lång historia inom psykiatrin och varit mycket inlagd vård avd psy och nu inte behövt på många år men nyligen behövde jag bli inlagd vård avd psy igen Fast jag ingenting inte ville pga hur dom behandlat mig innan vid inläggning vård avd Men har kämpat längre att få stödsamtal av psykiatrin i öppenvården och nu tog min ork slut och jag orkar inte längre kämpa själv Och sover mycket dåligt och jätte mycket ångest och stress och oro Så motvilligt åkte jag till psykiatrin akut och även där behöva jag kämpa för att bli inlag Dom tycker att det inte var så akut med mitt mående Men blev inlag och jag hade min andra kväll börja få mycket ångest och vill prata med en personal och det skulle dom fixa sa dom Men tiden gick och jag drog mig undan alla och satte mig och lyssna på hög musik i med min mobil och där satt jag ensam i ca 5 timmar och jag såg att folk passade mig Såg ben dom gick förbi mig Och till sist sa en av personalen Att jag skulle gå in på själv avd igen Men jag Kun de inte pga all ångest Jag var helt genom svettig och yr mår illa mm Och det kom en sjuksköterska och han sa att jag ska kontakta en läkare för jag behöver någon mot min panikångest rätt snabbt och jag ville verkligen få någon Men sen gick det åter tid och natt personal hade börjat jobba Hörde det på en röst jag kände igen från natt en innan Och till sist mer eller mindre kröp jag in till min säng Jätte svettig Svårt att andas och yr mår illa Kom en nattskötersak in med min natt medicin men jag sa Att jag ej Kun de ta den just nu pga får nästan ingen luft pga ångest Då svarade sköterskan Låt bli då Jag försöker häva den värst panik ångest själv och tog ett beslut Satte mig vid utgången från hela våren avd psy Jag vill åka hem om jag inte fick hjälp nu med min ångest Och till sist fick jag min nattmedecin som var ny för mig Det kom upp en läkare och förklara att den skulle nog hjälp mot min ångest lite också Och eftersom klockan var så mycket kund vi test det första Den hjälp lite iallafall Fick lite ro Men nästa dag ville jag prata med läkare och att kunna få någon som hjälper mig min panikångest om det skulle bli lika dant igen Läkare vägrade och det slutade att jag åkte hem igen i stället Men jag tog nog all mot till mig att ens vågar söka akut hjälp denna gång och så bryde sig ingen Satt helt ensam på en vård avd psy i minst 5 timmar utan att någon bryde sig Då kan jag lika gärna vara hemma och få panik ångest Nu kommer jag aldrig våga åka till psykiatrin akut
Stämplad som sexmissbrukare
Jag sålde sex stor del av tonåren in till 20-års åldern. Blev utsatt flertal gånger för trauman och varenda gång jag försökte beskriva allt till vården så beskrev jag i journalen som någon med ”sexmissbruk”
Jag var komplext traumatiserad pga 10 åt av trauma av olika män. Men jag blev ändå stämplad som ”sexmissbrukare” och fick därför ingen hjälp.
Man orkar inte hur länge som helst
Jag får ingen samtalskontakt via Öppenvården för de säger de inte hjälpt mig. (haft det förut) inga mediciner pga risk för överdoser. de nekade t.om att bostödet kunde dela ut det efter jag skulle flytta. bostödet och alla andra tyckte jag borde fått en chans med tanke på hur jag mått och hur jag mår, men de sa nej dagen efter. så är inskriven på Öppenvården men har ingen kontakt med dem alls.
Träffade en läkare på vårdcentralen som efter vårt samtal sa de inte visste hur de skulle hjälpa mig, och det är ”svårt”.
Psyk/psykakuten verkar inte veta heller vad de ska göra och nu säger de alltid att en ”inläggning inte kommer gynna mig” och skickar hem mig. kan hända jag varit inlagd över en natt eller några dagar. även om de satt LPT tar de bort det direkt nästa dag och så åker jag hem. det spelar ingen roll vad jag säger om mina suicid – självskadetankar längre.
Jag själv vet inte vad jag ska göra mer eller hur jag ska få hjälp eller vad som kan hjälpa. jag är fast och detta kommer bli min undergång inom snart framtid, for man orkar inte hur länge som helst.
Kort samtal – skickades hem.
Skrev med en stödchatt som larmade och polisen kom hit och tog mig till psykakuten. de verkade frustrerad över att de inte kunde göra nåt förutom att skjutsa dit mig. sa om tankarna/planerna till läkaren och han sa det fanns plats på en avdelning, men jag visste inte vad jag skulle prata ens med läkaren om nästa dag och sen ville jag fortfarande hem pga planerna. han tvingade mig inte så fick åka hem. nån natt senare följde jag impulser vilket inte gick bra och ambulansen fick komma. vi åkte till akuten där läkaren fixade mig och frågade rutinfrågor, men tvingade mig inte heller till nåt. sa ja att gå till psykakuten och gick dit själv. en annan läkare denna gg och fick ingen hjälp alls. träffat hen förut och det är snabba och korta samtal med hen. hen frågade inte om mina tankar, planer eller något annat. i slutet av samtalet frågade hen hur jag brukade ta mig hem och sa med sjuktransport och hen sa ”så det är de det blir” frågade vad hen menade och hen sa hemgång och jag sa bara ”okej..” inatt mådde jag så dåligt att jag gick ut och satt innanför ett stängsel vid ett spår. jag gick hem efter lång tid men mitt mående är fortfarande väldigt dåligt och min livslust är helt borta.
Arg för att jag inte svarade på tilltal
Var inlagd och hade skadat mig inne på avdelningen. Jag sitter halvt dissocierad, på golvet och mutistisk samtidigt som 5-6 skötare och en sjuksköterska står runt mig, jourläkaren är tillkallad. Sjuksköterskan som står över mig börjar skrika på mig och är jättearg på mig för att jag inte svarar på tilltal och hennes frågor. Jag var redan rädd som det var, då det var första gången jag var inlagd, och att sskn stod och skrek över mig, hjälpte inte fallet. Var livrädd, och vill aldrig tillbaka till avdelningen.
Jag bad om hjälp
Låg inne på psyk. Hade kraftiga skälvmordstankar. Men läkaren skrev ut mig mot min vilja
Jag insåg att det var en stor risk att tag skulle dö när jag kom hem. Den lilla delen av mig som vill leva var rädd och jag bad om hjälp
Sen när jag blev utskriven skrev läkaren i min tjornal att jag hotat med att ta livet av mig för att få vara kvar på avdelningen (vilket inte var sant. Jag bad om hjälp)
15 år från första kontakt till rätt hjälp och insatser
Hej,
Vill beskriva min reda till ADHD diagnos sent i livet vid 26 år pandemitid. Nu 29. Vill kanske inte sätta dit någon för tror att alla jag har mött gjort ett så bra jobb utifrån de förutsättningar och forskning som fanns. Men belysa vikten av att få rätt hjälp i tid. Och att psykiatrin måste prioriteras.
Första kontakten med BUP 14 pga hetsätning träningsberoende låg vikt. Anorexi diagnos som jag aldrig kände igen mig i. Kunde aldrig sitta still.
Hyperaktivitet togs upp men följdes inte vidare. Unga vuxna livet tampats med överaktivitet som dämpats med rörelse träning relationer som gått itu. Impulsitivitet som lett till utbrändhet. Följts periodvis inom ätstörningsvården pga låg vikt pga aldrig kunna vara still. Aldrig sluta starta upp nya grejer. Alltid på gång. Alltid känt mig så ensam i allt vad är det för fel på mig varför slutar aldrig motorn snurra. Samtidigt genomgått läkarutbildningen plus haft massa extra jobb projekt osv.
Fick förslag kortverkande cs medicin vid diagnos men inga övriga verktyg. Försök gjordes få över till neuropsyk men accepterades inte pga fortsatt låg vikt. Efter flytt sökte privat vård som skrev ut lång verkande cs som jag bett offentlig vård om men inte fått kontakt inom neuropsykiatri då den gamla (som jag fortsatt vill hävda aldrig stämt) anorexi diagnosen över allt. Fick Elvanse utskrivet – jag lugnade ner mig på första gången i typ hela mitt liv fick normalt BMI sov åt. Blev en människa. Bekostade privata psykiatrin själv för 10.000 kronor. De hjälpte mig sedan över till offentlig neuropsykiatri där jag nu vid 29 års ålder får alla de insatser som jag kanske hade behövt när jag var 14 – arbetsterapeut, rehabkoordinator, sjuksköterska, läkare. Ett team. Det har alltså tagit 15 år från första kontakt med psykiatrin till rätt hjälp och insatser. Då är jag ändå utbildad inom vården och kan som både vart på gott och ont för egen del som patient hur systemet funkar.
Skriver detta för jag önskar ingen det jojo land jag levt i. Jag önskar ingen vara så dåligt satt ekonomiskt jag är i som ligger dels i diagnosen och impulsivitet men också i att behövt bekosta privat vård för att få rätt hjälp (vad hade hänt annars? Ytterligare fördröjning 10-15 år?) , emotionellt, psykiskt, relationer med nära som tagit så mycket stryk.
Se tjejerna och kvinnorna. Se alla såklart. Men se hur mycket som kan döljas bakom högfungerande utåt sett men som med välutvecklade egna ”självhjälps” strategier kan ha maskerat hela sin diagnos för omgivning och inte fattat vad allt beror på. Genom normer har vi inte blivit utåtagerande eller synts hörts lika mycket. Vårat tjejernas självmedicinerings mönster för hantera ADHD symptom kanske ser annorlunda ut än hur det stereotypiska mönstret är. Se oss. Och ge oss rätt hjälp. För vi har också trots att vi aldrig vill erkänna det för varken oss själva om man är mitt i det eller att omgivningen vill se att man har begränsad kapacitet vad man klarar av att bära. Vården bär ett ansvar att lyssna på patienten och jag hade önskat att jag hade fått hjälp blivit accepterad av neuropsykiatri tidigare, fått ta medicin tidigare så att jag inte hade behövt leva med benskörhet, otaliga fallolyckor etc. För att jag ständigt har utsatt mig själv extremt fysiskt och psykiskt när det som behövdes var rätt adhd medicin för att lugna ner mig plus ett team som lär en hur ens hjärna funkar.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
