Efter ett läkarbesök på öppenpsyk upptäckte jag att läkaren kopierat en ett år gammal journalanteckning som en annan läkare skrivit. Hen hade även skrivit in värden för blodtryck, puls och vikt trots att hen inte ens tagit dem! Jag har påpekat detta för en chef där som säger att det är svårt att göra något åt.

Juli 2012
Jag var inlagd på HDV.
Jag är ung (21). Liten. Rädd. Otrygg i mig själv. Miljön är påfrestande.
Jag och några patienter står i korridoren och flamsar. Stämningen är bra. Jag trivs just där och då.
Vi triggar varandra och blir mer och mer högljudda.
Jag blir intensiv och en vårdare som tröttnat säger:
”[namn], hur gammal är du?”
”21” svarar jag. Oprovocerat.
”Bete dig så då!”

Då tänkte jag inte mycket på det. Jag var en enda röra och hade nätt och jämnt med mig huvudet. Bara att existera var nog.
Såhär i efterhand är det, det mest psykiskt kränkande jag varit med om.
Hur ”ska” 21-åringar bete sig?
Eller överhuvudtaget vilken ålder eller människa!
Detta gav mig en ordentlig törn och jag försökte efter det alltid vara ”som det förväntas”

17 år och inlagd hos BUP med LPT. Jag försökte ta mig in på expen för o hoppa ut genom fönstret. Då tar en manlig personal tag i mig och drar bort mig flera meter för att sedan kasta ner mig i marken. Jag går vidare mot mitt rum och slänger en kopp kaffe på en personal i ren ilska. Han skriker ”är du helt dum i huvudet eller?!”. Dagen efter pratar jag med enhetschefen som säger att den manliga personalen inte gjort något fel.

Det värsta med traumabehandlingen var att tvingas sitta på tre obligatoriska föreläsningar tillsammans med bland annat manliga patienter. Jag minns ingenting från föreläsningarna för jag blev så triggad att allt mitt fokus låg på att försöka hålla tillbaka tårarna och att dölja det när jag misslyckades.

Jag har fått mbt terapi, för min borderline (där jag äntligen lärt mig att prata om mina känslor, vilket varit väldigt hjälpsamt), efteråt fick jag ptsd behandling (som givit mig mycket mer flashback och mardrömmar än tidigare )med samma psykolog . Jag var tvungen att avsluta kontakten med psykologen och separationen tog hårt på mig. Nu får jag höra att jag inte ska få prata mer då jag fått så mycket terapi, utan vi ska hitta andra strategier. Konstigt att man äntligen får lära sig att berätta om jobbiga saker och sen ska det bara läggas locket på. Dessutom har separationen trigga i gång mycket känslor hos mig, någon som vården skapat och dessutom alla mardrömmar och flashback som jag inte haft så mycket av på länge har också vården skapat så drar de bara undan mattan för mig. De får mig att må bättre genom att hjälpa mig att prata om känslorna och sen skapar de massa negativa känslor hos mig som jag inte får prata om. Jag har inte vågat prata med någon på 10-15år och sen gör de så här, får mig bara att känna att jag ska stänga in mina känslor igen och att jag inte blir tagen på allvar.

Psykiatrin vill inte behandla ptsd för det är inom ramarna på primärvården men primärvården tycker att ptsd är en för svår diagnos att behandla

Enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård ”ska tvångsvård vara en sista åtgärd när alla andra alternativ har uttömts.”

För mig som patient blev LPT första alternativet. Jag blev heller inte tillfrågad huruvida jag ville inlägges frivilligt enligt journalen.

Dessutom övervägdes inte andra tillvägagångssätt före polishandräckningen utan läkarutlåtande.

Cocktailen bestående av sömnbrist pga vård av multisjuk make, sorg och brutal polishandräckning samt mycket dåligt bemötande från polis och tvångsvård tillsammans med injektioner av psykosmediciner under fasthållande väckte trauman från min ungdom till liv.

Ovan cocktail kunde tvångsvården inte tolka rätt. En ST läkare och en underläkare beslöt i samråd med bakjour (ej namngiven i journalen) Vårdintyg § 4 LPT  kl 15.53. Detta befästes av ytterligare en läkare SAMMA DAG kl 16.42.

Hur kunde LPT utfärdas så snabbt? Varför behövde ST-läkaren och underläkaren konsultera bakjour? Borde inte LPT beslutas av färdigutbildade läkare?
Var besluten baserade på slentrian eller kollegialt samförstånd? Jag anser att detta är jäv, då dessa läkare känner varandra.

En ÖVERläkare skrev: Vårdintyg skrevs för att hennes lillebror har stått på det. Läkare ska utfärda vårdintyg.

Min bror initierade TELEFONLEDES polishandräckning till tvångsvård utan läkarutlåtande. Bilavståndet mellan honom och mig var och är 610 km. Vi hade och har bara sporadisk kontakt.

Det verkar som om psykiatrin har striktare regler än polismyndigheten vad gäller polishandräckning.
Vissa regioner dömer fler till tvångsvård jämfört med genomsnittet i landet. Varför?
Visst borde regioner där tvångsvård döms ut oftare än genomsnittet i Sverige, be läkare utanför regionen att skriva dessa två vårdintyg för LPT?

Detta är inte jämlik vård.

Varför fick jag ingen hjälp att överklaga LPT och varför fick jag ingen kontaktperson? Enligt journalen bad jag flera gånger om kontaktperson – förgäves.

Arbetsgivare söker i databaser med personuppgifter och därmed kommer f d tvångsvårdade inte ens till anställningsintervju. Nog borde dessa skatteintäkter behövas? Alternativet blir kanske svartjobb, kriminell verksamhet etcetera?

Haft diagnosen c ptsd sen 10 år tillbaka men inte fått traumabehandling. Senaste 2 åren har jag åkt in och ut på slutenvården pga suicidförsök. Trots över 20 akutremisser från slutenvården får jag ingen terapi på öppenvården. Läkarna blir tröttare och tröttare på mig och jag har mötts av förslag om att flytta in på boende eller pröva x antal olika läkemedel. De försöker också hitta olika alternativa diagnoser ”för så sjuk kan man inte vara av enbart trauman”. Inget har hjälpt. Nu ska jag förhoppningsvis få traumaterapi privat via nätet hos en ideell förening i höst.

Min komplexa ptsd kommer enbart från slutenvården och hur dem betett sig mot mig. Jag mår så otroligt dåligt, hela mitt liv har blivit en mardröm jag inte kan fly från. Jag är alltid spänd och rädd. Så himla rädd att det ska hända igen. Drömmer mardrömmar. Det känns som att jag fortfarande är i det, att händelserna händer om och om igen. Det är så illa att ibland är det de enda jag tänker på. Min psykolog vill att jag ska gå en ptsd behandling, men jag vet inte hur jag ska klara av att prata om det. Att prata om det triggar, det är liksom inte hjälpsamt. Och att behöva leva med att jag aldrig kommer få rättvisa för det dem utsatte mig för.. är olidligt.

Sex månader efter tvångsvårdens slut fick jag ett uppföljningsbrev om ECT. Brevet var inte rekommenderat. Brev kan exvis komma i orätta händer. Det fanns heller inte med frankerat svarskuvert.

Vederbörande region tillhör de regioner vilka tar betalt för tvångsvård.

Tre kvinnor från tvångsvården hade undertecknat brevet med enbart sina förnamn. Mitt personnummer angavs dock och även med de tre sista siffrorna.

Då först förstod jag att jag hade blivit utsatt för ECT. Jag tog då reda på hur göra för att få kopia på min journal.

Tyvärr dubbelkollades inte inmatad information till ECTs Kvalitetsregister av ansvarig för ECT.

Enligt journalen hade jag minnesstörningar men till ECTs kvalitetsregister uppgavs inga minnesstörningar.

Dessutom saknas följande i journalen om ECT:

Information till patienten om att det är frivilligt att delta i ECTs kvalitetsregister.
Information till patienten att man kan när som helst kan begära sitt utträde ur registret.

ECT har givit mig permanenta minnesstörningar över en period, så jag minns ingenting. Ovan är alltså enligt journalen.