Måla väggen med blod

Vittnesmål från

Satt och dunkade mitt huvud i väggen och när personalen såg mig sa dom ”sitter du här och målar väggen” när det började komma blod

”Det kändes som att det var ett ultimatum”

Vittnesmål från

Jag har en lång historik av psykisk ohälsa; depression och ätstörningar och diverse vårdkontakter och vårdformer. På något sätt har jag fortsatt med livet ”utanför” psykiatrin samtidigt och tog i början av året examen från min universitetsutbildning. Jag fick ett jobb som jag trivdes sådär på, och framåt sommaren sökte jag mig vidare. Jag fick det nya jobbet, mitt drömjobb, och skulle börja efter semestern. Men under semester dalade måendet drastiskt och min mamma fick mig att följa med till psykakuten. Vi hade försökt att använda den självvalda inläggningen som jag hade kontrakt för, men vi ringde dit klockan 20:01. Självvald inläggning i min region är enbart tillgänglig mellan 08:00 och 20:00, så vi blev ombedda att åka till akuten för läkarbedömning.

Jag ville inte bli inlagd och läkaren på akuten satte LPT på mig. Jag var ett vrak. Jag slutade äta, jag självskadade flera gånger på avdelningen och försökte även ta livet av mig men blev påkommen varje gång. Vid ett tillfälle avvek jag också och blev så småningom körd av polis tillbaka till avdelningen. Jag såg ingen mening med att leva och var arg över att alla tvingade mig till det. Läkarna började prata om ECT och informerade mina föräldrar om det. Läkarna sa att om jag inte gick med på ECT skulle vistelsen på avdelningen bli ännu längre. Den var redan flera veckor lång. Alla började tjata på mig om ECT, försökte övertala mig att säga ja för tydligen ger de inte ECT som en tvångsåtgärd (det var i alla fall var skötaren ska till mig). Tillslut sa jag ja, för jag ville på något vis må bra och eftersom alla sa att det var den enda lösningen och min familj led av mitt lidande…

Jag märkte inte riktigt av biverkningarna i början mer än att jag behövde få berättat för mig av mamma vad som hade hänt den senaste tiden och varför jag var inlagd. De säger att det vände för mig efter några behandlingar, att jag började må bättre, men jag vet inte riktigt. Jag är tveksam. Absolut, jag kanske började äta och prata mer, men jag mådde inte bättre egentligen.

Jag blev så småningom utskriven och hoppade direkt på mitt nya jobb. Min hjärna var långsam och jag var skör. Jag försökte stå ut, hålla ut, och familjen pratade om hur bra det var med ECT.
Några månader senare slutade jag med mina mediciner för att jag var återigen trött på allt. Trots drömjobbet. När min öppenvårdsläkare fick veta det på ett läkarsamtal där min mamma närvarade och hon hade fått veta att jag återigen inte mådde bra satte hon LPT.

Ganska snart blev det tal om att göra fler ECT-behandlingar eftersom ”det hade funkat så bra i somras”. Mamma tyckte att de hade gett mig för få behandlingar förra gången. Hon hade hört av någon bekant vars anhörig hade haft x antal behandlingar och nu hade ett helt nytt liv. Det samma borde ju gälla för mig?
Jag ville inte ha ECT, men kände mig tvingad till det. Det kändes som att det var ett ultimatum: må bra och ta ECT eller fortsätt må dåligt och förstör familjen. Så jag sa ja och fick tillbaka biverkningarna av bland annat minnesrubbningar. Så småningom avbröts behandlingarna då någon av läkarna ansåg att ECT inte hade gett den effekt de förväntade sig. I journalen står det att ECT inte ska ges till mig som ett första alternativ i framtiden. Det är jag glad för.

Det var ingen som var elak mot mig. Det var ingen som höll fast mig när jag skulle sövas inför varje behandling. Det var ingen som utsatte mig för något trauma. Min familj ville mitt bästa, läkarna ville att jag skulle överleva och skötarna ville inte öppna dörren och upptäcka att mitt nästa suicidförsök var lyckat under deras övervakning. Jag sa ja för att jag var tvungen, inte för att jag trodde på det eller för att jag ville.

Nu har det snart gått exakt ett år sedan min andra omgång av ECT. Jag lever och jag mår helt okej jämfört med att vara på jakt efter möjligheter att ta mitt liv. Jag tvivlar fortfarande på om livet är värt att leva och önskar ofta att jag vore död. Jag minns väldigt lite från förra året. Knappt något från mitt första jobb efter examen i januari, och lika lite från drömjobbets första halvår efter sommarsemestern. Jag skäms när kollegor pratar om förra årets projekt och arbetsuppgifter och jag inte vet vad de pratar om eftersom allt är borta. Jag känner en otrolig maktlöshet av att ha förlorat så gott som ett helt år av mitt liv, av minnen. Även om minnena kanske inte var positiva i och med hur jag mådde så känns det som att ”de” tog ifrån mig något viktigt. Jag kommer aldrig med göra ECT igen. Även om jag kanske mådde bättre efter några omgångar. Jag minns ju inte, så jag får bara lyssna när min familj säger att det gav effekt i början.

Jag var rädd för innebörden av ECT, av ”elchocker”, och det blev ju inte så bra för min del kanske, men jag vill heller inte säga åt andra att INTE göra det om vården anser att det är lämpligt för just dig. Som för min mammas bekantas anhörig var det livsavgörande. Läkarna och personalen på avdelningen berättade om andra patienter som vände helt och hållet efter behandling och aldrig mer behövde bli inlagda. Det var inte läskigt att få behandlingen. Man sövs och sedan vaknar man upp, antagligen med ont i huvudet och muskelvärk i kroppen och en kraftig förvirring, men biverkningarna av det slaget minskar efter andra och tredje gången. Men JAG skulle inte göra om det. Inte när jag vet vad det kostade mig och att jag sitter här igen, ett år senare, och undrar om livet är värt att leva.

Nästa vår har jag varit inom psykiatrin i elva år.

Personalen ordnade Halloween-firande

Vittnesmål från

Jag har inte många positiva erfarenheter om bup. Men just runt halloween så hade personalen fixat pyssel till alla vi patienter. Sedan tog min favorit skötare med mig till godis affären för att köpa godis till avdelningen för att sedan fixa filmkväll till de som ville vara med.

Blev hjälpt av RO-DBT

Vittnesmål från

Jag är så tacksam över att jag fått gå RO-DBT via vuxenpsykiatrin. Nu i efterhand ser jag att många av mina problem har varit kopplade till min överkontrollerade personlighet. Nu förstår jag varför metoder som grundat sig på vanlig DBT inte fungerat för mig. RO-DBT förändrade hela mitt synsätt. På mig själv och på andra och på livet. Jag är mer öppen, snäll och trygg. Det är det allra bästa med RO-DBTn: att det gett mig en trygg plats var jag än är. Jag har strategier för att aktivera mitt eget trygghetssystem och jag har tillit till mig själv. Jag kan existera i ovisshet nu. Det kunde jag inte tidigare. Efter en lång tids sjukskrivning har jag nu börjat studera på heltid och det är tack vare RO-DBTn som jag fått färdigheter som gör att jag vågar. 
Det fanns hela tiden en längtan inom mig att släppa på kontrollen, men jag visste inte hur jag skulle göra det. RO-DBT gav mig lösningen och jag är så tacksam för att min psykiatri kunde erbjuda den och såg mitt behov av den.

Hopp till ett nytt, mer berikande och ett friskare liv

Vittnesmål från

Min räddning är min DBT-behandling. Jag har varit patient i psykiatrin i 15 år och ingen tidigare behandling har bitit på mig eftersom jag har flera diagnoser och komplex problematik. MEN, allteftersom föreslog psykiatrin att jag skulle få gå en DBT-behandling, vilket kom att bli min räddning. Jag har verkligen fått nya färdigheter och kan hantera mitt liv efter det. Idag kan jag arbeta, har inget självskadebeteende, gör inga suicidförsök samt att jag inte behöver bli inlagd i slutenvården. Behandling har gett mig hopp till ett nytt, mer berikande och ett friskare liv. Jag är så oerhört tacksamt att vården äntligen hittade rätt hjälp för mig.

Avdelningspersonalen gav mig hoppet tillbaka

Vittnesmål från

På den första avdelningen jag var inlagd blev jag utskriven trots att jag mådde ännu sämre än när jag kom. Jag grät och hade panik.
Personalen var frånvarande och jag pratade nästan inte alls med dem på de 10 dagarna jag var där. Oftast satt de med sina telefoner och sa att vi patienter stöttade varandra så bra att de inte ville lägga sig i. Ingen tog intiativ till samtal och jag vågade inte. Läkaren sa att jag hade behandlingsresistent ångest. En skötare kom in en kväll och sa att jag kastade bort mitt liv. Hon sa också att mina armar såg hemska ut och att jag skulle skämmas över dem i framtiden. En annan sa att det bara var att sluta skada sig och att jag skulle bli sämre av slutenvård. Problemet var bara att jag hade blivit behandlad i öppenvården och med sex veckors intensiv dagvård och ändå blivit sämre. 
Det var väldigt konstigt förhållningssätt till patienterna på avdelningen och jag tycker inte ens det borde få kallas behandling. En ung kvinna med vanföreställningar som var inlagd samtidigt blev utskriven fast hon inte sov alls och hon låg i korridoren på golvet och skrek och grät. Efter en långhelg skrev överläkaren ut 13 av 16 patienter och flera av dem var verkligen inte färdigbehandlade. 

Efter det så blev jag inlagd igen efter några dagar på ett annat sjukhus. Där var jag i nästan 10 veckor. Personalen där var helt annorlunda. De gav mig ordentlig behandling, utredning där jag fick träffa en psykolog och jag fick rätt medicinering. De såg mig som en människa och tog sig tid att prata. De smugglade in extra fika, gav massor med ångesthanteringstips och jag blev inte utskriven förrän allt var ordnat med öppenvården och mediciner. Trots att min vård konverterades till tvångsvård är jag i efterhand tacksam. När jag ville skriva ut mig o de berättade att de skulle sätta LPT fick jag panik. En kvinnlig AT-läkare la händerna på mina axlar och satt och andades med mig tills jag blev lugn. När jag hade LPT tog de sig tid för att jag skulle få komma ut på promenader. De satt hos mig när jag hade ångest och jag fick kramar och stöttning varje dag. Innan jag blev inlagd hade jag skadat mig varje dag i fyra månader. På avdelningen fick jag ett fåtal återfall på impuls, men ingen blev arg. Läkaren som kom in för att sy var förstående och lugnade mig. Han höll i mina händer och sa att ingenting var mitt fel. Att jag var sjuk. De var hela tiden noggranna med att bekräfta att ingenting de gjorde, som när jag fick vak och när jag inte fick gå ut, var en bestraffning. Utan att de gjorde det för att hjälpa mig. Och de menade det verkligen. 
Jag är så otroligt tacksam att jag hamnade där. Det finns bra psykiatripersonal och bra avdelningar också. 

De gav mig hoppet tillbaka, jag går i skolan igen och jag har varken varit inlagd eller skadat mig sen jag blev utskriven. Jag mår mycket bättre nu och det är tack vare personalen på den avdelningen.

Var är personalen?

Vittnesmål från

Avdelningen är överbelagd, en patient som inte har något rum utan har sin patientsäng i tv-rummet sitter på sin säng och slår huvudet hårt i väggen om och om igen. Jag springer till personalens kontor men ingen är där, jag ropar/skriker efter personal men ingen svarar. En annan patient, min vän, försöker hindra patienten från att skada sig. Jag är rädd att han också ska bli skadad. Flera andra patienter hjälper mig att leta efter personal men det finns ingen personal i de allmänna utrymmena. Vi patienter har ingen larmknapp att trycka på. Vi är rädda både för patienten som skadar sig men också för patienten som försöker ingripa ska skadas. Efter några minuter kommer en personal från ett behandlingsrum och ingriper. De har inte hört vad som hänt, all personal har varit upptagna i patientrum med stängda dörrar. 
Vi patienter är skärrade, vad skulle hänt om något ännu allvarligare hände och ingen personal finns att hitta? Vi är inlåsta, utelämnade och inte trygga.

Blev misstagen för en annan patient och blev nekad rätt stöd

Vittnesmål från

Vårdcentralen skickade remiss till psykiatrin på grund av svår depression som inte svarat på behandling. Jag var 18 och hade gått hos en psykolog i över ett år och antidepressiva nästan lika länge. Tog flera månader innan jag ens fick komma dit och när jag äntligen får ett läkarsamtal så misstar läkaren mig för en annan patient. Han trodde att jag är där för bedömning om NPF-utredning borde göras och kallade mig flera gånger för fel namn. Jag sa tydligt att ingen trodde att jag hade en NPF-diagnos utan att jag var där för min depression men han vägrade lyssna. Vid slutet av besöket så sa han att han bedömde att jag inte skulle utredas för NPF och därför avsluta min kontakt med psykiatrin och skicka tillbaka mig till vårdcentralen. Det dröjde mer än 9 månader innan jag tillslut fick komma tillbaka till psykiatrin och då träffa en ny läkare som faktiskt visste om vem jag var och varför jag var där. Under de månader som dröjde innan jag fick komma tillbaka till psykiatrin skickade vårdcentralen otaliga nya remisser vilka nekades då jag ”nyss varit där och då inte bedömts behöva deras hjälp”. De nekade mig alltså vård på grund av att jag blivit misstagen för att vara fel patient. Under dessa månader behövde jag flera gånger besöka psykakuten på grund av suicidtankar och planer. Tillslut erbjöd de mig inläggning men att jag då ändå inte skulle få någon kontakt på psykiatrin efteråt då de fortfarande nekade mina remisser. Det var även under dessa månader som mitt självskadebeteende eskalerade och jag gjorde mitt första självmordsförsök vilket jag nu har men för livet av. Jag undrar än idag hur det hade varit om den första läkaren inte misstagit mig för någon annan.

Personal blev kränkt när hen inte fick vara med vid toabesök

Vittnesmål från

När jag var inlagd hade jag periodvis extravak, det värsta var toabesöken som var extremt integritetskränkande. Speciellt vid ett tillfälle minns jag att jag frågade om en annan skötare (som just den timmen inte hade mitt vak) kunde följa med på toa istället då den som satt vak var, för mig, en helt ny personal jag inte träffat förut (då ville jag hellre ha med nån som redan varit med på toabesök) och sa flera gånger att det var anledningen. Men då säger vaket ”nej det är jag som sitter vak nu, då är det jag som är med. Vi byter bara byta ifall en manlig personal sitter vak o du behöver gå på toa. Vi gör samma jobb så jag följer med dig”. Självklart blir jag extremt frustrerad när jag VET att jag får välja vem som är med om den är tillgänglig, eftersom dagpersonalen sagt det och gör så. Tillslut lyckas jag övertala henne och kan gå på toa. När hon tar över vaket igen säger hon ”jag känner mig otroligt förnedrad och sårad, som att du favoriserar personalen, när du beter dig sådär”. Jag sa med tårar i ögonen ”om du känner dig förnedrad av att jag hellre går på toa med nån annan som ändå redan varit med förut, hur förnedrande tror du inte det är FÖR MIG som behöver ha nån som fucking stirrar på mig när jag är på toa?! Det är ingenting personligt mot dig, du är säkert en fin människa men blir du så kränkt av en sån här sak kanske du borde byta jobb” och åherre vilken diskussion det ledde till. Hur som helst, dagen efter frågade jag ssk hur det faktiskt ligger till med valmöjligheter kring toabesök (dusch, ombyte ink). Då fick jag bekräftat, som jag sa, att jag visst fick välja nån annan oavsett om vaket är en kvinna. 
Och en tanke som slog mig var, varför tjafsa om att va med vid toabesök? Varför ville skötaren så gärna vara den som stirra på mig när jag sitter på toa? Lite obehagligt..

”Kroniskt suicidal” i journalen

Vittnesmål från

Att som 18 åring läsa i sin journal att man är ”kroniskt suicidal” gör inte direkt livet bättre.