Hon balanserar kärlek med krav i behandling mot ätstörning på ett fantastisk sätt där hela hennes själ läggs på min person och min behandling. Hon är mjuk men rak vilket behövs i behandlingen mot ätstörningen. En klippa i stormen att luta sig mot. Även när jag egentligen haft annan huvudpersonal fanns hon där vid sidan med en blick som sa: du klarar det här! Hon är bara helt otrolig och fantastisk. Rätt kvinna på rätt plats!

Jag har genom alla dom år jag varit inom vuxenpsykiatrin fått olika diagnoser beroende på vilken läkare jag träffat.
Varje gång en ny diagnos lagts har jag hoppats att det ska leda till att både jag och psykiatrin förstår mig bättre.
Men det enda som hänt är att nya mediciner lagts till och jag tappat hoppet mer och mer.
Till slut har jag slutat tro på läkare när dom säger att jag har en diagnos.
Även efter specialiserad psykiatrisk behandling och utredningar undrar jag om dom här senaste specialisterna är dom jag ska lita på eller inte.

Under en krissituation där min PTSD visade sig från sin värsta sida (jag var mentalt tillbaka på den värsta platsen utan hjälp) hamnade jag på på Akutpsyk.

Väl på plats var jag lugn och berättade varför saker blivit som de blivit. Allt som föranledde situationen finns i mina journaler och via min psykolog och behandlande överläkare. ST-läkaren som var under utbildning tyckte dock det lät ”psykotiskt” (jag har aldrig haft psykos) och som ren smörja. Han fick igenom mina journaler 15 år bakåt i tiden och handplockade de värsta ”misstänkta diagnoserna” han hittade och journalförde dessa, trots att jag idag och sedan flera år tillbaka har en fast överläkare och behandlande psykolog som fastställt komplex PTSD. Ingen PTSD öht nämndes av ST-läkaren.

Jag är livrädd för hur den journalen kommer påverka min vård framöver.

Jag har ordagrant delat med mig om min rädsla för polisen till min fasta psykolog och överläkare inom psykiatrin. Jag blev skjuten av polisen när jag i ett ptsd-panikskov (pga polisen) satt mig ner på marken och grät och bad dem backa. De sköt mig ändå. 
Pga noll lyhördhet eller läsförståelse av mina journaler valde en läkare under utbildning hos  akutipsykiatrin att strunta helt i min journaler från de sista 3 åren, och istället gräva upp allt gammalt sedan 15 är tillbaka och stämpla mig med irrelevant information. Noterbart är att jag enbart haft personlig kontakt med psykiatrin  sista 2 åren. Iom det blev jag stämplad med diagnoser jag inte har, som nuvarande överläkare och fast psykolog uteslutit. Men en läkare under utbildning fick kladda ner mina journaler i stor text och framföra detta, trots att det inte är relevant.

Jag tog kontakt med patientnämnden som var behjälplig, men något relevant svar gick ej att få. Efter x antal veckor svarade en random läkare, men inte ens på de frågor jag haft. Bla hur en läkare under utbildning kan få lägga en person på LPT där underlaget är ”psykotisk” trots att patienten aldrig tidigare varit detta, samt att grunden till paniken vid tillfället, dvs det ”psykotiska” är grundat i ren fakta och tidigare journaler med fast vårdkontakt men detta ignorerades helt av läkaren.

Jag är livrädd för mer ”vård” av psykiatrin. Min fasta vårdkontakt har sagt att de ska vara min ”spokes person” inom psykiatrin, men detta gällde tydligen bara det psykologen såg som relevant. 

Jag önskar att jag aldrig någonsin fått kontakt med psykiatrin. Den har bara sargat och stämplat mig som något jag inte är, och de facto konfirmerar av ”behandlande avdelning”. Men vad vet jag, vad vet en psykolog, vad vet en överläkare. En läkare under utbildning som träffat mig i 5 min och refresh stämplat mig med 6(!!!) diagnoser vet kanske bättre.

Min läkare på psykiatrin har alltid kallat mina små rispor. Vilken med åren har lett till allt djupare sår som ibland behövs sys. Men hon kallar det fortfarande för små rispor. Vilket känns som jag inte förtjänar att få vård för det. Då det inte är lika farligt och djup som läkare har sett. Mitt självskad blir värre och värre då jag känner att jag måste visa att det är djupt annars inte på riktigt.

Jag är cisman och lever med sexuella övergrepp och sexuella trakasserier från män i tonåren och vuxenlivet. För det söker jag vård på Psykiatrin första gången 2012. Läkarna tror inte på min berättelse om sexuella trakasserier på arbetet och beskriver det som vanföreställningar. En läkare skriver i journalen att jag är ”bög”. Ett mycket kränkande ord som jag fått höra dagligen i hemmet, i skolan och på arbetsplatser. 2020-06 söker jag vård. En stafettläkare där säger att ”om du inte erkänner att du är homosexuell, inte har något jobb, ingen flickvän och inga vänner kan vi inte hjälpa dig.” Jag säger att jag är suicidal. Då säger samma läkare ”om du vill begå självmord är det ditt problem, vi kan inte hjälpa dig!”  Jag går in på mitt rum och funderar på hur jag ska ta livet av mig. Jag anmäler till Patientnämnden, men avdelningen ljuger och förnekar allt. 2024-01 dör min far hastigt, vi hade en bra relation de sista åren så jag hamnar i djup kris. En överläkare säger ”jag förstår att människor irriterar sig på din sexualitet”. Han förnekar senare att han sagt det.

2025-07 är jag åter. En undersköterska (A) skäller ut mig och säger ”du gör fel som blir ledsen när folk kallar dig bög. Det är inget skällsord. Du kränker mig när du inte låter mig kalla dig det. ”. Jag får panik och blir suicidal. Jag försöker prata ut med undersköterskan A. Hon säger att jag missuppfattat henne och att det är jag som har problem. Senare ber hon om ursäkt, men skadan är skedd. Jag försöker prata med en ung mentalvårdare (B). Hon säger ”haha! Det brukar vara svenskar som är homosexuella, det finns inte i mitt hemland och det är inte ok. ”. Jag får mer panik och inser att jag måste ta mig från sjukhuset så snabbt som möjligt. Jag är livrädd för mer diskriminering och när jag var ung utsattes jag också för potentiellt dödligt våld pga min sexualitet, så jag är verkligen rädd för livet.

Stod i kö för en specifik terapi. Var på en annan enhet på sjukhuset under tiden. De sa att tiden är max 2 år. Jag fick påbörja en terapi för ptsd under tiden. För att jag skulle vara placerad någonstans under tiden. Det var det eller ingenting. Dock hade jag inte rätt verktyg för att kunna hantera det och jag mådde sämre under tiden. När jag kontaktade sjukhuset för en tidsplan så hade jag ungefär ett halvår kvar. Trodde jag. De hade missat att ”ställa mig i kö” så jag hade tyvärr 1,5 år kvar… lyckligtvis så kontaktade terapeuten jag gjorde ptsd-terapin hos den andra avdelningen och de löste så jag inte behövde vänta lika länge. Så det gick att lösa.. tråkigt bara att de som gjorde fel från början inte var den som löste det..

När jag var 19 år blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, hade då varit under vård sedan 13 års ålder pga tidigare trauman och självdestruktiva beteenden, och under hela denna tiden blivit hårt medicinerad med allt möjligt (något som aldrig hjälpte utan snarare förvärrade mitt mående). När jag berättade för mina vårdare om övergreppet så vet det enda stöd jag fick ett recept på Oxazepam (sobril) utan några som helst varningar om beroenderisk eller det faktum att den typen av preparat aldrig skall tas mer än 2 veckor i streck. Jag använde den på ett väldigt självdestruktivt sätt i ca 6 månader. På många vis hade jag tur att mitt betroende inte varade längre än några månader, men trots den förhållandevis korta tid jag åt denna medicin så har jag än i dag (12 år senare) fortfarande skador i nervsystemet som yttrar sig i smärta och skakningar. Jag förstår inte hur man kan skriva ut något sådant till någon med tydliga självdestruktiva tendenser, inte ge stöd i ett pågående trauma och inte ge ordentliga varningar för farorna med dessa mediciner. Benzo tog livet av två av mina vänner och jag tror inte jag någonsin kommer kunna förlåta sjukvården för den skada den gjort mig och mina kära

Genom alla åren har jag mått sämre under sommaren där det sker en uppsving i frekvens av självskadebeteende och intensitet i ätstörning men ändå så lyckas psykiatrin nästan varje år göra något strax innan sommaren som innebär byte av läkare eller behandlare som inte riktigt hinner bli klart innan semestrarna och jag lämnas själv hela semesterperioden. I år hände exakt det. Fick en ny läkare och hann träffa honom två gånger innan han gick på semester och efter senaste besöket skulle han undersöka möjligheten att remittera mig till någon mer specialiserad enhet då mitt självskadebeteende eskalerar. Jag får ingen information kring när han ska på semester och är under tron att han skulle ta tag i det innan semestern men nej får några veckor senare reda på att jag måste vänta till efter sommaren. Öppenvården hänvisar mig till akutpsykiatrin om jag inte klarar av att vänta tills augusti medan akutpsykiatrin säger att de inte kan göra något utan att alla insatser som
kan vara hjälpsamma för mig måste ske genom öppenvården.

Ortopedi och kirurgläkarna är handfallna då jag gång på gång inkommer till akuten till följd av självskadebeteendet men allt de kan göra är att somatiskt behandla och sen skicka hem mig. Remiss på remiss på remiss från somatiken till psykiatrin besvaras med någon version av ”det finns inget vi kan göra från akutpsykiatrins sida, hänvisas till öppenvården”. Men öppenvården anser att jag kan vänta några veckor till utan problem. Trots att jag uttryckt oro att avlida till följd av skadorna och att jag behöver något stöd här och nu för att kunna överleva.

Vid ett besök med akutpsykiatrin så lovade läkaren mig att jag skulle prioriteras och bli kallad till en annan läkare som inte har semester men en vecka senare hade jag inte hört något mer om det. Ringde öppenvården som då meddelade att det inte finns möjlighet och att jag minsann kan vänta tills ordinarie läkare är tillbaka från semestern.

Jag är rädd att denna sommar kommer ta död på mig.

Jag får ingen behandling av Region Stockholm för PTSD för att psykiatrin anser att jag ”har för komplex problematik” (PTSD samt NPF-diagnoser).

I mina öron betyder ”har för komplex problematik” att patienten är i stort behov av behandling.

Enligt lag ska de som behöver vården mest prioriteras men det gäller tydligen bara fysiska sjukdomar …?

Jag menar inte att just jag ska gå före alla andra men det verkar som om det är ett genomgående förhållningssätt de har inom psykiatrin, när det gäller patienter med flera diagnoser och/eller stora vårdbehov. 
Man måste vara ”lagom” psykiskt sjuk för att få den hjälp man behöver, man får varken ha ”för lite” eller ”för mycket” psykiska problem.