Hela påskveckan var jag inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning. I vanliga fall brukar jag inte fira påsk överhuvudtaget men all eloge till personalen på avdelningen som satte guldkant på tillvaron!

Personalen hade, bland annat, ordnat ett gigantiskt påskägg fyllt med godis som ställdes I allrummet där alla fick ta så mycket de ville. Vid lunchen på själva påskdagen drog personalen även samman alla borden i matsalen så det kunde vankas långbord. Själva lunchen var en blandning av det mesta man kan finna på ett påskbord. Vi fick bland annat inlagd sill, gravad lax, mimosasallad, ägg, bröd och en bakelse till efterrätt. Alla patienter bjöds även på påskmust och servetter med kaniner på. 

Vi var relativt få patienter på avdelningen under påskhelgen då de flesta hade permission. Därför var det väldigt långtråkigt och tyst på avdelningen, men personalens ansträngningar att förmedla lite påsk-känsla gjorde tillvaron mycket mer uthärdbar. Det krävdes inte jättemycket från dem, men för oss gjorde det stor skillnad.

Jag var på bup heldygnsvård dagen jag skulle gå på sommarlov. Det var för mig en ny avdelning och jag hade bara varit där en vecka. Jag var den enda patienten på avdelningen just då men ändå så fixar mina sjukhuslärare fint i matsalen och fixar glass och tårta och gör precis som en riktig skolavslutning. All personal var med på firandet. Läkare som skötare. Jag är otroligt tacksam för att de gjorde allt detta för mig.

Jag har varit patient i slutenvården ett antal gånger. Det som gjort störst skillnad i personalens bemötande har varit att bara kunna sitta och lyssna aktivt (nicka, inte ställa sig som allvetande, reagera med omsorg men samtidigt visa att man kan hantera det jag som patient säger t.ex.). D.v.s. att personalen svarar som en medmänniska och inte som om de ska ”fixa felet” för att man har en diagnos. Det brukar ha väldigt begränsat värde att försöka ifrågasätta och ge ”quick fixs” eftersom personalen oftast inte är utbildade i att psykologiskt behandla psykiska besvär.

Att känna att jag blir lyssnad till har också skapat en känsla över att jag har distans till mina problem. Att de inte är den jag är utan något jag handskas med.

Gång på gång får jag höra ”vi vet att det här alldeles för lite vård, men det är vad vi kan erbjuda dig”. Det går förbi all vettig logik. Vi bedömer att ditt behov av vård och insatser är mycket högre än det du beviljats, men vi tänker inte göra något annat. Det handlar inte om att jag har en ovanlig hjärntumör och att man behöver forska fram en ny avancerad typ av laserkirugi. Det handlar inte om att man inte skulle KUNNA behandla min anorexi. Det handlar enbart om resurser och prioriteringar. Och jag är inte prioriterad. Och det de i praktiken säger då är ”Det är ok för oss att du fortsätter försämras. Det är ok för oss att du antagligen kommer ha en kraftigt förkortad livslängd. Ditt liv är inte viktigt.”

Jag har kämpat i snart 25 år med min ätstörning. Och anledningen att jag aldrig blir frisk är att ätstörningsvården inte kan hantera att jag också är autistisk och har vårdrelaterad PTSD. Om några månader fyller jag 40 år. Ingen annanstans i vården skulle det anses vara gammalt. Men ätstörningsvården har gett upp. Jag prioriteras inte längre för de mer omfattande , individanpassade insatser jag skulle behöva. Särskilt inte när autismen gör mig så himla krånglig att hantera på en högre vårdnivå. Så jag fortsätter att bara få ett begränsat antal samtal på mottagningen. Jag klarar inte längre att få i mig någon fast föda alls hemma. Både kroppen och hjärnan håller på att stänga ner. Men det spelar ingen roll. Jag möts ändå av ett beklagande att de inte ”kan” ge mig mer stöd. Och en förväntning att bara skärpa mig och lösa problemet åt dem.

Detta året har två av mina vänner gått bort. De blev enbart 23 och 28 år gamla. Båda dessa tjejer var sjuka i ätstörningar och blev utsatta för vanvård och övergrepp inom psykiatrin, och båda vägrades därefter att få vård TROTS att de FRIVILLIGT bad om hjälp. De båda dog av sina ätstörningar eftersom de vägrats hjälp. Jag personligen är helt förkrossad hur två unga tjejers liv förlorats på grund av vårdens och politikers ignorans. Jag blir så arg att vanvården som sker i psykiatrin tillåts hända!!!! Trots alla vittnesmål!!!

Var under en period inlagd pga anorexi då jag ej klarade av att äta hemma; på avdelningen däremot gick det lite bättre. Innan utskrivning skulle jag slussas över till dag- och öppenvård och då att äta själv hemma. Jag klarade dock fortfarande inte att sköta maten när jag var själv utan svälte mig i princip hela tiden då jag inte befann mig på avdelningen. Detta berättade jag flera gånger för personalen på avdelningen men de tyckte att jag överdrev. De tyckte att jag var för frisk för att vara inlagd. Trots att min vikt rasade skrevs jag ut och skulle då behandlas i dag- och öppenvården. Redan innan jag skrevs ut hade dock personalen från dagvården bedömt att jag var för sjuk för att gå i dagvård. 

Resultatet blev att jag gick direkt från slutenvård till öppenvård även om alla egentligen var överens om öppenvård inte var tillräckligt. Men slutenvården ansåg att jag var för frisk för att vara där och dagvården att jag var för sjuk för att vara hos dem. Eftersom ingen ville ta ansvar hamnade jag i ett tomrum där ingen riktigt brydde sig om vad som hände med mig.

Jag har en lång historia hos psykiatrin och efter ca 30 år fick jag bättre hjälp Rätt diagnos npf dignoser som kom efter jag fyllt 50 år och då.haft med psykiatrin mer eller mindre i 30 år och blivit illa behandling imellåt Och nu börjar jag känna lite hopp att psykiatrin ville hjälp mig Och jag fick en dbt behandling Och som sagt adhd och atisum diagoser och sen börjar psykiatrin lova mig saker men tyvärr än en gång bröts löftena och det är I mitt fall läkarna på den mottagning jag går på som verkar inte prioriterar mig alls Har tex fått en läkartid men sen har psykiatrin själva avboka min läkartid och inte pga sjukdom och till sist kände jag nej nu räcker det Jag sa att nu vill jag inte ha mer kontakt med er och var tydligen med varför och den jag sa det till Ej en läkare Hon förstod men kunde inte göra så mycket åt min situation att läkarna inte längre pirioterar mig alls Min känna och så har det ofta kännt genom mina år inom psykiatrin Det blev över 35 år inom psykiatrin för mig och visst fick jag lite hjälp på slutet Rätt dignoser som gav mig mer förståelse för mig själv Så idag mår jag bättre men igentligen skulle jag behöva ha kontakt med psykiatrin men deras koas och att ständigt inte lita på att lovade saker blir av Det har blivit för mycket för mig Psykiatrin gör mitt mående sämre på det sättet Stt jag själv måste hålla koll att om jag ber om något som ett intyg att dom gör det Pch inte bara struntar I det Så därför tog jag nyligen beslut att avsluta min kontakt med psykiatrin helt

Fick efter en lång vårdtid och att min öppenvårdsläkare skulle gå ner i tid chefsöverläkaren som min läkare istället. Hon hade egentligen inte ens patienter sådär utan jag var en av få, om hon ens hade nån mer. När det blev för jobbigt för mig att ta mig fysiskt till själva mottagningen först erbjudande om att ta med min hund vilket vi provade där hon inte såg några som helst problem med att smuggla in henne under jackan. Trots att hon egentligen bestämde det var okej. Men sen erbjöd hon sig att börja komma hem till mig på hembesök istället. Så när vi sågs kom hon hem för att jag skulle slippa vara i en miljö som var ännu jobbigare. 

Nyligen slutade hon dock för ett annat jobb men även det kändes som ett fint avslut där vi båda satt och grät och tårarna bara rann. Det sista hon frågade var om hon fick krama mig och hon förväntade nog sig ett nej men jag nickade och så fick jag en lång varm kram. Senare fick jag ett kort på posten där hon tackade för det jag gett henne och också för det finaste, kramen. 

Det är den mest fantastiska läkare jag träffat och jag träffade henne när jag var tonåring och hon gjorde sin läkarutbildning och jag minns henne lika bra då också. Tänker på henne ofta och saknar henne för hon ville verkligen bara gott. Önskar fler inom vården var som henne.

När jag var 16 år och var inlagd på bup så gav dom mig sjuka mängder medicin. Hade jag ångest så erbjöd dom medicin. Inte någon att prata med. Ville jag inte ha medicinen så tjatade dom i mig den eller höll fast mig och tryckte in den i min mun. Om det var mycket att göra på avdelningen och ingen hade tid att komma kunde dom istället ge mig höga doser av starka lugnande mediciner för att jag inte skulle orka ställa till med något.