Fick efter en lång vårdtid och att min öppenvårdsläkare skulle gå ner i tid chefsöverläkaren som min läkare istället. Hon hade egentligen inte ens patienter sådär utan jag var en av få, om hon ens hade nån mer. När det blev för jobbigt för mig att ta mig fysiskt till själva mottagningen först erbjudande om att ta med min hund vilket vi provade där hon inte såg några som helst problem med att smuggla in henne under jackan. Trots att hon egentligen bestämde det var okej. Men sen erbjöd hon sig att börja komma hem till mig på hembesök istället. Så när vi sågs kom hon hem för att jag skulle slippa vara i en miljö som var ännu jobbigare. 

Nyligen slutade hon dock för ett annat jobb men även det kändes som ett fint avslut där vi båda satt och grät och tårarna bara rann. Det sista hon frågade var om hon fick krama mig och hon förväntade nog sig ett nej men jag nickade och så fick jag en lång varm kram. Senare fick jag ett kort på posten där hon tackade för det jag gett henne och också för det finaste, kramen. 

Det är den mest fantastiska läkare jag träffat och jag träffade henne när jag var tonåring och hon gjorde sin läkarutbildning och jag minns henne lika bra då också. Tänker på henne ofta och saknar henne för hon ville verkligen bara gott. Önskar fler inom vården var som henne.

När jag var 16 år och var inlagd på bup så gav dom mig sjuka mängder medicin. Hade jag ångest så erbjöd dom medicin. Inte någon att prata med. Ville jag inte ha medicinen så tjatade dom i mig den eller höll fast mig och tryckte in den i min mun. Om det var mycket att göra på avdelningen och ingen hade tid att komma kunde dom istället ge mig höga doser av starka lugnande mediciner för att jag inte skulle orka ställa till med något.

När jag var 16 år och inlagd på bup så försökte jag strypa mig med en sladd jag lyckats ta ifrån laddrummet när ingen såg. Personalen hittade mig medtagen, men jag hade inte hunnit bli medvetslös. Det kom massor med personal som hjälptes åt att ta bort sladden innan jag blev medvetslös. Sjuksköterskan undersökte mig och sa till personalen att de skulle hålla extra koll på mig under kvällen (ssk jobbade på annan avdelning) men personalen på avdelningen frågade aldrig Burnham mådde och undersökte mig aldrig. Även fast jag varit kraftigt medtagen när de hittade mig. När jag kommer hem visar det sig att mina föräldrar inte haft någon aning om att detta skett. Förens jag berättade för dom.

Jag arbetade extra på vårdavdelning där vi hade en patient med ätstörning som gjorde att hen bara kunde äta flytande mat. Det var ett jätteproblem för patienten som skulle påbörja terapi för detta ett par veckor senare. Vid skiftbytet kom den nya sköterskan och sa att han tyckte att patientens ätstörning var trams och påhittad och han förbjöd övrig personal att servera annan mat än fast mat. Inte den flytande kost som var beställd till patienten. När det här med mig och tänker ofta hur det gått för den patienten den kvällen och hans förtroende för personalen efter det.

Personalen höll fast mig på golvet flera gånger om dagen och vissa gånger tryckte dom upp medicinen i min mun med sina fingrar och när jag tog upp det med läkaren sa han ”det andra alternativet är ju att du läggs i bälte och det känns ju betydligt värre”

Sommaren 2019 hamnade jag i en psykos efter flera års påfrestande personliga händelser. Konkurs efter att ha drivit ett företag i 20 år, en längre trasslig relation, flera dödsfall i familjen, förändrad kontakt med en nära anhörig, och att det blev för mycket med ett nytt företag. Symtomen kom krypande under våren. Jag var medveten om allt jag gjorde och upplevde märkliga saker i min kropp och mitt huvud kändes emellanåt som om det var överhettat.
Jag arbetade hela tiden på med företaget och frågor gällande drift och personal även under sjukhusvistelserna.

Jag var inte inskriven i psykiatrin innan detta hände. Däremot blev jag sjukskriven av läkare på vårdcentralen i maj 2018, för utmattningssyndrom. Det godkände aldrig Försäkringskassan varpå jag jobbade på med min plan om att starta ett företag igen.
Jag hade kontakt med en kurator på vårdcentralen under en kortare period.

I och med att min kropp reagerade med att ibland inte kunna röra vare sig armar eller ben hade min läkare sänt en remiss till neurologen för undersökningar. När jag vid ett tillfälle fick ringa på ambulans la de in mig på neurologen. Men då de inte hittade något fel skickades jag över till psyk.

Jag var tydlig med att jag inte ville ha någon medicin. Under diskussionen med läkaren lovade han mig att min mamma och jag skulle få läsa information och skriva på papper om någonting som jag inte förstod. Men så kommer jag såväl ihåg hur läkaren kom tillbaka och sa att jag visst måste få medicin. Då sa jag till honom att han skulle ställa sig vid väggen annars skulle jag kunna slå till honom. Det blev såklart inte alls bra utan det står i journalen att jag hotade läkaren men ingenting om varför, vilket jag ifrågasätter.

När vi kom upp till avdelningen blev jag fasthållen av 4-5 skötare och de gav mig injektioner som gjorde att jag var helt borta i två dygn.

Två gånger under hösten 2019 kom polisen och hämtade mig hemma i min bostad fastän jag mådde bra och var hur lugn som helst och såg fram emot några lediga dagar som jag skulle ha.
Jag ifrågasätter starkt att inte psykiatrin pratade med mig innan vi åkte till sjukhuset. Vid båda tillfällena undrade poliserna varför de skulle hämta mig. Den första av gångerna resulterade i ytterligare en fasthållning med injektioner.

Läkarna satte en bipolär diagnos typ 1 på mig utan utredning på hösten och menade att jag skulle äta litium hela livet för att jag hamnat i en psykos. Men jag vägrade att göra det. Jag hamnade under LPT och blev tvingad att ta sprutor med antipsykotiskt läkemedel en gång i månaden i alla fall. Detta för att hemtjänsten kom en natt när jag hade ringt efter dem då jag hade ramlat.

Jag känner inte alls igen mig i den diagnosen och blev under tiden med injektionerna deprimerad och hade tankar om att avsluta mitt liv. Till slut blev nedtrappningen klar och injektionerna slutade 2022, efter precis tre år.

Min uppfattning är att jag behövde medicinen för en kortare tid än tre år och att man kunde ha gjort annorlunda de två gånger man höll fast mig och tvångsmedicinerade mig. 

Idag mår jag bra och känner igen mig själv igen, men det tog tid att komma tillbaka. Det var inte bara huvudet som var sig olikt utan även kroppen. Då jag sysslar med dans fick jag höra om mina kroppsliga förändringar. Så nu fungerar även min bästa fritidssyssla bra igen.

Under tiden jag låg inne på lpt på bup slutenvård så hölls jag fast flera gånger om dagen. Jag blev nertryckt på golvet och hölls fast så jag inte kunde röra mig. Vid några tillfällen fick personalen tag i mina byxor och drog i dom så att de visade mina trosor framför massor med personer. Efteråt säger dom att detta aldrig har hänt, vilket fick mig att tro att det bara var i mitt huvud. Men innerst inne vet jag att det var sant och att det var så jag upplevde det. Ibland kunde även andra patienter se på när jag blev nerbrottad.