Jag var inlagd delvis på grund av att jag hade anorexi. Personal hotade mig ofta med att jag skulle få sond men en skötare tog det här hotet för långt och fick mig att känna mig extremt obekväm. Jag satt själv på mitt rum på sängkanten när han kom in. Han satte sig precis bredvid mig på sängkanten och jag flyttade mig längre ifrån honom för jag tyckte han var för nära. Han flyttade då efter mig på sängkanten så han återigen satt precis bredvid mig och våra lår nuddade varandra. Jag kände mig rädd, utsatt. Han sa sen att jag snart kommer få sond och petade mig på näsan med sitt finger. ”där kommer du få en slang upp i näsan” jag slog bort hans hand men en gång till petade han mig på näsan. Jag fick inte fram ett ord. Han gick ut ur rummet och jag kunde andas igen.

När jag direkt efter skulle ta blodprov svimmade jag och de bedömde att jag behövde tas till akuten. Jag ville inte dit men de påpekade att jag hade LPT och jag bestämde mig för att inte göra motstånd. Skötaren som tidigare kommit in i mitt rum skulle skjutsa mig dit i rullstol. Jag vågade inte säga ifrån. När han skjutsade mig genom de långa kulvertarna där inte en enda annan människa syntes till kände jag mig rädd. Rädd för att han skulle bli för närgången igen. Jag visste att jag var för svag för att orka springa därifrån eller göra motstånd.

När vi var klara på akuten skulle han skjutsa mig tillbaka till psykavdelningen. Men på vägen tillbaka sa han något i stil med. ”Du älskar den här uppmärksamheten, du njuter ju av det här”. Detta sa han till en person som var inlagd mot sin vilja på en psykavdelning och varje dag försökte bli utskriven och inte ville något hellre än att få vara ifred med sin sjukdom. Jag ville inte ha uppmärksamhet, jag njöt inte av uppmärksamheten, jag var sjuk. Sjuk i en sjukdom som fick mig att gör allt för att inte få i mig mat och vätska. Det han sa och hur han behandlade mig satte djupa spår. Jag har blivit mer rädd och osäker kring män och att bli berörd och är nu livrädd för att folk ska tro att jag gör saker för uppmärksamhet. Därför vågar jag inte längre be om hjälp när jag mår dåligt. Framförallt inte från psykvården.

Jag lades in över nyårshelgen för suicidprevention. Hela min vård var kaos efter att ha blivit utkastad från en ätstörningsbehandling strax innan jul och ingen annan plan fanns, ingen fungerande kontakt. När jag fick träffa överläkaren efter helgen fick jag ett iskallt bemötande. Jag försökte börja förklara att allt kändes hopplöst, att det inte fanns någon plan. Jag blev bryskt avbruten med ett ”Jag tänker inte gå in i det där”. Hen informerade bara att jag skulle skrivas ut omedelbart. Jag fick inga frågor om suicidplaner. Jag packade min väska, gick ut från avdelningen direkt in på apoteket och tog en kraftig överdos med paracetamol. Jag låg sedan flera dygn på medicinsk avdelning med förhöjda levervärden.

Som 16-åring berättar jag för psykologen på BUP att jag haft problem med ätstörningar sen jag var 9 år och att jag nu vill ha hjälp med att bli frisk från anorexin. Psykologen ser bekymrad ut och frågar varför jag inte bett om hjälp tidigare. Jag svarar att det är min nya flickvän som har uppmuntrat mig. Psykologen andas ut, hon är märkbart lättad.
– Men du, homosexuella tjejer får inte ätstörningar, så du behöver inte vara orolig!
Innan jag hinner säga något fortsätter hon skrattande:
– Du borde ju veta att man vill ha lite att ta i när det gäller kvinnor!

Det tog fem år till innan jag fick någon ätstörningsbehandling och då vågade jag inte bjuda in min partner till anhörigstödet ifall de skulle misstro mig igen.

Jag fick ett rätt stort återfall i en gammal ätstörning under tiden jag hade kontakt med den öppna allmänpsykiatrin. Jag berättade för en psykolog att jag inte kunnat äta på x antal dagar. Han blev lite orolig och bad läkaren komma in. Hon räknade ut mitt BMI och kom fram till att jag fortfarande var lite överviktig och att det därför inte var någon fara. Hon frågade ifall jag gillade glass, jag svarade ja och hon sa att jag skulle åka hem och äta det. Sedan gick hon.
Det tog över ett halvår innan de skickade en remiss till en ätstörningsmottagning (som hade väldigt lång kö) och ätstörningen hann bli ännu värre.

Jag hade ätstörningar som tonåring, men lyckades bli frisk från dem. För ca. två år sedan gick jag in i väggen, fick en djup depression, mycket självmordstankar och ett återfall i min ätstörning. I samband med min krasch blev jag tvångsinlagd. Jag förklarade för personalen att min ätstörning hade kommit tillbaka och att jag behövde hjälp, men trots att jag bönade och bad om remiss till ätstörningsenheten vägrade läkarna ens prata med ätstörningsenheten. Detta trots att jag under vårdtillfället inte åt mat på 17 dagar, fick sond, personalen fick stoppa mig från att träna varje vaken minut. Jag rasade i vikt, men jag fick inte prata om min ätstörning med personalen eller läkarna eftersom ”de inte ville ge luft åt problemet och förvärra ätstörningen”.

När jag sedan blev utskriven fortsatte den nedåtgående spiralen. Jag gick flera mil om dagen och åt i princip ingenting. Min kontakt i öppenvården försökte kontakta ätstörningsenheten, men då var jag för djupt inne i ätstörningen och ville/vågade inte ta hjälp.

Knappt 2 månader efter att jag blivit utskriven från avdelningen låg min vikt 2 hg över tvångsvård och jag bestämde mig för att lägga in mig frivilligt. Då fanns det inga platser och jag lämnades återigen ensam med mitt ätstörningsmonster. Jag valde att vårdavsluta pga rädslan för tvångsvård.

Under hösten fick jag en ny läkare på psyk. Hans främsta uppdrag var att motivera mig till att gå till ätstörningsenheten. Vid det här laget övertränade jag, svalt, hetsåt, tog vätskedrivande, överdoserade laxermedel och kräktes nästan varje gång jag åt något. När jag väl var beredd att gå till ätstörningsenheten vägrade de ta emot mig eftersom ”de inte trodde att jag skulle fullfölja behandlingen”.

Det har nu gått mer än två år och jag har inte sett röken av någon ätstörningsvård. Hur nära döden ska man behöva vara för att få hjälp?

Har har mycket att säga om ätstörningsvården, men främst den inneliggande. Orimligheten att en person, som inte ätit riktig mat på veckor, en dag plötsligt ska äta 6 gånger om dagen. Det är stora portioner och mat som man inte ens gillade innan ätstörningen tvingas man äta för att annars blir det sondmatning direkt.
Alltså, den fysiska smärtan, illamåendet, och den fruktansvärda frustrationen av att försöka äta, med hela hjärtat, men kan inte få ner de sista tuggorna utan att klökas, och då direkt bli dragen till behandlingsrummet för sondsättning och sondnäring. Varenda dag. Fyra gånger om dagen.
Jag förstår att det är viktigt att snabbt komma upp på en bättre vikt, men att en tvångsåtgärd ska ligga på att äta upp alla oliver (som du alltid AVSKYTT) då finns det ingen rimlighet eller mänsklighet i vården. Vi gör vårt bästa. Så gör det bästa för att hjälpa oss på bästa sätt. Bryt inte bara ned oss, hjälp oss.

När jag var inlagd pga suicidförsök och anorexia så fick jag många gånger höra att ”du är ju inte så underviktig så…”. På öppenpsykiatrin märkte jag att jag fick mer hjälp om jag gick ner vikt (pendlade i vikt) vilket ledde till att jag triggades till att gå ner i vikt för att jag ville ha hjälp och ville bli tagen på allvar. Jag var lika sjuk oavsett vikt.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om hur illa ätstörningsvården fungerar. En av de mest förödande sakerna är att vården i de flesta aktiva behandlingar ges efter en exakt, väldigt fyrkantig mall. Ofta är den också tidsbegränsad. Passar du inte in, försämras du under tiden, är du körd. Ansvaret för utebliven förbättring läggs nästan alltid helt på patienten som då inte bedöms tillräckligt motiverad. Det är ett enkelt sätt att skylla ifrån sig på när behandlingen inte fungerar, att det är patientens fel – inte behandlingen. Dessutom anser jag att även de patienter som inte ständigt har motivationen på topp förtjänar vård. Vården behöver individanpassas mycket mer, speciellt för oss med flera samtidiga diagnoser. Men som det är nu på många ställen straffas patienter som inte klarar de högt ställda kraven med att bli avslutade från kliniken. Jag undrar vad som skulle hända om man gjorde så i den somatiska vården. Skulle en diabetiker som trots standardmedicinering fortfarande har för högt blodsocker helt sonika kastas ut från mottagningen?

Jag blev diagnostiserad med en ätstörning 2019 tillsammans med en depression, ångest och självskadeproblematik. När jag gick till min vårdcentral skickades det både en remiss till psykiatrin och äs-mottagning. Ingen av dessa ville egentligen ta emot mig då de tyckte jag passade mer in på varandras mottagningar. Tillslut fick jag gå en gruppterapi på psykiatrin mot självskadebeteendet men det var ingen som hade koll på mig. Jag gick dit varje vecka i ett halvår utan att någon frågade eller kollade hur jag mådde (det var typ små föreläsningar). Min ätstörning och självskadebeteende som var extremt sammankopplat eskalerade och jag blev suicidal pga det. Ett par veckor innan gruppterapin var slut fick jag själv gå till en av gruppledarna och be om hjälp. Som tur var var hon en ängel och hjälpte och räddade mig. Men min egna kontaktperson hörde inte ens av sig trots att hon skulle det. Läkaren på psykiatrin misstrodde mig och sa att jag snart skulle komma till äs-mottagningen så de kunde inte hjälpa mig. När jag ett par veckor senare fick börja på äs-mottagningen var jag i extremt dåligt skick psykiskt och fysiskt. Jag fick en behandlare tilldelat mig. Jag upplevde ingen connection med denna behandlaren alls men bestämde mig för att ge henne en chans. Jag öppnade upp mig och hon tog emot det på ett sätt som fick mig att känna mig extremt invaliderad i min problematik. En gång påstod hon att jag hade en diagnostiserad personlighetsstörning. Jag frågade varför jag aldrig fått reda på detta och berättade om hur jag inte känner mig igen i den diagnosen. Hon insisterade att hon hade löst det i en av mina journaler. När jag bad henne kolla upp vart det stod hittade hon det inte. Veckan därefter sa hon att hon hade hört det från läkaren men att läkaren sen i efterhand hade sagt att jag inte hade den diagnosen. Jag var helt förstörd efter att min behandlare sagt att jag hade en personlighetsstörning. Jag kände att mitt liv var slut. Sen när jag försökte förklara hur mycket det hade skadat mig veckan efter förminska hon det igen. Ett par veckor senare skulle hon på semester och efter den nämnda incidenten och annat hade jag fått nog. Jag kontaktade mottagningen via 1177 om att jag vill träffa en annan för att ev byta behandlare men fick inget svar. Sen fick jag svar när hon var tillbaka av henne att jag inte fick byta behandlare. Hon sa flera kränkande saker som  tex att jag var ett Emo fast jag klädde mig sötare.

Min första vårdkontakt i samband med min ätstörning var på vårdcentralen. Jag kom dit totalt nedbruten och berättade om mina tvångstankar kring mat och träning. Hur jag delade upp maten. Hur jag tänkte i kvoter. Hur ont kroppen gjorde efter all träning. Hur ångesten åt upp mig och jag inte visste vad som var fel. Att det hade pågått i ett års tid.

Läkaren ville väga mig (och jag slapp tack och lov se siffran) men när jag klev av sa hen helt sonika ”skulle snarare säga ångest än ätstörning”. Och inget mer gjordes.

Tre månader senare var jag akutremitterad till ätstörningsenheten och diagnostiserad med anorexia