För 6 år sedan blev jag inlagd för svält på en slutenvårdsavdening. Jag fick gå in i ett undersökningsrum med en äldre manlig mentalskötare för att han skulle ”ställa lite frågor” i väntan på läkarsamtal. Väl inne i rummet pratade han om att jag var vacker och frågade varför nån så vacker som jag kunde må dåligt. Sedan frågade han mig om jag hade en pojkvän varpå jag svarade nej. Då sa han: ”Om jag var yngre hade jag lätt varit din pojkvän”. Sedan gav han mig hans privata mobilnummer och ville ha fortsatt kontakt. Jag anmälde honom direkt till läkaren när läkarsamtalet började.

Några dagar senare fick jag berättat för mig att han fått en ”tillsägnelse och att han skämdes” men att han fick jobba kvar.

Jag var inlagd på tvångsvård för anorexi under julen. Min fysiska hälsa försämrades och jag blev allt svagare. Överläkaren skrev ut mig på grunderna att de inte kan göra mer för mig. Jag höll med de och skrev ut mig. Under samtalet ville överläkaren ge mig en depåtdos av Haldol på utvägen. Jag avtackade mig detta mycket bestämt och sa att det är oansvarigt att skicka hem mig med en injektion i kroppen som jag aldrig tidigare ens prövat i tablettform. Då jag är extremt känslig för neuroleptika så ger även de minsta tablettdoserna mig svåra biverkningar. Överläkaren skrattade bort detta och viftade bort min genuina oro. Vid utgången innan dörren öppnades sade överläkaren: ”Nästa gång du kommer hit på LPT ska du få Haldol på tvång!”. Det kändes och var ett direkt hot. Jag var livrädd.

En vecka senare beslutades det av öppenvården att min situation och min hälsa var ohållbar och att jag var tvungen att läggas in på HSL denna gång. Jag kom till samma avdelning och samma överläkare. Det första hen säger är: ”Hej! Vad kul att se dig här! Nu ska vi börja med Haldol!”. När jag började gråta och vädja om att slippa detta på grund av stark rädsla för biverkningar så reste sig överläkaren och lämnade rummet med orden: ”Jag orkar inte lyssna på dig!”.

Villkoret att få stanna kvar och få hjälp för min anorexi var att ta Haldolinjektionen vilket blev en slags tvångsåtgärd på HSL. Jag vädjade ända in i det sista att de skulle låta mig prova den i tablettform men ingen lyssnade på mig.

Direkt 24 timmar efter injektionen började det mest traumatiska jag varit med om. Allt började snurra. Jag såg skepnader i rummet. Jag började prata med objekt och möbler i rummet. Jag svävade mellan att vara relativ klar i tankarna till att plötsligt inte kunna formulera sammanhängande ord och meningar. Det var som om jag befann mig på olika platser samtidigt. Jag trodde vid några tidpunkter att jag befann mig utomlands och sedan i en bubbelpool med badskum, trots att inga badkar finns i toaletterna.

I samband med dessa förnimmelser började jag krampa. Mina ögon rullade bakåt i huvudet och jag kunde inte se skötarna som satt i rummet. Jag var tvungen att be de stå närmare mitt ansikte för att kunna få ögonkontakt. Min hals krampade så att jag fick svårt att svälja. Min överkropp krampade rytmiskt åt ena sidan så att jag fick svårt att andas och nacken vred sig så mycket åt sidan när jag stod upp att jag inte kunde gå rakt.

Jag hade kommit dit för att just få stöd med att äta mer och nu kunde jag inte äta fast mat då jag inte kunde tugga och svälja utan att det halvt fastnade i halsen. Den kvävningskänslan var en näradöden känsla upplevde jag. Att inte kunna andas fritt med fria andningsvägar.

När det hade gått många timmar fick jag till slut motgift i form av Akineton och Pargitan mot akut dystoni. Dessa mediciner hjälpte otroligt mycket och gjorde så kramperna avtog. Men traumat av det som hände förstörde min tillit till vården. Jag skrev ut mig så fort jag kunde gå och stå och prata relativt normalt igen.

När jag kom hem gjorde jag genast en anmälan och utredningen visade på att överläkaren hade gjort fel och att man inte får preparera depåtinjektioner innan en prövat medicinen i tablettform först. Jag fick skadestånd men lever fortfarande med rädslan att det kommer hända mig igen. Jag kände mer som att injektionen bara var ett sätt att straffa mig för att jag inte hade gått upp i vikt under behandlingsperioden. Det var den värsta julafton jag någonsin haft. Idag är jag rädd för sprutor och nålstick.

Jag har varit på lpt många gånger och det har väll varit rätt i stunden men det är så ofta som det har hotats med tvångsåtgärder bara för att dom vet att dom kan. Den totala maktlösheten att vara tvångsvårdad. Att då också hamna under en överläkare eller övrig vårdpersonal som utnyttjar maktövertaget. Många gånger kanske det varit för mitt bästa eller jag hoppas iaf på det. Men att få hot om sond, mediciner, indragna permissioner, sänkt tillsynsgrad eller vak för att min ångest är för stark och jsg till exempel inte får i mig exakt hela näringsdrycken. Att inte ha något val när läkaren ordinerar mediciner som jag inte vill ha men jag vet att säger jag nej då riskerar jag något värre.

Det är så svårt att se vad som görs för mitt eget bästa och vad som sker för att det varit så sist jag var där eller vilka hot som är deras maktspel. Det värsta är nog ändå maktlösheten, jag har inte något att säga till om och det kväver mig mer och mer för varje gång de skriver ett vårdintyg. Dom förstår nog inte att de där hoten som för dom mest slinker ut av bara farten träffar så ofantligt mycket starkare än dom tror. Dom stämplar ut och går hem. Dom har valt att vara innanför dessa låsta dörrar. inte jag, jag vill bara där ifrån.

Är på tvångsvård för bulimi. En sköterska hotade mig med att bli sondmatad när jag inte åt maten. Pratade med en sjuksköterska och allt detta denna sköterskan hade sagt stämde inte ens, har aldrig varit på tal om att jag ska bli sondad…

Jag var inlagd delvis på grund av att jag hade anorexi. Personal hotade mig ofta med att jag skulle få sond men en skötare tog det här hotet för långt och fick mig att känna mig extremt obekväm. Jag satt själv på mitt rum på sängkanten när han kom in. Han satte sig precis bredvid mig på sängkanten och jag flyttade mig längre ifrån honom för jag tyckte han var för nära. Han flyttade då efter mig på sängkanten så han återigen satt precis bredvid mig och våra lår nuddade varandra. Jag kände mig rädd, utsatt. Han sa sen att jag snart kommer få sond och petade mig på näsan med sitt finger. ”där kommer du få en slang upp i näsan” jag slog bort hans hand men en gång till petade han mig på näsan. Jag fick inte fram ett ord. Han gick ut ur rummet och jag kunde andas igen.

När jag direkt efter skulle ta blodprov svimmade jag och de bedömde att jag behövde tas till akuten. Jag ville inte dit men de påpekade att jag hade LPT och jag bestämde mig för att inte göra motstånd. Skötaren som tidigare kommit in i mitt rum skulle skjutsa mig dit i rullstol. Jag vågade inte säga ifrån. När han skjutsade mig genom de långa kulvertarna där inte en enda annan människa syntes till kände jag mig rädd. Rädd för att han skulle bli för närgången igen. Jag visste att jag var för svag för att orka springa därifrån eller göra motstånd.

När vi var klara på akuten skulle han skjutsa mig tillbaka till psykavdelningen. Men på vägen tillbaka sa han något i stil med. ”Du älskar den här uppmärksamheten, du njuter ju av det här”. Detta sa han till en person som var inlagd mot sin vilja på en psykavdelning och varje dag försökte bli utskriven och inte ville något hellre än att få vara ifred med sin sjukdom. Jag ville inte ha uppmärksamhet, jag njöt inte av uppmärksamheten, jag var sjuk. Sjuk i en sjukdom som fick mig att gör allt för att inte få i mig mat och vätska. Det han sa och hur han behandlade mig satte djupa spår. Jag har blivit mer rädd och osäker kring män och att bli berörd och är nu livrädd för att folk ska tro att jag gör saker för uppmärksamhet. Därför vågar jag inte längre be om hjälp när jag mår dåligt. Framförallt inte från psykvården.

Jag lades in över nyårshelgen för suicidprevention. Hela min vård var kaos efter att ha blivit utkastad från en ätstörningsbehandling strax innan jul och ingen annan plan fanns, ingen fungerande kontakt. När jag fick träffa överläkaren efter helgen fick jag ett iskallt bemötande. Jag försökte börja förklara att allt kändes hopplöst, att det inte fanns någon plan. Jag blev bryskt avbruten med ett ”Jag tänker inte gå in i det där”. Hen informerade bara att jag skulle skrivas ut omedelbart. Jag fick inga frågor om suicidplaner. Jag packade min väska, gick ut från avdelningen direkt in på apoteket och tog en kraftig överdos med paracetamol. Jag låg sedan flera dygn på medicinsk avdelning med förhöjda levervärden.

Som 16-åring berättar jag för psykologen på BUP att jag haft problem med ätstörningar sen jag var 9 år och att jag nu vill ha hjälp med att bli frisk från anorexin. Psykologen ser bekymrad ut och frågar varför jag inte bett om hjälp tidigare. Jag svarar att det är min nya flickvän som har uppmuntrat mig. Psykologen andas ut, hon är märkbart lättad.
– Men du, homosexuella tjejer får inte ätstörningar, så du behöver inte vara orolig!
Innan jag hinner säga något fortsätter hon skrattande:
– Du borde ju veta att man vill ha lite att ta i när det gäller kvinnor!

Det tog fem år till innan jag fick någon ätstörningsbehandling och då vågade jag inte bjuda in min partner till anhörigstödet ifall de skulle misstro mig igen.

Jag fick ett rätt stort återfall i en gammal ätstörning under tiden jag hade kontakt med den öppna allmänpsykiatrin. Jag berättade för en psykolog att jag inte kunnat äta på x antal dagar. Han blev lite orolig och bad läkaren komma in. Hon räknade ut mitt BMI och kom fram till att jag fortfarande var lite överviktig och att det därför inte var någon fara. Hon frågade ifall jag gillade glass, jag svarade ja och hon sa att jag skulle åka hem och äta det. Sedan gick hon.
Det tog över ett halvår innan de skickade en remiss till en ätstörningsmottagning (som hade väldigt lång kö) och ätstörningen hann bli ännu värre.

Jag hade ätstörningar som tonåring, men lyckades bli frisk från dem. För ca. två år sedan gick jag in i väggen, fick en djup depression, mycket självmordstankar och ett återfall i min ätstörning. I samband med min krasch blev jag tvångsinlagd. Jag förklarade för personalen att min ätstörning hade kommit tillbaka och att jag behövde hjälp, men trots att jag bönade och bad om remiss till ätstörningsenheten vägrade läkarna ens prata med ätstörningsenheten. Detta trots att jag under vårdtillfället inte åt mat på 17 dagar, fick sond, personalen fick stoppa mig från att träna varje vaken minut. Jag rasade i vikt, men jag fick inte prata om min ätstörning med personalen eller läkarna eftersom ”de inte ville ge luft åt problemet och förvärra ätstörningen”.

När jag sedan blev utskriven fortsatte den nedåtgående spiralen. Jag gick flera mil om dagen och åt i princip ingenting. Min kontakt i öppenvården försökte kontakta ätstörningsenheten, men då var jag för djupt inne i ätstörningen och ville/vågade inte ta hjälp.

Knappt 2 månader efter att jag blivit utskriven från avdelningen låg min vikt 2 hg över tvångsvård och jag bestämde mig för att lägga in mig frivilligt. Då fanns det inga platser och jag lämnades återigen ensam med mitt ätstörningsmonster. Jag valde att vårdavsluta pga rädslan för tvångsvård.

Under hösten fick jag en ny läkare på psyk. Hans främsta uppdrag var att motivera mig till att gå till ätstörningsenheten. Vid det här laget övertränade jag, svalt, hetsåt, tog vätskedrivande, överdoserade laxermedel och kräktes nästan varje gång jag åt något. När jag väl var beredd att gå till ätstörningsenheten vägrade de ta emot mig eftersom ”de inte trodde att jag skulle fullfölja behandlingen”.

Det har nu gått mer än två år och jag har inte sett röken av någon ätstörningsvård. Hur nära döden ska man behöva vara för att få hjälp?

Har har mycket att säga om ätstörningsvården, men främst den inneliggande. Orimligheten att en person, som inte ätit riktig mat på veckor, en dag plötsligt ska äta 6 gånger om dagen. Det är stora portioner och mat som man inte ens gillade innan ätstörningen tvingas man äta för att annars blir det sondmatning direkt.
Alltså, den fysiska smärtan, illamåendet, och den fruktansvärda frustrationen av att försöka äta, med hela hjärtat, men kan inte få ner de sista tuggorna utan att klökas, och då direkt bli dragen till behandlingsrummet för sondsättning och sondnäring. Varenda dag. Fyra gånger om dagen.
Jag förstår att det är viktigt att snabbt komma upp på en bättre vikt, men att en tvångsåtgärd ska ligga på att äta upp alla oliver (som du alltid AVSKYTT) då finns det ingen rimlighet eller mänsklighet i vården. Vi gör vårt bästa. Så gör det bästa för att hjälpa oss på bästa sätt. Bryt inte bara ned oss, hjälp oss.