När jag var 14 ca insjuknade jag i svår anorexi. Varje gång vi kontaktade vården sa de att jag inte kunde få hjälp för att jag vägde för mycket. Varje gång vi ringde ville de veta min vikt. Jag förstod att för att klassas som tillräckligt sjuk och förtjäna hjälp måste jag gå ner mer. Inför varje samtal hade jag gått ner mer. En natt hade jag sån dödsångest när jag inte hade ätit på flera dagar att jag ringde en skolkamrat och berättade att jag trodde att jag skulle dö. Hennes mamma ringde och berättade detta till skolsköterskan som kallade in mig på sitt kontor dagen efter och sa att jag måste åka in till akuten. När jag kom dit blev jag direkt inlagd på en medicinsk akutvårdsavdelning eftersom det fanns risk att mitt hjärta skulle stanna. Personalen sa att de inte visste om jag skulle överleva natten.

Fått höra att jag inte ”ser sjuk ut” när jag haft möten med vården kopplat till min ätstörning.

Jag fick vänta i flera år på att få behandling för min ätstörning. Jag väntade dock på att på vård på en mottagning som inte ens hade öppnat. Under tiden jag väntade förvärrades ätstörningen kraftigt och blev till slut inlagd. Det skickades också flera remisser till en annan ätstörningsvård men dessa avslogs. Det slutade med att jag sökte vård på en mottagning långt hemifrån, en behandling som egentligen inte passade mig men som var bättre än ingen vård. Jag pendlade i över 4h/dag i ett år. Min sjuksköterskekontakt kämpade för att jag skulle få vård, men det är svårt att ge patienter vård när det helt enkelt inte finns någon vård som är tillgänglig.

Jag var 13 år när jag blev inlagd efter ett självmordsförsök. Det såg ut som att jag bara skulle vara inlagd i några dagar. Men jag berättade om min ätstörning. Så de började hålla koll på maten och satte tillslut en sond. Men jag fick ingen behandling alls. Jag blev inlagd i 15 månader och levde på sondmat i 9 månader. Det var som att de inte ville att jag skulle bli bättre. Jag började äta på eget initiativ för jag var trött på livet innanför låsta dörrar. Tillslut blev jag av med sonden och utskriven hem igen. Ingen vidare behandling.

Jag blev svårt sjuk i anorexi när jag var ca 14 år gammal. Jag fick läggas in på en medicinsk akutavdelning då det fanns risk att mitt hjärta skulle stanna pga svälten. När jag då fick kontakt med vården berättade jag att de inte kunde skicka hem mig eftersom jag blev svårt psykiskt misshandlad hemma. Mitt liv hade varit som en sekt och nu när jag var utan övervakning på en annan plats kände jag att detta var min enda chans att fly. Jag fick dock inget gehör utan vården försökte direkt skicka hem mig så fort hjärtat blivit mer stabilt. Jag lärde mig att det enda sättet att slippa åka hem var att inte äta. Tillslut fick jag komma till en avdelning för psykiatrisk heldygnsvård men även där skickade dom hem mig på nätterna för att jag skulle sova hemma. Jag berättade att jag dör hemma, jag orkar inte mer. Men inget hjälpte. De sa ständigt till mig att ”det är anorexin som pratar”. Jag var 14 år och svårt sjuk i en ätstörning och blev konstant hemskickad till mina förövare. När jag tillslut fick fick en sängplats på avdelningen tvingade de mina förövare att konstant besöka mig. De ansåg att det var anorexin som gjorde att jag inte ville träffa mina föräldrar. Det ända sättet för mig att slippa komma hem igen var att bli sjukare i min ätstörning och sjukare överlag. Ingen tröstade mig när jag grät. Ingen lyssnade på mig när jag var orolig. Det enda sättet att få uppmärksamhet var att inte äta samt uppvisa sjuka beteenden som jag lärde mig av dom andra på avdelningen samt av vad personalen sa att man inte fick göra.

Jag har många gånger fastnat på psykiatriska avdelningar i väntan på specialiserad ätstörningsvård. Det brukar sluta med sondmatning på tvång eftersom psykiatrin har noll kompetens kring hantering och bemötande av svåra ätstörningar. Det enda de kan göra är att vänta på att jag blir så pass medicinskt dålig att de får sätta en sond.

Jag har bulimi och har fått höra av ätstörningsmottagningen att de har först tider för behandling om ett år. Ändå kräks jag varje dag och behöver gå på kontroll en gång i veckan, har haft farligt lågt kalium till följd av bulimin men ändå får jag ingen konkret behandling. Jag har slutat ta tillskott av kalium för jag orkar inte gå runt i en cirkel av äta-spy-ångest-träna men jag blir sämre och sämre I min bulimi, märker det på mina tänder…

Jag var fjorton år första gången jag ödes i bälte. Första gången var det för att jag inte fått i mig någon mat på alldeles för länge och vägrade sond. Men sedan gick det överstyr. De var som att de tyckte att det var kul att bälta mig. Varje gång jag fick ångest och började vandra runt i rummet så hotade de med bältning. Fortsatte jag gå så bältade de mig och gav mig tvångsinjektioner. Jag var fjorton år.

Jag har blivit bälteslagd många gånger, både på grund av självskadande och för att bli sondmatad med tvång. Senaste gången var det just ett sådant läge där jag inte klarat att äta på ett par veckor och läkarna tog beslutet att sätta sond. Jag hade vid det laget redan en PTSD pga alla tvångsåtgärder bakom psykiatrins låsta dörrar. Vid det här tillfället valde de att låta en läkarstudent sätta sonden. Hen hade uppenbarligen aldrig gjort det förut, ST-läkaren pratade studenten igenom hela proceduren. Jag antar att de tyckte att det var ett bra tillfälle att öva. Jag kunde ju inte protestera då jag både var fastspänd och dissocierade ganska kraftigt pga mina tidigare trauman. Och ytterligare en kränkande tvångsåtgärd gör väl kanske inte så mycket om patienten redan är söndertrasad.

Har länge lidit av hetsätning men som under det senaste året övergått till en anorexi. Jag rasade i vikt och åt ingenting. Men eftersom jag började på ett högt BMI tyckte psykolog att jag såg ut att ha en ”normal vikt” och hen tyckte det var bra att jag lyckats gå ner i vikt. Sen var det slut diskuterat.