När jag var ung och fick allvarlig depression i 20 års ålder en läkare experimenterade mkt med ect-behandlingar i forskning med.
På den tiden var jag så illa där an att jag inte hade förmåga helt orka säga ifrån. 129 ECT utsatte man mig för utan gott resultat. Allt är journalföring och jag har tagit ut kopior på detta.

Jag vill man ska sätta en gräns för hur mkt ECT chocker man får ge.
Psykiatri säger behandlingarna ger biverkningar och att de går över. Det är inte helt sant!

Jag har fått bestående besvär efter dessa ECT och jag får leva med besvär.

Detta står aldrig psykiatrin för.

Men jag vet. Det är ett under jag överlevt.

Däremot vet jag många som fått allvarligare problem och besvär efter och de personerna har aldrig fått ersättning efter skador som uppstått hos vissa efter ECT.

Visst finns det risker men är ej helt emot ECT ändå då det kan bryta allvarliga tillstånd i början, däremot efterlyser någonsin över hur många antal serie av ECT man får igentligen ge.

Måste sättas en gräns! Och med är gre uppehåll. Det gjordes aldrig på mig.

Finns läkare som är farliga när de gått, går över gränser och inte står för baksidan oxåäven om ECT kan hjälpa många.

Ibland skett dessa behandlingar ges för mkt till olika åldersgrupper.

Även detta med bältesläggningar vill jag lyfta fram om vad vården inom psykiatrin bör kunna göra bättre för den person som hamnat, hamnar i en sådan situation, åtgärd och hur uppföljning sköts.

Jag är kritisk till mkt som jag tror går förbättra men då måste de som ansv för kliniker lyssna och ta lärdom av människor som har erfarenheter efter själva varit en av de som gått igenom allt detta! Det kan hjälpa dem bli bättre.

Jag var inlagd pga krisreaktion. En läskig läkare ville ha möte och jag sa att jag inte vågade det utan tryggt sällskap. Jag fick inte välja och läkaren förklarar att han satt vårdintyg och att jag skulle isoleras pga att jag berättat för personal att jag försökt skada mig dagen innan. Jag fick panik och hamnade gråtandes på golvet och bad att få slippa. Jag har en traumatisk uppväxt med liknande bestraffningar. De lyfte upp mig på en brits för att köra mig till isolering och jag kunde inte vara still pga panik, då kom avd chefen och viskade i mitt öra att om jag inte skärpte mig så blev det bältning också. Då låg jag blickstill av ren överlevnadsinstinkt.

Jag hade panik ett dygn i isolering tills nästa läkare kom för bedömning. Hon bad om ursäkt, skrev i min journal att tvångsvård inte var hjälpsamt för mig. Efter ett bra samtal med henne valde jag ändå att stanna på avdelningen.

När den läskiga läkaren såg att jag var kvar men utan LPT så ”tvångsutskrev” han mig. Jag förklarade för honom att jag mådde likadant som när jag blev inlagd, och som när han skrivit vårdintyg och nu när han alltså skrev ut mig. Han sa att jag vägrade medverka i vård (mediciner) och att han inte kunde tvinga mig (utan vårdintyg) och att jag därför inte passade på sluten psykiatrisk avdelning. Han skrev i journalen att om jag sökte vård igen behövdes LPT för att kunna hjälpa mig.

En medpatient försökte packa ihop mina saker medan jag låg på golvet och grät. Jag hade ingenstans att ta vägen och personal kallade på läkaren och frågade vad de skulle göra. Då tittade han in och sa ”sätt patienten i en rullstol med sina grejer och kör ut till entrén och lämna där”. När jag sen låg och grät i entren ville psykakuten lägga in mig igen. De förklarade att den läskiga läkaren inte kunde skriva ut mig förrän nästa dag om annan läkaren skrev in mig.

Hej. Jag vill berätta om en bältning jag utsattes för. När 8 personal, två på varje lem, håller mig fast på golvet kommer ansvarig sjuksköterska ner bredvid mig på knä och tar ett strypgrepp. Jag ser sadismen i ögonen och inser att detta har han väntat på. Bältessängen körs fram i korridoren och jag lyfts upp på den och blir fastspänd. Sedan rullas jag till mitt rum som är tömt på alla möbler och hör hur sjuksköterskan säger att han ska göra iordning injektionerna.  Han blir borta en ganska lång stund och under tiden har det börjat klia i hela ansiktet. Sedan kommer fyra personal in i rummet och sjuksköterskan, han har med sig en cocktail på fyra olika ”mediciner” och personal frågar vilken sida jag ska vändas mot, så de ska veta vilket ben och vilken arm som ska kopplas loss för att kunna dra ner byxor eller ta av tröjan. Han svarar att det inte blir nödvändigt för han tänker ge medicinen i framsidan på låren, två i varje ben, genom tyget, som var ett ganska hårt tyg. Varje injektion gör väldigt ont för han träffar tydligt både nerver och själva benet i låren. När det är klart spenderar jag fyra timmar helt oförändrad och klarvaken i bälte med växande svullnader i båda låren.  I efterhand på nästa läkarmöte säger läkaren inget om själva medicineringen och att sjuksköterskan slant med handen. Det förnekades att jag hade blivit strypt, 8 personal hade tydligen inte den uppfattningen om vad som skett. Sjuksköterskan hade fått byta till en annan avdelning att arbeta på märkte jag när jag träffade honom igen flera år senare fast nu nattskift.

Jag fick ECT för flera år sedan mot min vilja. Blev ombedd varje gång att antingen lägga mig i bältessängen ”frivilligt” eller så skulle dem ta mig med våld. Jag går ca 8 behandlingar som tvingas avbrytas pågrund av extrem påverkan på minnet. Bara att höra ordet ECT får magen att vrida sig.. Mitt minne blev aldrig återställt..

Skriver som mamma till son med autism, selektiv mutism och social fobi. Han är inlagd på LPT sedan månader tillbaka men hans mående har försämrats absevärt under inläggning. Han har gått från att må dåligt men ändå vilja ha viss hjälp till att bara vilja dö. Innan inläggning har han aldrig gjort en fluga förnär men under senaste veckorna bältas han 2-4 gr/dag för att han i skräck och panik försöker ta dig ut. Han har blivit livrädd gör personal då han skakar, hyperventilerar, får gråtattacker när de närmar sig. Så klart hsr jag undrar varför det har blivit så här.

Det har framkommit att en viss nattsjuksköterska har hånat och förlöjligat honom genom att säga att han kan sluta grina. Samma nattssk har härmat honom då han väl sagt något, vilket är en oerhört stark kränkning av någon med selektiv mutism. Hon har vägrat ge honom vatten och mediciner. Utan stöd av läkarbeslut har hon tagit hans mobil flertal gånger under bältningar. Ibland har hon vägrat ge honom den. Vid minst ett tillfälle har hon ryckt den ur hans hand och sedan läst. Trots att han har selektiv mutism har hon upprepat samma fråga gång på gång o krävt ett verbalt svar, tills han börjat gråta. Hon har provocerat fram utåtagerande beteende och omedelbart larmat vilket lett till onödiga bältningar.

Fy fan säger jag bara. Jag trodde inte detta förekom inom psykiatrin år 2024.

Det stod uttryckligen på flera ställen i min journal. Fråga ALLTID patienten om hon har med sig något vasst föremål eller några mediciner innan hon släpps in på avdelningen efter permission. Jag försökte ofta ta in saker på avdelningen för att skada mig med eller suicidera. Men då jag är otroligt dålig på att ljuga kunde personalen ofta hindra mig genom att fråga och på så sätt övertala mig att ge dem föremålen eller medicinerna.

Men så ofta glömde det bort att fråga, precis som saker glöms bort ibland. Kanske var det stökigt på avdelningen eller så var det en trött skötare som mötte mig i dörren. Iallafall var detta en sån dag. Jag hade fått med mig en massa läkemedel in på avdelningen som jag nu tagit i syfte att suicidera. När personalen hittade mig och förstod vad som hade hänt och försökte transportera mig till en medicinsk avdelning så kämpade jag emot med all kraft jag hade kvar. Därför blev jag nedtvingad i bältessängen och tagen till den medicinska avdelningen. När jag kom dit vågade man inte släppa upp mig och jag blev kvar i bältessängen i åtta timmar innan jag blev uppsläppt. Under dessa åtta timmar behövde jag en gång kissa och eftersom jag inte fick släppas upp så fick jag kissa på ett bäcken. Men bäckenet placerades fel och en hel del urin kom utanför och på mina kläder och sängen. Men eftersom jag inte fick bli uppsläppt låg jag i mitt eget urin i 30min innan man fick tillåtelse att byta mina byxor och lakanen genom att släppa först på benen och när man spänt fast dem släppa på armarna. Jag har nog aldrig känt mig så förödmjukad som att behöva ligga i mitt eget kiss i en halvtimme medan personalen obrytt tittade på mig.

Jag har gått i terapi för PTSD på psykaitrin. Den gick inte att genomföra. Det som är värre är att de är mycket ovilliga att ta upp den del av min PTSD som är skapad av psykiatrin själva genom massor av bältesläggningar, felbehandlingar, alldeles för månag ECT som givit mig permanenta minnesskador, kränkningar, tvångsmetoder och tvångsmediciner. DE sakerna vill psykatrin inte behandla enligt PTSD fast de givit mig det. De är därmeot villiga att tala om andra saker som hänt mig i livet och som med givit mig PTSD. Men det kunde inte jag genomföra.

Vid en period när jag var inlagd var det bestämt att jag skulle vara på mitt rum med en personal och inte fick gå ut ur rummet. Om jag gick ut ur rummet skulle de leda eller övertala mig att gå tillbaka. Men en specifik personal, vid två tillfällen, tryckte bara på larmet så fort jag satte foten utanför rummet så att en armé av personal kom och spände fast mig. Jag blev alltså bältad för att jag gick ut ur ett rum.

Jag kom in till psykakuten för att få tillgång till ett mobilt team. Jag mådde dåligt och AT läkaren var orolig och trodde bestämt inläggning. Jag dämpade direkt ner att jag inte behövde läggas in (det var sant), bara för att de kunde skriva LPT om jag ifrågasatte. Även om jag inte skulle neka vård officiellt har de skrivit vårdintyg ”preventivt” tidigare. Han sa att PIVA var rutin vid suicididrisksinläggningar och jag visste att den situationen hade inneburit skräcken för att gråta för högt eftersom inget skyddade mig från att bli tvångsmedicinerad och/eller bältad.

Jag behövde inte bli inlagd, men det var för att beslutsfattande läkare råkade känna mig.

Jag var inlagd under LPT i 16 månader på både en akut psykiatrisk avdelning samt en allmänpsykiatrisk avdelning utan uppehåll. På den allmänna avdelningen så eskalerade mitt självskadebeteende enormt till den grad att det blev livshotande. Istället för att personalen frågade varför jag skadade mig själv så illa, eller försökte stoppa det mer än att naken visitera mig (fick stå helt naken och sedan sätta mig på huk och hosta…) och rev mitt rum upp och ner i jakt efter det jag använde. Så bestämde läkaren att de skulle gipsa mig. Jag hade inget val. Antingen skulle de bälta mig till handkirurgen eller så kunde jag få gå frivilligt. Jag valde till sist att gå frivilligt, men det var aldrig mitt val överhuvudtaget. De gipsade min arm där jag skadat mig som mest, för att får mig att sluta skada mig. De satte gipset över handen (även om jag bara skadat mig på under armen) så att jag inte kunde använda min högra hand överhuvudtaget. Det fick mig inte att skada mig mindre, även om det blev svårare för mig. Gipset löste absolut ingenting såklart eftersom ingen valde att gå ner i djupet på VARFÖR jag gjorde mig så illa. Istället för att prata med mig, försöka komma fram till hur jag skulle hantera min ångest, så fick jag vara gipsad i över en månad. Det var tufft eftersom jag är höger hänt och mesta dels av tiden hade gipset över mina fingrar. Det försvårade min vardag otroligt mycket. Men löste inga problem.