Efter ett självmordsförsök hamnade jag än en gång på bup slutenvård. När jag kommer dit vill en skötare ha ett samtal med mig om hur det hade varit sen jag var inlagd sist. Jag kände hen sen tidigare och kände mig bekväm med att vara öppen om mina känslor och tankar. Jag uttrycker min starka suicidalitet och hur jag försökt planera olika försök på bup och på vägen till slutenvårdsavdelningen. Jag hade däremot någon med mig 24/7 och av respekt och mycket skuldkänslor ville jag inte ta livet av mig framför någon. Jag hade därför inte fått någon möjlighet att genomföra dessa planer. Jag berättar detta och möts av ”om du verkligen hade viljat ta livet av dig hade lyckats göra det”. Det förstärkte mina självmordstankar ännu mer och morgonen efter försökte jag ta mitt liv på avdelningen.

Jag var 14 år när jag lades in för första gången. Jag mådde inte bra alls. Så det första läkarna gjorde var att skriva ut en massa mediciner. Jag fick mediciner mot bipoläritet, schizofreni, mani, depression osv. Även fast jag inte hade någon av diagnoserna. Ett tag åt jag upp mot 30 tabletter om dagen, många narkotikaklassade. Men den värsta gången, de skulle pröva en ny medicin på mig. Men de gav mig en alldeles för hög dos så jag fick ett krampanfall och fick motgift. Jag var fjorton år och given narkotikaklassade läkemedel. Läkare jag träffat efter har häpnat och sagt oj jag har aldrig sett någon annan som har prövat såhär många olika mediciner. Jag var ett test.

Som 16åring tvingade jag mig själv att gå ner 10 kg i vikt på en månad för att jag så gärna ville att min BUP-kontakt i öppenvården skulle ta min ätstörning på allvar och ge mig hjälp i den, istället för att styra om samtalsämnet till annat varje gång jag tog upp det. Jag fick ett samtal med en ätstörningsklinik efter att ha hamnat på ett BMI under normalviktig men ingen vidare kontakt eller uppföljning utöver att jag vägdes vid ett tillfälle, och att min psykolog frågade mig vid ett tillfälle senare om mina matvanor.

Jag var 13 år när jag blev inlagd efter ett självmordsförsök. Det såg ut som att jag bara skulle vara inlagd i några dagar. Men jag berättade om min ätstörning. Så de började hålla koll på maten och satte tillslut en sond. Men jag fick ingen behandling alls. Jag blev inlagd i 15 månader och levde på sondmat i 9 månader. Det var som att de inte ville att jag skulle bli bättre. Jag började äta på eget initiativ för jag var trött på livet innanför låsta dörrar. Tillslut blev jag av med sonden och utskriven hem igen. Ingen vidare behandling.

Jag var fjorton år första gången jag ödes i bälte. Första gången var det för att jag inte fått i mig någon mat på alldeles för länge och vägrade sond. Men sedan gick det överstyr. De var som att de tyckte att det var kul att bälta mig. Varje gång jag fick ångest och började vandra runt i rummet så hotade de med bältning. Fortsatte jag gå så bältade de mig och gav mig tvångsinjektioner. Jag var fjorton år.

Jag bältades första gången på BUP som ung tonåring. Jag minns det som i ultrarapid även om jag gjort allt för att försöka glömma. Rasslet från bältesremmarna när sängen kördes fram i korridoren. Musklerna som frös likt de gjorde under de sexuella övergrepp jag upplevt som barn. Okända vuxna som tog tag i armar och ben. Lyfte mig upp på sängen. La sig över mig för att få fast alla remmar. Jag kunde inte röra mig. Kunde inte skrika. Det enda jag fick fram var ett viskande ”Hjälp mig”. Det kändes som att jag skulle dö.

Jag har bältats många gånger efter den där första, både på BUP och vuxenpsykiatrin. Alla gånger har varit vidriga och brutit ned mig som människa men den första var den absolut värsta. Den kontrollförlusten. Sveket från vuxenvärlden. Insikten i att allt kan tas ifrån mig, även av de jag måste lita på. Det gjorde sönder mig.

Låg i duschen på BUP i en timme, hade svimmat av eftersom jag skurit mig så mycket. Ingen märkte eller sa något när jag kom ut ur duschen. När läkaren fick reda på det sa han ”jaha, men du får tänka efter nästa gång så ingen annan kommer över de vassa föremålen du tar med in”.

Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.

”Sluta, du skrämmer de andra patienterna”, sa personalen till 12-åriga jag som i enorm rädsla, sorg och panik skrek och grät på golvet i mitt rum efter att de i flera månader tvingat mig kvar i strategier som väldigt tydligt gjorde mig sjukare.

Under samma period som sådana här saker sades till mig nästan dagligen (personalen gick in i rummet där jag var i intensiv panik och skadade mig själv (visserligen i närvaro av mina föräldrar, men de visste inte vad de skulle göra) men sa bara att jag skulle sluta skrika) då jag hade mycket frekventa panikattacker i koppling till att vården inte hjälpte och att saker nästan helt bestämdes över mitt huvud och fysiskt tvingade användes (då jag inte hade LPT gjordes det genom att mina föräldrar till exempel höll fast mig så att jag skulle kunna tvångsmatas, samtidigt som det pratades om att det var ”mitt val”).

Det här är bara en av många situationer som fått mig att känna mig absolut maktlös inom den psykiatriska vården. Den absoluta makten som psykiatrin hade över mig samtidigt som de var de enda som skulle kunna hjälpa mig och tycktes helt oförmögna att förstå vad som gjorde så ont och utan att kunna hjälpa mig, gjorde mig otroligt rädd. Idag har jag långa perioder av intensiva påträngande minnen och en känsla av att vara tillbaka där. Rädslan och den intensiva rädslan sitter kvar i kroppen och det känns som att jag aldrig kommer helt ut ur det där sjukhusrummet jag så kämpade för att komma ur.

Under en tid led jag av tvångstankar som handlade om att jag behövde ta en överdos. Jag ville inte egentligen men mådde tillslut för dåligt av att ständigt ha en röst skrikande i mitt huvud att jag skulle göra det. Jag bor på ett HVB så jag tog mod till mig och berättade för personalen om detta.

Tillslut stod jag inte ut med rösten i mitt huvud och gjorde ett försök att ta tabletterna men personalen stoppade mig. Jag mådde skit, ville bara göra som rösten sa för att den skulle bli tyst.

Personal ringde då BUP-avdelningen, då det var på kvällen. Sjuksköterskan i luren bad om att få prata med mig. Hon började direkt med en hård, irriterad röst säga att jag skulle skärpa mig. Flera gånger sa hon att jag skulle skärpa till mig                      ”Skärp dig nu (mitt namn), det finns ju folk som försöker hjälpa dig så varför lyssnar du inte?. Tårarna rann ner för kinderna.   Jag vågade inte säga emot.

Det bestämdes sen att en läkare skulle komma till HVB boendet för att göra en bedömning av mig eftersom jag inte ville komma till BUP. Det var en äldre man som egentligen inte jobbade inom psykiatrin utan på en vårdcentral som hudläkare. Han var från första stund otrevlig. Suckande frågade han mig frågor.

Han började läsa från ett papper information om mig och jag rättade honom någon gång när han sa fel, då sa han till mig att jag skulle sluta försvåra hans jobb. Sedan frågade han mig varför jag hade tagit tabletter den dagen. Jag sa att jag inte hade tagit några tabletter och argt sa han att jag skulle sluta spela dum, jag visste ju vad han menade. Det är sällan jag känt mig lika liten och värdelös som den här kvällen.